Karin Zetterholm, Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet

Syfte och förändringar

Syftet, som det angavs i projektplanen, var att klarlägga de strategier som den rabbinska judendomen utvecklade för att legitimera den rabbinska traditionen (dvs omtolkningar av Bibeln och förändringar av traditionen) och bemöta ifrågasättandet av den rabbinska tolkningsauktoriteten (dvs den rabbinska judendomens legitimitet). De strategier som då utvecklades för att legitimera förändringar och samtidigt förankra dem i traditionen har fortfarande betydelse för hur man inom modern judendom förnyar och anpassar judisk lag. Utgångspunkten för studien var iakttagelsen att rabbinerna under talmudisk tid (ca 250-500 v.t) tycks ha upplevt att deras auktoritet att tolka och lagstifta var ifrågasatt, vilket bland annat speglas i traditionerna om profeten Elia i den babyloniska Talmud. Elia personifierar rabbinernas ambivalenta förhållande till profetism och traditionerna om honom tycks spegla olika stadier av den rabbinska kampen om tolkningsauktoritet.

Under arbetets gång har projektet väsentligen utvidgats och dess fokus har delvis förändrats så att studien av Elia-traditionerna inte längre utgör huvuddelen utan ingår som en del av en större helhet. Då såväl Elia-traditionerna som andra forskares resultat tydde på att rabbinerna under talmudisk tid upplevde sin auktoritet ifrågasatt försökte jag finna möjliga förklaringar till detta och började studera tidiga kristna (eller jude-kristna) texter från det område där de babyloniska rabbinerna var verksamma (Mesopotamien), huvudsakligen Didascalia Apostolorum och Pseudo-Clementinerna. Detta studium ledde till slutsatsen att framväxten av en tolkningstradition och tolkningsauktoritet bland icke-rabbinska Jesus-orienterade grupper under 200-300-talen upplevdes som ett hot mot den rabbinska judendomen och gav upphov till olika strategier för att legitimera och stärka den rabbinska traditionen och rabbinernas tolkningsrätt (kapitel 2 och 3 i monografin).

Viktigaste resultaten

1. Framväxten av en tolkningstradition och tolkningsauktoritet med Jesus som centrum bland icke-rabbinska Jesusorienterade grupper uppfattades av rabbinerna som ett hot därför att de, i likhet med den rabbinska judendomen, grundade sina anspråk på den hebreiska bibeln och liksom rabbinerna ansåg sig vara de rättmätiga arvtagarna till den bibliska traditionen, det vill säga Guds folk. Det faktum att de icke-rabbinska Jesusorienterade grupperna grundade sina respektive traditioner och tolkningsauktoritet på samma heliga skrift som rabbinerna och använde sig av samma tolkningsmetoder gjorde deras argument potentiellt övertygande för rabbinska judar, vilket ur rabbinsk synvinkel gjorde dem till allvarliga konkurrenter.

Detta skall förstås mot bakgrund av den senaste tidens forskning som visat att rabbinska judar, Jesustroende judar, Jesustroende icke-judar och anhängare av grekisk-romersk och zoroastrisk religion levde mycket nära inpå varandra i Mesopotamien, och att inga tydliga skiljelinjer fanns mellan "vanliga" judar och kristna. Dessa omständigheter gjorde påverkan från andra liknande grupper till ett reellt hot och det faktum att vissa av de icke-rabbinska Jesusorienterade grupperna tycks ha haft någon form av judisk identitet förvärrade ytterligare konkurrensförhållandet ur ett rabbinskt perspektiv. Ytterst gällde frågan vem som var den legitima arvtagaren och fortsättningen på den bibliska traditionen, det vill säga, vem som var Guds folk.

2. Andra forskare har hävdat att Didascalia bör uppfattas som en judisk text och att framväxten av den tolkningstradition och tolkningsauktoritet som Didascalia vittnar om sker i polemik mot den rabbinska judendomen. Didascalia avvisar explicit den rabbinska traditionen och skapar en egen tolkningstradition med Jesus som hermeneutisk nyckel. Jag bygger vidare på denna iakttagelse och visar att Didascalias delegitimering av den rabbinska traditionen tillsammans med anspråken på att förvalta en oförändrad sann tradition som härrör från den "sanne profeten" (Jesus) som framförs i Pseudo-Clementinerna, gav upphov till idén att den rabbinska traditionen med alla dess detaljer uppenbarades för Mose på Sinai berg. Genom att betrakta denna idé, som utvecklas till att bli en viktig dogm inom rabbinsk judendom, mot bakgrund av de anspråk på sanning och tolkningsauktoritet som framförs i Didascalia och Pseudo-Clementinerna, argumenterar jag för att den tillkommit i polemik mot icke-rabbinska Jesusorienterade grupper i syfte att legitimera och stärka den rabbinska traditionen genom att hävda att den är gudomligt uppenbarad.

