Dialogiskt resonerande hos personer med schizofreni
Det är väl belagt att personer som lider av schizofreni ofta resonerar på ett sätt som uppfattas som avvikande. Forskning på området har dock främst gällt hur försökspersoner enskilt löser olika typer av uppgifter som inbegriper resonerande. Mycket få studier har däremot undersökt hur personer med schizofreni resonerar och löser uppgifter i en interaktiv kontext. Detta projekt syftar till att undersöka hur personer med schizofreni resonerar i dialog, med utgångspunkt i hur de argumenterar. Vår analys utgår från att argument i naturligt språk är entymematiska, d v s inte i strikt mening logiska. De baserar sig istället på accepterade principer för hur vi bör resonera, s k topoi, som personer involverade i dialog använder för att tolka och skapa argument. Studien kommer att undersöka hur dialogiskt resonerande skiljer sig mellan patienter och friska deltagare, samt hur patienters deltagande påverkar resonerandet hos friska deltagare. Data består av samtal där deltagarna uppmanats diskutera ett moraliskt dilemma. Vi kommer att utvärdera dessa kvalitativt och kvantitativt, och utveckla en precis modell som redogör för avvikelser och variationer. Tidigare forskning har kopplat förmågan att resonera till bristande sociala färdigheter, vilket är ett av de största - och mest svårbehandlade - problemen för patienter med schizofreni. Detta projekt kommer att ge unik insikt i hur patienter resonerar i sociala kontexter, vilket i förlängningen kan bidra till bättre behandlingsresultat.
Slutredovisning
Rapport för RJ-projekt P16-0805 Dialogiskt resonerande hos patienter med schizofreni (DRiPS)1.
Syfte och Utveckling av Projektet
Syftet med DRiPS var att undersöka hur patienter diagnosticerade med schizofreni resonerar baserat på en befintlig korpus bestående av triadiska dialoger. Datan består av två delar, en med 20 dialoger där varje dialog involverar en patient och två personer utan schizofrenidiagnos, och en kontrolldel med 20 dialoger med tre odiagnosticerade deltagare. Detta möjliggjorde inte bara att undersöka patienternas resonerade utan också om det var någon skillnad de odiagnosticerade delatagrna i patientdialogerna respektive kontrolldialogerna
För att fånga icke-logiska resonemang i dialogerna använde vi en teori introducerad av Breitholtz (2020, 2014), där argument behandlas som enthymematiska, det vill säga de förlitar sig på utebliven information som lyssnaren själv måste lägga till. Eftersom denna information, liksom principerna för att tillämpa den, inte levereras explicit av talaren, kan enthymemet vara ett kraftfullt retoriskt verktyg som ger talaren utrymme att förneka (potentiellt avsedda) slutsatser som lyssnarna drar. Emellertid finns enthymem runt omkring oss även i helt vanliga samtal, även om vi ofta inte tänker på de resonemangssteg som är implicita eftersom de vanligtvis delas av majoriteten. I fallet med patienter med schizofreni är detta dock inte alltid fallet. Vår hypotes var att en del av problemet med resonerande som tidigare forskning rapporterat hos patienter är relaterat till detta.
Följande forskningsfrågor har behandlats i projektet:
1. Vad gäller resonemang på naturligt språk, hur skiljer sig patienter med schizofreni från sina samtalspartners utan diagnos (patienters partners), och hur skiljer sig båda dessa grupper från deltagare i dialoger utan patienter (kontroller)?
a) Hur resonerar deltagarna – finns det skillnader mellan grupperna när det gäller de argument de använder och hur de uttrycker dem?
b) Finns det skillnader mellan grupperna under resonemangssekvenser när det gäller verbalt dialogbeteende (t.ex. användning av reparation, specifika ord och uttryck)?
c) Skiljer sig användningen av huvud- och handgest under resonemangssekvenser mellan patienter, patienters partners och kontroller?
