Mona Rosendahl, institutionen för spanska, portugisiska och latinamerikastudier, Stockholms universitet

När jag ansökte om finansiering för projektet var tanken att jag skulle göra ett längre fältarbete i Miami och bo i något av de områden som har en stor kubansk befolkning. (Att jag kallar dem för 'kubaner' beror på att de jag intervjuade definierade sig själva just som kubaner.)  För att få en något djupare inblick i fältet, som kunde användas som bas för senare återbesök, gjorde jag ett tre månader långt fältarbete i Miami under vintern 2002-2003 (november - februari). I stället för att använda deltagande observation som bas för insamlandet av material, som jag tidigare tänkt, beslöt jag att koncentrera mig på intervjuer. Detta beslut baserades inte bara på att jag var tvungen att göra kortare fältarbeten utan också på situationen i Miami. Det är en mycket vidsträckt stad där människor förflyttar sig långa sträckor i bil och där många kontakter mellan vänner, bekanta och kolleger sker per mobiltelefon. Det visade sig också att den stora gruppen kubaner i Miami inte längre kunde lokaliseras till några få områden, som det tidigare beskrivits i litteraturen. Under 1960- och 1970-talen bodde de framförallt i arbetarklassområdet Hialeah och i den del av centrala Miami som kallas Little Havana. Med ökat antal migranter från Kuba och en mycket större inkomstspridning i den kubanska gruppen har de spritt sig till olika bostadsområden, från de fattigaste delarna av Miami till rikemansområdena i Coral Gables, Miami Beach och olika s.k. 'gated communities'. Förutom det längre fältarbetet 2002/2003 har jag också gjort kortare fältvistelser på våren 2002, vintern 2002/2003, hösten 2003 och våren 2006.

I projektbeskrivningen underströk jag vikten av att jämföra kubaner som nyligen kommit till Miami med dem som är födda i USA eller kom dit i späd ålder. Jag valde dessa kategorier eftersom jag antog att synen på och uppfattningen om Kuba/hemlandet (mitt huvudsakliga forskningsområde) skulle skilja sig väsentligt mellan dessa bägge kategorier. Jag ville också undvika att koncentrera studien alltför mycket på de exilkubaner som kom till Miami på 1960-talet, strax efter den kubanska revolutionen, framför allt därför att mycket redan har skrivits om dem. Enligt litteraturen är de också en politiskt extrem grupp (i relation till Kuba) som jag inte uppfattade som representativ för Miamikubanerna i allmänhet.

Min huvudsakliga metod för att hitta personer att intervjua var den s.k. snöbollsmetoden. Denna innebär att forskaren börjar med en intervjuperson och därefter ber denna och andra intervjupersoner att föreslå fler att intervjua. Redan innan jag åkte till Miami första gången hade jag namn på några kontakter som jag fått av vänner på Kuba. Dessa sökte jag upp och intervjuade och ett par av dem har jag haft kontakt med även vid återbesök. Jag kände också andra personer i Miami, som presenterade mig för miamibor av kubanskt ursprung. Denna metod kan ge upphov till en stor variation i kontakterna, men kan också leda till en övervikt av samma kategori människor. Under en period fick jag kontakt med och intervjuade många som kommit till USA från Kuba under 1990-talet som politiska flyktingar efter att ha arbetat med mänskliga rättigheter i Kuba. De var mycket intresserade av att berätta sin historia och gav mig därför väldigt många nya kontakter. Jag intervjuade också flera unga kulturarbetare som var födda i USA av kubanska föräldrar. När jag upptäckte att det blev en övervikt av dessa kategorier gjorde jag speciella ansträngningar för att korrigera detta och hitta nya kategorier. Varje intervju avslutades med att jag bad den intervjuade om namn som jag kunder kontakta för ytterligare intervjuer. Som tidigare nämnts var vissa mycket villiga att ge mig namn, medan andra var tveksamma eller helt avböjde att lämna ut några namn.

