Sabbatsåret möjliggjorde som planerat en nio månaders vistelse i Shanghai, formellt med anknytning till Institutionen för kinesiska vid Fudan University och Fudans Nordic Centre, men bjöd huvudsakligen på väsentligt fördjupade kontakter med tidskriften ”Gushihui”s redaktörer och dess krets av tidigare och pensionerade medarbetare.  De ställde generöst upp på långa och ytterst informativa intervjuer eller, när hälsan svek, erbjöd tips om nyttiga källor via andra kanaler. Dessa kontakter har fortsatt, med ett besök av chefredaktören Xia Yiming till Stockholm i september 2017, med ytterligare intervjuer. Jag blev dessutom inbjuden till att medverka på en sällsynt konferens i maj 2018 om historier, historieberättande och  historieskrivande idag, där jag knöt kontakter med Shanghais och omgivande läns ledande kulturpolitiker, många av vilka hade förut verkat som skribenter i ”Gushihui” och hade därmed mycket att berätta.  Där hade jag också möjlighet att intervjua utsocknes skribenter, och träffa universitetsforskare – från olika håll i Kina – som intresserar sig för denna typ av kultur – inget självklart för den starkt elitistiska akademin i Kina.  
   Fokus för det här projektet har alltså varit en liten tidskrift som getts ut i Shanghai sedan 1963, ”Gushihui” (Berättelsestund).  Den kan med viss reservation karakteriseras som populärlitterär tidskrift, dock av en sort som vi knappast känner till från närmare håll. Den är en familjetidskrift av korta berättelser och några vitser,  som oftast handlar om vardagslivets märkligheter runt om i landet. Allt är noga redigerat så att inget barnförbjudet kommer med – det utesluter i Kina inte våld och brott, däremot sex och fult språk och allting som tyder på politisk protest. Många omtyckta berättelser har däremot handlat om och drivit med korruption, så till den grad att redaktionen har fått kritik i formellt klagobrev från landets högsta ledning.  – Att vara redaktör är en grannlaga uppgift. ”Gushihui” innehåller inga faktatexter, inga foton och nästan ingen reklam.  Illustrationerna är små teckningar, mest i svartvitt, med några sidor tryckta på bättre papper så färgtryck möjliggörs. Priset har alltid hållits så lågt som möjligt för att nå en maximalt stor läsekrets.  Innehållet strävar efter att täcka hela den sociala skalan, trots att redaktionen ligger i Shanghai, och många av skribenterna bor på landet.  Jag får intrycket att man medvetet undviker en alltför urban betoning.
   ”Gushihui” grundades från början till att sprida nya, det vill säga revolutionära berättelser till professionella eller halvprofessionella historieberättare, i en tid då politiskt innehåll skulle genomsyra även underhållning – och då underhållning för vanligt folk innebar just historier berättade vid arbetspauser eller i tehus. Under några kulturrevolutionens år var tidskriften, precis som alla andra, nedlagd, men så tidigt som i 1974 omstartades den, omdöpt till ”Revolutionär berättelsestund”, med i stort sett oförändrade arbetssätt och målsättning. Efter de ekonomiska reformerna påbörjades i 1978, ändrade tidskriften riktning helt, revolutionen ströks från titeln, och innehållet blev inriktat på att erbjuda intressant och underhållande läsning – fortfarande berättelser – till vanliga medborgare, nu definierat som folk med ”medelhög utbildning”. När levnadsstandarden i landet kontinuerligt höjdes, växte marknaden för all slags underhållning, och på 1980-talet lyckades ”Gushihui” över alla förväntningar bli den största tidskriften för underhållningslitteratur bland hundratals konkurrenter. Framgången fortsatte i många år till med miljonupplagor, ända tills digitaliseringen började kännas vid, internet utökade både mångfalden inom underhållningen och möjligheterna för initiativrika skribenter att göra sig gällande utan papper. Idag kämpar ”Gushihui” en desperat kamp över läsares – och även skribenters – gunst, och gamla och unga redaktörer hyser helt olika uppfattningar om vilka strategier som skulle rädda tidskriften.
   Tidskriftens öden är en spegel av det kinesiska samhällets vingliga väg genom först maoistiskt ultravänster kulturtänkande och sedan den marknadsekonomiska optimismens gränslöshet, medan man idag i Xi Jinpings Kina verkar vara på väg tillbaka till den toppstyrda kulturpolitikens hegemoni. Denna 55-åriga utveckling av ”Gushihui” har jag granskat som en historik från historisk, kulturpolitisk, social och kulturell vinkel genom undersökningar av publiceringspolicy, redaktionellt arbete, marknadsföring, läsarkontakter, och berättelsernas innehåll. Olika aspekter av utvecklingen har låtit sig utredas i mycket olika grad; självklart finns en övervikt på nyare tid. Å andra sidan finns mer tidigare forskning gjord om maoistisk kultur och kulturpolitik än om ”Gushihui”s senare faser; folk med högre utbildning brukar se ner på ”Gushihui” trots att alla läst den i sin ungdom, och man ser inget värde i att forska i det.  Speciellt det redaktionella arbetet med det statliga ”san-shen”-systemet av trippel censur, samt redaktörernas sätt att gallra och revidera inskickade manuskript har jag tack vare vistelsen i Shanghai, och de kontakter den möjliggjort, kunnat illustrera med unika exempel på vad som språkligt, innehållsmässigt, stilistiskt och så vidare anses rätt eller gångbart, hur manus ändras/ratas och betygsätts på de olika nivåerna i censuren.  Även redaktörers kommunikation med skribenterna visar väsentliga förändringar över tid.
   Jag har hållit ett offentligt föredrag med titeln ”Gushihui – nöjeslektyr för massorna”  på institutionen för Asien-, Mellanöstern- & Turkietstudier vid Stockholms universitet 2017.02.20.
   Projektet resulterar i en monografi på engelska för att nå en internationell publik.  Jag har varit i kontakt med två olika förlag, som båda är intresserade, men inget kontrakt är skrivet än.