Erland Mårald, institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet

Syfte

Syftet med föreliggande idé- och miljöhistoriska projekt har varit att analysera de natursyner, problembilder och rättsföreställningar som framkom och konstruerades i Döda fallet-katastrofens spår 1796. Genom att granska hur problembilder artikulerades såväl lokalt som regionalt och nationellt har undersökningen haft ambitionen att ge en mångfasetterad beskrivning av katastrofens efterverkningar och samtidens tänkesätt och värderingar. Den ursprungliga tanken var att särskilt undersöka förhållandet mellan religiösa och vetenskapliga förklaringar till katastrofen, och vilka moraliska innebörder dessa medförde. En annan utgångspunkt för projektet var att Döda fallet-katastrofen tidsmässigt befann sig i en intressant brytningstid, kort före övergången från det gamla Sverige till det nya 1809 års Sverige. Detta skulle erbjuda goda möjligheter att analysera kollektiva föreställningar, politisk kultur och relationen mellan centrum och periferi. Slutligen har en avsikt varit att sätta in denna händelse att i ett större tidsmässigt, geografiskt och teoretiskt sammanhang för att möjliggöra jämförelser med andra liknande händelser och därigenom ge perspektiv på dagens debatt om risksamhället, miljöingrepp, normbildning och folkligt engagemang.

Hur har då dessa syften genom den forskning som utförts i projektet besvarats? Sammanfattningsvis kan det sägas att vissa av de frågeställningar som ställdes upp i ansökan har visat sig vara irrelevanta eller svåra att besvara, medan andra frågor har blivit tydliga i källmaterialet. Till exempel framkom det snart att ett viktigt begrepp i ansökan, katastrofer, helt saknades i de samtida källorna. Det som numera går under benämningen Döda fallet-katastrofen kallades då för "utgrävningen av Ragundasjön", "utskärningen av Storforsen", "översvämningen" eller "olyckan". Första gången jag stött på att händelsen kallas för en katastrof är i J. A. Englunds bok Gedungsens eller Ragundsjöns utgräfvning från 1853, som alltså är skriven nästan 60 år efter det inträffade. Det är också nu som benämningen Döda fallet dyker upp. Med andra ord har det varit svårt att analysera ett av huvudsyftena, synen på katastrofen, även om det fortfarande går att jämföra denna händelse med liknande inträffanden och sätta in den i ett större katastrofhistoriskt perspektiv.

En annan fråga som särskilt betonades i ansökan var förhållande mellan religiösa och vetenskapliga förklaringar till det inträffade. Denna problematik var omdebatterad i den europeiska samtiden, inte minst efter jordbävningen i Lissabon 1755. Även här har det varit svårt att finna några spår efter en motsvarande diskussion. Rättsmaterialet är förbluffande sakligt och fritt från religiös retorik. Detta tyder i och för sig på en sekulär förståelseram, vilket är ett intressant resultat. Endast i enstaka publicerade artiklar och beskrivningar av händelsen beskrivs hur invånarna i bygden trodde att det var "syndafloden" som drabbat dem, men detta framstår mest som retorik. Inte heller vetenskapliga förklaringar framkommer särskilt uttalat i det samtida materialet. Från början var det för alla inblandade självklart att översvämningen orsakats av mänskligt handlande, som inte behövde någon vetenskaplig förklaring. Även försvarssidans strävan i rättsprocessen att beskriva det inträffade som ett resultat av naturliga orsaker gjordes utan vetenskapligt stöd för argumentationen. Det är först i slutet av 1800-talet och under 1900-talet som en rad geologer och botanister har intresserat sig för den forna Ragundasjön. Förutom att denna plats innehåller många intressanta geologiska och botaniska data som kartlagts, har även naturvetenskapliga förklaringar till katastrofen 1796 och dess följder undersökts.

