Projektets syfte var att undersöka ledarskapsrollen inom EU:s utrikespolitik. Implementeringen av Lissabon-fördraget medförde en rad viktiga förändringar vad gäller den formella ledarskapsfunktionen inom EU:s utrikespolitik. Positionen som EU:s utrikesrepresentant förstärktes och en ny diplomatisk utrikestjänst (EEAS) skapades, medan EU:s medlemsstater förlorade sin formella ledarskapskompetens som de tidigare haft inom det roterande ordförandeskapet. Inom ett politikområde som traditionellt karaktäriseras som mellanstatligt gav dessa reformer upphov till en rad frågor om vem, hur och när ledarskap utövas inom EU:s utrikespolitik.

Projektet hade från start en ansats som inbegrep både teoriutveckling och empirisk insamling av nya data. Alla publikationer från projektet reflekterar denna strategi att kombinera begreppslig innovation med forskningsresultat baserade på nya empiriska data. I den första fasen av projektet, när en forskarassistent var anställd inom projektet, var ambitionen att kartlägga rollförväntningar om ledarskap på en generell nivå utifrån en omfattande surveyundersökning baserad på telefonintervjuer. Respondenterna inkluderade högt uppsatta nationella diplomater från utrikesdepartementen i EU:s medlemsländer och europeiska diplomater från EU:s institutioner, samt ett urval av ambassadörer från EU-delegationer runt om i världen. Den strukturerade intervjuguiden innehöll en lång rad ledarskapsfrågor som var kopplade till föreställningar om tillit, autonomi, aktörskap, typer av ledarskapsstilar och ranking av olika aktörers inflytande. En hög svarsfrekvens på 81% uppnåddes med 120 genomförda intervjuer. Surveyundersökningen blev en rik källa av empiriska data som alla följande publikationer kunde utgå ifrån i projektet och som kompletterades av personliga djupintervjuer som genomfördes i samband med de specifika fallstudierna.

Projektet genomfördes under ett kritiskt skede i den europeiska unionens historia när interna och externa utmaningar har varit betydande, såsom Ukraina-krisen, valet av Trump som USA:s president, Brexit, och migrationskrisen. Forskningsresultaten som uppnåtts i projektet pekar på en rad nya utvecklingslinjer inom den europeiska utrikespolitiken. Jag vill lyfta fram tre viktiga slutsatser som dras i projektet.

(1) För det första visar de empiriska studierna i projektet på en grundläggande rollkonflikt mellan nationella och europeiska diplomater kring vilken typ av ledarskap som ska utövas på europeisk nivå. Resultaten i surveyundersökningen visar på att utövandet av olika ledarskapsfunktioner är omstritt. Nationella tjänstemän från EU:s medlemsländer ser framförallt att EU:s utrikesrepresentant ska ha en representativ roll, medan europeiska diplomater som arbetar inom EU:s utrikestjänst ser utrikesrepresentanten i en central roll som medlare och agendasättare med betydande inflytande i själva policy processen.

(2) För det andra bidrar projektet med en fördjupad kunskap om den unika position som utrikesrepresentanten har inom EU efter Lissabon-fördragets införande. I grunden är det en hybrid position eftersom utrikesrepresentanten också är vice ordförande i EU-kommissionen. Positionen innefattar sålunda både mellanstatliga och överstatliga drag och utgör en viktig strategisk ställning i de europeiska diplomatiska nätverken. En ingående fallstudie genomfördes i projektet kring utrikesrepresentantens ledarskapsroll under förhandlingsprocessen som ledde fram till utformandet av EU:s nya globala strategi (2015–2016). Studien visar på att den nuvarande utrikesrepresentanten, Federica Mogherini, till skillnad från sin föregångare, Catherine Ashton, har antagit en mer expansiv ledarskapsroll med ambition att förstärka EU:s legitimitet i ett kritiskt skede genom att appellera direkt till EU:s medborgare och därmed försöka kringgå de begränsningar i rollförväntningar som finns bland EU:s medlemsstater.

(3) För det tredje visar resultaten från projektet på ett nytt mönster av ledarskapspraktiker bland EU:s medlemsstater. I motsats till de förväntningar som funnits om att delegationen av formellt ledarskap till den europeiska nivån leder till en mer centraliserad europeisk policyprocess, visar mina studier på en ny typ av europeisering som är horisontell till skillnad från en process top-down. Som en konsekvens av den allt djupare splittring som vuxit fram mellan EU:s medlemsländer har ett nytt mönster av grupper med likasinnade länder blivit mer påtagligt med ledarskap som utövas informellt men löst förankrat inom ramen för EU:s utrikespolitik. Två fallstudier pekar på detta framväxande mönster av diplomatiska ledarskapspraktiker: (1) Ukraina-krisen där Tyskland tog en ledarskapsroll, och (2) Israel-Palestina konflikten där Sverige försökt utöva ledarskap.

