Konsten att bli en Hollywoodstjärna: Idéer och pedagogiker kring stumfilmskådespeleri
Mitt forskningsprojekt är den första stora kritiska och historiska studien av idéer och pedagogiker kring konsten att agera framför en filmkamera i amerikansk stumfilm. Studiens primärmaterial är ett urval av hittills ej studerade populära manualer och guideböcker i filmskådespeleri som spreds i USA under 1910- och 1920-talet. Utöver deras betydelse för studiet av historiska filmskådespeleristilar menar jag att dessa manualer utgör ovärderliga historiografiska källor som några av filmhistoriens tidigaste försök att sätta ord på idéer om "performance", mediering och åskådarskap. Min studie närmar sig därför dessa texter som uttryck för en "informell teori" om filmskådespeleri - en samling populärt uttryckta idéer om filmskådespeleriets natur och sociala roll vid denna tid. Som jag kommer att visa behandlade denna informella teori idéer om det nya hantverk som filmskådespeleriet innebar på ett sätt som speglar de frågor som senare klassiska filmteoretiker har brottats med. I de tidiga manualerna försökte man förstå de nya estetiska egenskaper och möjligheter som filmen innebar, definiera vilka praktiker som var "bra" eller "riktiga", ta sig an de nya utmaningar som det innebar att agera framför en kamera i stället för inför publik, samt skapa argument för filmens potential att kvalificera sig som en ny konstform.
Slutredovisning
P15-0697:1
Hollywoodstjärna: Idéer och pedagogiker kring stumfilmskådespeleri / Hollywood Stardom Manuals: Conceptions and Pedagogies of Silent Film Acting
Forskningsprojektet "Hollywood Stardom Manuals: Conceptions and Pedagogies of Silent Film Acting" genomfördes mellan 2016 och 2021. Det behandlade retoriken kring och teknikerna för att träna skådespelare i tekniker för stumfilm, med fokus på Hollywood från slutet av 1910-talet till slutet av 1920-talet, en period då metoder etablerades som skulle komma att dominera filmskapandet under resten av seklet.
Forskningsbidraget gav mig möjlighet att åka på flera forskningsresor för att i olika arkiv leta fram historiska publikationer om filmskådespeleri. Jag har besökt Wisconsin Center for Film and Theatre Research i Madison, Wisconsin; Academy of Motion Picture Arts and Sciences Margaret Herrick Library i Los Angeles och biblioteket vid University of California, Los Angeles (UCLA). Jag har även forskat lokalt, på Svenska Filminstitutets bibliotek, och digitalt, med hjälp av databaser som tillgängliggör historiska tidskrifter och magasin. Efter att ha samlat in det primära materialet, som kom att bestå av dussintals texter, kunde jag analysera dessa med hjälp av relevanta sekundära källor från områdena filmhistoria, filmteori och teater- och performancestudier.
De upptäckter jag gjorde genom mina arkivstudier öppnade för det första stora temat för min forskning: relationen mellan föreställningar om amerikanskt stumfilmsskådespeleri och nyklassicismens estetiska ideal. Sedan 1980-talet har idén om "classical cinema," ett begrepp som bygger på neoklassicistiska ideal som harmoni, dekorum och symmetri, varit central för studiet av de stilistiska metoder som är typiska för Hollywood-filmen. Under de senaste åren har begreppet ”classical cinema” kritiserats av forskare vars studier av Hollywood snarare har lyft fram de typiskt moderna aspekterna av den amerikanska filmindustrin och hur den influerats av melodramen – två element som inte passar in i det neoklassicistiska paradigmet. Men medan dessa studier har fokuserat på de narrativa strategier, redigeringstekniker och bildspråk som var dominerande i Hollywood har frågor om skådespelarstilar blivit förbisedda. Min studie har därmed bidragit till den disciplinära debatten om Hollywood-stilens historicitet genom att också behandla betydelsen av idéer om skådespeleri. Genom att titta på tidigare outforskade instruktionsskrifter om skådespeleri visar min studie hur klassiska föreställningar om skönhet och naturlighet bestod under 1910- och 20-talen och fortsatte att fungera som ideal för skådespelarframträdanden på vita duken, samtidigt som filmskapare också öppnade sig för influenser från nyare realistiska och moderna traditioner. I min artikel om den beständighet som neoklassiska ideal hade i diskussioner om stumfilmsskådespeleri försöker jag förstå hur det kom sig att man höll fast vid dessa ideal som man skulle kunna tycka var sedan länge överspelade. Jag föreslår att de ofta förekommande neoklassicistiska referenserna gjorde det möjligt för Hollywood att knyta an till etablerade konstformer, men också att lyfta fram sin egen historiska stilistiska och – viktigast av allt – visa på hur den cinematiska apparaten, vilken kan tyckas passa illa enligt en traditionell idé om hur konst kan förmedlas, i själva verket har en överlägsen förmåga att fånga ett framträdandes kvaliteter i termer av harmoni och dekorum.