Inalles har jag gjort ett femtiotal intervjuer inspelade på band och därutöver haft upprepade informella samtal och social samvaro med en handfull informanter som kan karaktäriseras som vänner. Intervjuerna varade från 45 minuter upp till tre timmar, de senare gjordes ofta vid flera tillfällen. En del intervjuer gjordes på den intervjuades arbetsplats, vissa på restaurang eller kafé, men de flesta gjordes i intervjupersonens hem. Detta gav mig också en inblick i den stora mångfald av boende och livssituationer som de intervjuade representerade. Jag strukturerade intervjuerna som livshistorier där jag bad den intervjuade att berätta om sitt liv. Några teman var förutbestämda, nämligen förhållandet till Kuba, eventuell önskan att återvända och vad det innebär att vara kuban utanför Kuba. Om den intervjuade inte tog upp dessa ämnen ställde jag frågor om dem. Ett dylikt informellt och tämligen ostrukturerat sätt att intervjua leder ibland till att den intervjuade talar om ämnen som kan verka ovidkommande men som vid analys visar sig vara viktiga. Därför lät jag ofta intervjupersonerna tala om det ämne de valt så länge de ville. Detta har givit mig insikt i vissa aspekter av miamikubanernas liv, som jag inte kunnat föreställa mig utifrån litteraturstudier eller andra intervjuer, men ibland har det lett till att delar av en intervju har behandlat ämnen långt utanför studiens syfte. De intervjuade fick själva välja vilket språk de ville tala, vilket innebar att vissa intervjuer gjordes på spanska, andra på engelska.

Gruppen intervjuade består av ungefär jämt antal män och kvinnor. Alla upptänkliga yrken från chef för en stor biståndsorganisation till grovarbetare och arbetslösa finns representerade, med en viss övervikt för de som i USA kallas 'professionals' och för kulturarbetare. Eftersom jag använde mig av snöbollsmetoden kom det att bli en stor spridning vad gäller hur länge de intervjuade varit utanför Kuba. En del kom till Miami redan på 1960talet, andra under 70talet och vissa, som s.k. marielitos, 1980 då kubaner fick tillåtelse att utvandra via den kubanska hamnstaden Mariel. Några av de intervjuade kom till Miami under 1990talet, flera som politiska flyktingar. Vissa av de intervjuade har kommit direkt till Miami medan andra kommer från något annat land eller någon annan stad i USA dit de först migrerat. Familjesituationen för de intervjuade är också mycket olika. En del har kommit ensamma och lever ensamma eller med släktingar, andra har kommit för att förena sig med sina barn eller sin familj som redan bor i Miami, ytterligare andra har bott i Miami i många år, andra i hela sitt liv och har hela sin familj och släkt där. Inställningen till kontakt med Kuba är också väldigt olika, från de som aldrig kontaktar släkt och vänner i Kuba till de som reser, ringer och skriver till sina släktingar och vänner regelbundet. När det gäller etnicitet/ras/hudfärg är bilden en annan. Den övervägande delen av de jag intervjuade kan betecknas som 'vita', men jag har också intervjuat några svarta och flera som på Kuba skulle betecknas som 'mulatter'. En erfarenhet som delas av många av de intervjuade är att deras släkt och vänkrets har splittrats av migrationen och att de har någon eller några nära relationer som fortfarande finns på Kuba.

Mångfalden bland de intervjuade var slående och är kanske det mest intressanta i materialet. Den visade sig i åsikter och attityder men också i uppfattningar om vad 'Kuba' betyder för de intervjuade, vad det innebär att vara kuban och hur de beskriver 'Kuba'. En orsak till den stora spridningen av uppfattningar kan vara att antalet kubaner i Miami är väldigt stort, vilket har inneburit, som jag tidigare nämnt, att kubanernas livssituationer är mycket olika. Här finns alla socioekonomiska strata representerade, från de som är extremt ekonomiskt välbärgade och de som har stor politisk makt till de som är både fattiga och maktlösa och alla schatteringar däremellan. Den socioekonomiska mångfalden har lett till att nykomlingar smidigt kan inlemmas i ett sammanhang där de får arbete och bostad genom andra kubaner som redan etablerat sig i Miami. Men i andra sammanhang finns det vattentäta skott mellan olika kategorier och en underförstådd statushierarki bland kubanerna där till exempel vissa nykomlingar och illegala 'ekonomiska' flyktingar placeras mycket långt ner i rangordningen. Statushierarkin grundar sig på ekonomiska men framförallt politiska och sociala aspekter. Medan de politiskt och ekonomiskt tongivande kubanerna i Miami fortfarande är de 'vita' och välbärgade med överklassbakgrund, som kom på 1960- och 1970talen, har de som anlänt senare ofta varit medellösa och välutbildade men med erfarenheter enbart från det socialistiska Kuba samt med en hudfärg som kan karaktäriseras mer som 'brun' eller 'svart' än 'vit'.

