Anna Bortolozzi

Peterskyrkan och återupptäckten av den tidigkristna antiken i 1600-talets Rom

I det tidiga 1600-talets Rom riktade sig intresset för historiska och antikvariska studier mot den kristna forntiden. Parallellt med utforskningen av den tidigkristna kyrkans texter fick de fysiska lämningarna av de första århundradena av kyrkans historia en ny status som icke-skriftliga historiska källor. I detta kulturklimat tillerkändes den ännu bevarade delen av den tidigkristna Petersbasilikan förnyad politisk och symbolisk mening som ett påtagligt bevis på den romersk-katolska kyrkans ålder och på det legitima i påvedömets anspråk på supremati.

Trots detta fattade Paulus V Borghese i september 1605 beslut om rivningen av den gamla basilikans långhus, uppfört av kejsar Konstantin på 300-talet och nu i mycket dåligt skick. I dess ställe skulle renässanskyrkan avslutas med en ny korsarm i öster.

Ämnet för forskningsprojektet är färdigbyggandet av den moderna Peterskyrkan mellan 1605 och 1621, det vill säga under Paulus V:s pontifikat. Frågan är om Carlo Madernos projekt för kyrkan verkligen innehöll en uttrycklig avsikt att tillvarata, fysiskt och/eller symboliskt, minnet av den gamla basilikan, och, i så fall, i vilken form ett sådant bevarande förverkligades. Några av de specifika problem som behandlas i undersökningen är byggandet och utsmyckningen av den nya portiken samt projekten för högaltaret och ciboriet, Petri grav (confessio) och de så kallade vatikanska grottorna.

Slutredovisning

Anna Bortolozzi, konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

2008-2012

Ämnet för mitt forskningsprojekt är färdigställandet av den nya Peterskyrkan mellan 1605 och 1621, det vill säga under Paulus V Borgheses pontifikat, med särskilt fokus på bevarandet och återbruket av resterna av den sista stående byggnadsdelen av den gamla Konstantin-basilikan.

Såsom framgick av den i ansökan presenterade projektbeskrivningen, så har min undersökning särskilt riktat in sig på konstruktionen och utsmyckandet av två delar av den nya Peters-basilikan: kyrkans portik och de så kallade Vatikangrottorna, grotte, under kyrkans nuvarande golv. Ett framträdande drag i dessa utrymmen är det stora antalet spolier med ursprung i den konstantinska basilikan som på ett överlagt sätt återanvänts i deras utsmyckning. Ursprung, material, ikonografi och den nya placeringen har varit i centrum för min undersökning. Under forskningen har jag arbetat på parallella spår med studiet av portiken och grottorna. Anledningen är att de fullbordades och utsmyckades under samma år, mellan 1615 och 1618. Arbetet engagerade arkitekten Carlo Maderno, målaren Giovan Battista Ricci och en handfull kardinaler - högt bildade konstälskare och medlemmar av det styrande byggnadsutskottet, la Fabbrica: Benedetto Giustiniani, Scipione Borghese, Maffeo Barberini och Francesco Maria Del Monte. Kardinalernas respektive andelar i planerna för den nya Peterskyrkans utsmyckning behöver fortfarande utredas, men klart är att synligheten för den gamla kyrkans delar (kolonner, marmorplattor, inskriptioner, reliefer, skulpturfragment, sarkofager, freskomålningar, mosaiker) var ett resultat av det gradvis ökade intresset för antikvariska studier med anknytning till den kristna antiken. Som min forskning har visat, gav Paulus V under den tidiga fasen av fullbordandet instruktioner om att" i skrift och måleri" dokumentera resterna av den gamla kyrkan, men det fanns ingen uttalad avsikt från påvens sida att återanvända dem i den nya byggnaden. Fram till 1615-16, när planerna för portikens och grottornas utsmyckning tog form, låg de antika lämningarna utan några specificerade avsikter i olika förråd tillhöriga la Fabbrica.

Delar av inventarierna från den gamla Peterskyrkan hade överlämnats som gåvor eller sålts till enskilda och sedan placerats i privata kapell eller samlingar, där de förevisades tillsammans med reliker, målningar och andra föremål. I den sista fasen av min forskning började jag spåra dessa saknade spolier. Hur de privata samlarna uppskattade lämningarnas historiska, kultmässiga och konstnärliga värden skulle kunna ge en vidare förståelse av den mening man gav åt de fragment som bevarades i den nya kyrkans utsmyckning.

I min studie av konstruktionen och inredningen av Vatikangrottorna har jag betraktat dem som ett tidigt exempel på ett kristet museum, där försök gjordes att rekonstruera monumentens ursprungliga kontext. Omkring 1940 förändrades grottornas utsmyckning radikalt, men med hjälp av en stor samling äldre fotografier bevarade i Bibliotheca Hertziana i Rom, kunde jag få en tydlig uppfattning om deras tidigare utseende. Vid första anblicken gav föremålen som utställdes i grottorna vid 1600-talets början ett intryck av att ha placerats mot väggarna utan mening eller inbördes relation, bortsett från en anpassning till det tillgängliga utrymmet och en önskan om ett estetiskt tilltalande resultat. De gamla monumenten hade tagits isär och bitarna hade komponerats samman i nya konstellationer. Betraktar man utställningen mot bakgrund av det tidiga romerska 1600-talets smak och ambitioner, framgår att den är väl förankrad i samtiden. Att tillverka nya palimpsester av fragment eller omarbetade delar av tillgängliga verk var praxis för periodens skulptörer. I min undersökning jämförde jag nu Vatikangrottorna med samtida romerska antiksamlingar, med särskilt intresse för skulpturutsmyckningarna av Villa Borgheses fasad, utförda mellan 1616 och 1623 under överinseende av Giovanni Vasanzio, och utsmyckningarna av Palazzo Matteis och Palazzo Lancellottis cortiler, ledda av Carlo Maderno under samma år.