Forskningsresultaten pekar på en rad nya fenomen som utmärker EU:s utrikespolitik och bidrar till den internationella forskningen om ledarskap inom EU specifikt, men även till forskning inom utrikespolitisk analys och studiet av internationell politik. Det råder för närvarande en intensiv debatt mellan akademiker, både teoretiskt och empiriskt, om hur vi ska förklara och förstå ledarskap i en tid då fundamentala maktförskjutningar sker i det internationella systemet. Resultaten som uppnåtts inom projektet, samt teoriutvecklingen av ledarskapsbegreppet utifrån rollteori och sociologisk institutionalism, är substantiella bidrag till denna forskningsfront. Den första viktiga publikationen från projektet väckte betydande akademisk uppmärksamhet som en av de mest nedladdade artiklarna år 2017 i den topprankade tidskriften Journal of Common Market Studies.

Det här projektet var motiverat utifrån forskningsfrågor som har sin grund i en ledarskapsparadox mellan effektivitet och legitimitet i EU:s utrikespolitik. Allt eftersom forskningsarbetet utvecklades dök nya forskningsfrågor upp som jag har börjat arbeta med mot slutet av projektet. Den första nya frågan fokuserar på vilken inverkan externa ledarskapsförväntningar har på EU:s utrikespolitiska handlande. Mitt projekt har i huvudsak studerat den interna ledarskapsprocessen inom EU:s utrikespolitik. Om vi vill utvärdera hur effektivt EU:s utrikespolitiska ledarskap är i global politik måste vi inkludera en analys av externa rollförväntningar, framförallt de amerikanska som historiskt haft stort inflytande. Ett nytt arbete kring denna fråga är därmed planerad och kommer utföras under en forskningsvistelse vid Harvard universitet i USA där jag blivit antagen som gästforskare vid Centrum för Europaforskning under våren 2020. Den andra nya forskningsfrågan handlar om hur social media och offentlig diplomati används för att legitimera ett europeiskt ledarskap fokuserat på utrikesrepresentanten (’leaderization’) – en fråga som kom fram i den empiriska studien av EU:s global strategi. Den tredje nya forskningsfrågan som generats under projektets arbete är kvinnligt ledarskap. Givet att kvinnor fortfarande är generellt underrepresenterade i internationell diplomati är det anmärkningsvärt att de senaste två utrikesrepresentanterna inom EU har båda varit kvinnor. Den huvudsakliga frågan är om kön är en variabel när vi analyserar ledarskapsstil och rollbeteende? Denna fråga kommer att studeras som en del i ett större nyskapat europeiskt forskningssamarbete om kvinnligt ledarskap inom den europeiska unionen.

Projektet har haft en internationell förankring från allra första början. Jag har varit mycket aktiv i att presentera mina forskningsresultat på internationella seminarier, workshops and konferenser i Europa och Nordamerika, bland annat på ISA, EISA, ECPR, UACES och EUSA. En hög grad av internationellt akademiskt utbyte har genomgående upprätthållits i projektet och bygger på mina breda internationella forskningsnätverk och har bland annat lett fram till en rad samförfattade artiklar med andra forskare. Jag har också blivit delaktig i nya forskningsnätverk som skapats med fokus på ledarskap och som resulterat i ett special nummer om europeiskt ledarskap i en högt rankad tidskrift (West European Politics) och en kommande bok om kvinnligt ledarskap inom EU.

Min strategi för att sprida mina forskningsresultat till en bredare publik och andra forskare har underlättats avsevärt genom det faktum att projektet har haft sin bas på Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet (CERGU) – vilket underlättat interaktion och kommunikation av mina forskningsresult till allmänheten och andra forskare utanför min egen disciplin eftersom CERGU är multidisciplinärt. Under projektets gång har jag publicerat i CERGU Working Paper Series med open access och presenterat och talat på en rad policy-inriktade seminarier – bland annat om europeiskt ledarskap efter Brexit. Utöver det har jag också varit aktiv i media och periodvis gjort många intervjuer samt deltagit i paneldiskussioner i Almedalen.

Publiceringsstrategin i projektet var fokuserat på att skicka in artiklar till topprankade internationella tidskrifter som är peer-reviewed. Inom fältet Europaforskning är tidskriften Journal of Common Market Studies (JCMS) en av de mest prestigefyllda tidskrifterna och det är med glädje som jag kan rapportera att jag inom detta projekt fått två artiklar accepterade och publicerade i denna tidskrift. Som framgår av publikationslistan är alla artiklar och bokkapitel som skrivits inom detta projekt publicerade internationellt och peer-reviewed.