Anne Karahan, Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul

Bilden av Gud i bysantisnska Cappadocia

2008-2012

Heliga bilder spelade en central dogmatisk roll i bysantinsk teologi och liturgi. Bilden av Kristus sågs som ett bevis för Guds människoblivande. Konstvetenskapliga studier har systematiserat bysantinsk bildvärld i termer av stil, källor, proveniens och narration. Däremot har dogmatiska aspekter och den ortodoxa traditionens betydelse för bildernas estetik rönt betydligt mindre intresse.

Projektet undersöker tvärvetenskapligt hur bysantinskt muralmåleri i ett urval kyrkor i Göreme, Kappadokien, från 700/800-talens bildfientlighet till 1200-talets Latinska imperium, skildrar både att ”Gud är” (inte vad Gud är) och att ”Gud handlar”. Genom en helt och hållet ny och unik metod kartläggs bysantinsk estetik utifrån dogmatiska förklaringsmodeller för Guds transcendens (gudomlighet, immaterialitet, osynlighet), respektive Guds immanens (mänsklighet, materialitet, synlighet) i texter av 300-talets kappadokiska kyrkofäder.

Metodens religiösa förankring i ortodox tradition kan framför allt bidra till att ge ny insikt om varför Bysans heliga bilder av nödtvång måste skildra gudsverklighetens religiöst och socialt accepterade dubbla verklighet av obegriplig ontologi och begriplig frälsning, samt hur de genom teleologisk estetik förkunnade ”Kyrkans sanna, korrekta, traditionsenliga, allmänneliga doktrin” (orthodoxia).

Projektet möjliggör således en definition av bysantinsk estetik utifrån den grundval som den bysantinska enhetskulturen byggde på ideologiskt och socialhistoriskt.

Projektet hade två syften. Det första, utforska relationen gudomligt – mänskligt i östkristen patristisk tradition. Det andra, på basis av denna kunskap kartlägga hur bysantinsk bildvärld, från ikonoklasmen till det Latinska kejsardömet, skildrar Guds transcendens (oförklarbara gudomlighet), respektive Guds immanens (förklarbara mänsklighet). Hur identifierar man i bild att ”Gud är” (det oförklarligt gudomliga) respektive att  ”Gud handlar” (Guds närvaro i den synliga världen)? Först ville jag utforska dogmatisk praxis, för att sedan utreda rimliga bevekelsegrunder för den bysantinska estetikens särart.

Min hypotes var att patristiken, grundvalen för bysantinsk kultur, även låg till grund för den bysantinska estetikens särart. Patristik och ortodox tradition styrde estetiken, så att bildernas didaktik motsvarade ”den sanna/rätta tron” (orthodoxia). En delhypotes var att  Bysans artegna estetik möjliggjorde paradoxal manifestering av Guds oförklarbara gudomlighet i linje med kyrkofädernas apofatiska teologi.
 

Två viktiga resultat

Resultaten visar att fädernas exegetik låg till grund för inte bara ortodox legitimering av heliga bilder, utan även den bysantinska estetikens särart. Dogmatisk koherens råder mellan idé, estetik, och helig bild. Bysantinsk estetik är ett slags ideologiskt förankrad patristisk semiotik socialhistoriskt sammanvävd med idén om Bysans som Guds utvalda rike.

Heliga bilder ses bevisa inkarnationen, grunden för frälsning, uppståndelse, och evigt liv. Samtliga kyrkofäder betraktar dock materialisering av Guds oförklarbara är som kätteri. Treenigheten ses som obegränsad (aperigraphos) bortom mänsklig fattbarhet. Endast bilden av Gud är fattbar. Men i patristiskt perspektiv är ”Gud är” och ”Gud handlar” en ortodox realitet. Gud är monomeros. Guds oförklarbara är och Guds synligblivande i Gud-Människan är en enda odelad existens, ett väsen. Konsekvensen av tankesättet återspeglas i den bysantinska estetikens särart.