Konferenser, seminarier, publikationer och andra former av förmedling av resultat

Inriktningen på skulpturuppställningen i Vatikangrottorna är den största avvikelsen från det ursprungliga projektet. Mina övriga resultat genererade frågor om utställningsstrategier, associationer mellan föremål, besökarens upplevelse och relationen mellan Vatikangrottorna och samlingshistoria samt tidig museologi. Detta angreppssätt tillät mig också att utveckla ett närmare samarbete med mina kolleger på Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. En följd blev den studiedag som jag själv arrangerade tillsammans med Mårten Snickare 22 april 2010 på Spökslottet. Detta endagssymposium syftade till att presentera pågående forskning vid institutionen under titeln "Collecting, Displaying and Consuming Art in Early Modern Europe", med föredrag av Peter Gillgren (professor), Mårten Snickare (docent), Lisa Skogh, Roussina Roussinova, Sonya Petersson (doktorander) och mig själv. Mitt anförande - "Restored memory: the Vatican Grottos as Christian Museum" - handlade specifikt om Vatikangrottorna. Föredragen var öppna för kolleger från andra universitet och från museivärlden och attraherade en förhållandevis stor publik. Anförandena har publicerats i ett specialnummer av Konsthistorisk tidskrift / Journal of Art History, vol. 80, nr. 2, 2011. Den slutliga titeln på mitt bidrag är "Recovered memory: The exhibition of the remains of old St. Peter's in the Vatican Grottos", sid. 90-107.

Den andra publikation som mitt projekt har genererat är en artikel i en av de internationellt ledande konstvetenskapliga peer review-tidskrifterna: "Two drawings by Giovan Battista Ricci da Novara for the decoration of the portico of new St Peter's", The Burlington Magazine, vol. CLIII, n. 1236, March 2011, sid. 163-167. Under den fas i byggnadsarbetena då Peterskyrkans portik fick sin dekor, 1618-1620, kom dess roll som symboliskt rum för passagen mellan basilikans yttre och inre att betonas ytterligare. Kontinuiteten mellan den gamla och den nya Peterskyrkan - av största betydelse som manifestation av den världsliga makt given av Konstantin till påvedömet - blev i portiken påtaglig genom närvaron av ett stort antal spolier från den äldre byggnaden (dörrar, inskriptioner, marmor etc.) och genom takutsmyckningens symboliska innehåll. Min artikel fokuserar på takdekorens tillkomsthistoria genom att för första gången analysera två teckningar bevarade i Nationalmuseum i Stockholm, av vilka en tidigare ej varit känd.

Mitt samarbete med kollegerna vid Konstvetenskapliga institutionen i Stockholm har inte varit begränsat till den nämnda studiedagen. Under höstterminen 2010 var jag engagerad i undervisningen på en ny kurs på B-nivå, "Bild, plats och handling i tidigmodern kultur" Här använde jag min specialkunskap om Peterskyrkan och mina forskningsresultat, genom två föreläsningar och två seminarier där det historiska byggnadsverket konfronterades med olika och kompletterande metodologiska angreppssätt. I december 2010 presenterade jag min pågående forskning för Barockakademien vid konferensen "Barocken och antiken" i Rom (Barockakademien är ett interdisciplinärt nätverk grundat 2000 och med långvarigt stöd från RJ). Titeln på mitt föredrag var "Christian antiquity and antiquarian studies in seventeenth-century Rome. The completion of new St. Peter's and the memory of the old basilica". Inom ramen för konferensen ordnade jag också ett specialbesök i Vatikangrottorna för deltagarna. I samband med detta besök medverkade jag i ett radioinslag om mitt forskningsprojekt i SR P1:s Vetenskapsradion (program om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning - "I Vatikanens grottor", måndag 11 januari 2011). Under en forskningsvistelse i Rom 2011 presenterade jag min forskning vid ett seminarium på Svenska institutet i Rom. Samma år presenterade jag också min forskning vid ett seminarium på Forskarskola för Kulturhistoria (Stockholms universitet) och i populär form för medlemmarna i föreningen "Romvännerna" i

Publikationer

- "Recovered memory: The exhibition of the remains of old St. Peter's in the Vatican Grottos", Konsthistorisk tidskrift / Journal of Art History, vol. 80, n. 2, 2011, pp. 90-107

- "Two drawings by Giovan Battista Ricci da Novara for the decoration of the portico of new St Peter's", The Burlington Magazine, vol. CLIII, n. 1236, March 2011, pp. 163-167

Bidragsförvaltare
Stockholms universitet
Diarienummer
P2008-1029:1-E
Summa
SEK 1 105 000
Stödform
RJ Projekt
Ämne
Konstvetenskap
År
2008