Det rättsliga källmaterialet är istället inriktat på frågor rörande ekonomi och ersättning för uppkomna skador, vilket inte är så konstigt eftersom det var detta processen handlade om. Men man slås ändå av den noggrannhet och den detaljrikedom som alla skador undersöktes, antecknades och ekonomiskt beräknades under övervakning av alla berörda parter. Varenda bjälke, fiskeanläggning, förstörd ängsbit eller om de kullkastade byggandena hade lås eller inte registrerades. En slutsats man kan dra av detta är att de materiella tillgångar som fanns var väldigt betydelsefulla och att gränsen till att inte klara av försörjningen var knapp. Sådana tillgångar var också något som var svåra att anskaffa och bygga, och de krävde ständigt arbete för att underhålla. Några försäkringar fanns inte heller som skydd. Därför var rättsprocessen viktig för de inblandade med tydliga motsättningar. De drabbade nedströms framställde sig som offer, medan bönderna ovan den forna forsen beskrevs som skyldiga till det inträffade och ersättningsskyldiga. Dessa såg i sin tur även sig som drabbade av händelsen. De hade också utan ekonomisk ersättning utfört kanalgrävningen, som de menade att för hela regionen och landet var ett allmännyttigt företag. Dessutom ansåg de själva att den egentliga orsaken till översvämningen, den höga vårfloden, låg utanför deras kontroll. Det fanns ett "hat" i bygden mellan de olika grupperna rapporteras det om. Här får man således genom katastrofen en bra inblick i hur en lokal konflikt uppstår. Den sociala läkningsprocessen tog också mycket lång tid. Först 1975 löstes den sista juridiska tvisten angående ersättningsfrågan för förlorat fiske.

Den ensidiga ekonomiska beskrivningen av naturen är miljöhistoriskt intressant. Naturen framstår som liktydig med naturresurser, som man bör exploatera och kontrollera. Några resonemang som liknar dagens debatt om bevarande, hållbar utveckling eller att naturen skulle ha ett eget värde saknas helt. I en del reseberättelser som beskriver katastrofplatsen några år efter händelsen framkommer dock en mer romantisk natursyn. Särskilt en tysk besökare blev hänryckt över den sublima utsikten över det uttorkade fallet och de krafter som naturen släppt lös i trakten. I tidigare forskning har motsättningen mellan bönderna nedströms och uppströms forsen framställts som en motsättning mellan två synsätt: ett modernt inriktat på ekonomisk tillväxt och ett nedärvt bundet till de traditionella produktionsformerna. Vid en närmare betraktelse framstår även invånarna nedströms som modernt inriktade som agerade för att etablera nya sågverk och liknande men de var ändå emot kanalbygget runt Storforsen, då man såg detta som ett vågspel som hotade existerande tillgångar.

Ett annat resultat från projektet är således att det fanns ett tydligt riskmedvetande. I den långa strid om kanalbyggaet förbi Storforsen som föregick katastrofen varnades det gång på gång för de faror som ett sådant projekt kunde medföra. Detta visar på ett tydligt framåtblickande perspektiv med ett kalkylerande tänkande rörande framtida möjligheter och hot. Det förekommer inte någon fatalistisk tro på att man skall överlämna framtiden i ödets eller Guds händer. Detta risktänkande medför samtidigt ett ifrågasättande av människans förmåga att kontrollera naturen. Om älven manipulerades kunde detta få oförutsägbara konsekvenser, något som man fick rätt i. Till skillnad från dagens många diffusa eller övergripande hot, som klimatuppvärmningen, terrorattacker eller eventuellt framtida influensaepidemier, handlade det om konkreta risker kopplade till försörjningen. Det som risken gällde var främst materiell skadegörelse som man förvarnade om och ville ha garantier mot.