Efter detta fortsatte jag med att utforska det historiska ursprunget till instruktionstexter om filmskådespeleri. När jag arbetade med de primära källorna insåg jag att själva idén att undervisa i skådespeleri genom böcker och manualer var något nytt i början av 1900-talet och jag blev intresserad av att avtäcka den historiska bakgrunden till hur dessa metoder blev populariserade inom filmen. Jag vände mig därför till några tidigare amerikanska publikationer från 1913–1915 samt till historiska studier om skådespeleripedagogiker inom teatern. Detta ledde till att jag kom till nya insikter om några av de centrala problem som filmskapare, konstnärer och kritiker brottades med vad gällde filmskådespeleri i början av 1910-talet. Som jag fann var detta en period under vilken man lade särskild vikt vid det naturliga uttrycket av känslor. Detta påverkade i sin tur synen på vilka tekniker och färdigheter som var de viktigaste för filmskådespelare att bemästra. Samtidigt började utbildningar i skådespeleri för första gången dyka upp utanför teatrarnas institutionella ramar. I min studie visar jag att det var denna modell att träna skådespelare utanför scenen, inte i syfte att spela särskilda roller utan för att odla vissa tekniker, som inspirerade de första skådespelarskolorna samt skådespelarmanualer och guideböcker.
En annan del av mitt projekt växte fram ur mitt intresse för en grupp texter om skådespeleri och skådespelare med titlar som "Have All Actors an Inferiority Complex?", “What Does Acting Do to the Actor?” and “Have You Acting Talent?” som publicerades 1927 och 1928 i den framstående amerikanska fan-tidningen Photoplay. Artiklarna var del av en serie om 13 artiklar om film och psykoanalys som skrevs för fan-tidningen av den amerikanske neuropsykiatern Louis E. Bisch, och har förblivit relativt okända fram till idag. Artikelserien tog upp en rad ämnen – från skådespeleri och stjärnstatus till genrer, åskådarskap, censur och den cinematiska apparaten – ur ett freudianskt perspektiv. Bisch kopplade alltså i denna populära form samman psykoanalys och film anmärkningsvärt tidigt, årtionden innan detta skulle komma att göras inom den akademiska disciplinen filmvetenskap. I min studie analyserade jag Bischs inställning till film, som var starkt pro-Hollywood, och placerade hans idéer i kontexten av det komplicerade mottagandet av psykoanalysen i 1920-talets amerikanska populära diskurser. Som jag visar använde Photoplay Bischs bidrag för att argumentera för filmen som moraliskt hälsosam – något som paradoxalt nog skedde genom att koppla samman filmen med en teori som vid av samtiden uppfattades som skandalös på grund av sin upptagenhet av sexualitet och det irrationella.
Studierna som beskrivs ovan har alla publicerats som artiklar och bokkapitel.