Min kartläggning av relationen gudomligt – mänskligt i bilden av Gud i det bysantinska Kappadokien baserar sig på en dogmatisk hermeneutisk analys av Guds treenighet, kristologi, kosmologi, samt läran om Jungfru Maria som Theotokos (Gudföderska) i ortodox tradition och exegetiska texter av 300-talets kappadokiska kyrkofäder Basileios av Caesarea, Gregorios Nazianzen, samt Gregorios av Nyssa. Via en empirisk bas av kappadokiskt tänkande har jag fastställt hur bysantinskt muralmåleri i de kappadokiska kyrkorna i Göreme (Turkiet), manifesterar interaktion mellan Guds gudomligt oförklarbara är och Guds mänskliga förklarbarhet. Projektets kombination av doktrin i skrift och didaktik i bild har visat att bysantinsk estetik svarar mot orthodoxia, ”sann/rätt tro, traditionen”, genom att i likhet med denna av nödvändighet didaktiskt beakta Guds dualism.

Dogmatiskt identifierar en helig bild såväl Guds förklarbarhet som oförklarbarhet, därför att ortodox tro stipulerar att Treenigheten, Fader, Son, och Helige Ande, och Gud i kött är en och samma unika Gud. I linje med hur patristiken identifierar Kristi två naturer som varande: utan sammanblandning (asygchytos), utan förändring (atreptos), icke delbara (adiairetos), icke åtskiljbara (achoristos) verifierar interaktionen i bild att Gud existerar både inom och bortom intervall (diastema). Den heliga bilden kan liknas vid en katafatisk stege där Guds handlingar/skapelseverk interagerar med meta-bilderna för Guds är (se Anne Karahan, “The Image of God in Byzantine Cappadocia and the Issue of Supreme Transcendence”, i Studia Patristica LIV (2012): 1-16 (kommande).

Meta-bilder icke-förklarar metonymiskt gudomligheten på ett liknande sätt som de tre Kappadokierna apofatiskt icke-förklarar Guds är. Med begreppet ”meta-bild” avser jag ljus och briljans, treindelningar, cirklar, kors, och bårder, som allestädes, inom ramen för det heliga dramats narration och helgonporträtt, icke-framställer närvaro av Guds oförklarbara är. Meta-bilden är ett slags metonym, bilddidaktiskt paradoxalt tecken för Guds väsens oförklarbarhet. Det heliga dramats avmaterialiserade, ”avtemporaliserade” kroppar och former interagerade i liturgiska ritualer och kyrkorummets rymd till ett slags transformerad helhetsverkan av perspektivförskjuten narration, helgonporträtt, och apofatiska meta-bilder för det oförklarbart gudomliga, Guds odelbara väsens essens. Med utgångspunkt i ortodoxa doktriner har projektet givit helt nya förutsättningar för kunskap om varför varken ord eller bild kunde negligera tron på Guds odelbarhet. Icke-förklaring och förklaring – Guds är och bilden av Gud – identifierar samma ortodoxa gudsverklighet.

Ett subtilt bildexempel är motivet crux gemmata i Tokalı kilise. Ljus och briljans från ädelstenar, gyllengul färg, och pärlor interagerar dels med ljusstrålar och cirkelformer färgade i vitt och gyllengult (Guds är), dels med ett litet svartfärgat kors (Kristi korsdöd) i ädelstenskorsets mittpunkt. Det heliga dramat identifieras på så sätt inom det gudomligas sfär. Ideologisk interpenetration (perichoresis) mellan inkarnation och Guds är är didaktik för Nådens mysterium. Även ädelstenskorset (Kristi uppståndelse/evigt liv) reflekterar dubbel signifikans; Kristi korsdöd möjliggör envars eviga liv i Ljuset/gudsverkligheten. Meta-bilderna ljus och briljans icke-kategoriserar paradoxalt att Kristus/Logos är Guds är. Samverkan mellan figurativ konkretion (narration/helgonporträtt/rekvisita) och apofatisk abstraktion återspeglar den oskiljaktiga samverkan (synergeia) som ses råda mellan frälsningsekonomins affirmativa gudsverklighet och Guds okategoriseringsbara är.

En annan typ av karaktäristiska bysantinska meta-bilder för Guds är är bårder och mönster, vilka likt cirkulära former, ljus och briljans saknar början och slut. Ytterligare apofatiska aspekter är uppbruten gravitation, inverterade perspektiv, samt perspektivförskjutningar.