Förutom de personer som jag intervjuade en eller ett par gånger fick jag också närmare kontakt med en handfull personer, som jag umgicks med i olika sammanhang och som jag fortfarande träffar vid återbesök. Dessa personer har hjälpt mig att sätta in intervjuerna i en kontext och att få bredare bakgrundsinformation om staden Miami och om kubanernas liv där. En av mina närmaste kontakter är en ung kvinna som jag lärde känna på Kuba när hon var skolflicka och som jag nu har möjlighet att följa i hennes liv utanför Kuba.

En kategori som var svår att få intervjua var de s.k. balseros (båtflyktingar) som kom illegalt till USA under 1990-talet och som framförallt ses som ekonomiska flyktingar. En orsak till detta kan vara att de ännu inte hade fått permanent uppehållstillstånd i USA när jag kontaktade dem och därför inte ville ställa upp på intervjuer med en utländsk forskare.

Ett aktivt val från min sida var att inte studera politiska organisationer och sammanhang i Miami. Det finns en stor mängd texter, akademiska och journalistiska, om detta och jag ville hellre undersöka exil/diaspora ur ett annat perspektiv. Den övergripande frågeställningen gällde vad det betyder för en människas livssituation och identitet att vara tvingad att leva utanför sitt hemland. Det stod förstås tidigt klart att det politiska perspektivet inte gick att undvika eftersom kubanerna i Miami ofta definierar sig för eller emot olika sätt att se på Kuba. De kubaner som kom till Miami på 1960-talet är ofta mycket starka motståndare till det nuvarande kubanska politiska systemet, och dominerar än idag den officiella diskursen. Detta innebär att även de som vill hålla sig politiskt neutrala dras in i den polariserade diskursen. Det är viktigt att ta hänsyn till detta vid analys av intervjuerna, men jag har inte diskuterat politiska ställningstaganden under intervjuerna om inte intervjupersonen själv har tagit upp detta.

Följande teman har tagits upp i många intervjuer.

Staden. Ett tema som ofta kommit upp i intervjuerna är Miami som en arena för identitetsskapande och som en kubansk arena. Många av de intervjuade har talat om Miami som 'Nordkuba', inte en del av USA utan en förlängning av Kuba. Den kubanska närvaron har på många sätt format staden Miami och många institutioner har flyttats direkt från Kuba till Miami, t.ex. skolor, restauranger och universitet. I Miami har ett Kuba skapats som för många, speciellt de som är födda i USA, är mer verkligt än ön Kuba. Detta ger också upphov till en intressant motsättning mellan de kubaner som bott länge utanför Kuba och de som nyligen kommit till Miami. Mycket av den 'kubanska kulturen' i Miami är konstruerad utifrån 1950-talets Havanna, vilket innebär att de som växt upp i det socialistiska Kuba inte alls känner igen sig i det 'Kuba' som finns i Miami och också ibland ifrågasätter denna konstruktion.