Utöver arbetet med dessa texter fungerade jag under forskningsperioden som medredaktör för en volym om kroppslighet och tidig film (Corporeality in Early Cinema: Viscera, Skin, and Physical Form, edited by Marina Dahlquist, Doron Galili, Jan Olsson, and Valentine Robert, Indiana University Press, 2018), som bestod av avsnitt om "performing bodies" och "bodily features" – två ämnen relaterade till teman i studiet av filmskådespeleri:
I maj 2018 initierade och organiserade jag en tvådagarsworkshop om stumfilmsskådespeleri vid Stockholms universitet, som var värd för åtta talare från Sverige, Danmark, Tyskland och Storbritannien och bestod av en speciell filmvisning i samarbete med Cinemateket. I workshopen presenterade jag en artikel med titeln "Screen Acting Manuals, Vernacular Film Theory, and the Medium Specific Body." Jag presenterade även mitt arbete med projektet på fyra andra internationella konferenser och på Cinema Studies-seminariet vid Stockholms universitet i februari 2019.
Utöver de ovan nämnda publikationerna och presentationerna har jag också planerat att skapa en videouppsats som kommer att tillämpa några av de idéer som formulerats i min forskning på fallstudien av William S. Hart, en amerikansk filmstjärna som också hade en lång karriär på scenen. Hart blev en av de framstående tidiga Hollywood-stjärnorna, särskilt inom westerngenren, och hans skådespelarkarriär sträcker sig över hela stumfilmseran, från 1914-1928. Harts skådespelarkarriär är av särskilt intresse av ett antal anledningar. För det första eftersom det sträcker sig över en period som såg viktiga förändringar i skådespelarstilar; för det andra för att han samtidigt var en av sin tids mest populära skådespelare och en figur som inspirerade några av de tidiga avantgardeskildringarna av filmestetik, och blev därmed något av en modernistisk ikon. Jag började planera skapandet av videouppsatsen med två kollegor – den ena i USA den andra i Danmark – men på grund av de restriktioner som covid-19-pandemin införde kunde vi tyvärr inte göra framsteg med den. Min förhoppning är att fortsätta med denna plan när det är möjligt.
konferenspresentationer:
“Screen Decorum: Silent Hollywood and Neoclassical Concepts of Acting.” The Society for Cinema and Media Studies conference, March 2021. [online presentation due to Covid-19]
“The Craft of Silent Film Acting: Classical Traditions and Modern Innovations.” Domitor Early Cinema Studies Conference, November 2020. [online presentation due to Covid-19]
“Screen Acting Manuals, Vernacular Film Theory, and the Medium Specific Body.” Silent film acting workshop, Stockholm University, May 2018.
“Early Hollywood, Cultural Legitimacy, and Photoplay Magazine’s Resident Psychoanalytic Theorist.” The Society for Cinema and Media Studies conference, Seattle, March 2019.
“Early Hollywood Theorizes Itself.” The Society for Cinema and Media Studies conference, Chicago, March 2017.
Hollywoodstjärna: Idéer och pedagogiker kring stumfilmskådespeleri / Hollywood Stardom Manuals: Conceptions and Pedagogies of Silent Film Acting
Forskningsprojektet "Hollywood Stardom Manuals: Conceptions and Pedagogies of Silent Film Acting" genomfördes mellan 2016 och 2021. Det behandlade retoriken kring och teknikerna för att träna skådespelare i tekniker för stumfilm, med fokus på Hollywood från slutet av 1910-talet till slutet av 1920-talet, en period då metoder etablerades som skulle komma att dominera filmskapandet under resten av seklet.
Forskningsbidraget gav mig möjlighet att åka på flera forskningsresor för att i olika arkiv leta fram historiska publikationer om filmskådespeleri. Jag har besökt Wisconsin Center for Film and Theatre Research i Madison, Wisconsin; Academy of Motion Picture Arts and Sciences Margaret Herrick Library i Los Angeles och biblioteket vid University of California, Los Angeles (UCLA). Jag har även forskat lokalt, på Svenska Filminstitutets bibliotek, och digitalt, med hjälp av databaser som tillgängliggör historiska tidskrifter och magasin. Efter att ha samlat in det primära materialet, som kom att bestå av dussintals texter, kunde jag analysera dessa med hjälp av relevanta sekundära källor från områdena filmhistoria, filmteori och teater- och performancestudier.
