Gösta Grönroos: Förnuft och oöverlagda handlingar hos Aristoteles
Dnr P2006-0935:1-E

Frågeställning
Syftet med projektet är att besvara frågan i vilket avseende Aristoteles menar att handlingar förutsätter en förnuftsförmåga. Bakgrunden är uppfattningen att endast varelser försedda med förnuft kan handla, till skillnad från djur som saknar förnuft. Utgångspunkten för projektet är att förmågan till praktisk överläggning inte utgör den självklara kandidaten till denna förnuftsförmåga, eftersom Aristoteles tillstår att inte alla handlingar är överlagda. Då inställer sig frågan i vilket avseende även dessa handlingar förutsätter förnuft. Arbetshypotesen är att Aristoteles opererar med ett brett förnuftsbegrepp som inte avser enbart förmåga till kalkulativt tänkande, utan som även innefattar grundläggande värden manifesterade i förnuftets egna begär och önskningar. Sålunda behöver inte den praktiska överläggningen vara det utmärkande draget hos handlingar, utan lika väl de värden som motiverar desamma.

Resultat
En viktig förändring i förhållande till den ursprungliga planen är en större betoning av frågan om förnuftets inflytande över de grundläggande begär som ytterst motiverar handlingar. Förändringen föranleds av behovet att på ett mera grundläggande sätt göra reda för två olika aspekter av förnuftsmässighet avseende handlingar hos Aristoteles. Å ena sidan utgör förnuftet en förmåga till överläggning (och tänkande generellt), men å andra sidan utgör förnuftet en självständig källa till motivation. Denna distinktion visar sig vara avgörande även för huvudfrågeställningen i planen.

Det främsta resultatet är klargörandet av förhållandet mellan förnuftets eget begär (boulesis), och förmågan till överläggning. Genom att inte tillskriva Aristoteles uppfattningen att detta begär uppstår genom överläggning undviker vi svåra sakliga problem, och gör dessutom källorna bättre rättvisa. Samtidigt erbjuder Aristoteles’ redogörelse av den tillvänjningsprocess, eller habituering (ethismos), genom vilken begären formas, en attraktiv modell för att förklara karaktärsdaning och dygdens beroende av rätt sorts erfarenhet och vanor snarare än förnuftsmässiga överläggningar. Tanken är att genom att bli tillvänjd att utföra goda handlingar utan att förnuftsmässigt kunna argumentera för, eller förstå, varför de är goda, växer gradvis själens begär efter dem. I takt med att just förnuftets begär stärks utvecklas även överläggningsförmågan som ett oumbärligt instrument för att kunna tillfredsställa detta begär.

Enligt en inflytelserik tolkning utgör Aristoteles’ uppfattning om motivation ett alternativ till den alltjämt inflytelserika uppfattningen, med rötter hos David Hume, enligt vilken förnuftet inte på egen hand kan motivera handlingar, utan endast bidra till att uppfylla redan existerande begär. Argumentet är att den humeanska uppfattningen inte är förenlig med uppfattning att den med förnuft försedda delen av själen hyser sina egna begär. Den anti-humeanska tolkningen av Aristoteles bygger dock på ett missförstånd. Aristoteles menar inte att förnuftets eget begär är resultatet av en förnuftsmässig överläggning. Istället är det ett grundläggande begär vars tillfredsställelse kräver överläggning. I synen på de grundläggande begärens uppkomst föreligger alltså ingen avgörande skillnad mellan Aristoteles och den humeanska uppfattningen.

Bakgrunden till Aristoteles uppfattning om hur handlingar motiveras står att finna i en psykologisk teori, enligt vilken den mänskliga själen består av två delar, en som saknar förnuft och en förnuftig. Parallellt med denna indelning delar Aristoteles in begäret (orexis) i olika kategorier. Två huvudkategorier, nämligen kroppsligt begär (epithumia), som eftersträvar njutning (hedone), och stridsviljan (thumos), som eftersträvar det fina (to kalon), återfinns i den del som saknar förnuft, och således även hos djur. Den tredje kategorin är just boulesis, och återfinns endast i förnuftsdelen, och följaktligen inte alls hos djur. Kännetecknet för boulesis är det objekt, eller värde, det eftersträvar, nämligen det goda (tagathon). Det goda visar sig vara ett komplext värde, vars uppfyllelse kräver överläggning. 

