När människor under till exempel samordnar sitt beteende med stor tidsprecision använder de sig av en gemensam tidsstruktur skapad genom den så kallade pulsen eller takten. Denna jämna indelning av tiden i isokrona intervall gör nästa "slag" i serien förutsägbart. Detta möjliggör samordning av gruppaktiviteter som musik, dans, och drill. Det är dock ännu inte klarlagt hur det mänskliga sinnet upptäcker pulsen i de komplexa tidsmönster som rytmisk musik ofta innehåller. Inte heller hur vi bemästrar de avvikelser från isokroni som avsiktligt och oavsiktligt förekommer i alla tidssekvenser utförda av människor. Hur utnyttjar vi rytmikens rika men "felbemängda" information för att ändå samordna så väl som vi faktiskt gör? Frågan har konsekvenser för vår förståelse av fundamentala mekanismer för tidshantering i den mänskliga hjärnan. Och för att bättre förstå dessa studerar vi människors förmåga i tre olika situationer: hur de synkroniserar med ljudsekvenser innehållande slumpmässiga avvikelser från isokroni, hur de upptäcker temposkillnaden mellan två sådana ljudsekvenser, och hur två till fyra personer synkroniserar med varandra. Därigenom belyser vi inte bara en central samordningsfaktor i en av den mänskliga kulturens främsta yttringar, musiken, utan "timing"-problematiken mera generellt.