De upptäckter jag gjorde genom mina arkivstudier öppnade för det första stora temat för min forskning: relationen mellan föreställningar om amerikanskt stumfilmsskådespeleri och nyklassicismens estetiska ideal. Sedan 1980-talet har idén om "classical cinema," ett begrepp som bygger på neoklassicistiska ideal som harmoni, dekorum och symmetri, varit central för studiet av de stilistiska metoder som är typiska för Hollywood-filmen. Under de senaste åren har begreppet ”classical cinema” kritiserats av forskare vars studier av Hollywood snarare har lyft fram de typiskt moderna aspekterna av den amerikanska filmindustrin och hur den influerats av melodramen – två element som inte passar in i det neoklassicistiska paradigmet. Men medan dessa studier har fokuserat på de narrativa strategier, redigeringstekniker och bildspråk som var dominerande i Hollywood har frågor om skådespelarstilar blivit förbisedda. Min studie har därmed bidragit till den disciplinära debatten om Hollywood-stilens historicitet genom att också behandla betydelsen av idéer om skådespeleri. Genom att titta på tidigare outforskade instruktionsskrifter om skådespeleri visar min studie hur klassiska föreställningar om skönhet och naturlighet bestod under 1910- och 20-talen och fortsatte att fungera som ideal för skådespelarframträdanden på vita duken, samtidigt som filmskapare också öppnade sig för influenser från nyare realistiska och moderna traditioner. I min artikel om den beständighet som neoklassiska ideal hade i diskussioner om stumfilmsskådespeleri försöker jag förstå hur det kom sig att man höll fast vid dessa ideal som man skulle kunna tycka var sedan länge överspelade. Jag föreslår att de ofta förekommande neoklassicistiska referenserna gjorde det möjligt för Hollywood att knyta an till etablerade konstformer, men också att lyfta fram sin egen historiska stilistiska och – viktigast av allt – visa på hur den cinematiska apparaten, vilken kan tyckas passa illa enligt en traditionell idé om hur konst kan förmedlas, i själva verket har en överlägsen förmåga att fånga ett framträdandes kvaliteter i termer av harmoni och dekorum.
Efter detta fortsatte jag med att utforska det historiska ursprunget till instruktionstexter om filmskådespeleri. När jag arbetade med de primära källorna insåg jag att själva idén att undervisa i skådespeleri genom böcker och manualer var något nytt i början av 1900-talet och jag blev intresserad av att avtäcka den historiska bakgrunden till hur dessa metoder blev populariserade inom filmen. Jag vände mig därför till några tidigare amerikanska publikationer från 1913–1915 samt till historiska studier om skådespeleripedagogiker inom teatern. Detta ledde till att jag kom till nya insikter om några av de centrala problem som filmskapare, konstnärer och kritiker brottades med vad gällde filmskådespeleri i början av 1910-talet. Som jag fann var detta en period under vilken man lade särskild vikt vid det naturliga uttrycket av känslor. Detta påverkade i sin tur synen på vilka tekniker och färdigheter som var de viktigaste för filmskådespelare att bemästra. Samtidigt började utbildningar i skådespeleri för första gången dyka upp utanför teatrarnas institutionella ramar. I min studie visar jag att det var denna modell att träna skådespelare utanför scenen, inte i syfte att spela särskilda roller utan för att odla vissa tekniker, som inspirerade de första skådespelarskolorna samt skådespelarmanualer och guideböcker.