Tanken att alla rabbinska tolkningar och lagar skulle vara gudomligt uppenbarade finns belagd först i rabbinska texter från början av 300-talet, vilket stärker antagandet att den tillkom i polemik mot de auktoritetsanspråk som framförs i Didascalia och Pseudo-Clementinerna. Dessa texter sammanställdes på 200-talet i Syrien och förelåg på 300-talet på syriska, en arameisk dialekt som mycket liknar rabbinsk arameiska, och de tycks ha åtnjutit stor spridning i Mesopotamien. Andra forskare har visat att skapandet av identitet och tolkningsauktoritet bland judar och kristna i Mesopotamien nådde sin höjdpunkt på 300-talet. I äldre rabbinska källor uppfattas tolkning och förändring som resultatet av en av Gud sanktionerad mänsklig tolkningsverksamhet, inte som något gudomligt uppenbarat. Det faktum att en förändring av synen på uppenbarelsen äger rum i början av 300-talet är ytterligare en indikation på att idén att den rabbinska traditionen i sin helhet uppenbarades redan på Sinai vuxit fram i polemik mot den rabbinska judendomens konkurrenter.

Det legitimeringssätt som kommer till uttryck i de tidiga rabbinska texterna bygger på att rabbinernas tolkningsauktoritet accepterades, men när den ifrågasattes av konkurrerande grupper som gjorde anspråk på profetisk auktoritet och på att förvalta en gudomlig tradition som hade vidareförts från Jesus via Petrus till biskoparna, försvarade rabbinerna sin version av judendomen genom att hävda att den var gudomligt uppenbarad.

3. Traditionerna om profeten Elia i den babyloniska Talmud speglar rabbinernas ambivalenta förhållande till profetism. Å ena sidan ville de inte låta profeter eller himmelska röster ha något inflytande över judisk lag, men å andra sidan åberopade de själva Elia för att genom honom få gudomlig bekräftelse på den rabbinska traditionens riktighet. Detta tycks de ha gjort i synnerhet i frågor där den rabbinska uppfattningen utmanades av andra och behövde stärkas genom gudomlig bekräftelse.

Nya frågor

När texter som traditionellt ansetts representera en heretisk kristendom nu i stället läses som judiska men icke-rabbinska, uppstår frågan om judisk identitet utanför den rabbinska judendomen. Vad innebar det till exempel av vara jude men utan att tillhöra den rabbinska gruppen på 200-300talen och hur förhöll sig en sådan person till den rabbinska judendomen? I kapitel 4 argumenterar jag för att framväxten av kristendomen påverkade den rabbinska definitionen av judiskhet och detta ämne skulle behöva studeras vidare. En annan fråga som är i behov av ytterligare studium är förhållandet mellan den rabbinska dogmen att profetismen upphört och de kristnas anspråk på att stå i en profetisk tradition. Är det rabbinska motståndet mot profeter ett försöka att underminera de kristnas legitimitetsanspråk?

Publikationer

Utöver den planerade monografin har projektet gett upphov till ett antal artiklar, däribland:

"Elijah's Different Roles--A Reflection of the Rabbinic Struggle for Authority" i Jewish Studies Quarterly 16 (2009): 163-182 och

"Elijah and the Books of Kings in Rabbinic Literature," sidorna 585-606 i The Books of Kings: Sources, Composition, Historiography and Reception (Supplements to Vetus Testamentum), utg. av A. Lemaire och B. Halpern. Leiden: Brill, 2010.
I artikeln publicerad i JSQ visar jag att Eliatraditionerna i rabbinsk litteratur speglar rabbinernas kamp om tolkningsauktoritet och deras ambivalenta förhållande till profetism. I texter som handlar om lag (halakhah) begränsas Elia (som representerar profeter eller gudomliga uppenbarelser) och hans inflytande och underordnas rabbinernas, medan han i berättande texter (aggadah) åberopas för att stärka den rabbinska traditionen och tolkningsauktoriteten. Profetismen förnekas men även rabbinerna behöver en direkt länk till Gud för att få bekräftelse på att deras tradition är sann, i synnerhet när deras tolkningar och bruk utmanas av andra grupper.
Bokkapitlet behandlar Eliatraditionerna i rabbinsk litteratur med särskilt fokus på utvecklingen från Mishnah till den babyloniska Talmud och den speciella funktion som Elia har där. Denna kronologiska studie av Eliatraditionerna belyser också övergången från profetisk till rabbinsk auktoritet och den sammansmältning av profeternas och rabbinernas roll som sker.