Hemland. 'Hemlandet' var det begrepp jag använde i min ansökan, men det användes inte av särskilt många av de intervjuade. Ibland hade detta att göra med det språk vi talade under intervjuerna. Begreppet patria används ofta på spanska och ordet har en mycket stark emotionell klang för många kubaner - både utanför och inom Kuba. Det var dock mest de politiskt aktiva nykomlingarna som hänvisade till Kuba som la patria. Homeland används mycket sällan i vardaglig engelska och de intervjuade som talade engelska hänvisade aldrig till detta begrepp. Det var däremot ingen tvekan om att 'Kuba' var betydelsefullt för de allra flesta, även de yngre kubaner som har växt upp i USA. Alla, utom en, sa sig känna sig om kubaner och uppfattade sig leva ett kubanskt liv, även om de definierade detta på olika sätt. De som bott i USA en stor del av sitt liv definierar det kubanska som det som finns i Miami.

Återvändande. Återvändande är intimt förknippat med hemland och är också en mycket känslig fråga för kubanerna i Miami. Alltsedan 1960-talet när de första kubanerna kom till Miami efter revolutionen har dessa exiliados, som de kallas och kallar sig själva, varit helt emot att kubaner utanför Kuba skulle ha någon som helst kontakt med ön under det nuvarande politiska systemet. Detta gäller brev, e-post, gåvor, penningförsändelser, arbetsrelationer och framför allt besök. De flesta kubaner som har kommit till Miami under senare år, och de som har vuxit upp i USA, har ingen förståelse för denna inställning (förutom vissa sentida politiska flyktingar) och idag sker en ständig utväxling av e-post och telefonsamtal mellan miamikubaner och deras släkt och vänner i Kuba. Penningförsändelser utgör för Kuba, liksom för många andra länder med stor utvandring/flykt, en stor del av landets BNP. Många reser också på besök till Kuba när de fått sitt uppehållstillstånd i USA. Resorna försvåras dock av både USAs och Kubas regeringar som vid olika tillfällen stiftar lagar och förordningar som förhindrar resor. Från 2004 finns en bestämmelse som enbart tillåter kubaner i USA att resa till Kuba vart tredje år. En intressant aspekt av mitt intervjumaterial är att även om många reser tillbaka på besök är det också många som inte kan tänka sig att flytta till Kuba, inte ens vid en politisk förändring. Detta gäller inte bara, som man skulle kunna tro, de som växt upp i USA utan även de som kommit under senare tid. Intressant nog är det de tidiga exiliados som vägrar att ha någon kontakt med Kuba, som främst säger sig vilja flytta tillbaka.

Uppfostran. En aspekt av att vara kuban i USA, som har kommit fram i flera intervjuer med yngre kvinnor är deras uppfostran. De har helt separat och spontant nämnt att en del av deras identitet som kuban utgörs av att de varit mycket mer hårt hållna än sina amerikanska jämnåriga. Vissa uppfattar detta som något positivt, medan andra ser det som en belastning. Vissa har också påpekat att när de flyttat till Miami från någon annan stad i USA har de känt sig mindre utanför, eftersom de då fått kubanska väninnor som haft samma uppfostran. Detta är också en orsak till att de känner sig mer hemma i Miami än på andra håll i USA. Ingen ung man har nämnt något om sin uppfostran på detta sätt.

Elián. Dramat med den lille pojken Elián Gonzalez som överlevde flykten från Kuba till Florida i en ranglig båt 1999, medan hans mor och andra vuxna i sällskapet drunknade, var ett framträdande ämne bland kubanerna i Miami när jag gjorde mina intervjuer. Några av de intervjuade hade varit inblandade i dramat, som än en gång lyfte fram många exilkubaners intensiva hat mot Fidel Castro. Händelsen underströk också den social kontroll som exil-diskursen fortfarande utgör i Miami. Det fanns olika åsikter om Elián skulle skickas tillbaka till Kuba och återförenas med sin far, men det var den hårda linjen att han till varje pris skulle stanna i Miami som var den mest dominerande och högljudda. Huset där Elián bodde under sin tid i Miami är nu ett museum. Museet framhäver den lille pojken Elián som en religiös och politisk ikon och han används där i kampen mot ett förhatligt politiskt system, det kubanska.

