Projektets ursprungliga huvudfråga utgick från ambitionen att närmare analysera vilka faktorer som påverkar kvinnors fördröjda och/eller uteblivna avancemang i akademin. Syftesformuleringen i enlighet med projektansökan lyder:

Syftet med projektet är att utifrån fyra kohorter undersöka och analysera kvinnliga och manliga disputerades karriärvägar (avancemang) respektive fördelning (könsindex) i universitetsvärlden tiden 1950 och framåt, med särskilt fokus på perioder av expansion av högskolesektorn, samt förklara varför kvinnor avancerar långsammare; eller inte alls.

Vid halvtidskontrollen framkom att projektet vid den tidpunkten delvis hade skiftat fokus just vad gäller den kvantitativa delen. Orsakerna till denna förändring kom sig av att projektets första delstudie indikerade att större vikt borde läggas vid den politiska diskursen kring den högre utbildningens expansiva faser i relation dels till kvinnornas ökande numerär och andel inom forskarutbildningen, dels till det i det omgivande samhället ökade intresset för jämställdhetsfrågan. Den kvantitativa undersökningen har inte genomförts utifrån fyra kohorter som angavs i projektansökan, utan genom en studie av en totalpopulation inom ett visst fält, humaniora.

Det förefaller som om jämställdhetsarbetet inom högre utbildning adresserades med viss fördröjning – och, visar ny forskning, inte minst kom till stånd tack vare aktivismen från kvinnoforskarna själva (Winther Forsbäck, kommande avhandling juni 2017). Ett genomgående drag i kampen för ökad jämställdhet var att viljan att tillvarata de (underrepresenterade) kvinnliga forskarnas intressen kopplades ihop med frågan om forskningens innehåll. Kanske är det så att det initiala politiska ointresset för jämställdhet – det var snarast en ickefråga – i högre utbildning verkade hämmande samt också påverkade utvecklingen även efter det att frågan sattes på agendan genom särskilda utredningar och på sikt riktade insatser. Att jämställdhetsaspekter inte uppmärksammades under den första stora expansionen har behandlats i artikeln ”Perspektiv på begåvningsreserven” (2014). Undersökningen presenterades vid Det svenska historikermötet i Stockholm 2014, under sessionen ”Akademisk kultur”.

Ryggraden i projektet är den kvantitativa undersökningen på högre aggregerad nivå. Utifrån tidigare forskning på internationell botten genomfördes en större studie av doktorsgrad/-examina och distributionen mellan ämnesområden under perioden 1960–1990. I den enligt plan publicerade, centrala studien ”Persisting patterns” (2016) ställs den kritiska frågan om kvinnornas andel verkligen ökar linjärt över tid, såsom narrativet framställer det, eller om den i själva verket minskar beroende på perspektivet. Studien har i olika stadier presenterats vid såväl Det nordiska historikermötet i Stockholm 2015 som vid American Social Science History Conference i Chicago 2016, men även internt i ett par sammanhang på Göteborgs universitet samt i samverkan med det omgivande samhället. Resultaten visar att kvinnornas andel totalt sett ökar, men inte i den omfattning som den generella expansionen (vilket andra studier indikerar) kunde ha bidragit till. Analyserna visar också att det finns en koppling mellan vetenskapsområdets storlek och andelen kvinnor. Denna så kallade ”crowding-effekt” innebär att humaniora, som är ett litet fält i jämförelse med exempelvis medicin och naturvetenskap, med tiden uppvisar en betydligt större andel kvinnor. Dock är ”crowding” inte lika distinkt tydlig i svensk data, som i EU-data.

Bland svenska humanister utgjorde kvinnorna mindre än 20 procent under 1960-talet men i takt med att humanisternas relativa mängd krympte ökade kvinnornas andel just på detta fält. Crowding-effekten blir tydlig under 1980-talet och på aggregerad nivå. Kvinnorna utgjorde då drygt 40 procent av det totala antalet disputerade humanister. I en studie från 2008 baserad på utbildningsstatistik åren 1957–2002 (Chrapkowska) konstateras samtidigt att en anrikning av män äger rum i akademin, det vill säga att sannolikheten för en kvinnlig student att så småningom bli professor är mindre än för en manlig samt att ”den kraftiga anrikningen av män inom samhällsvetenskap och humaniora är det största problem som […] studie[n] identifierat” (Chrapkowska, s 60). Utifrån denna slutsats genomfördes inom ramen för föreliggande projekt en fördjupande, postal enkät riktad till humanister vid Göteborgs universitet. Genom enkäten undersöks bland annat vilka faktorer som har betydelse för en fortsatt forskarkarriär.