Ett ytterligare resultat avser begärens kognitiva status. Det finns en tendens i sekundärlitteraturen att tillskriva själva begären, inklusive de som tillhör den oförnuftiga delen av själen, vissa kognitiva förmågor, såsom att kunna urskilja det som begärs. M a o skulle gränsdragningen mellan förnuft och begär avseende dessa förmågor inte vara så skarp. Emellertid finns det goda skäl att hålla isär själva begäret, och de kognitiva tillstånd som krävs för dess tillfredsställelse. I fallet med kroppsliga begär, såsom törst, kan det vara förnimmelseförmågan och minnet som står för den kognitiva förmåga som krävs för att detta begär ska kunna tillfredsställas. Men i fallet med förnuftets eget begär krävs det ett begreppsliggörande av dess objekt för att kunna urskilja och uppnå detsamma. De handlingar och aktiviteter som bidrar till det goda livet kan inte, till skillnad från det som ger kroppsliga njutningar, urskiljas med hjälp av sinnlig förnimmelse. Emellertid utgör detta begreppsliggörande inte en del av själva begäret, utan endast en förutsättning för dess uppfyllelse.

Emellertid ger dessa slutsatser inget svar på frågan hur Aristoteles menar att även de oöverlagda handlingarna förutsätter förnuft. På den frågan har projektet inte genererat något svar.

Obesvarade frågor
Utifrån Aristoteles’ psykologiska teori måste projektets huvudfrågeställning om de oöverlagda handlingarna specificeras. För det första förefaller det som att människor utför oöverlagda handlingar endast när dessa är motiverade av begär som tillhör den oförnuftiga delen av själen. Nu förefaller det dessutom som att Aristoteles begränsar överläggning till uppfyllelsen av förnuftsdelens begär. Man kan då fråga sig om de oöverlagda ”handlingarna” hos Aristoteles är något annat än de animaliska beteenden som människor har i kraft av att motiveras av begären i den oförnuftiga delen av själen. Helt tillfredsställande är denna förklaring emellertid inte, dels för att det är ointuitivt att begränsa överläggning till tillfredsställelse av vissa begär, dels för att Aristoteles explicit anger att människan är ansvarig även för de oöverlagda handlingarna. Bägge dessa problem återstår att utreda.

Behandlingen av de oöverlagda handlingarna hos Aristoteles visar sig vara starkt influerad av Platons diskussion i Lagarna, ett förhållande som sällan uppmärksammats i forskningen. Huvudfrågan för både Platon och Aristoteles är vilket ansvar oöverlagda handlingar medför och sammanhanget är uttryckligen rättsfilosofiskt. Genom att närma sig denna diskussion utifrån den moralpsykologiska teori som blivit central i projektet ökar utsikterna att bättre kunna förstå detta första försök i den västerländska rättsfilosofiska traditionen att skapa ordning i våra intuitioner om olika slags gärningar, ansvar och rättsliga påföljder. 

Nya frågeställningar
Bland de frågor som har uppstått som ett direkt resultat av projektet vill jag här nämna två. 
Den första avser betydelsen av njutning i motivation. Enligt den psykologiska teorin eftersträvas njutning endast av det kroppsliga begäret (epithumia). Men av diskussionerna i sjunde och tionde boken av Nikomachiska etiken framgår det tydligt att njutning även har en generisk innebörd, och inte alls är begränsad till kroppslig njutning. Även reflektivt tänkande och dygdigt handlande skänker njutning, och frågan inställer sig om inte njutning, eller känslan av tillfredsställelse, är det som ytterst motiverar all slags handlingar och aktiviteter. M a o, det som ytterst motiverar goda eller dygdiga handlingar är inte förnuftsdelens normativa diktat, utan begäret efter den njutning som är förknippad med just detta slags handlingar. Det ger rätt och slätt njutning, ja, i själva verket den högsta grad av njutning, att vara dygdig och att handla gott.