Utgrävningen av Ragundasjön och dess ödesdigra konsekvenser var dock inte, som redan framkommit, en enstaka händelse utan den ingick i ett större sammanhang som kan förklara mycket av de reaktioner som händelsen rörde upp. Redan vid mitten av 1600-talet väcktes frågan om att göra Indalsälven farbar från kusten till Storsjön och från mitten av 1700-talet blev denna debatt särskilt intensiv. Vad gällde passagen förbi Storforsen gjordes också flera konkreta grävningsförsök och handlingar för eller emot projektet skickades både till landshövdingen och till kunglig majt. En fråga i ansökan som skulle undersökas var om det fanns någon rättslig och administrativ praxis att falla tillbaka på för att hantera sådana här konflikter kring infrastrukturutbyggnader. En slutsats är att det fanns sådana förfaringssätt. Landshövdingen tillsatte utredningar, experter tillkallades flera gånger för att undersöka möjligheter och risker, och det utfördes så kallat hörande med invånarna längs älven. Inte minst lokalsamhället var aktivt med regelbundna förslag på initiativ och överklagande till högre ort. Det fanns en tydlig lokal politisk kultur i samspel med den regionala och nationella nivån. Som boende i Umeå, där frågan om Botniabanans dragning genom Umeälvens delta varit en långdragen stridsfråga, känner man igen sig i situationen. Det finns också likheter med förfaringssätt i den nutida miljölagstiftning med sådant som påminner om miljökonsekvensbeskrivningar och offentlig hearing med berörda sakägare.

Även om översvämningskatastrofen ingick i ett större sammanhang blev katastrofhändelsen i sig, som en focusing event, ett argument för aktörer på ett regionalt plan för att mobilisera resurser i bestämda riktningar. På den drabbades sida använde Härnösandslektorn Pehr Hellzén katastrofen som en grund för att få kungligt tillstånd att starta Wifsta varv vid Indalsälvens mynning, vilket han också lyckades med. Även ledande personer som stått bakom utgrävningen av Storforsen använde sig av olyckan i argumenterandet för andra framtidsprojekt. Här framställdes Storforsens utgrävning som en första etapp i det större projektet och som ett förebildligt exempel för liknande strömrensnings- och kanalprojekt. Bland annat föreslogs att den högre upp liggande sjön Gedungen samt Storsjön skulle tappas på vatten, precis som Ragundasjön, för att skapa nya åkermarker och möjliggöra flottning och transporter. De två mest framstående personerna bakom denna idé riksdagsmannen Anders Nilsson från Stugun samt häradshövdingen Anders Wasell. Dessa var också i hög grad involverade i bildandet av Jämtlands och Härjedalens län 1811. Anders Nilsson var den som förde fram förslaget till kungen, medan Anders Wasell blev den förste landshövdingen. I skrivelsen till kungen 1810, där Nilsson pläderade för det nya länet, framfördes att ett lokalt styre var nödvändigt för att kunna lyfta regionen till samma nivå som mer utvecklade delar av landet. I denna strävan var inte minst förbättrade kommunikationer genom fortsatta strömrensningar längs Indalsälven viktiga.

På ett nationellt plan gjorde också katastrofen ett avtryck. Förutom att det hela tiden fanns en korrespondens mellan den lokala och nationella nivån, så offentliggjordes händelsen genom en artikel skriven Hellzén i Inrikes tidningar, som också publicerades i andra tidningar. Som tidigare nämnts medförde ryktbarheten att resenärer besökte platsen, vilket publicerades i olika reseberättelser. Det visade sig också snart att de båda drabbade parterna skulle gå ekonomiskt lidande ur katastrofens efterdyningar. Därför togs initiativ för att nationellt samla in medel via stambok, som man ansökte om hos kungen och efter godkännande spreds via kungörelsesystemet. Motsättningarna mellan de uppströms respektive nedströms den forna forsen var emellertid så starka att det inte gick att göra en gemensam ansökan utan det blev varsin insamling. På olika sätt fördes således nyheten om Storforsens utgrävning ut i landet. Trots att Indalsälvens dalgång var långt ifrån maktens centrum och att det saknades egentliga ståndspersoner i bygden, fanns det upparbetade förbindelser mot omvärlden. Ansökningarna om stamböckerna och deras förmedling via kungörelsesystem visar vidare att medborgarna kunde utnyttja statsapparaten för att kommunicera med övriga riket. Staten hanterade inte bara envägskommunikation uppifrån och ner utan det var även frågan om ett samspel med medborgarna och informationsflöde i båda riktningarna.