Vid Göteborgs universitet (GU) doktorerade mindre än 30 individer under hela 1960-talet och bland dessa fanns en (1) kvinna. GU var vid denna tid fortfarande ett förhållandevis litet lärosäte där de forskarutbildade medicinarna var i stor majoritet. Under 1970-talet ökade antalet disputerade generellt vid lärosätet. Humanisternas andel (omkring 15 procent) vid GU följde i det stora hela andelen på högre aggregerad nivå under åren 1970–1990. Så även proportionen kvinnliga disputerade. Enkätundersökningen genomfördes av Kinnmark Information AB och underlaget omfattar en totalpopulation av humanister som doktorerat vid Göteborgs universitet mellan åren 1970–2004. Efter genomgångna handlingar erhölls utdata från Skatteverkets aviseringssystem Navet. Utskick gjordes slutligen till 520 individer (avlidna samt utvandrade uppgick till 80). Enkäten (20-sidig) omfattade fyra sektioner: socio-demografiska uppgifter, utbildningsgång, forskarutbildning, karriärutveckling. Svarsfrekvensen uppgick till 59,9 procent, vilket för en postal enkät anses vara en relativt hög svarsfrekvens. Efter visst övervägande genomfördes enkätundersökningen inte elektroniskt, då detta hade förutsatt ett mindre komplext frågebatteri på grund av de tekniska begränsningar som ett webbformulär innebär.
Statistisk bearbetning och analys av datamängden pågår. Den första delstudien baserad på enkäten fokuserar på humanisternas karriärmönster. Även om de forskarutbildade ska säkra en hög kompetens hos dem som rekryteras till undervisning och forskning inom akademin, så är det många som inte bara genom ett negativt val hamnar, utan medvetet har siktet inställt, på andra områden. '

En andra delstudie behandlar dem som har sin huvudsakliga verksamhet inom universitets- och högskolesektorn. Vilka faktorer tycks vara associerade med en forskarkarriär? Här analyseras särskilt parametrar som social bakgrund, livssituation och kön. Till detta kopplas inte minst upplevelser av forskarutbildningen och erfarenheter av handledning. Dessa delstudier passar för publicering i dels Scandia eller Historisk tidskrift, dels Tidskrift för genusvetenskap. Samtliga tillämpar elektronisk publicering i fulltext för maximal spridning. Förhoppningsvis antas ett föreslaget paper till en internationell konferens i Montreal sent innevarande år.

Nya forskningsfrågor har genom den kvantitativa studien på aggregerad nivå uppstått under projekttidens gång och därmed har även publiceringsstrategin något förändrats, men detta inte i någon betydande avvikelse i förhållande till ursprungsplanen. Två aspekter är värda att gå vidare med bortom detta projekt. Dels det uppenbara, att jämföra humanisterna nationellt och i förhållande till andra forskningsämnesområden, dels själva den inom-akademiska rekryteringen och då inte bara sakkunnigyttrandena i sig utan även själva det akademiska idealet – meritokratin. Intressant nog saknas en begreppshistorisk analys av detta även om dess innebörd har diskuterats i nutida sammanhang med särskilt fokus på jämställdhet- och genusperspektiv.
Projektet Expansion och könsindex i sig har fokuserat på svenska förhållanden, men tack vare detta har det kommit att uppmärksammas av forskare från andra nationella kontexter. Bland annat ingår jag nu i en projektgrupp på EU-nivå. Gruppen (MUGA, efter baskiskans ord för hinder, barriär) planerar en ansökan under titeln ”Overcoming Resistances to Gender Equality in Research Organisations” riktad till EU:s ramprogram Horizon 2020.