En annan del av mitt projekt växte fram ur mitt intresse för en grupp texter om skådespeleri och skådespelare med titlar som "Have All Actors an Inferiority Complex?", “What Does Acting Do to the Actor?” and “Have You Acting Talent?” som publicerades 1927 och 1928 i den framstående amerikanska fan-tidningen Photoplay. Artiklarna var del av en serie om 13 artiklar om film och psykoanalys som skrevs för fan-tidningen av den amerikanske neuropsykiatern Louis E. Bisch, och har förblivit relativt okända fram till idag. Artikelserien tog upp en rad ämnen – från skådespeleri och stjärnstatus till genrer, åskådarskap, censur och den cinematiska apparaten – ur ett freudianskt perspektiv. Bisch kopplade alltså i denna populära form samman psykoanalys och film anmärkningsvärt tidigt, årtionden innan detta skulle komma att göras inom den akademiska disciplinen filmvetenskap. I min studie analyserade jag Bischs inställning till film, som var starkt pro-Hollywood, och placerade hans idéer i kontexten av det komplicerade mottagandet av psykoanalysen i 1920-talets amerikanska populära diskurser. Som jag visar använde Photoplay Bischs bidrag för att argumentera för filmen som moraliskt hälsosam – något som paradoxalt nog skedde genom att koppla samman filmen med en teori som vid av samtiden uppfattades som skandalös på grund av sin upptagenhet av sexualitet och det irrationella.
Studierna som beskrivs ovan har alla publicerats som artiklar och bokkapitel.
Utöver arbetet med dessa texter fungerade jag under forskningsperioden som medredaktör för en volym om kroppslighet och tidig film (Corporeality in Early Cinema: Viscera, Skin, and Physical Form, edited by Marina Dahlquist, Doron Galili, Jan Olsson, and Valentine Robert, Indiana University Press, 2018), som bestod av avsnitt om "performing bodies" och "bodily features" – två ämnen relaterade till teman i studiet av filmskådespeleri:
I maj 2018 initierade och organiserade jag en tvådagarsworkshop om stumfilmsskådespeleri vid Stockholms universitet, som var värd för åtta talare från Sverige, Danmark, Tyskland och Storbritannien och bestod av en speciell filmvisning i samarbete med Cinemateket. I workshopen presenterade jag en artikel med titeln "Screen Acting Manuals, Vernacular Film Theory, and the Medium Specific Body." Jag presenterade även mitt arbete med projektet på fyra andra internationella konferenser och på Cinema Studies-seminariet vid Stockholms universitet i februari 2019.
Utöver de ovan nämnda publikationerna och presentationerna har jag också planerat att skapa en videouppsats som kommer att tillämpa några av de idéer som formulerats i min forskning på fallstudien av William S. Hart, en amerikansk filmstjärna som också hade en lång karriär på scenen. Hart blev en av de framstående tidiga Hollywood-stjärnorna, särskilt inom westerngenren, och hans skådespelarkarriär sträcker sig över hela stumfilmseran, från 1914-1928. Harts skådespelarkarriär är av särskilt intresse av ett antal anledningar. För det första eftersom det sträcker sig över en period som såg viktiga förändringar i skådespelarstilar; för det andra för att han samtidigt var en av sin tids mest populära skådespelare och en figur som inspirerade några av de tidiga avantgardeskildringarna av filmestetik, och blev därmed något av en modernistisk ikon. Jag började planera skapandet av videouppsatsen med två kollegor – den ena i USA den andra i Danmark – men på grund av de restriktioner som covid-19-pandemin införde kunde vi tyvärr inte göra framsteg med den. Min förhoppning är att fortsätta med denna plan när det är möjligt.
konferenspresentationer:
“Screen Decorum: Silent Hollywood and Neoclassical Concepts of Acting.” The Society for Cinema and Media Studies conference, March 2021. [online presentation due to Covid-19]
“The Craft of Silent Film Acting: Classical Traditions and Modern Innovations.” Domitor Early Cinema Studies Conference, November 2020. [online presentation due to Covid-19]
“Screen Acting Manuals, Vernacular Film Theory, and the Medium Specific Body.” Silent film acting workshop, Stockholm University, May 2018.
“Early Hollywood, Cultural Legitimacy, and Photoplay Magazine’s Resident Psychoanalytic Theorist.” The Society for Cinema and Media Studies conference, Seattle, March 2019.
“Early Hollywood Theorizes Itself.” The Society for Cinema and Media Studies conference, Chicago, March 2017.