Kopplingen mellan långvarig smärta och depression är ett mysterium och en stor utmaning. Vi föreslår att en anledning till att smärta och depression utvecklas till ett långvarigt problem är begränsad känslighet till förändringar i miljön. Att hantera smärta med framgång skiljer sig nämligen avsevärt beroende på kontexten. Hur vi bäst hanterar smärta, till exempel i den akuta fasen, är annorlunda än i den kroniska fasen. Därför misstänker vi att begränsningar i känslighet för den rådande kontexten kan göra att vissa personer fortsätter att försöka hantera smärtan som om det vore i den akuta fasen trots att det har utvecklats till ett långvarigt problem. Det står klart att smärta och depression ofta förekommer samtidigt, vilket leder till förödande konsekvenser. Traditionellt har smärta och depression setts som separata problem, men modern psykologi föreslår ett välutvecklat samspel. Det ena behöver inte vara en reaktion på eller orsak till det andra; istället kan transdiagnostiska faktorer, dvs underliggande processer, orsaka båda. Emotionsreglering är en sådan faktor som hjälper oss människor att reagera utifrån de krav som omgivningen ställer. Reaktionen måste dock anpassas efter situationen för att fungera. Forskning visar att rigida reaktioner som inte är känsliga för sammanhanget leder till psykopatologi. Denna brist på ”kontextkänslighet” skulle kunna förklara varför det är vanligt att smärta och depression fortgår och blir kroniska.

För att utforska mysteriet har målet varit att studera kontextkänsligheten som en emotionsreglerings faktor i långvarig smärtproblematik. För det första var avsikten att genomföra studier för att kunna mäta kontextkänslighet hos patienter som lider av smärta. För det andra ville vi i labbmiljö undersöka kontextkänslighetens roll i att vidmakthålla kronisksmärta. Slutligen ville vi utveckla metoder för att ta hänsyn till kontextkänslighet i behandlingen av patienter med långvarig smärta och depression och utvärdera resultaten.

Genomförande

Vi har genomfört flera studier för att få svar på frågorna. I första skedet utvecklade vi ett frågeformulär om social kontextkänslighet som vi sedan testade hos patienter som lider av kronisksmärta. I labbet fortsatt vi med en undersökning av förhållandet mellan graden av kontextkänslighet och graden av smärtproblematik. Vi använde oss av både frågeformulär och objektiva videoinspelningar för att studera sambandet. En vidare utveckling var intervjuer med patienter som en djupdykning i hur patienter upplever sin förmåga att reglera smärta och känslor i olika situationer. För att kunna erbjuda patienter åtgärder utvecklade vi en behandlingsmodul som vi först testade med en kontrollerad fallstudie. Därefter var modulen inkorporerad i ett behandlingsprogram som kombinerar fokus på exponering för rörelser, för att få igång fysisk funktion, med fokus på känslor för att öka psykisk funktion och kontextkänslighet, en s.k. ”hybrid” behandling. Slutligen genomförde vi en randomiserad-kontrollerad undersökning av ”hybrid” behandlingen i jämförelse med en beprövad kognitiv-beteende terapi orienterad behandling.

Tre viktiga fynd

Det första fyndet är att när vi mäter social kontextkänslighet systematiskt finns det skillnader i känsligheten som är relaterad till graden av det långvariga smärtproblemet. I utvecklingen av frågeformuläret fann vi att undvikande av att tala öppet om sin smärta och sina känslor var kopplat till högre skattningar av smärta, dysfunktion och katastroftankar. För att vidare studera länken mellan kontextkänslighet och smärta och depression bjöd vi in patienter med långvarigsmärta till vårt labb. Vi bad deltagarna att prata om olika ämnen medan vi videofilmade dem samt samlade in olika skattningar. På så sätt kunde vi bedöma deras känslighet till sociala signaler samt deras smärtnivå och känslomässigareaktion objektivt (video) som subjektivt (skattningar). Vi fann en tydlig länk mellan kontextkänslighet och graden av smärta samt negativa känslor. Sammantaget pekar dessa studier på den viktiga rollen som kontextkänslighet verkar ha, ett resultat som ligger i linjen med det transdiagnostiska synsättet.