2. Hur samverkar dessa faktorer, och kan vi ge en exakt redogörelse för eventuella skillnader?
En viktig och något oväntad utveckling av projektet har varit framväxten av en länk mellan enthymematiska argument och social betydelse. Social betydelse avser information som kan förmedlas genom att koppla lingvistiska signaler till social information associerad med särskilda grupper. Detta ledde oss att fokusera på aspekter av social betydelse och hur denna är kopplad till lingvistiskt beteende i vår korpus och de allmänna mekanismerna bakom detta. Denna oväntade insikt resulterade i flera publikationer (Breitholtz & Cooper, 2018a; 2018b; 2018c; Noble et al, 2020) och ett nytt projekt finansierat av Wallenbergstiftelsen (WASP-HS) . En annan upptäckt utanför ramen för den ursprungliga forskningsplanen var att turtagningsbeteendet i patientinteraktioner skiljer sig från det i kontrollgrupperna, med mätbara effekter på de friska kontrollerna som interagerar med en patient, trots att de inte är medvetna om patientens diagnos (Lavelle and Howes, 2019, Howes and Lavelle, 2021, 2023).
2. Genomförande
Annotering: Vi annoterade olika faktorer i dialogerna. Detta inkluderade automatisk annotation av disfluenser som självreparation, fyllda pauser (t.ex. "eh", "um") och ofyllda pauser (se Howes et al., 2017a), handrörelse som en proxy för gester (se Howes and Lavelle, 2023), turtagning (Howes and Lavelle, 2023) och skratt (Lavelle et al., 2018), samt manuell annotering av skäl, eller anledningar att argumentera på ett visst sätt, (Howes et al., 2021), retoriska frågor (Ioussef et al., 2021) och topoi (under arbete). Alla dessa metoder utvecklades under projektet.
Analys: Våra analysmetoder spände över kognitionsvetenskapliga metoder, statistiska metoder (t.ex. Howes et al., 2017a; Howes & Lavelle, 2023), kvalitativ analys (t.ex. Ioussef et al., 2021, Howes & Lavelle, 2023) och formell modellering (t.ex. Breitholtz et al., 2021; Noble et al., 2020).
3. Resultat och Slutsatser
Välkända svårigheter i resonemang hos patienter diagnosticerade med schizofreni manifesteras på följande sätt i ansikte-mot-ansikte-interaktioner:
- Patienter har större benägenhet att "gå utanför ramarna” för konversationens ämne eller uppgift, och ger ungefär samma antal anledningar för sina ståndpunkter per tur som icke-patienter men en större proportion anledningar som ignorerar begränsningarna som satts upp i instruktionerna till uppgiften. Detta kan bero på att patienter har svårare att se uppgiften som en slags abstrakt spel i motsats till en inbillad verklig situation där beslut måste fattas. Detta är i linje med individuella uppgiftsbaserade bedömningar som visar att patienter med schizofreni har svårt att använda abstrakt tänkande (Howes et al. 2021).
- Patienter är också mer benägna att vara konsekventa i sitt resonemang igenom en dialog än sina samtalspartners eller deltagare i kontrolldialoger. Patienter visade sig vara mer konsekventa än icke-patienter eftersom de producerade färre argument både för och emot att handla på ett visst sätt i det moraliska dilemma deltagarna uppmanats ta ställning till. Detta kan indikera brist på förmåga eller vilja att väga olika argument mot varandra. Detta mönster kan härledas till en kognitiv inflexibilitet, som har identifierats hos patienter med schizofreni med hjälp av kognitiva tester (Garcìa-Mieres et al., 2020). Det kan också vara förenligt med att betrakta uppgiften som en inbillad verklig situation snarare än som ett abstrakt spel.
- Vi har utvecklat en formell modell som kan förklara den asymmetri som ibland uppstår i dialog med patienter diagnosticerade med schizofreni (Breitholtz et al. 2021; Cooper, 2023). Detta har också lett till formella analyser av ämnesbyten med hjälp av en justerad version av samma modell (Decker, 2022; Decker et al., 2022; Decker et.al 2023).
- Patienter tenderar att rangordna topoi på ett annorlunda sätt än icke-patienter och anpassar eller uppdaterar inte rangordning på samma sätt, och detta påverkar bidragen till dialogen från icke-patienter (Breitholtz et al. 2021)
- Olika mönster av disfluenser hittades i patientgruppen och kontrollgrupperna, som skiljde sig åt framför allt med avseende på patienternas samtalspartners vs kontrollgruppen (Howes et al, 2017a), vilket ledde till hypotesen att turtagningen var olika i patient- och kontrollgrupperna. Detta visade sig vara fallet, med de intressanta skillnaderna mellan de friska deltagarna som samtalar med en patient och kontrollgruppen snarare än mellan patienter och andra deltagare, vilket tyder på att de sistnämnda anpassar sig till patientens beteende (Lavelle and Howes, 2019; Howes and Lavelle, 2021, 2023). Vi identifierade också skillnader i patienternas icke-verbala beteenden, med korrelationen mellan gester och reparation som ses hos kontroller frånvarande i patienturvalet (Howes and Lavelle, 2023), och skillnader med avseende på skratt. (Lavelle et al., 2018).