Övrig förmedling av projektets resultat

Följande föredrag och seminarier som jag hållit har också tagit upp vissa aspekter av projektet:

"Sadducees--Jewish Disciples of Jesus?" Paper given at The Society of Biblical Literature Annual Meeting, Atlanta, USA, November 2010.

"Jewish and Christian Identities in Antiquity: A Struggle Over Biblical Legacy." Seminarium inom ramen för masterprogrammet Religious Roots of Europé, Lunds universitet 11/10 2010.

"Möte mellan gamla texter och nya förhållanden i judisk tradition." Föredrag hållet vid Centrum för Religionsdialog och Svenska kyrkans forskningsenhet, Sigtunastiftelsen, 31/10 2010.

"Identitet och auktoritet i den tidiga judendomen." Docentföreläsning, Lunds universitet, 9/4 2008.

Jag kommer att färdigställa monografin under kommande läsår då jag skall undervisa och forska vid Penn State University, USA.

Publikationer

Artiklar och bokkapitel
1.    ”Elijah and the Books of Kings in Rabbinic Literature”. Sidorna 585–606 i The Books of Kings: Sources, Composition, Historiography and Reception. The Formation and Interpretation of Old Testament Literature. Supplements to Vetus Testamentum. Utgiven av A. Lemaire och B. Halpern. Leiden: Brill, 2010.

2.    ”Elijah and the Messiah as Spokesmen of Rabbinic Ideology”. Sidorna 57–78 i The Messiah in Early Judaism and Christianity. Utgiven av M. Zetterholm. Minneapolis: Fortress Press, 2007.

3.    ”Elijah’s Different Roles–A Reflection of the Rabbinic Struggle for Authority”. Jewish Studies Quarterly 16 (2009): 163–182.

4.    ”Möte mellan gamla texter och nya förhållanden i judisk tradition”. Sidorna 23–43 i Att tolka Bibeln och Koranen: Konflikt och förhandling. Utgiven av H. Stenström. Lund: Studentlitteratur, 2009.

5.    ”Gudsuppenbarelser i judendomen”. Svensk teologisk kvartalskrift 85 (2009): 31–36.

6.    Rabbinic Commentaries”. Encyclopedia of the Bible and Its Reception. Eds. H. J. Klauck et al. Berlin: Walter de Gruyter (under utgivning).

7.    ”Den uteblivna frälsningen: Torah och apokalypsens sammanbrott i den rabbinska judendomen” i Soteria och gnosis: Frälsning och kunskap i den tidiga kyrkan. Föreläsningar hållna vid Nordiska patristikermötet i Lund 18–21 augusti 2010. Patristica Nordica VIII. Utgiven av B. Ekman och H. Rydell Johnsén. Skellefteå: Artos&Norma, 2011.

Populärvetenskapliga arbeten
8.    ”Tradition och förändring: Frågan om kvinnliga rabbiner”. Svensk Kyrkotidning 2008.

9.     “Osakligt om Israel, Reepalu”, Aktuella frågor, Sydsvenska Dagbladet 24/3 2011.

Recensioner
10.    Mekhilta de-Rabbi Shimon Bar Yohai: Translated into English, with Critical Introduction and Annotation by W. David Nelson. Philadelphia, Jewish Publication Society, 2006. Svensk Teologisk Kvartalskrift 83 (2007): 89–90.

11.    Perspektiver på Jødisk Apologetik. Utgiven av A. Klostergaard Petersen, J. Hyldahl och K. S. Fuglseth. Köpenhamn: ANIS, 2007. Meddelanden från Collegium Patristicum Lundense 24 (2009): 85–86.

Under de två senaste åren har jag även arbetat med en omarbetning och översättning till engelska av min bok Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition som publicerades 2008. Den engelska versionen kommer att publiceras av Fortress Press under 2012.