Forskningsresultaten visar också att om den bysantinska estetikens särart begrips utifrån religiös ideologi så förändras förutsättningar för verklighetstrogna perspektiv och korporalitet. Bilden av Gud inom envar befriar människan från den skapade naturens förgänglighet skrev Gregorios av Nyssa. Vår natur ses skilja oss från Gud. Medan Basileios av Caesareas betonade att allt skapat förruttnar, att skönt i Guds ögon är det som leder till Gud (se Anne Karahan, ”Beauty in the Eyes of God. Byzantine Aesthetics and Basil of Caesarea”, i Byzantion. Revue Internationale des Études Byzantines 82 (2012), 165-212). Skönhet är andlig inte fysisk. Det intelligibla har värde i den mån det tjänar andlig rörelse mot Gud/evigheten. Timlig korporalitet konnoterar förgänglighet, medan distansering från dito följer tron på att Logos och eikon är förbundna i en ortodox existens. Enligt he orthodoxia är Guds treeniga varande, Fader, Son, och Helige Ande evigt, medan Gud-Människan är gudomligt evig, men i kött begränsad. Men Gud är enhet, aldrig mångfald. Ett icke-telluriskt bildspråk återspeglar tron på såväl Guds enhets dualitet som helgonens transcenderade verklighet. För att uppnå evigt liv föreskriver ortodox tro därtill att helgonens liv skall imiteras. Även i detta mimetiska avseende är förgänglig skönhet inadekvat. Instruktiva bevis är stylit- och dendrithelgonen som når Gud genom att helt åsidosätta sina kroppsliga behov. Den avtemporaliserade bysantinska korporaliteten grundas således ideologiskt på både dogmatik och funktion. Härav följer att den åtskiljer sig från inte bara den grekiska och romerska antikens jordiskt idealiserade ynglingar (Diskobolos, Antinous), gudinnor (Afrodite) och gudar (Apollo), utan även den romerska antikens realistiska porträtt, och renässansens jordiskt sköna Mariaframställningar. Varken Michelangelos herkuliska Sibyllor eller Botticellis ljuva Venus svarar mot endera ortodoxins doktriner eller bildernas funktion.

I kontrast till den antika bildvärldens vurm för ungdomlig skönhet och fysisk styrka, sammetslen hud, sköna lockar, och komplicerade rörelsemönster visar bysantinsk bildvärld upp en immaterialiserad tvådimensionell inom- och bortomjordisk formvärld. Skön korporalitet relaterar till det som är värt att kontempleras, tillbedjas, och imiteras. Bilden av Gud i det bysantinska Kappadokien identifierar ortodox didaktik om Gud och heliga handlingar som leder till evigt liv.

NYA FORSKNINGSFRÅGOR SOM HAR GENERERATS GENOM PROJEKTET
Våld i bysantinsk bild: narration, gestaltning, och funktion? Ängel, människa/kvinna: dogmatik och gestaltning? Kupol, kors, och rymd i bysantinska kyrkor mot bakgrund av Basileios av Caesareas Om den Helige Ande? Formspråk och mönster: idé och funktion i Bysans (östkristen ortodoxi) respektive hos Antoni Gaudí (katolsk modernism)?

Publikationer

“Byzantine Iconoclasm and the Belief in Eikon Theou: An Issue of Christology or a Quest for Political Power”, in Iconoclasms (International conference organized by Department of Philosophy, Classics, History of Art and Ideas, University of Oslo, 2009), abstract 6.

“Bildning och uppfostran: Interaktion mellan ord och bild i bysantinsk bildvärld”, in Svein Rise (ed.), Danningsperspektiver. Teologiske og filosofiske syn på danning i antikken og i moderne tid (Trondheim: Tapir Akademisk Forlag (accredited scientific publisher, level 1), 2010), 91-109.

“The Issue of περιχώρησις in Byzantine Holy Images”, in Jane Baun, Averil Cameron, Michael Edwards, and Markus Vinzent (eds.), Papers presented at the Fifteenth International Conference on Patristic Studies held in Oxford 2007, Studia Patristica XLIV-XLIX (Leuven: Peeters, 2010), 27-34.