- Generellt visade sig patienter vara kompetenta när det gäller resonemangets mekanik, men de var mindre benägna att ta hänsyn till de argument som presenterades av andra deltagare i uppgiften och att ändra sina åsikter baserat på andra människors bidrag. De tenderade också att välja olika resonemangsmönster (topoi) än deltagare utan diagnos (Breitholtz et al., 2021).
4. Nya Forskningsfrågor
- Varför är patienter mer konsekventa i de argument de presenterar jämfört med icke-diagnostiserade deltagare? Vår nuvarande analys fastställer detta men skiljer inte mellan flera möjliga orsaker. Till exempel kan det vara så att patienter helt enkelt är mer defensiva eller mindre engagerade i uppgiften (vilket skulle vara förenligt med deras generellt kortare dialogturer) eller så kan de finna det svårt att resonera kontrafaktiskt.
- I vilken utsträckning beror resultaten vi har fått på att patienter tog uppgiften mer seriöst och var mer känslomässigt engagerade än deltagare utan diagnos, som tycktes betrakta uppgiften som ett spel som inte skulle tas på allvar? Detta problem skulle behöva undersökas med hjälp av en annan typ av data än den som används i detta projekt.
- Vilka är konsekvenserna av resultaten av skillnader i icke-verbalt beteende som gester, skratt och turtagning, och hur påverkar detta interaktionens dynamik på en mer detaljerad nivå?
5. Spridning av Resultat och Samarbete
Sedan projektets start har vi samarbetat med en forskargrupp (SLAM) vid University of Lorraine, Frankrike, som arbetar med formella modeller av diskurser med patienter diagnosticerade med schizofreni. Vi har deltagit i workshops som de organiserat i Nancy, Frankrike, och även hållit en workshop i Göteborg för att lära oss mer om arbetet i denna grupp och diskutera resultat och andra frågor med dem. Detta har lett till en gemensam doktorand (Decker, 2022) med University of Lorraine som arbetar med ämnesbyten i samtal med patienter diagnosticerade med schizofreni. Vi har också presenterat vårt arbete och diskuterat det med psykologigruppen vid Queen's University, Belfast. Vi har även hållit flera inbjudna föredrag vid universitet och konferenser runt om i Europa (Breitholtz, 2023; Cooper, 2022a; Breitholtz & Howes, 2017) samt i Kina (Cooper, 2022b), där vi behandlat olika aspekter av DRiPS.
Syfte och Utveckling av Projektet
Syftet med DRiPS var att undersöka hur patienter diagnosticerade med schizofreni resonerar baserat på en befintlig korpus bestående av triadiska dialoger. Datan består av två delar, en med 20 dialoger där varje dialog involverar en patient och två personer utan schizofrenidiagnos, och en kontrolldel med 20 dialoger med tre odiagnosticerade deltagare. Detta möjliggjorde inte bara att undersöka patienternas resonerade utan också om det var någon skillnad de odiagnosticerade delatagrna i patientdialogerna respektive kontrolldialogerna
För att fånga icke-logiska resonemang i dialogerna använde vi en teori introducerad av Breitholtz (2020, 2014), där argument behandlas som enthymematiska, det vill säga de förlitar sig på utebliven information som lyssnaren själv måste lägga till. Eftersom denna information, liksom principerna för att tillämpa den, inte levereras explicit av talaren, kan enthymemet vara ett kraftfullt retoriskt verktyg som ger talaren utrymme att förneka (potentiellt avsedda) slutsatser som lyssnarna drar. Emellertid finns enthymem runt omkring oss även i helt vanliga samtal, även om vi ofta inte tänker på de resonemangssteg som är implicita eftersom de vanligtvis delas av majoriteten. I fallet med patienter med schizofreni är detta dock inte alltid fallet. Vår hypotes var att en del av problemet med resonerande som tidigare forskning rapporterat hos patienter är relaterat till detta.