Även om det inte ingick i projektet har jag inte kunna undgå att översiktligt belysa hur myten om Döda fallet uppstod. Det har förefallit lite underligt att just Döda fallet har blivit en känd historisk händelse, inte minst på grund av dess avlägsna geografiskt placering. Visserligen var katastrofen spektakulär men inte helt unik. Med tanke på att ingen direkt dog i händelsen är den knappas heller "den största naturkatastrof som drabbat Sverige i historisk tid", som det ofta hävdas. En förklaring till att minnet av händelsen hölls vid liv på det lokala planet var den segdragna konflikten kring ersättningsfrågan. På ett regionalt plan, särskilt för städerna Östersund, Härnösand och Sundsvall, har Döda fallet-katastrofen blivit en slags ursprungsmyt, där strävandena att omvandla älven för att komma åt skogsråvaran pekar fram mot trävaruepoken och regionens industriella uppsving vid 1800-talets mitt. På ett nationellt plan var Per Hellströms roman Döda fallet från 1902, som byggde på Englunds tidigare nämnda bok, helt avgörande. Här framställs Magnus Huss, Vildhussen, som en nietzscheansk övermänniska, en idealtypisk entreprenör och industrialist som ställde sig över naturens restriktioner och omgivningens traditionella uppfattningar. Denna myt har sedan återupprepats i otaliga turistbroschyrer, skådespel och även i Lars Molins bok Vild-Hussen från 1973. För att få händelsen att lyfta ur sitt sammanhang och gå till historien måste det alltså finnas en vidare förankring i samhället än just bara katastrofen samt olika aktörer och intressen som kan föra ut budskapet om det inträffade och att hålla minnet vid liv.

En utgångspunkt i ansökan var att en omtumlande händelse som Döda fallet-katastrofen kan fungera som en slags kulturell seismograf, ett fönster mot historien som belyser rådande samhällsförhållanden, tankesätt och olika människors värderingar. Som resultaten från projektet visar kan det med fog påstås att en undersökning av det inträffade kring utgrävningen av Ragundasjön och dess ödesdigra konsekvenser ger en sådan mångfasetterad belysning av historien.

Konkreta resultat

Projektet har flutit på ganska bra men inte helt problemfritt. Det huvudsakliga källmaterial som angavs i ansökan var i och för sig omfångsrikt, men ganska ensidigt och som idéhistoriker tunt på idéströmningar och olika tolkningsperspektiv. Jag har därför varit tvungen att försöka leta vidare efter andra källor om Döda fallet och jämförbara händelser, vilket varit tidsödande och bara delvis givande. 

Sålunda har forskningen ännu inte resulterat i så många färdiga publikationer. Jag har publicerat en uppsats i en antologi, som handlar om "Katastrofer i historiskt ljus: Historiska parenteser eller kulturella seismografer?". En artikel, "I Döda fallets efterdyningar", har också publiceras. Under resterade 2007 samt 2008 planerar jag att publicera ytterligare tre uppsatser. Av dessa ämnar jag att översätta en eller två till engelska för utgivning i internationella tidskrifter. Sammanlagt blir då fem uppsatser, vilket väl motsvarar de knappt två års forskning som finansierats av RJ. Förutom publicering har resultat från projektet presenterats vid ett flertal offentliga föredrag samt vid konferenser. Delvis utifrån kunskap jag erhållit från arbetet med projektet har jag satt samman och varit ansvarig för 7,5 högskolepoängskursen "Katastrofer och undergångsstämningar", som kommer att gå för andra gången nu till hösten. På lite längre sikt har jag också ambitionen att sammanställa forskningsresultaten till en mer populär svensk monografi. Detta ligger dock utanför detta projekts ekonomiska och tidsmässiga ramar.