“Transition and Mediation of Ideas between Syria and Byzantium. John Damascene’s Polemics against the Iconoclasts and his Epistemic Impact on Byzantine Aesthetics”, in Andreas Speer and Philipp Steinkrüger (eds.), 37. Kölner Mediaevistentagung (“Knotenpunkt Byzanz. Wissenformen und kulturelle Wechselbeziehungen”) (Köln: Thomas-Institut der Universität zu Köln, 2010), abstracts, 51-54.

“Bysantinsk estetik. Ett socioteologiskt kulturarv”, in Symposium om forskning kring det kyrkliga kulturarvet (Uppsala University, 2011), Presentationer, 9-10.

“The Crux Gemmata versus the Crucifixion Cross in Byzantine Cappadocia: Patristic Thought (Dogmata) and Theological Significance”, in Proceedings of the 22nd International Congress of Byzantine Studies (Sofia, Bulgaria, 2011), vol. III (Abstracts of Free Communications), 197.

“Comprehension Equates with Circumscription. Threefold and Twofold, but One: Incarnation and Cappadocian Apophatic Thinking in Ravennatic Byzantine Aesthetics”, in Neoplatonism and Early Christianity (International conference at Center for Late Antique Studies, Stockholm University, 2011), Abstracts, 5.

“The Image of God in Byzantine Cappadocia and the Issue of God’s Supreme Transcendence”, Sixteenth International Conference on Patristic Studies at the University of Oxford, 8-13 August, 2011, www.patristics.org.uk/2011abstracts/2011K, Karahan.

“Beauty in the Eyes of God. Byzantine Aesthetics and Basil of Caesarea”, in Byzantion. Revue Internationale des Études Byzantines 82 (Leuven: Peeters, 2012), 165-212 (also available on Peeters online journals).

“The Image of God in Byzantine Cappadocia: An Investigation of Its Relation to Divine and Human in Fourth-Century Cappadocian Thinking”, final report at www.srii.org/Research/Byzantine Cappadocia (forthcoming 2012).

“Byzantine Iconoclasm: Ideology and Quest for Power”, in Kristine Kolrud and Marina Prusac (eds.), Iconoclasm from Antiquity to the Present Day (Surrey, England: Ashgate Publishing Ltd.) (ca 40 pages) (forthcoming 2013).

“Skönhet, tillbedjan, och bildning i bysantinskt trosperspektiv”, in Svein Rise (ed.), Skjønnhet og tilbedelse (Trondheim: Akademika forlag (accredited scientific publisher, level 1) (ca 23 pages) (forthcoming January/February 2013).

“The Image of God in Byzantine Cappadocia and the Issue of Supreme Transcendence”, in Papers presented at the Sixteenth International Conference on Patristic Studies held in Oxford 2011, Studia Patristica LIV (Leuven: Peeters, 2012), 1-16 (forthcoming 2013).

“Bysantinsk estetik. Ett socioteologiskt kulturarv”, in Emilie Karlsmo, Jakob Lindblad, och Henrik Widmark (eds.), Det kyrkliga kulturarvet: aktuell forskning och pedagogik i utveckling. Symposium vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 2011) (Uppsala universitet: Konstvetenskapliga institutionen, 2012) (ca 9 pages) (forthcoming spring 2013).

“Johannes Damaskenos”. Chapter in Ståle Johannes Kristiansen and Peder Solberg (eds.), Kirkefedernes teologiske språk (Oslo: Novus forlag (accredited scientific publisher, level 1) (ca 15 pages) (forthcoming February 2013).

“Cappadocian Theology and Byzantine Aesthetics. Gregory Nazianzen on the Unity and Singularity of Christ”, in Nicu Dumitrascu (ed.), The Spiritual heritage of the Cappadocians for the multi-confessional and multi-ethnical Christianity today (Berlin: Versita Publishing/Walter de Gruyter) (ca 30 pages) (forthcoming June 2013).

“In Quest of Dogmatic Understanding of Byzantine Aesthetics: Cappadocian Thinking and the Holy Images of Byzantine Cappadocia”, in Vladimir Cvetkovic (ed.), Icons. Theology in Colors (Oxford or Cambridge University Press) (ca 40 pages) (forthcoming).

“Transition and Mediation of Ideas between Syria and Byzantium. John Damascene’s Polemics against the Iconoclasts and the Impact of Orthodox