Det andra fyndet är att patienter som lider av långvarigsmärta och depression kan förmodligen ha fördelar av att delta i ett träningsprogram för att förbättra kontextkänslighet. Vi undersökte om förändringar i kontextkänslighet resulterar i förbättringar av problematiken hos patienter. Vi testade validerande kommunikation som fokuserar på att bekräfta patientens upplevelser av smärta och känslor som ett sätt att öka kontextkänsligheten där resultaten var positiva. En kvalitativ intervjustudie hos patienter genomfördes för att få kunskap om hur patienterna upplevde sitt problem visade att sociala situationer var svårhanterade. Dessa studier indirekt stödjer idén att patienter skulle kunna få fördelar av att träna hanteringsstrategier som är i linje med den rådande kontexten. Därför utvecklade vi en behandlingsmodul om fem sessioner som fokuserar på att identifiera viktiga sociala situationer och träna kommunikationsfärdigheter (validering och självalidering) i dessa situationer. Modulen provades i en studie där varje deltagare var sin egen kontroll. Resultaten visade att modulen var acceptabel till patienterna samt att det gick att träna dessa färdigheter. Slutsatsen var att modulen skulle kunna vara en del av ett behandlingspaket för patienter med samtidig kronisk smärta och depression.

Det tredje fyndet är att en ”hybrid” behandling som fokuserar både på exponering för rörelser för att få igång fysisk funktion och regleringen av känslor och kontextkänslighet, för att öka den psykiska funktionen, gav intressanta resultat för patienter som lider av både långvarig smärta och depression. Denna behandling kombinerar tekniker för att minska undvikande av rörelser (exponering) med tekniker som ökar känsloreglerings strategier. Vår modul för träning av kontextkänslighet fanns med i hybrid paketet. Vi jämförde en välkänd, aktiv behandling med kognitiv-beteende terapi via internet (KBTi) med hybriden som riktar in sig på dem underliggande transdiagnostiska faktorerna i en randomiserad-kontrollerad studie. Vid uppföljningen fann vi att deltagare i hybrid behandlingen var nöjdare och upplevde större global förbättring jämfört med KBTi. Dessutom gav hybriden större förbättringar vad gäller nyckelvariabler som minskad depression, ångest och katastroftankar samtidigt som det gav ökningar i funktion jämfört med KBTi. Studien bidrar därmed till en ökning av vår kunskap när det gäller förståelse för utvecklingen av långvarig smärta och depression såväl som förbättrad behandling.

Nya forskningsfrågor

Vårt projekt har frågor i fyra områden:
1. Nya och bättre metoder för att breda på och förbättra hur vi mäter kontextkänslighet.
2. Vidare utveckling av labb baserade metoder för att studera kontextkänslighets funktioner
3. Vidare utveckling och testning av modulen för att träna kontextkänslighet för att anpassa och förbättra den.
4. Identifiering av de mekanismer som ligger till grund för hybrid behandlingens framgång angående känsloreglering och kontextkänslighet som transdiagnostiska faktorer.

Internationella kontakter

Vi har utvecklat ett nätverk av internationella forskare i vårt arbete. Vi har använt oss av en vetenskaplig referensgrupp bestående av internationellt ledande forskare. Dessutom har vi organiserat en ”topical conference” med tema om betydelsen av kontexten där flera utländska forskare har bjudits in. Slutligen har vi deltagit i många internationella forum för vetenskaplig diskussion såsom konferenser, besök och workshops.

Informationsspridning

Resultaten från våra studier har spridits flitigt till de vetenskapliga och kliniska samhällena via publicerade artiklar, deltagande i konferenser samt workshops och utbildningsinsatser vid professionella möten.