Som ett litet industriland utanför NATO och granne till Sovjetunionen hade Sverige under hela perioden efter andra världskriget fram till slutet av 1980-talet ett starkt nationellt intresse att formellt bedriva en neutralitetspolitik, ha ett trovärdigt försvar och verka för ett effektivt FN. Den nya världsordningen efter Sovjetunionens sönderfall och Sveriges medlemskap i EU 1995 har skapat nya förutsättningar för svensk folkrättspraxis. Det gäller framför allt Sveriges syn på internationell våldsanvändning. Sverige har varit en trogen anhängare av FN och en motståndare till varje form av våldsanvändning utanför FN-stadgans strikta ramar. Landets reaktion mot USAs bombning av en fabrik i Sudan 1998, mot NATO-bombningarna i Kosovo 1999, mot Afghanistankriget 2001 och mot USAs krig i Irak 2003 ger upphov till funderingar över eventuella förändringar i Sveriges uppfattning om internationellt bruk av våld. Syftet med denna studie är att fastställa i vilken utsträckning en eventuell förändring är resultatet av de krav som externa faktorer, såsom Sveriges EU-medlemskap eller den nya världsordningen med en supermakt, ställer. Forskningens resultat kommer att läggas till grund för en bedömning av Sveriges faktiska möjligheter att utöva en självständig och konsekvent praxis beträffande internationellt bruk av våld i framtiden.