Expressivism och mening: tankar, tal och dispositioner
En vanlig uppfattning är att kommunikation är överförandet av tankar från ett huvud till ett annat med språket som hjälp. "Snön är vit" överför tron att snön är vit, ett tillstånd som beskriver världen. Den nära kopplingen mellan moraliskt tänkande och motivation, å andra sidan, indikerar att moraliska satser, exv., "Stöld är fel," inte överför någon slags tro, utan ett mer emotionellt laddat tillstånd, exv., ogillande av stöld. Detta har fått många filosofer, såkallade expressivister, att hävda att moraliska satser uttrycker (o)gillande och att detta förklarar språklig mening. En sådan idé förefaller rimlig applicerad på enkla satser, men då dessa bäddas in uppstår problem. "Om stöld är fel, så är det fel att hjälpa till att stjäla" uttrycker inget ogillande, men meningen hos "fel" ändras inte. Detta tycks visa att expressivismen inte fungerar. Utgångspunkten för detta projekt är att det inte är något fel på expressivismen som sådan. Det är standardsättet att förklara meningen hos deskriptiva satser i termer av trosföreställningar (beliefs) och moraliska satser i termer av (o)gillanden ((dis)approvals) som är problematiskt. Syftet med projektet är att undersöka och utveckla hypotesen att termer och satser uttrycker mer grundläggande dispositionella tillstånd. Målet är att publicera artiklar som utvecklar detta ramverk i relation till olika problem. Detta kommer att bidra både till det expressivistiska programmet och förståelsen av tal och tänkande mer generellt.
Slutredovisning
Hur ska vi förstå moraliskt tal och tänkande? En tanke är att moraliskt tal och tänkande inte är, i alla fall inte primärt, något som gör anspråk på att beskriva världen, utan något som snarare har en icke-deskriptiv funktion. Att exempelvis hysa den moraliska åsikten att stöld är fel är att hysa en slags negativ inställning (ett slags ogillande) gentemot stöld. Att säga att stöld är fel är att uttrycka ogillande gentemot stöld. Detta är centrala idéer i vad som kallas moralisk expressivism. En annan central tanke i moralisk expressivism är att meningen hos moraliska termer och satser bestäms av det mentala tillstånd de uttrycker. Mening hos ”stöld är fel” ska exempelvis förstås i kraft av det mentala tillstånd satsen uttrycker, dvs., något i stil med ogillande av stöld. Detta leder till ett omdiskuterat problem för expressivistiska teorier. Även om det är rimligt att anse att ”stöld är fel” uttrycker ogillande av stöld och får sin mening därigenom så kan ”stöld är fel” förekomma i kontexter där det inte tycks uttryckas någon negativ attityd. Ett vanligt exempel på detta är följande: ”Om stöld är fel, så är det fel att få sin kollega att stjäla.” Här tycks inte ”stöld är fel” uttrycka någon negativ attityd, men ”stöld är fel” tycks ändå ha samma betydelse i de två olika kontexterna. Alltså tycks det vara något väldigt problematiskt med den expressivistiska förklaringen av meningen hos moraliska ord och satser.
Projektets övergripande syfte var att undersöka om detta, och flera andra, problem för expressivister uppkommer på grund av den expressivistiska förklaringen av mening hos moraliska ord och satser. Hypotesen var dock inte att det egentligen är något fel på expressivismen som sådan, betydelsen hos ord och satser ska förklaras i termer av de mentala tillstånd de uttrycker, utan att vi ska förstå det mentala tillstånd som ord och satser uttrycker annorlunda. En moralisk expressivist ska inte förklara meningen hos exempelvis ”stöld är fel” i termer av ogillande av stöld. Vi ska inte heller förstå meningen hos exempelvis ”gräset är grönt” i termer av en övertygelse att gräset är grönt. Hypotesen var istället att vi ska förstå meningen hos ord och satser i kraft av mer grundläggande mentala tillstånd.
