I Strindbergs sena verk pågår en strid mellan gestaltning och benämnande, liksom mellan litterärt och kommunikativt språk. Dessa stridigheter gör det sena författarskapets texter motsägelsefulla, de ärrar texterna och hotar att slita sönder dem. Texternas komplex av, ibland motstridiga, språkliga praktiker skapar brottytor där olika diskurser synes verka, och denna sena stil synliggör därför de diskursiva villkor, den ordning under vilken författarskapet på en gång möjliggörs, formas och begränsas.

Snarare än att läsa de sena verken i deras respektive helhet, syftar min undersökning till att frilägga språkkampens olika positioner och relatera dem till frågan om subjektet i dessa verk. Individen som fast, kopernikansk mittpunkt finns inte hos Strindberg – och som författare är han prisgiven åt språket. Strindbergs författarskap präglas i dess helhet av en radikal kritik av hycklande språk, av maktens språk, vilken i de sena verken utvidgas till en kritik av språket som sådant, och en kritik av den babelska språkförbistring som präglar moderniteten, och vilken enligt Strindberg går tillbaka till syndafallet.

Strindbergs svar på denna situation är dels en reaktiv hållning (se nr 1 på publikationslistan), uttryckt i hans texters kommentarrelation till andra texter, dels en fortgående undersökning av olika språkliga vägar att komma förbi språkförbistringen, vilken ses som ett effekt av en språklig inflationsekonomi, bestående i fler och fler ord, mer och mer tal (nr 2). Strindbergs reaktiva skrivande utvecklar ett tvång att säga emot, vilket föder en särskild retorik, som tillsammans med en rad andra faktorer bidrar till att splittra texten: en otålighetens retorik. Men emotsägandet är också ett beroende: skriften inordnas i och underordnas, eller åtminstone hotar att underordnas kommentarrelationen till en föregående text. Det sena författarskapet präglas av teknologiska villkor under snabb förändring: dagstidningar, fotografi, film, telegrafi och fonografer blir dominanta medier och Strindberg skriver också på olika sätt in dem i sina verk. Den reaktiva hållningen öppnar för irrationell politik, medan undersökningen av språket leder till radikala formexperiment, synliggjorda som listandets och nonsens centrala aspekter av Strindbergs skrivande. Strindberg försöker motivera sitt författarskap genom att visa på sammanhang som varken modern vetenskap eller samhällelig konvention förmår se: han är paradoxografikern. Strindbergs sena stil genererar ett radikalt bortkastande av skenet av konst, en gest som ytterst bara gör konsten möjlig på nytt: en modernistisk konst av systematiska språkliga förskjutningar.

Men samtidigt som Strindberg radikaliserar sin konst, exempelvis i kammarspelen, strävar han efter ett sammanhang. Därför är exempelvis hans nonsensdiktning noga inramad, , inordnad innanför en ram som gör verket identifierbart som avvikelse och därmed hanterligt. Och på samma gång framstår nonsens inte längre som meningslöst, utan snarare som meningsavvikelse: nonsens får sin mening bara som avvikelse från annan, stadfäst mening. Listor är ett återkommande inslag i texterna, och en dominant strategi i förarbetena till verken (se nr 3). Men listor är inte dialogiska, de är benämnande, rentav bokföring.. Men i listandet, förtecknandet, samlandet gjorde Strindberg vad konkretistiska poeter skulle göra långt efter honom, han undersökte orden själva, utan att engagera sig i något hermeneutiskt sökande efter ordens mening. Men som bokföring är listorna också delar i en administrativ diskurs, och denna letar sig på flera olika sätt in i författarskapet, vilket tydliggörs av två av det sena författarskapets viktigaste texter, Ockulta dagboken, 1896-1908, och En blå bok, I-IV, 1907-1912.

Anteckningarna på manuskriptet till Ockulta dagboken om ägande, försäljning och förbud mot spridning är administrativa åtgärder, som understryker Dagbokens delade status. Dagboken förtecknar visst dagar, men tjänar främst som ett arkiv, en förvaringsplats för observationer, förteckningar över studerade fenomen, och man kan i den studera spåren av hur Strindberg också gång på gång återvänt till arkivet, hämtat användbara episoder, lagt till kommentarer (se nr 6).

Dagboken som arkiv aktualiserar praktiker från administration och press: insamling, sortering, klassificering, systematisering, lagring – men också skrivsätt. Strindberg antar gestalten av en pappersmaskinist. Dagbokens listande av objekt, personer, iakttagelser gör den till ett montage, den är en ”pappersmaskin”. Monterad av text, teckningar, tidningsurklipp, spelkort, fotografier, kvistar bildar Dagboken en oavslutad (trots sitt slut) och produktiv maskin. Ockulta Dagboken utforskar genom montering av olika språk och tecken praktiker för att göra världen skriv- och läsbar. Dessa praktiker föregår estetiskt utvecklade praktiker som berättande och dramatisering: för att kunna producera romaner, dikter, dramer måste författaren först se, och sedan upprätta samband mellan det seddas olika beståndsdelar.