Klass. En intressant aspekt av många migranters öde är klassaspekten. Många migranter från olika länder och de kubaner som kom till USA i början av 1960-talet, har gjort en klassresa neråt eller uppåt. Den nuvarande kubanske migranten gör en resa in i ett helt nytt socialt system. De kubaner som kommer från det socialistiska Kuba flyttar inte bara från ett land till ett annat, utan också från en social struktur till en annan. Kubanerna har efter 1959 levt i ett klasslöst samhälle såtillvida att ingen privat egendom har tillåtits, att alla haft anställning av staten och att lönerna har varit tämligen likartade (med vissa få undantag, något mer efter 1990). Ekonomiska skillnader och statusskillnader har visserligen funnits men skiljelinjerna har varit helt annorlunda än i en marknadsekonomi. Att komma till USA, där marknadsekonomi råder, blir därför en helt ny upplevelse. Få av de intervjuade har talat om detta explicit, men många har nämnt det i olika sammanhang. För många är det positivt att de genom entreprenörsanda kan förbättra sin situation medan andra uppfattar det nordamerikanska samhället som hårt och skoningslöst och menar sig ha förlorat social gemenskap, trygghet och glädje. Klassaspekten spelar också roll i relationen till släkt och vänner på Kuba. De som åker tillbaka blir symboler för social mobilitet uppåt. I vissa fall beror detta på att migranterna själva visar sig som mer 'lyckade' än de egentligen är, vilket också leder till att deras släktingar och vänner kräver gåvor och pengar av dem, som de inte alltid kan leverera.

Transnationalism, diaspora, exil. Dessa tre begrepp är viktiga ur olika synvinklar för en analys av miamikubanerna. Begreppet transnationalism blev mycket uppmärksammat inom migrationsforskningen under 1990-talet. Begreppet underströk den mobilitet som kännetecknar nutida migranter, som inte lämnar sina ursprungsländer bakom sig utan står i ständig kontakt med dessa. Många kubaner i Miami har, som jag nämnt tidigare, kontakter med Kuba och även med andra kubaner runt om i världen. Försök till skapande av ett Kuba i Miami kan också ses som en del i ett transnationellt flöde. En intressant fråga är om man skulle kunna tala om en 'sinnets transnationalism'. Denna tanke bygger på att även de som aldrig skulle vilja eller kunna resa mellan det gamla och det nya landet eller ens ha kontakt med det land som de lämnat, kanske kunde ses som transnationella då de skapar sig, för att tala med Benedict Anderson, ett i allra högsta grad 'föreställt' hemland i sin nya omgivning. Vad som kan konstateras när det gäller kubanerna i Miami är att Kuba (det tänkta, det verkliga, det historiska, det framtida) är mycket närvarande hos de allra flesta.

Diaspora och exil har varit och är i viss mån fortfarande viktiga emiska begrepp för kubanerna i Miami. På 1970-talet använde de som var öppna för en dialog med Kuba begreppet 'diaspora' för att skilja sig från de som talade om 'exil' och var helt mot all kontakt med Kuba under Castro. Idag lever fortfarande exilbegreppet kvar, både hos kubanerna själva som definierar sig som exiliados och bland allmänhet och akademiker. Diaspora har däremot försvunnit från den allmänna diskursen. Däremot kan man utifrån se att den kubanska diasporan (ett nätverk av människor på olika platser i världen) har växt sig starkare under de senaste årtiondena. Det finns en steg-migration, som en del av de jag intervjuat har varit del av där de först bott i andra länder (fram för allt Spanien och Mexiko) för att senare flytta till Miami. Många har också återupplivat kontakter med landsmän på olika håll i världen genom fram för allt Internet och e-post.

Dessa teman har jag vid en första analys kunnat finna i mitt intervjumaterial. En ännu mer detaljerad läsning av intervjuerna kommer säkert att innebära att ännu fler teman kan lyftas fram. Jag kommer att fortsätta arbetet med analysen av intervjuerna och skriva några artiklar (vissa blir utvecklingar av konferenspresentationer) om bl.a. följande teman: Miami som en kubansk stad, Elians hus, hemland och återvändande, klass samt genus and familj.