Projektets tre viktigaste resultat är följande. Ett resultat har att göra med projektets grundläggande hypotes, dvs., att moraliska satser, exempelvis ”stöld är fel,” uttrycker ogillande och därigenom får sin mening. Projektets första hypotes var att moraliska satser inte uttrycker (o)gillande, utan istället klassifikatoriska dispositioner som har som funktion att reglera moraliska attityder. Under arbetet inom projektet har den grundläggande hypotesen på många sätt förändrats. Ett resultat av projektet är hypotesen att vi ska se på betydelsen hos ”fel” som fungerandes till att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om. Att tänka att något N är fel är i korthet att (negativt) känslomässigt markera N. Detta gör så att N presenteras för oss på ett visst sätt. Här är det viktigt att understryka att en känsla inte är detsamma som att det känns på ett visst sätt. En känsla är snarare en slags kroppsliga förändringar med vissa medföljande handlingstendenser. Detta är inte detsamma som att ogilla något, utan ett mer grundläggande tillstånd. Hypotesen är att vi ska förstå meningen hos moraliska satser i termer av att de uttrycker sådana mer grundläggande mentala tillstånd. Oavsett om ”fel” finns i ”stöld är fel” eller ”Om stöld är fel, så är det fel att få sin kollega att stjäla” så fungerar ”fel” till att emotionellt markera vad ”fel” prediceras om. En konsekvens av detta är att projektet fick vad som skulle kunna kalla en emotivistisk vändning. Moraliskt tal och tänkande är nära kopplat till känslor. Ett annat resultat har att göra med vår förståelse av moraliska uppfattningar. För en expressivist så är inte moraliska uppfattningar inte övertygelser, de siktar inte på sanning eller att representera någon slags moralisk verklighet. För kognitivister så är dock detta fallet (även om vissa kognitivister menar att det inte finns någon moralisk verklighet). Men om moraliska uppfattningar är representationer som siktar på sanning så tycks det rimligt att tro att vi förändrar våra uppfattningar i ljuset av vad vi anser vara ny evidens vi erhåller. Om en person anser att en viss handling är fel, exempelvis kannibalism, på grund av att den skadar någon, men samtidigt blir övertygad om att handlingen inte skadar någon, så tycks det emellanåt som att den moraliska uppfattningen ändå förblir intakt. Med andra ord så är vi emellanåt moraliskt dogmatiska. Detta kan ge olika ledtrådar kring vad för slags mentalt tillstånd en moralisk uppfattning är. En tanke är att möjligheten av moraliska dogmatister ger oss skäl att tro att moraliska uppfattningar inte är övertygelser – då många menar att övertygelser just är mentala tillstånd som förändras i ljuset av ny evidens. Ett sista resultat kopplar till frågan om hur vi ska förstå ”normativitet.” Även om frågor om ”normativitet” är många och kontroversiella, så är en vanlig uppfattning, som passar bra med expressivismen, att det är den interna kopplingen mellan moraliska omdömen och motivation som är nyckeln. En alternativ, och, tror jag, rimligare förklaring kopplar till hypotesen ovan. ”Fel” har som funktion att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om på ett sådant sätt att detta presenteras för oss på ett visst sätt: det får på så sätt en särskild roll i vår deliberation – en roll som det inte hade haft om det inte vore för våra känslor.
