Per Vikstrand, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala

Syfte

Syftet med projektet Ortnamnen och den nya bebyggelsearkeologin har varit att försöka relatera de förhistoriska ortnamnen till den nya bild av järnålderns bebyggelseförändringar som vuxit fram under senare decennier. I förlängningen har målet varit att etablera en absolut kronologi för de stora bebyggelsenamnstyperna i Mellansverige (t.ex. -by, -sta(d), -inge, -hem m.fl.). Bakgrunden är att bristen på en tillförlitlig ortnamnskronologi framstår som allt mer akut. Den hittills gällande kronologin bygger i huvudsak på arbeten från 1900-talets första hälft och mitt och baserar sig i huvudsak på ett kriterium: bebyggelsernas storlek uttryckt i deras skattekraft, där grundtanken är att äldre gårdar är större än yngre. Metoden bygger på en evolutionär teori om järnåldersbebyggelsens förändring som under senare decennier har visat sig felaktig. Vi vet idag att den äldre järnålderns bebyggelse har varit omfattande, särskilt på de stora slätterna, och den yngre järnåldern framstår inte som någon stor tillväxtperiod. Järnålderns bosättningshistoria kan därmed inte beskrivas som en ständigt pågående expansion där bebyggelsen hela tiden växer genom delning och nyodling. Uppfattningen att basen i järnålderns bebyggelse utgjorts av självbärande och självständiga gårdar har också alltmer kommit att ifrågasättas. Man har i stället börjat skissa på olika modeller där gårdarna tidigt specialiserats mot olika näringar eller hantverk och ingått i något slags beroendesystem med andra gårdar.

Huvudlinjen i min undersökning har varit att söka efter fall där man utifrån arkeologiska undersökningar kan datera ett eller flera ortnamn. Idealfallet kan beskrivas som en undersökt boplats med lång kontinuitet och nära rumsligt samband med den äldsta kända namnbäraren - vanligen den historiska bytomten. Genom att bygga upp serier av mer eller mindre säkra dateringar av detta slag har jag försökt skapa en ny kronologi för de mellansvenska ortnamnstyperna.

Ytterligare en möjlighet som jag avsåg att pröva var om nykolonisation i ödemark eller i landhöjningsområden kunde användas som dateringsinstrument. I det syftet har en specialundersökning av Fläckebo och Västerfärnebo socknar i norra Västmanland utförts. Detta är ett relativt ungt kolonisationsområde där man har möjlighet att komma åt den sena järnålderns namnskick, något som har visat sig mycket svårt i de mer centrala järnåldersbygderna. Också ett landhöjningsområde har studerats, nämligen i Danmarks och i viss mån Vaksala socken utanför Uppsala. Resultaten av denna undersökning har dock inte särredovisats utan finns inbakad i behandlingen av de olika ortnamnstyperna, särskilt inge och -by.

Det har dock redan från början stått klart att denna kronologiska diskussion inte kan föras i ett teoretiskt vakuum. Ortnamnskronologiska hypoteser måste formuleras inom ramarna för en mer övergripande syn på järnålderssamhället. Frågor om namnelementens betydelse, namngivningsprocesser och bebyggelsens organisation hamnar därvid i fokus.

Projektets tre viktigaste resultat

Den vanliga begreppsapparaten för att beskriva järnålderns namnlandskap måste revideras. Bebyggelsenamn verkar åtminstone under äldre järnålder uppträda på två skilda nivåer: dels som namn på enskilda boplatser, dels som namn på »domäner», dvs. avgränsade territoriella enheter som omfattar flera boplatser. Medan boplatsnamnen har punktuell syftning har domännamnen territoriell syftning. Detta medför att villkoren för datering blir helt olika. För boplatsnamnen måste man ställa stränga krav på det rumsliga sambandet mellan boplats och namn, medan man för domännamnen i princip måste ta hänsyn till alla fornlämningar inom domänen.

Ortnamnskronologin verkar inte kunna beskrivas i termer av en enkel succession mellan de olika namntyperna. Det handlar i stället om produktivitetsperioder som delvis överlappar varandra och där valet av namntyp i namngivningssituationen är kvalitativt betingat. Det finns dock tendenser till kronologiska skillnader mellan typernas produktivitetsperioder. Medan namnen på t.ex. hem tycks kunna söka sig bakåt mot bronsåldern verkar t.ex. namnen på by (av ålderdomlig typ) ha kunnat etableras ännu under tidig medeltid.

De stora ortnamnstyperna -by, -inge, -sta, -hem och de plurala namnen är alla tydligt förankrade i den äldre järnålderns kulturlandskap. Särskilt den romerska järnåldern (0-400 e.Kr.) framstår som formativ för ortnamnslandskapet, medan den yngre järnålderns namngivning, särskilt vikingatidens, är betydligt mer svårtfångad. I de centrala järnåldersbygderna förefaller ny namngivning under den yngre järnåldern ha varit ovanlig. Det innebär att den yngre järnåldern (inklusive vikingatid) inte längre kan framhållas som en »försiktig» normaldatering av förhistoriska ortnamn.

Nya forskningsfrågor som har genererats genom projektet

Den bakre gränsen för många namntyper framstår idag som mer oklar än tidigare, bl.a. på grund av att det vattentäta skott mot bronsåldern som man förut räknat med inte längre är lika självklart. En intressant fråga är huruvida det har förekommit namnkontinuitet mellan bronsåldersrevir och den äldre järnålderns domäner. Min undersökning tyder på att man måste hålla den möjligheten öppen, särskilt för vissa namn på hem, men här skulle krävas ytterligare undersökningar.

I äldre forskning har man vanligen räknat med att de olika ortnamnstyperna haft en begränsad produktivitetsperiod och att de under denna period haft en och bara en klart definierad betydelse. Nu visar det sig emellertid att man måste räkna med långa produktivitetsperioder för de flesta namnelement, och därmed väcks frågan om betydelseutvecklingar. I språket i övrigt är det mycket vanligt att ord ändrar betydelse över tiden och detsamma måste man räkna med som en möjlighet för ortnamnselement med lång produktivitetsperiod. I undersökningen har möjligheten av en sådan betydelseutveckling diskuterats för namnelementet by, som verkar ha kunnat användas för namnbildning under minst tusen år. Här kan man tänka sig en betydelseförskjutning från 'iordningställd mark, jordbruksmark' till 'bebyggelse'. Betydelseförskjutningar är tänkbara eller t.o.m. troliga för andra ortnamnselement, särskilt kanske för det vanliga -sta, och här återstår mycket att göra.

En fråga av mer tvärvetenskaplig art är hur den äldre järnålderns bebyggelse varit konfigurerad? Att de enskilda boplatserna ingått i större domäner verkar klart, men vi vet väldigt lite om hur dessa domäner varit uppbyggda. Har de varit egalitära eller hierarkiska? Kan sammanhållningen inom domänen ha manifesterats genom gemensam ritualer eller begravningsplatser? Detta är en mångfacetterad diskussion som måste föras gemensamt inom de olika landskapshistoriska forskningsdisciplinerna.

Jag har valt att samla publiceringen av resultaten i en monografi med titeln Järnålderns ortnamn. Bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mellansverige. Denna kommer att publiceras på Institutet för språk och folkminnens webbplats (open access) under våren 2012 och i tryckt version senare under året. De huvudsakliga resultaten kommer att presenteras på den femtonde nordiska namnforskarkongressen i Danmark i juni 2012. Under arbetets gång har jag presenterat delar av projektet i seminarieform vid Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet.