Koloniala naturresurser och svensk utrikespolitik 1914-1989
Projektet undersöker i ett svenskt perspektiv kopplingen mellan två av det "korta 1900-talets" (1914-1989) viktigaste trender: å ena sidan den globala geopolitiska turbulensen under perioden och å andra sidan den exempellösa ökningen av naturresursutvinning globalt för snabbt växande industriella ekonomiers behov. Projektet kommer att bidra till nya perspektiv på svensk utrikes-, säkerhets- och näringspolitik under perioden samt till den växande debatten om "icke-kolonialistiska staters kolonialistiska historia".
Vi kommer att pröva tre hypoteser: (1) att koloniala naturresurser blev så viktiga för svensk industri att den svenska regeringen fann det nödvändigt att aktivt stödja svensk medverkan i vad som kan kallas "global resurskolonialism"; (2) att regeringen aktivt använde naturresurser som ett utrikespolitiskt verktyg för att bygga stabila relationer med stater och regioner i den (post)koloniala världen; och (3) att Sveriges neutralitetspolitik och alliansfrihet var instrumentell för att stärka svenska (post)koloniala naturresursintressen.
Utifrån en teoretisk ansats baserad på begreppen "strategiska resurser", "securitisering", "ekonomiska och politiska hävstångar" och "nationella stilar" undersöker vi interaktionen mellan industriella och politiska aktörer i tre resursrika koloniala regioner: Afrika, Sibirien/Centralasien och Arktis.
Vi kommer att pröva tre hypoteser: (1) att koloniala naturresurser blev så viktiga för svensk industri att den svenska regeringen fann det nödvändigt att aktivt stödja svensk medverkan i vad som kan kallas "global resurskolonialism"; (2) att regeringen aktivt använde naturresurser som ett utrikespolitiskt verktyg för att bygga stabila relationer med stater och regioner i den (post)koloniala världen; och (3) att Sveriges neutralitetspolitik och alliansfrihet var instrumentell för att stärka svenska (post)koloniala naturresursintressen.
Utifrån en teoretisk ansats baserad på begreppen "strategiska resurser", "securitisering", "ekonomiska och politiska hävstångar" och "nationella stilar" undersöker vi interaktionen mellan industriella och politiska aktörer i tre resursrika koloniala regioner: Afrika, Sibirien/Centralasien och Arktis.
Slutredovisning
Projektets syfte och ambition
Projektets syfte var att i ett svenskt perspektiv undersöka kopplingen mellan två av det ”korta 1900-talets” (1914-1989) viktigaste trender: å ena sidan den globala geopolitiska turbulensen under perioden och å andra sidan den exempellösa ökningen av naturresursutvinning globalt för snabbt växande industriella ekonomiers behov. Projektet hade som ambition att bidra till nya perspektiv på svensk utrikes-, säkerhets- och näringspolitik under perioden samt till den växande debatten om kolonialhistoria i länder som inte, eller i mycket ringa omfattning, besuttit formella kolonier.
Genomförande
Projektet var uppdelat i tre huvudfaser. I den första, förberedande fasen genomförde vi en översiktlig studie av svensk inblandning i (post)kolonial resursutvinning under den relevanta tidsperioden. Vi gjorde detta genom att gå igenom ett antal tidningar och tidskrifter av relevans för projektet, bland andra Affärsvärlden och Financial Times. I den andra och centrala fasen övergick vi till djupa fallstudier, baserade på arkivforskning, av svenska resursrelationer inom tre brett definierade regioner som skiljer sig åt i deras (post)koloniala karaktärsdrag: Afrika, Asien och (de icke-svenska delarna av) Arktis. I Afrika studerade vi särskilt storskaliga svenska investeringar i järnmalmsutvinning i Franska Nordafrika (under mellankrigstiden) och i Liberia (från 1950-talet). I Asien inriktade vi oss på svenska resursrelationer med Sovjetunionens koloniala regioner och även med Turkiet och Kina. I Arktis studerade vi svenska koloniala aktiviteter på Spetsbergen och Grönland. Den tredje och sista fasen i projektet ägnade vi åt att jämföra och syntetisera våra fynd i en samförfattad monografi.
Resultat och slutsatser
För det första har vi funnit att svenska aktörers verksamhet inom kolonialt orienterad naturresursutvinning historiskt sett har varit mycket mer mångfacetterad och intrikat än vad vi hade förväntat oss. Rent geografiskt har svenska aktörer varit verksamma nästan överallt i världen där det funnits naturresurser av värde. De fallstudier vi bedrivit har dock inte så mycket handlat om att dessa resurser skall komma till användning i Sverige självt (dvs. via import), utan de industriella aktörerna har sökt nischer där de kan spela en roll med den övergripande målsättningen att slå mynt av sin kompetens på den globala naturresursarenan samt – dvs. vad de utrikespolitiska aktörerna beträffar – mobilisera dessa industriella svenska aktiviteter i politiska syften.
För det andra har projektet genererat en nydanande periodisering vad gäller historien om Sverige på den koloniala arenan under den industriella tidsåldern. I ett tidigare projekt, finansierat av Vetenskapsrådet (”Sverige och den globala resurskolonialismens ursprung”), där vi studerade perioden 1870-1914, kunde vi konstatera att just åren kring 1870 grovt sett utgör en startpunkt för omfattande svenska koloniala initiativ vad gäller naturresursutvinning och att utrikespolitiken genomgår en omvandling från ca. 1905 – en omvandling som vi dock inte kunde följa upp i VR-projektet. Det har vi nu kunnat göra.
Resultatet är att vi kan se hur de utrikespolitiska aktörerna från ca. 1910 och framåt alltmer börjar intressera sig för att bidra till och på annat sätt påverka svensk medverkan i koloniala naturresursprojekt. När vi rör oss vidare genom 1900-talet kan vi urskilja vad vi i vår bok kallar en ”gyllene era” för svenska koloniala naturresursintressen. Denna gyllene era sträcker sig från ca. 1910 till ca. 1965 och kännetecknas av ett långtgående samförstånd mellan statliga och privata aktörer om att det är av stort värde för Sverige att svenska aktörer engagerar sig i naturresursutvinning i koloniala regioner. Aktörerna drar åt samma håll och det finns väldigt få konflikter mellan statliga och industriella intressen. Konsensus uppstår ifråga om att det är en naturlig uppgift för utrikespolitiken att stå industriella aktörer till tjänst vid naturresursprojekt utomlands. Samtidigt inser de utrikespolitiska aktörerna att de kan ha stor nytta av koloniala naturresursprojekt då de bl.a. kan bidra till att stärka Sveriges politiska relationer både med kolonialmakterna och så småningom även med de nya politiska makthavarna i avkoloniserade områden. Från mitten av 1960-talet blir dock den svenska utrikespolitiken mer fragmenterad och nya grupper av aktörer utmanar rådande synsätt, vilket särskilt kommer till uttryck i debatten om svenskt utvecklingsbistånd. Det lämpliga och fördelaktiga i svensk industriell medverkan i koloniala naturresursprojekt kom alltmer att ifrågasättas och problematiseras. Totalt sett drar vi därmed slutsatsen att historien om svensk utrikespolitik och koloniala naturresurser kan delas in i tre mer eller mindre distinkta perioder:
1. 1870-1910
2. 1910-1965
3. 1965-1990
För det tredje har vi funnit att svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet var instrumentell för att stärka svenska (post)koloniala naturresursintressen. Svenska aktörer, särskilt under den ”gyllene eran”, mobiliserade skickligt den svenska neutralitetspolitiken – och i vidare mening den populära föreställningen om Sverige som ett litet, oskyldigt land – för att skaffa sig fördelar gentemot konkurrenter på den resurskoloniala arenan och för att bygga långsiktigt starka utrikespolitiska relationer kopplade till naturresursintressen.
Nya forskningsfrågor
Vår forskning hittills har gett oss god anledning att, i teoretiskt avseende, ställa nya begreppsliga frågor kring ”kolonialism” och särskilt ”resurskolonialism”.
Spridning av forskningsresultat samt samverkan
Projektgruppen har under projektets gång kontinuerligt spridit resultat, i första hand via nationella och internationella konferenser, och samverkat i olika konstellationer via internationella nätverk. Härigenom har vi kunnat inhämta värdefulla kommentarer, alternativt synsätt och oväntade perspektiv på vår egen forskning, diskutera näraliggande forskning som bedrivs på andra håll och inte minst sätta in vårt projekt i ett större empiriskt och teoretiskt sammanhang. Projektledaren Per Högselius har bl.a. gett två uppskattade keynotes på internationella konferenser samt för projektets räkning medverkat i författandet av tidskriftsartiklar med utländska medförfattare och ett bredare naturresurshistoriskt fokus, vilket varit till stor hjälp för att kontextualisera vårt svenska ”fall”. Vi har också skrivit ett antal populärhistoriska essäer och artiklar med koppling till vårt projekt.
En viktig komponent i fråga om vår samverkan tog formen av en workshop med 20 deltagare som vi, med hjälp av ett extra bidrag från RJ, arrangerade på KTH 13-15 juni 2018, arrangerad i samarbete med det ledande europeiska teknikhistoriska forskarnätverket Tensions of Europe (www.toe.eu). Workshopen blev mycket lyckad och vi kunde här väva samman analyser av kolonialism på naturresursområdet med bredare diskussioner baserat på gedigen empirisk forskning från ett flertal länder och regioner. ToE har också en särskild naturresursgrupp i vilken flera projektmedlemmar har varit mycket aktiva.
Projektets syfte var att i ett svenskt perspektiv undersöka kopplingen mellan två av det ”korta 1900-talets” (1914-1989) viktigaste trender: å ena sidan den globala geopolitiska turbulensen under perioden och å andra sidan den exempellösa ökningen av naturresursutvinning globalt för snabbt växande industriella ekonomiers behov. Projektet hade som ambition att bidra till nya perspektiv på svensk utrikes-, säkerhets- och näringspolitik under perioden samt till den växande debatten om kolonialhistoria i länder som inte, eller i mycket ringa omfattning, besuttit formella kolonier.
Genomförande
Projektet var uppdelat i tre huvudfaser. I den första, förberedande fasen genomförde vi en översiktlig studie av svensk inblandning i (post)kolonial resursutvinning under den relevanta tidsperioden. Vi gjorde detta genom att gå igenom ett antal tidningar och tidskrifter av relevans för projektet, bland andra Affärsvärlden och Financial Times. I den andra och centrala fasen övergick vi till djupa fallstudier, baserade på arkivforskning, av svenska resursrelationer inom tre brett definierade regioner som skiljer sig åt i deras (post)koloniala karaktärsdrag: Afrika, Asien och (de icke-svenska delarna av) Arktis. I Afrika studerade vi särskilt storskaliga svenska investeringar i järnmalmsutvinning i Franska Nordafrika (under mellankrigstiden) och i Liberia (från 1950-talet). I Asien inriktade vi oss på svenska resursrelationer med Sovjetunionens koloniala regioner och även med Turkiet och Kina. I Arktis studerade vi svenska koloniala aktiviteter på Spetsbergen och Grönland. Den tredje och sista fasen i projektet ägnade vi åt att jämföra och syntetisera våra fynd i en samförfattad monografi.
Resultat och slutsatser
För det första har vi funnit att svenska aktörers verksamhet inom kolonialt orienterad naturresursutvinning historiskt sett har varit mycket mer mångfacetterad och intrikat än vad vi hade förväntat oss. Rent geografiskt har svenska aktörer varit verksamma nästan överallt i världen där det funnits naturresurser av värde. De fallstudier vi bedrivit har dock inte så mycket handlat om att dessa resurser skall komma till användning i Sverige självt (dvs. via import), utan de industriella aktörerna har sökt nischer där de kan spela en roll med den övergripande målsättningen att slå mynt av sin kompetens på den globala naturresursarenan samt – dvs. vad de utrikespolitiska aktörerna beträffar – mobilisera dessa industriella svenska aktiviteter i politiska syften.
För det andra har projektet genererat en nydanande periodisering vad gäller historien om Sverige på den koloniala arenan under den industriella tidsåldern. I ett tidigare projekt, finansierat av Vetenskapsrådet (”Sverige och den globala resurskolonialismens ursprung”), där vi studerade perioden 1870-1914, kunde vi konstatera att just åren kring 1870 grovt sett utgör en startpunkt för omfattande svenska koloniala initiativ vad gäller naturresursutvinning och att utrikespolitiken genomgår en omvandling från ca. 1905 – en omvandling som vi dock inte kunde följa upp i VR-projektet. Det har vi nu kunnat göra.
Resultatet är att vi kan se hur de utrikespolitiska aktörerna från ca. 1910 och framåt alltmer börjar intressera sig för att bidra till och på annat sätt påverka svensk medverkan i koloniala naturresursprojekt. När vi rör oss vidare genom 1900-talet kan vi urskilja vad vi i vår bok kallar en ”gyllene era” för svenska koloniala naturresursintressen. Denna gyllene era sträcker sig från ca. 1910 till ca. 1965 och kännetecknas av ett långtgående samförstånd mellan statliga och privata aktörer om att det är av stort värde för Sverige att svenska aktörer engagerar sig i naturresursutvinning i koloniala regioner. Aktörerna drar åt samma håll och det finns väldigt få konflikter mellan statliga och industriella intressen. Konsensus uppstår ifråga om att det är en naturlig uppgift för utrikespolitiken att stå industriella aktörer till tjänst vid naturresursprojekt utomlands. Samtidigt inser de utrikespolitiska aktörerna att de kan ha stor nytta av koloniala naturresursprojekt då de bl.a. kan bidra till att stärka Sveriges politiska relationer både med kolonialmakterna och så småningom även med de nya politiska makthavarna i avkoloniserade områden. Från mitten av 1960-talet blir dock den svenska utrikespolitiken mer fragmenterad och nya grupper av aktörer utmanar rådande synsätt, vilket särskilt kommer till uttryck i debatten om svenskt utvecklingsbistånd. Det lämpliga och fördelaktiga i svensk industriell medverkan i koloniala naturresursprojekt kom alltmer att ifrågasättas och problematiseras. Totalt sett drar vi därmed slutsatsen att historien om svensk utrikespolitik och koloniala naturresurser kan delas in i tre mer eller mindre distinkta perioder:
1. 1870-1910
2. 1910-1965
3. 1965-1990
För det tredje har vi funnit att svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet var instrumentell för att stärka svenska (post)koloniala naturresursintressen. Svenska aktörer, särskilt under den ”gyllene eran”, mobiliserade skickligt den svenska neutralitetspolitiken – och i vidare mening den populära föreställningen om Sverige som ett litet, oskyldigt land – för att skaffa sig fördelar gentemot konkurrenter på den resurskoloniala arenan och för att bygga långsiktigt starka utrikespolitiska relationer kopplade till naturresursintressen.
Nya forskningsfrågor
Vår forskning hittills har gett oss god anledning att, i teoretiskt avseende, ställa nya begreppsliga frågor kring ”kolonialism” och särskilt ”resurskolonialism”.
Spridning av forskningsresultat samt samverkan
Projektgruppen har under projektets gång kontinuerligt spridit resultat, i första hand via nationella och internationella konferenser, och samverkat i olika konstellationer via internationella nätverk. Härigenom har vi kunnat inhämta värdefulla kommentarer, alternativt synsätt och oväntade perspektiv på vår egen forskning, diskutera näraliggande forskning som bedrivs på andra håll och inte minst sätta in vårt projekt i ett större empiriskt och teoretiskt sammanhang. Projektledaren Per Högselius har bl.a. gett två uppskattade keynotes på internationella konferenser samt för projektets räkning medverkat i författandet av tidskriftsartiklar med utländska medförfattare och ett bredare naturresurshistoriskt fokus, vilket varit till stor hjälp för att kontextualisera vårt svenska ”fall”. Vi har också skrivit ett antal populärhistoriska essäer och artiklar med koppling till vårt projekt.
En viktig komponent i fråga om vår samverkan tog formen av en workshop med 20 deltagare som vi, med hjälp av ett extra bidrag från RJ, arrangerade på KTH 13-15 juni 2018, arrangerad i samarbete med det ledande europeiska teknikhistoriska forskarnätverket Tensions of Europe (www.toe.eu). Workshopen blev mycket lyckad och vi kunde här väva samman analyser av kolonialism på naturresursområdet med bredare diskussioner baserat på gedigen empirisk forskning från ett flertal länder och regioner. ToE har också en särskild naturresursgrupp i vilken flera projektmedlemmar har varit mycket aktiva.