Syftet med projektet var att undersöka den politiska filosofins ursprung i antikens Grekland. I den monografi som projektet utmynnar i undersöker jag hur vissa argumentationstekniker har uppstått – det som jag kallar ”intern kritik”, vilket innebär att man prövar en ståndpunkt ”inifrån” för att se om de principer eller empiriska argument som ståndpunkten tänks härledas ur verkligen är förenliga med slutsatsen. Enligt den vanliga historieskrivningen är dessa argumentationstekniker en platonsk uppfinning. Min tes är däremot att den har en fascinerande förhistoria, och att detta låter oss studera och förstå argumentationens och rationalitetens egen utveckling.

Bokmanuskriptet har den preliminära titeln The Origins of Political Philosophy in Ancient Greece from Homer to Sophocles. Ett bokförslag har skickats till Cambridge University Press för bedömning, och jag har goda förhoppningar om att förlaget kommer att anta boken för publicering. Manuskriptet är i alla händelser ännu inte helt klart; jag bedömer att det kommer att färdigställas i en mer definitiv version under våren. Arbetet med boken har varit mer krävande än jag hade förutsett – detta gäller framför allt det tredje kapitlet, som dels har varit oerhört tidskrävande och dels kan uppfattas som det minst intressanta i monografin för den forskningsfråga som jag ställer, då resultaten i så hög grad är negativa. Mer därom alldeles strax.Jag kommer här att gå igenom bokmanuset i korthet kapitel för kapitel, för att slutligen säga något om de nya forskningsfrågor som projektet har lett till. 

I det första kapitlet, ”Introduction: The Problem of Origins” diskuterar jag frågan om den politiska filosofins ursprung. Dels sker detta i förhållande till tidigare forskning om olika fenomens ”ursprung” – filosofins, politikens, det politiska tänkandets, civilisationens, dels närmar jag mig den utifrån den teoretiska frågan om vad ett ”ursprung” är, och i vilket hänseende något kan sägas vara ”början” på något. Närmare bestämt skisserar jag tre vägar till ursprung: att man utgår ett konventionellt namn på en företeelse, att man studerar användningen av ett visst ord och besläktade termer, eller att man arbetar med ett ”oberoende” begrepp i meningen en analytisk definition, en teoretisk förförståelse som är oberoende av någon specifik namnkonvention liksom av användning av en viss term i historiska eller andra källor. Jag har utvecklat dessa tre vägar i en i projektet alldeles nyligen publicerad artikel, “Approaching Beginnings: The Origins of Politics and Political Thought in Ancient Greece” (samförfattad med Dimitrios Iordanoglou och publicerad i Eranos, 2018, som en del av det temanummer med titeln The Origins of Political Thinking in Ancient Greece som Iordanoglou och jag har varit gästredaktörer för), och jag argumenterar här för den tredje vägen. Mer precist utarbetar jag i kritisk dialog med – men till skillnad från – tidigare forskning idén att ursprunget till den politiska filosofin är den interna kritiken, alltså försök att vederlägga argument inifrån, med hänvisning till de premisser som anförs för att rättfärdiga någon viss ståndpunkt. I kapitlet utvecklar jag därefter en typologi över intern kritik, en typologi som framför allt grundar sig i Platon. Rustad på detta sätt, hävdar jag, kan vi sedan undersöka argumentationsteknikernas urhistoria, alltså före Platon, och steg för steg upptäcka den normativa argumentationens egen teknik.

I det andra kapitlet, “Late 8th, Early 7th Centuries: Epic Silence”, undersöker jag den äldsta bevarade grekiska litteraturen på jakt efter eventuella spår av intern kritik. Det mest sannolika fallet finns hos Homeros, i Iliadens sextonde sång, där Hera kritiserar Zeus. Jag prövar här idén att Heras argument mot Zeus kan rekonstrueras som en intern kritik, där hon påpekar att för Zeus oönskade slutsatser kan dras om man följer den normativa princip som den högste guden tycks förutsätta här. Detta vore en intern kritik, men i analysen drar jag slutsatsen att detta är ett generöst och alltför generöst sätt att förstå homerospassagen. Denna del av kapitlet grundar sig i en del av den i projektet alldeles nyligen publicerade artikeln ”Other, Wilder Origins? Political Philosophy from Plato, Sophokles and Aischylos to Homer and Back to Anacharsis” (Eranos, 2018). I slutet av kapitlet hävdar jag sedan att det inte finns några andra ställen i grekisk litteratur från 700-talet och det tidiga 600-talet som kan komma i fråga. Det finns visserligen fascinerande protofilosofiska resonemang, på hög abstraktionsnivå hos Hesiodos (detta bygger på den i projektet 2018 publicerade artikeln ”Hesiod, Ouranos, Kronos, and the Emasculation at the Beginning of Time”, Classical World, 2018), men ingen intern kritik i normativa sammanhang. Vi måste därför söka oss vidare och framåt i historien.