Två exempel på nya forskningsfrågor är följande. 1. Hur ska vi förstå vad det är att hysa en moralisk övertygelse? Kognitivister säger vanligtvis inte mycket mer än att trosföreställningar siktar på sanning och att de har en viss ”direction of fit.” Men på vilket sätt är övertygelser evidenskänsliga? Detta är central i relation till utmaningen från moralisk dogmatism men också intressant mer allmänt i relation till hur vi ska förstå övertygelser. 2. Hur kan vi genom att förhandla om mening (metalingvistisk förhandling) förändra våra begrepp? Detta kopplar till vad som ofta kallas för ”conceptual engineering.” I debatter kring metalingvistisk förhandling och ”conceptual engineering” så är dock den emotionella dimensionen något som sällan diskuteras. Givet hypotesen att ”fel” fungerar till att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om, så är det intressant att fundera kring hur vi använder språk, gester, bilder med mera (avsiktligt och oavsiktligt) för att känslomässigt markera olika saker, vilket kan resultera i att vi kommer att associera vissa företeelser med vissa känslor (återigen, att känslomässigt markera något är inte att känna på ett visst sätt). Detta kan dels förklara varför många tillsynes icke-värderande ord faktiskt är värderande (de väcker känslor) samt de bakomliggande mekanismer som är viktiga för att förstå hur ord och tankar laddas med värde (känslor).
Centrala tankar och idéer inom projektet har presenterats vid en rad olika konferenser nationellt och internationellt. Jag har presenterat material relevant för projektet på konferenser i Stockholm, Lissabon, Kent, Bratislava, Paris, och Madison (online). Delar av projektets resultat har också publicerats i form av fackgranskade artiklar. Det finns också en rad utkast till artiklar som jag hoppas publicera inom en inte alltför avlägsen framtid.
En vidareutveckling av projektet är att än mer grundligt utveckla den emotivistiska tanken, hur vi på olika sätt förhandlar om emotionella komponenter samt på vilket sätt detta kan fungera till att skapa begrepp som i alla fall delvis är värdeladdade, dvs., kopplade till känslor på det sätt som utvecklats ovan.
Projektets övergripande syfte var att undersöka om detta, och flera andra, problem för expressivister uppkommer på grund av den expressivistiska förklaringen av mening hos moraliska ord och satser. Hypotesen var dock inte att det egentligen är något fel på expressivismen som sådan, betydelsen hos ord och satser ska förklaras i termer av de mentala tillstånd de uttrycker, utan att vi ska förstå det mentala tillstånd som ord och satser uttrycker annorlunda. En moralisk expressivist ska inte förklara meningen hos exempelvis ”stöld är fel” i termer av ogillande av stöld. Vi ska inte heller förstå meningen hos exempelvis ”gräset är grönt” i termer av en övertygelse att gräset är grönt. Hypotesen var istället att vi ska förstå meningen hos ord och satser i kraft av mer grundläggande mentala tillstånd.
Projektets tre viktigaste resultat är följande. Ett resultat har att göra med projektets grundläggande hypotes, dvs., att moraliska satser, exempelvis ”stöld är fel,” uttrycker ogillande och därigenom får sin mening. Projektets första hypotes var att moraliska satser inte uttrycker (o)gillande, utan istället klassifikatoriska dispositioner som har som funktion att reglera moraliska attityder. Under arbetet inom projektet har den grundläggande hypotesen på många sätt förändrats. Ett resultat av projektet är hypotesen att vi ska se på betydelsen hos ”fel” som fungerandes till att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om. Att tänka att något N är fel är i korthet att (negativt) känslomässigt markera N. Detta gör så att N presenteras för oss på ett visst sätt. Här är det viktigt att understryka att en känsla inte är detsamma som att det känns på ett visst sätt. En känsla är snarare en slags kroppsliga förändringar med vissa medföljande handlingstendenser. Detta är inte detsamma som att ogilla något, utan ett mer grundläggande tillstånd. Hypotesen är att vi ska förstå meningen hos moraliska satser i termer av att de uttrycker sådana mer grundläggande mentala tillstånd. Oavsett om ”fel” finns i ”stöld är fel” eller ”Om stöld är fel, så är