Christine Quarford, institutionen för litteratur, idéhistoria & religion, Göteborgs universitet

Kring Montessoripedagogiken, som startade i blygsam skala i Roms fattigkvarter 1907, skulle snart en världsvid rörelse växa fram. Sin nuvarande form fick Montessorirörelsen redan 1929, i och med grundandet av AMI (Associazione Montessori Internazionale) som samordningsorgan för de många nationella Montessoriförbunden. Montessorirörelsens framgångar har förklarats på olika vis. Medan anhängarna gärna framhållit metodens vetenskapliga förankring, med fokus på det specialdesignade materialet för systematisk kognitiv träning, har kritikerna snarare fäst sig vid metodens rent yttre förutsättningar, såsom exempelvis den skickliga marknadsföringen och rörelsens toppstyrda karaktär. Jag har velat vidga perspektivet till att också inkludera det socialpolitiska engagemanget, genom en granskning av Montessorirörelsens opinionsbildande verksamhet, från rörelsens uppkomst på 1910-talet till andra världskrigets utbrott. Tidsavgränsningen motiveras av att Montessori 1939 lämnade Europa för Indien, där hon kom att vistas ända fram till krigsslutet. Studien bygger vidare på min bok om Montessoripedagogikens idéhistoriska grunder i italiensk positivism och feminism, Positivism med mänskligt ansikte. Montessoripedagogikens idéhistoriska grunder, 2005, som skildrar Montessoris utveckling fram till 1910.

Min hypotes vid projektarbetets början var att rörelsens snabba expansion borde förstås mot bakgrund av mellankrigstidens allmänna idédebatt kring sociala spörsmål, en debatt som bland annat gällde ändrade familjemönster och frågan om barnens plats i det moderna samhället. Montessorirörelsen tillhandahöll inte bara en pedagogisk teknik, utan också en kulturkritik som förmådde entusiasmera en bred publik. I första världskrigets skugga utvecklade Montessori en teori om kriget mellan generationerna. Barnet var enligt Montessori "den glömde medborgaren", ett offer för vuxenvärldens förtryck. Sveket gentemot det uppväxande släktet kunde emellertid gottgöras genom tillämpningen av Montessoris uppfostringsprogram, som bland annat inbegrep en miljö tillrättalagd i enlighet med barnets behov. Med sina förskolor ooh skolor tyckte sig Montessorirörelsen kunna erbjuda barnen en helt ny livsmiljö utan vare sig vuxenstyrning, belöningar eller bestraffningar, ett slags hemmets motpol i vilken vuxenauktoriteten suspenderats till förmån för barnens självverksamhet. Det hela gick alltså ut på att rehabilitera barnen genom positiv miljöpåverkan, eller som Montessori också uttryckte det, genom en normaliserande fostran. Som jag visat i min förra studie var normalitetsproblematiken central för Montesori under hennes verksamhet som läkare, antropolog och handikappspedagog i 1890-talets Italien, och denna problematik skulle även bli ledstjärnan för hennes förskolepedagogik och allmänna kulturkritik under mellankrigstiden.

Projektets övergripande frågeställning gällde förhållandet mellan propagandistisk opinionsbildning och pedagogiskt nytänkande, och några delfrågor som skulle besvaras var hur Montessorirörelsens budskap mottogs från fackpedagogiskt håll, samt på vilka vis budskapet vinklades för att passa in i skilda nationella och kulturella kontexter. Min intention var att genomföra tre fallstudier inom projektarbetets ramverk, dels av Montessoridebatten i Italien (Montessoris hemland) dels av den i England (där internationella Montessorikurser avhölls ungefär vartannat år 1919-39) samt även den i Sverige. Det hela skulle resultera i en publikation på cirka 200 sidor. Under Italienvistelser 2004 och 2006 samlades material av betydelse för projektet in vid olika bibliotek och arkiv, och vid den italienska Montessorirörelsens huvudkvarter i Rom.

Fallundersökningarna har genomförts och manuskriptet kommer att vara tryckfärdigt i januari 2008. Studien har disponerats på följande vis: Efter ett inledande kapitel, som skildrar debatten för och emot Fröbels Kindergartenpedagogik, följer ett kapitel om den italienska Montessoridebatten 1907-21, med fokus på begrepp som frihet, disciplin, lek kontra arbete, och självuppfostran. Kapitel tre redogör för den kulturkritik som Montessorirörelsen förde fram i olika tidskrifter och i Londonkurserna. Begreppet sensitiva perioder ägnas också en idéhistorisk utredning. Bokens fjärde kapitel ska behandla den italienska Montessoridebatten 1922-34, alltså den tid som den italienska Montessorirörelsen stod i fascistregimens tjänst. Sista kapitlet behandlar Montessorirörelsens radikalisering under 30-talets sista år, då Montessori framträder som militant fredsaktivist och formulerar idén om ett barndomens parti. En fristående uppsats har också publicerats inom projektets ramar, 2006: "Den nygamla förskoledebatten: Fröbel, Key och Montessori".