I det tredje kapitlet, “6th and Early 5th Centuries: Lyrical Paradox”, undersöker jag de verk från tidigt 500-tal till tidigt 400-tal f Kr som skulle kunna tänkas härbärgera intern kritik. Närmare bestämt rör det sig om Sapfo och Pindaros, och jag diskuterar några ställen där lyriken uppvisar en dialogisk struktur. Jag drar slutsatsen att detta faktiskt i än lägre grad än Homeros kan sägas kännetecknas av intern kritik. Jag försöker emellertid också visa att både Sapfo och Pindaros arbetar med kontraintuitiva bilder och paradoxer, som ibland visar sig ha en ”logisk” lösning, och jag utvecklar försiktigt tesen att dessa paradoxer vittnar om en kultur som i högre utsträckning än det tidiga grekiska eposet intresserar sig för logik, självmotsägelser och motsägelsefrihet. Detta är det kapitel som har berett mig störst problem. I hög grad grundar sig detta i att det rör sig om de källor som jag i lägst grad är förtrogen med. Men jag har också valt att inte skriva en separat vetenskaplig artikel som grundar sig i detta, då resultatet är negativt och därför främst blir meningsfullt inom ramen för monografin som helhet.

I det fjärde kapitlet, “Early and Mid 5th Century: Presocratic Vagueness, Tragic Precision”, rör jag mig från det tidiga 400-talet till mitten av samma sekel, närmare bestämt 458 f Kr. Jag börjar med att diskutera Herakleitos fragment DK 22 B114 som ett sannolikt fall av intern kritik, men kommer fram till slutsatsen att texten och dess kontext är alltför vaga och oprecisa för att man med någon tillfredsställande spekulativ säkerhet skall kunna betrakta dem som intern kritik. Jag övergår därför till en längre analys av Aischylos Orestien, som sattes upp 458 f Kr, och visar att detta bör vara det första fallet av intern kritik i den bevarade grekiska litteraturen. Det är likaledes den första passage i litteraturen i vilken en person med tydligt igenkännbar terminologi säger om ett argument att detta är självmotsägande. Det betyder att vi i hög grad måste revidera forskningens bild av Aischylos, liksom vi måste förstå den grundläggande roll som han spelar i den normativa argumentationens historia. Här, vid mitten av 450-talet, ser vi därför det första tydliga spåret av den interna kritiken. Den största delen av detta kapitel grundar sig i den av Dimitrios Iordanoglou och mig författade och ännu opublicerade uppsatsen “Embryology, Logic and Murder. The Beginnings of Political Philosophy in Aischylos’ Oresteia”.

Det femte kapitlet, “430s: Sophistic Refutation, Tragic Inconsistency”, går därefter vidare i den interna kritikens historia. Jag undersöker här två källor. Dateringen av båda är inte okontroversiell, men 430-talet är en välgrundad gissning. För det första visar jag att ett fragment från athenaren Thrasymachos (DK 85 B1), som i Platons Staten framställs som en motsägelsefull, förvirrad och ondskefull nihilist som är oförmögen till rationell argumentation, tycks innehålla en intern kritik. Argumentets kontext är oklar, men till skillnad från exempelvis det Herakleitosfragment som analyseras i det föregående kapitlet är texten själv här tillräckligt tydlig med avseende på argumentationens struktur. Vidare tar jag steget till Euripides drama Kretensarna, som är berömt för vad som förefaller vara ett antal självmotsägelser och argumentatoriska besynnerligheter. Jag visar här att dessa blir begripliga och, på sitt eget sätt, ”logiska” i ljuset av en för den grekiska politiska samfälligheten grundläggande normativ princip. Slutsatsen blir att det grekiska samhället under 430-talet var mottagligt för ett poetiskt spel med logiska och argumentativa förväntningar, alltså en mycket sofistikerad intern kritik som fullbordas hos åskådarna själva. Den större delen av detta kapitel grundar sig i min artikel ”Cannibalism, Vegetarianism and the Community of Sacrifice. Rediscovering Euripides’ Cretans and the Beginnings of Political Philosophy” (Classical Philology, 2017).

Det sjätte kapitlet, “From Comical Absurdity to Tragic Perfection”, diskuterar den interna kritikens utveckling från 420-talet till omkring 409 f Kr. Detta är argumentationsteknikens förplatonska fullbordande. Jag börjar i Aristofanes komedi Molnen, i vilken vi finner ett antal helt misslyckade argument som anspelar på men inte ens kommer i närheten av idealet om intern kritik. Jag drar av detta slutsatsen att det athenska samhället vid denna tidpunkt var tillräckligt förtroget med den interna kritiken som praktik för att också förstå en parodi på den. Jag går sedan vidare till Sofokles Elektra, som bör ha satts upp omkring 409 f Kr, och analyserar den debatt om mord, blodshämnd och vedergällning som Elektra för med sin mor Klytaimestra. I detta sammanhang hävdar jag att Elektra tydligt påpekar att moderns argument är självmotsägande. Men inte nog med det: detta är, hävdar jag, det första tillfälle i den bevarade grekiska litteraturen i vilken en person uttryckligen påpekar att det rör sig om en självmotsägelse i förhållande till en normativ princip, och tematiserar den roll som principer spelar i argument. Detta är därför ett första, preliminärt, fullbordande av den argumentationsform som Platon sedan systematiserar – och därmed är urhistorien till denna också skriven. Kapitlet grundar sig i den inom ramen för projektet skrivna och nyligen publicerade uppsatsen ”Der Ursprung der politischen Philosophie. Die Evolution normativen Denkens und die Selbstzerstörung der Vergeltungsmoral in Sophokles’ Elektra“ (Antike und Abendland, 2018).