Följande forskningsfrågor har behandlats i projektet:
1. Vad gäller resonemang på naturligt språk, hur skiljer sig patienter med schizofreni från sina samtalspartners utan diagnos (patienters partners), och hur skiljer sig båda dessa grupper från deltagare i dialoger utan patienter (kontroller)?
a) Hur resonerar deltagarna – finns det skillnader mellan grupperna när det gäller de argument de använder och hur de uttrycker dem?
b) Finns det skillnader mellan grupperna under resonemangssekvenser när det gäller verbalt dialogbeteende (t.ex. användning av reparation, specifika ord och uttryck)?
c) Skiljer sig användningen av huvud- och handgest under resonemangssekvenser mellan patienter, patienters partners och kontroller?
2. Hur samverkar dessa faktorer, och kan vi ge en exakt redogörelse för eventuella skillnader?
En viktig och något oväntad utveckling av projektet har varit framväxten av en länk mellan enthymematiska argument och social betydelse. Social betydelse avser information som kan förmedlas genom att koppla lingvistiska signaler till social information associerad med särskilda grupper. Detta ledde oss att fokusera på aspekter av social betydelse och hur denna är kopplad till lingvistiskt beteende i vår korpus och de allmänna mekanismerna bakom detta. Denna oväntade insikt resulterade i flera publikationer (Breitholtz & Cooper, 2018a; 2018b; 2018c; Noble et al, 2020) och ett nytt projekt finansierat av Wallenbergstiftelsen (WASP-HS) . En annan upptäckt utanför ramen för den ursprungliga forskningsplanen var att turtagningsbeteendet i patientinteraktioner skiljer sig från det i kontrollgrupperna, med mätbara effekter på de friska kontrollerna som interagerar med en patient, trots att de inte är medvetna om patientens diagnos (Lavelle and Howes, 2019, Howes and Lavelle, 2021, 2023).
2. Genomförande
Annotering: Vi annoterade olika faktorer i dialogerna. Detta inkluderade automatisk annotation av disfluenser som självreparation, fyllda pauser (t.ex. "eh", "um") och ofyllda pauser (se Howes et al., 2017a), handrörelse som en proxy för gester (se Howes and Lavelle, 2023), turtagning (Howes and Lavelle, 2023) och skratt (Lavelle et al., 2018), samt manuell annotering av skäl, eller anledningar att argumentera på ett visst sätt, (Howes et al., 2021), retoriska frågor (Ioussef et al., 2021) och topoi (under arbete). Alla dessa metoder utvecklades under projektet.
Analys: Våra analysmetoder spände över kognitionsvetenskapliga metoder, statistiska metoder (t.ex. Howes et al., 2017a; Howes & Lavelle, 2023), kvalitativ analys (t.ex. Ioussef et al., 2021, Howes & Lavelle, 2023) och formell modellering (t.ex. Breitholtz et al., 2021; Noble et al., 2020).
3. Resultat och Slutsatser
Välkända svårigheter i resonemang hos patienter diagnosticerade med schizofreni manifesteras på följande sätt i ansikte-mot-ansikte-interaktioner:
- Patienter har större benägenhet att "gå utanför ramarna” för konversationens ämne eller uppgift, och ger ungefär samma antal anledningar för sina ståndpunkter per tur som icke-patienter men en större proportion anledningar som ignorerar begränsningarna som satts upp i instruktionerna till uppgiften. Detta kan bero på att patienter har svårare att se uppgiften som en slags abstrakt spel i motsats till en inbillad verklig situation där beslut måste fattas. Detta är i linje med individuella uppgiftsbaserade bedömningar som visar att patienter med schizofreni har svårt att använda abstrakt tänkande (Howes et al. 2021).
- Patienter är också mer benägna att vara konsekventa i sitt resonemang igenom en dialog än sina samtalspartners eller deltagare i kontrolldialoger. Patienter visade sig vara mer konsekventa än icke-patienter eftersom de producerade färre argument både för och emot att handla på ett visst sätt i det moraliska dilemma deltagarna uppmanats ta ställning till. Detta kan indikera brist på förmåga eller vilja att väga olika argument mot varandra. Detta mönster kan härledas till en kognitiv inflexibilitet, som har identifierats hos patienter med schizofreni med hjälp av kognitiva tester (Garcìa-Mieres et al., 2020). Det kan också vara förenligt med att betrakta uppgiften som en inbillad verklig situation snarare än som ett abstrakt spel.