det fel att få sin kollega att stjäla” så fungerar ”fel” till att emotionellt markera vad ”fel” prediceras om. En konsekvens av detta är att projektet fick vad som skulle kunna kalla en emotivistisk vändning. Moraliskt tal och tänkande är nära kopplat till känslor. Ett annat resultat har att göra med vår förståelse av moraliska uppfattningar. För en expressivist så är inte moraliska uppfattningar inte övertygelser, de siktar inte på sanning eller att representera någon slags moralisk verklighet. För kognitivister så är dock detta fallet (även om vissa kognitivister menar att det inte finns någon moralisk verklighet). Men om moraliska uppfattningar är representationer som siktar på sanning så tycks det rimligt att tro att vi förändrar våra uppfattningar i ljuset av vad vi anser vara ny evidens vi erhåller. Om en person anser att en viss handling är fel, exempelvis kannibalism, på grund av att den skadar någon, men samtidigt blir övertygad om att handlingen inte skadar någon, så tycks det emellanåt som att den moraliska uppfattningen ändå förblir intakt. Med andra ord så är vi emellanåt moraliskt dogmatiska. Detta kan ge olika ledtrådar kring vad för slags mentalt tillstånd en moralisk uppfattning är. En tanke är att möjligheten av moraliska dogmatister ger oss skäl att tro att moraliska uppfattningar inte är övertygelser – då många menar att övertygelser just är mentala tillstånd som förändras i ljuset av ny evidens. Ett sista resultat kopplar till frågan om hur vi ska förstå ”normativitet.” Även om frågor om ”normativitet” är många och kontroversiella, så är en vanlig uppfattning, som passar bra med expressivismen, att det är den interna kopplingen mellan moraliska omdömen och motivation som är nyckeln. En alternativ, och, tror jag, rimligare förklaring kopplar till hypotesen ovan. ”Fel” har som funktion att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om på ett sådant sätt att detta presenteras för oss på ett visst sätt: det får på så sätt en särskild roll i vår deliberation – en roll som det inte hade haft om det inte vore för våra känslor.
Två exempel på nya forskningsfrågor är följande. 1. Hur ska vi förstå vad det är att hysa en moralisk övertygelse? Kognitivister säger vanligtvis inte mycket mer än att trosföreställningar siktar på sanning och att de har en viss ”direction of fit.” Men på vilket sätt är övertygelser evidenskänsliga? Detta är central i relation till utmaningen från moralisk dogmatism men också intressant mer allmänt i relation till hur vi ska förstå övertygelser. 2. Hur kan vi genom att förhandla om mening (metalingvistisk förhandling) förändra våra begrepp? Detta kopplar till vad som ofta kallas för ”conceptual engineering.” I debatter kring metalingvistisk förhandling och ”conceptual engineering” så är dock den emotionella dimensionen något som sällan diskuteras. Givet hypotesen att ”fel” fungerar till att känslomässigt markera vad ”fel” prediceras om, så är det intressant att fundera kring hur vi använder språk, gester, bilder med mera (avsiktligt och oavsiktligt) för att känslomässigt markera olika saker, vilket kan resultera i att vi kommer att associera vissa företeelser med vissa känslor (återigen, att känslomässigt markera något är inte att känna på ett visst sätt). Detta kan dels förklara varför många tillsynes icke-värderande ord faktiskt är värderande (de väcker känslor) samt de bakomliggande mekanismer som är viktiga för att förstå hur ord och tankar laddas med värde (känslor).
Centrala tankar och idéer inom projektet har presenterats vid en rad olika konferenser nationellt och internationellt. Jag har presenterat material relevant för projektet på konferenser i Stockholm, Lissabon, Kent, Bratislava, Paris, och Madison (online). Delar av projektets resultat har också publicerats i form av fackgranskade artiklar. Det finns också en rad utkast till artiklar som jag hoppas publicera inom en inte alltför avlägsen framtid.
En vidareutveckling av projektet är att än mer grundligt utveckla den emotivistiska tanken, hur vi på olika sätt förhandlar om emotionella komponenter samt på vilket sätt detta kan fungera till att skapa begrepp som i alla fall delvis är värdeladdade, dvs., kopplade till känslor på det sätt som utvecklats ovan.