Fortfarande vid 1800-talets mitt dominerades kreditmarknaden av privata aktörer medan banker och diskonter spelade en underordnad roll. Samtidigt var även den privata kreditmarknaden institutionellt inbäddad i offentliga regelverk. Dessa reformerades på ett grundläggande sätt efter 1700-talets mitt. Framför allt bidrog konkurslagstiftningen och växelkrediten med viktiga incitament för privata grosshandlare och bankirer att låna ut och förmedla kapital genom att minska risker och minimera förluster. Detta kom att få en ny innebörd från slutet av 1700-talet när den gryende industrialiseringen skapade ett behov av kapital som vida översteg det inhemska sparandet. Projektet syftar till att undersöka betydelsen av det svenska konkursinstitutets omvandling för rekonstruktion av privata finansiella nätverk i kris 1734-1864. Bakgrunden är ett antal studier som påvisat att väl utbyggda offentliga kreditinstitutioner gynnade den privata kreditmarknadens utveckling, bl.a. genom den s.k. notariatsinstitutionen som var mest utbyggd i södra Europa. Trots att "notariatet" var mer begränsat i de skandinaviska länderna tyder det här aktuella projektets förstudier av konkursinstitutet i Stockholm på att kommunala och statliga jurister på ett mycket aktivt sätt bidrog till de privata kreditnätverkens rekonstruktion vid finansiella sammanbrott. Projektet är förberett sedan 2002. Delstudierna grundar sig på analyser av ett urval av bevarade konkursärenden i Stockholms Rådhusrätt, Svea Hovrätt och Högsta Domstolen.