Den andra frågan avser ett välbekant problem i Aristoteles’ redogörelse för viljesvaghet i sjunde boken av Nikomachiska etiken. Aristoteles hävdar att det som avgör huruvida förnuftet eller den oförnuftiga delen av själen utgår som segrare i en konfliktsituation inte är den generella kunskap som uttrycks i huvudpremissen i en praktisk syllogism (”Man bör äta sötsaker”/”Man bör undvika sötsaker”), utan kunskapen om det partikulära som uttrycks i bipremissen. Det är lockande att se påpekandet om att den partikulära kunskapen är perceptuell som den avgörande ledtråden. Det är möjligt att hysa två motstridiga begär samtidigt, vilket ju konflikten i fall av viljesvaghet består i, men däremot verkar det rimligt att vi inte perceptuellt kan uppfatta samma sak på motstridiga sätt samtidigt. I analogi med tvetydiga eller reversibla bilder (anka/hare), måste t ex den enskilda bakelsen uppfattas antingen som en källa till stor njutning, eller en hälsorisk, men inte samtidigt som både och. Det som ytterst avgör hur bakelsen uppfattas är den psykiska kraften i de två motstridiga begären. Hos den viljesvage slår den oförnuftiga delens begär ut förnuftets begär genom att påverka den perceptuella uppfattning till dess egen favör. På så sätt aktiveras bipremissen som uttrycker att bakelsen är en källa till njutning. Detaljerna kring denna psykologiska process vore värda att utreda närmare.

Publikationer
”Listening to Reason in Aristotle’s Moral Psychology” i Oxford Studies in Ancient Philosophy, 32 (2007), 252-72. 

(För recension se: http://ccat.sas.upenn.edu/bmcr/2008/2008-07-47.html)

”Reason’s Motivation in Aristotle”, under prövning av The Philosophical Review.

Bägge tidskrifterna tillhör de främsta inom sitt område, och säkerställer på bästa sätt internationell spridning av projektresultatet.

Övrigt
Forskningsprojektet har delvis bedrivits i samarbete med det av RJF finansierande programmet ”Understanding Agency”. Delar av arbetet har presenterats på seminarier och internationella konferenser i Stockholm och Uppsala.

Projekttiden framskjuten till den 30 juni 2009 p g a föräldraledighet. Inga övriga kostnader utöver lönekostnader att redovisa.

Gösta Grönroos: Reason and Non-Deliberate Action in Aristotle
(Dnr P2006-0935:1-E)

Problem
The purpose of the project is to sort out the question in what sense Aristotle holds that action requires reason. The background is the view that only rational beings, in contrast to non-rational animals, are capable of action. The starting point for the project is to question the assumption that actions requires reason in terms of the capacity for deliberation. For Aristotle acknowledges non-deliberate actions. But in what sense do these actions require reason? The suggestion is that Aristotle operates with a broad notion of reason such that not only the capacity for reasoning is included, but the values manifested in reason’s own desires as well. Thus, deliberation need not be the distinguishing characteristic of action. It might just as well be the values, which motivate actions.

Results
A decisive divergence from the original project is the greater emphasis placed on the question of the impact of reason on the basic desires, which ultimately motivate actions. The re-orientation is motivated by the need to sort out two aspects of Aristotle’s notion of reason with regard to action. Reason is a capacity for practical reasoning, on the one hand, but it is an independent source of motivation, on the other. Understanding this distinction properly proves decisive for the main question of the original project.

The main result of the project is the clarification of the relation between reason’s own desire (boulesis), and the capacity for deliberation. It is argued that Aristotle does not hold the view that this desire is brought about by deliberation. Instead, he provides an account of how habituation contributes to shaping the desires through appropriate experiences rather than by reasoning. The idea is that by being habituated to perform virtuous action the agent’s desire for virtuous actions is nurtured. As these desires are strengthened, the capacity for deliberation will develop alongside as an indispensible tool for satisfying them.

According to an influential interpretation, Aristotle’s stand on motivation offers an alternative to the Humean conception of motivation. That is, since Aristotle acknowledges that reason has desires of its own, his view is not compatible with the Humean claim that reason cannot motivate action. However, the non-Humean interpretation is based on a misunderstanding of Aristotle’s position. According to Aristotle, reason’s desire is not the product of deliberation. Instead, it is dependent on deliberation for its satisfaction. So as far as the genesis of the basic desires are concerned, Aristotle is not at odds with the Humean conception.