Frågan om subjektet blir då en viktig replipunkt i Ockulta dagboken: denna kan ses som ett självteknologiskt projekt att skapa ett sent subjekt, berett att dö. Detta subjekt som Dagboken är en räddningsaktion för, och samtidigt (och just därför) en dekonstruktion av, framträder till sist som ett sent subjekt: ingenting mer att säga, ”Läste på aftonen det sista av Blå Boken. Kände livet vara slut!”

Ett subjekt är för Strindberg alltid inskrivet in antagonistisk situation, präglad av jagets vilja till individualitet vilken utmanas av språkets kraft och av samhällelig makt, av samhälleligt normaliserande praktiker. Strindberg kan, och måste, skrivas in i denna dialektik av underordning och formande, av anpassning och motstånd, i relation till styrningen: hans individer är alltid under tillverkning, under processande. Liksom också Strindberg som författare, som genom hela författarskapet uppfattar sig som i opposition: – i en anteckning noterar Strindberg: ”Jag har aldrig skrivit regeringspoesi eller ministerlitteratur.”

I det sena författarskapet, i verk som kammarspelen och Stora landsvägen, finns en rad scener som undersöker hur språket styr de som talar: det är språket som driver människorna framför sig, som tvingar dem till anpassning, som är det osynliga villkoret för individualiteterna, för subjektiviteten. Det Strindberg här och återkommande diskuterar är frågan om subjektet, om agens och autonomi, om det ”oförklarliga” som paradoxografins bestämning av människans villkor.

De blå böckerna beskrevs av Strindberg som ett försök till breviarium, men läsaren märker snart att beskrivningen inte håller (se nr 5). Det är som om breviariet, med dess tanke om en text för varje dag att begrunda, förbytts i memoranda, meddelanden skickade i största brådska. Sprängningen av formen är ett uttryck för subjektets ställning i de blå böckerna. Istället för att vara en kugge i ett maskineri, en del i ett system, lojalt och underordnat, intar subjektet en styrande funktion, både för att styra sig självt och systemet. Och det är som Författare detta subjekt träder fram – eller inte.

Till de blå böckerna konstruerade Strindberg själv ett register som skulle göra det möjligt både för honom själv och för läsarna att orientera sig bland de drygt femhundra uppsatserna i de blå böckerna. Detta ordnande av textmassan exemplifierar hur Strindberg gång på gång skriver in en administrativ diskurs, dess begrepp och praktiker, i sina texter, och det blir då också tydligt hur dessa ingår i en maktordning: den moderna, administrerade världen, där makten är en ständigt pågående cirkulation av memoranda, en ständigt pågående organisation. Det är ingen slump att Strindberg också utvecklar den så kallade ”Gröna säcken”, från att ha varit en kappsäck där han förvarade manuskript, till ett arkiveringssystem, med dokumenten fördelade efter olika klassificeringar. Det register Strindberg utarbetade till de blå böckerna är den textuella motsvarigheten till den fysiska sorteringen av dokumenten i olika fack.

Utredandet är då den operativa delen i en administrativ diskurs, som innefattar frågor om styrning, identitet och medborgarskap, om subjektet. Tydligast sker det i Folkstaten, 1910, den text som är Strindbergs egen utredning av maktens konstitution och legitimitet. Men samtidigt som denna administrativa diskurs bryter sig in i verken, formuleras också ett motstånd mot den. Vi befinner oss inte för inte i paradoxografins textuella landskap. När Strindberg använder sig av administrativa praktiker – memoranda, plikt, räkenskaper, och så vidare – så handlar det inte bara om en metaforisk inkludering av en samtida ämnessfär i de litterära formerna. Snarare är det så att Strindberg registrerar en pågående förändring i eller förskjutning av de litterära möjlighetsvillkoren. Projektet antar därmed något av karaktären av en genealogi över den moderna författaren, den som verkar i en spänning mellan marknad, administration och kulturpolitik.

Därmed väcker projektet en rad nya forskningsfrågor, både om Strindbergs författarskap och om den moderna författaren och de litterära möjlighetsvillkoren. Relationen mellan litteraturen och olika administrativa praktiker och diskurser måste utforskas, både för att synliggöra möjlighetsvillkoren och för att utvidga och fördjupa frågan om subjektet, om identitet, underordning och motstånd.