- Vi har utvecklat en formell modell som kan förklara den asymmetri som ibland uppstår i dialog med patienter diagnosticerade med schizofreni (Breitholtz et al. 2021; Cooper, 2023). Detta har också lett till formella analyser av ämnesbyten med hjälp av en justerad version av samma modell (Decker, 2022; Decker et al., 2022; Decker et.al 2023).
- Patienter tenderar att rangordna topoi på ett annorlunda sätt än icke-patienter och anpassar eller uppdaterar inte rangordning på samma sätt, och detta påverkar bidragen till dialogen från icke-patienter (Breitholtz et al. 2021)
- Olika mönster av disfluenser hittades i patientgruppen och kontrollgrupperna, som skiljde sig åt framför allt med avseende på patienternas samtalspartners vs kontrollgruppen (Howes et al, 2017a), vilket ledde till hypotesen att turtagningen var olika i patient- och kontrollgrupperna. Detta visade sig vara fallet, med de intressanta skillnaderna mellan de friska deltagarna som samtalar med en patient och kontrollgruppen snarare än mellan patienter och andra deltagare, vilket tyder på att de sistnämnda anpassar sig till patientens beteende (Lavelle and Howes, 2019; Howes and Lavelle, 2021, 2023). Vi identifierade också skillnader i patienternas icke-verbala beteenden, med korrelationen mellan gester och reparation som ses hos kontroller frånvarande i patienturvalet (Howes and Lavelle, 2023), och skillnader med avseende på skratt. (Lavelle et al., 2018).
- Generellt visade sig patienter vara kompetenta när det gäller resonemangets mekanik, men de var mindre benägna att ta hänsyn till de argument som presenterades av andra deltagare i uppgiften och att ändra sina åsikter baserat på andra människors bidrag. De tenderade också att välja olika resonemangsmönster (topoi) än deltagare utan diagnos (Breitholtz et al., 2021).
4. Nya Forskningsfrågor
- Varför är patienter mer konsekventa i de argument de presenterar jämfört med icke-diagnostiserade deltagare? Vår nuvarande analys fastställer detta men skiljer inte mellan flera möjliga orsaker. Till exempel kan det vara så att patienter helt enkelt är mer defensiva eller mindre engagerade i uppgiften (vilket skulle vara förenligt med deras generellt kortare dialogturer) eller så kan de finna det svårt att resonera kontrafaktiskt.
- I vilken utsträckning beror resultaten vi har fått på att patienter tog uppgiften mer seriöst och var mer känslomässigt engagerade än deltagare utan diagnos, som tycktes betrakta uppgiften som ett spel som inte skulle tas på allvar? Detta problem skulle behöva undersökas med hjälp av en annan typ av data än den som används i detta projekt.
- Vilka är konsekvenserna av resultaten av skillnader i icke-verbalt beteende som gester, skratt och turtagning, och hur påverkar detta interaktionens dynamik på en mer detaljerad nivå?
5. Spridning av Resultat och Samarbete
Sedan projektets start har vi samarbetat med en forskargrupp (SLAM) vid University of Lorraine, Frankrike, som arbetar med formella modeller av diskurser med patienter diagnosticerade med schizofreni. Vi har deltagit i workshops som de organiserat i Nancy, Frankrike, och även hållit en workshop i Göteborg för att lära oss mer om arbetet i denna grupp och diskutera resultat och andra frågor med dem. Detta har lett till en gemensam doktorand (Decker, 2022) med University of Lorraine som arbetar med ämnesbyten i samtal med patienter diagnosticerade med schizofreni. Vi har också presenterat vårt arbete och diskuterat det med psykologigruppen vid Queen's University, Belfast. Vi har även hållit flera inbjudna föredrag vid universitet och konferenser runt om i Europa (Breitholtz, 2023; Cooper, 2022a; Breitholtz & Howes, 2017) samt i Kina (Cooper, 2022b), där vi behandlat olika aspekter av DRiPS.