The background to Aristotle’s view of how actions are motivated is his psychological theory, according to which the human soul consists of one reason possessing part and another non-rational part. In addition, he also distinguishes between three different kinds of desire. Appetite (epithumia), which is a desire for pleasure (hedone), and spirited desire (thumos), which is a desire for the fine, or the noble (to kalon), belong to the non-rational part, and, hence, are found in non-rational animals as well. The third kind is precisely boulesis, which is a desire for the good (tagathon) belonging to the reason possessing part of the soul. The good is a complex value such that it takes deliberation to obtain it.

A further result concerns the epistemic status of desires. There is a inclination in the scholarly debate to attribute to desires certain cognitive capacities such as the capacity to discriminate the object of desire. In other words, there is not sharp line to be drawn between the cognitive and the desiderative aspect of certain mental states. However, there is good reason to distinguish between the desire, and whatever cognition required for its satisfaction. In the case of appetite, such as thirst, sense perception and memory may provide the cognitive means to satisfy it. But in the case of reason’s own desire, the agent must form an articulate conception of its object in order to be able to discern and to obtain it. Sense perception cannot discern those actions, which contribute to the good life. Nevertheless, the desire itself does not provide the conception, which is merely a condition for its satisfaction.

However, these conclusion do not provide an answer to the question how non-deliberate action requires reason on Aristotle’s view.

Outstanding questions
The main question of the original research program must be qualified against the background of the findings of the research program. To begin with, it seems that people perform non-deliberate action only to the extent that they are motivated by desires of the non-rational part of the soul. In addition, it also seems that Aristotle confines deliberation to the fulfilment of the desires of the reason possessing part. So one may conjecture that non-deliberate “actions” amount to nothing more than animal behaviour, which human beings are engaged in by virtue of being motivated by desires of the non-rational part of the soul. However, the conjecture is not entirely satisfactory. For it is seems unreasonable to confine deliberation to the satisfaction of some desires only. In addition, Aristotle thinks that people are accountable for non-deliberate actions as well as for deliberate actions. Both of these problems require further examination. 

The treatment of non-deliberate action in Aristotle turns out to be heavily influenced by Plato’s discussion in the Laws, a connection which is generally overlooked in the scholarly literature. The main issue for both Plato and Aristotle is the kind of accountability non-deliberate actions imply, and the context is explicitly legal. It would be well worth while to try to sort out this early attempt in the Western tradition to articulate our intuitions about deeds, accountability, and legal consequences, by adressing it from the point of view of the moral psychology developed in the research program.

New questions
I would like to mention two further questions that have arisen during the work. The first question concerns the role of pleasure in motivation. According to the psychological theory mentioned, only appetite is set upon pleasure. But as the discussion in books 7 and 10 of the Nicomachean Ethics testify to, pleasure is not confined to bodily pleasures associated with appetite. In addition, even contemplation, and virtuous activity in general, provide pleasure. Indeed, virtuous actions provide maximal pleasure. So the question is to what extent pleasure motivates all kinds of action. That is, is it pleasure that motivates virtuous actions, rather than the values characteristic of reason?

The second question concerns Aristotle’s familiar account of weakness of will in book 7 of the Nicomachean Ethics. Aristotle claims that what determines the outcome in the case of conflict between two desires is not the universal knowledge expressed by the major premise of a practical syllogism, but knowledge of the particular expressed by the minor premise.
It is tempting to see the point that knowledge about the particular is perceptual as the decisive clue. For whereas it is possible to entertain two conflicting desires simultaneously, it is not possible to perceive two conflicting aspects simultaneously. By analogy with ambiguous, or reversible, figures (duck-rabbit), the particular thing, a cookie, say, is perceived either as a source of pleasure, or as harmful to one’s health, but not both ways simultaneously. What ultimately determines in what way it is perceived, is the psychological strength of the conflicting desires, respectively. In the weak willed person, the desire of the non-rational part of the soul defeats reason’s desire by influencing the perception in its favour. Further examination of the details of this psychological process is called for.

Publications
”Listening to Reason in Aristotle’s Moral Psychology” i Oxford Studies in Ancient Philosophy, 32 (2007), 252-72. 

(For review, see: http://ccat.sas.upenn.edu/bmcr/2008/2008-07-47.html)

”Reason’s Motivation in Aristotle”, submitted to The Philosophical Review.

Both journals are first range, and guarantee international dissemination of the results of the research program.

Miscellaneous
The research has been conducted in close collaboration with the research program
”Understanding Agency”, funded by RJF. Drafts have been presented at seminars and at international conferences in Uppsala and Stockholm.