I relation till den ursprungliga projektplanen har ett par modifieringar gjorts. Studien har för det första avgränsats till enbart den italienska och engelska Montessoridebatten, av följande skäl. Medan de engelska och italienska Montessoriförbunden bildades redan på 1910-talet, dröjde det till 1960 innan Sverige fick en motsvarande organisation. Alltsedan 20-talet pågick förvisso en upphettad debatt för och emot Montessori i svensk fackpedagogisk press, men antalet Montessoriskolor och förskolor var försvinnande litet och det stora genombrottet kom först på 1960- och 70-talen, dels för att Fröbelpedagogikens massiva dominans brutits och man blivit mer mottaglig för pedagogiskt nytänkande, dels också för att den allmänna barnomsorgen först nu byggdes ut i stor skala.

Med tanke på den svenska Montessoridebattens sena genomslag har det tett sig mer befogat att behandla den europeiska Montessoridebatten för sig, och spara den svenska till ett senare projekt. De förundersökningar jag gjort på det svenska materialet pekar också mot att Montessoripedagogiken diskuterades i relation till andra reformpedagogiska riktningar, och att det följaktligen vore relevant med ett bredare komparativt upplägg som inkluderar andra förskolepedagogiska programs introduktion i Sverige, som exempelvis Waldorf. Jag skissar därför nu på en projektplan om den svenska debatten kring alternativ förskolepedagogik från 1920-talet till 80-talet, ett projekt som ska behandla såväl Steiner som Montessori och Freinet, samt diskursen kring dialogpedagogik.

Vidare har min ursprungliga plan för JF-projektet modifierats såtillvida att den komparativa ansatsen utvidgats till att omfatta såväl pedagogiska program som olikartade kulturella miljöer. Det innebär, för skildringen av den italienska Montessorirörelsen, en starkare betoning av rivalitetsförhållandet mellan Montessorirörelsen och den rörelse som utgick från Rosa Agazzis förskolepedagogik. Agazzis reformerade fröbelism fick inte samma internationella genomslag som Montessoripedagogiken, men revanscherade sig på hemmaplan som den stora favoriten. Under ett kvartssekel pågick debatten om vilken förskolepedagogik som förtjänade epitetet som den "sant italienska metoden", Agazzis eller Montessoris, en debatt som definitivt avgjordes till Agazzis fördel när Montessori 1934 sade upp bekantskapen med Mussolini och gick i exil. I den tidigare forskningen om Montessoris samröre med fascistregimen har man enligt min mening inte tillräckligt uppmärksammat konkurrenten Agazzis roll i sammanhanget, hennes kollaboration med fascistregimen som var minst lika djupgående som Montessoris.

I syfte att följa upp detta spår har jag därför också etablerat kontakt med ett pedagogikhistoriskt forskningsinstitut i Brescia, Istituto Pasquali-Agazzi. Centro di studi pedagogici, där professor Massimo Grazzini varit mycket behjälplig. Grazzini är en av de främsta kännarna av den italienska förskolepedagogikens historia, han har skrivit inträngande idéhistoriska studier om Fröbel och Agazzipedagogikens utveckling, som fokuserar pedagogikens politisk-ideologiska tillämpningar. Detta forskningsutbyte har för mig varit synnerligen givande, eftersom det inneburit en motvikt mot ett alltför ensidigt Montessoriinriktat perspektiv på den italienska förskoledebatten.

Slutligen kan nämnas att projektet stimulerat till nya grepp i min undervisning vid Göteborgs Universitet. Jag har bland annat hållit en delkurs om Ideologi och Institution, inom ramen för en B-kurs i ämnet barn- och ungdomskultur på Institutet för kulturvetenskap, hösten 2005. I kursen som tog upp olika disciplineringsstrategier i småbarnsuppfostran, såsom de tillämpats i olika institutionella sammanhang såsom kyrkans katekesförhör, handikappspedagogiken, förskolan och folkskolan, fick jag bland annat möjlighet att kontrastera Montessoripedagogiken mot å ena sidan det fröbelska programmet, å andra sidan mer utopiska visioner formulerade av Rousseau, Fourier och Key.

Sammanfattningsvis vill jag betona att projektet om pedagogik och propaganda varit fruktbart, då det möjliggjort sammanställandet av ett bokmanus att publiceras nästa år, samt en kortare uppsats publicerad 2006, och därutöver genererat en uppföljande projektidé om svensk alternativpedagogik, som jag hoppas kunna förverkliga.