I det sista kapitlet, ”Conclusions, Further Questions, Other Shores”, sammanfattar jag slutsatserna av arbetet, av hur den interna kritiken utvecklas från den grekiska civilisationens början fram till tiden strax före Platon. Detta är ett intellektuellt, månghundraårigt arbete i vilket en kultur upptäcker principer, argument och rationalitet. Men ett antal frågor förblir obesvarade. För det första gäller det varför detta uppkom, alltså om det finns historiska konkreta omständigheter som möjliggör argumentationsteknikens utveckling. Det kan exempelvis vara den relativa yttrandefriheten i vissa grekiska städer, som tillät de mindre mäktiga att ifrågasätta de mäktiga – exempelvis genom att påpeka självmotsägelser. Men det kan också vara införandet av pengar, alltså mynt, som möjliggjorde abstrakt tänkande och synliggjorde föreställningar om likvärdighet – och i analogi med detta likvärdighet mellan handlingar i ljuset av normativa principer. För det andra måste också frågan ställas om grekerna kan ha lärt sig den interna kritiken från andra kulturer och civilisationer. Frågan om var civilisatoriska landvinningar har uppstått leder som bekant lätt till destruktiva kulturkrig, men det finns alla skäl att behålla huvudet historiskt kyligt. Denna bok är alltså bara början på utforskandet av den politiska filosofins ursprung, och dettas historiska och empiriska förutsättningar måste klarläggas i senare forskning. Jag hävdar emellertid lekfullt i detta sista kapitel att bevarade vittnesbörd av en av Greklands sju vise, Anacharsis, som tänks ha levt på 500-talet, antyder att denne utvecklade en intern kritik av grekiska sedvänjor (detta bygger återigen på uppsatsen ”Other, Wilder Origins? Political Philosophy from Plato, Sophokles and Aischylos to Homer and Back to Anacharsis”). Anacharsis var till hälften grek, till hälften skyt, enligt vissa uppgifter tvåspråkig, och troligen en sagofigur. Men som en ”just so-story” om den politiska filosofins ursprung är den tankeväckande. I alla händelser bör resultatet av min undersökning leda till nya frågor. Kan den politiska filosofin, i meningen intern kritik, ha uppkommit i andra samtida eller tidigare civilisationer eller kulturer? Kan de grekiska samhällena ha hämtat den därifrån? Kan den uppstått oberoende hos grekerna? Kan den ha uppstått oberoende i andra civilisationer? Boken kartlägger den normativa argumentationens väg i antikens Grekland. Men den är en början på dessa forskningsfrågor, inte slutet. Den frilägger, som jag ser det, ett nytt forskningsfält.

Jag har redan antytt de nya forskningsfrågor som har uppstått i detta sammanhang – yttrandefrihetens roll för argumentationsteknikens evolution, pengarnas roll, andra, näraliggande eller fjärran civilisationers betydelse – som jag inte kan besvara i denna monografi. Men jag vill peka på ytterligare en forskningsfråga som har uppstått. Resultatet av mina undersökningar är att förnyelse och utveckling med avseende på argumentationstekniker i högsta grad kan sägas uppstå i eller åtminstone avspeglas i den athenska dramatiken. Betraktar vi denna närmare ser vi emellertid också att denna nya argumentationsteknik nästan uteslutande läggs i munnen på kvinnliga gestalter. Och detta är fascinerande. Den gängse bilden i forskningen är att den grekiska kulturen – närmare bestämt de manliga grekerna – betraktade kvinnor som icke-principiella, icke-argumentativa, icke-teoretiska och irrationella. Men i utvecklingen av en rationell argumentationsteknik framställs denna i dramat som kvinnors verk. Detta förefaller inte utan vidare vara förenligt med föreställningen om grekernas massivt misogyna tänkande. Forskningen behöver därför kunna förklara detta förhållande. I samarbete med Dimitrios Iordanoglou (och inom ramen för hans av RJ finansierade projekt Rationaliteten i rampljuset – förnuft och femininitet i det klassiska grekiska dramat) hoppas jag kunna bidra till förståelsen av detta märkliga förhållande. Jag planerar vidare forskningssamarbete i dessa frågor med ett flertal forskare från institutet för klassisk filologi vid Humboldt-Universität zu Berlin, där jag tillbringade en anmärkningsvärt stimulerande och produktiv period under mitt forskningsår.