I den postmoderna eran utmanas inte bara normativt förkroppsligande i gränsytan mellan kroppar, biologier och teknologier, utan även själva förståelsen av vad som räknas som mänskligt ifrågasätts. Den utbredda användningen av proteser, både oorganiska men framför allt organiska, visar hur förkroppsligande kan skilja sig åt så att sedvanliga markörer för det mänskliga – som avgränsade kroppar, unikt DNA, en varaktig upplevelse av ett själv – inte längre kan tas för givna. Tidigare forskning har undersökt användningen protesteknologier bland funktionshindrade och patienter som genomgår organtransplantation, som ibland även ges mekaniska transplantat innan de får organiska proteser. Dessutom visar forskning inom biologisk vetenskap att vi alla bär på en mängd kroppsfrämmande celler från olika källor. Tidigare såg man helt enkelt proteser som en rehabilitering till normativ användning eller utseende, men idag öppnar de helt nya möjligheter som både begränsar och utvidgar vad vi menar med ett förkroppsligat själv. Detta projekt kommer att undersöka hur dessa kroppar utmanar den västerländska förståelsen av det mänskliga, genom att inte se dem som ofullständiga former av normativt förkroppsligande utan som gränsfall av en delad erfarenhet. Projektet utgår från nyare kontinental filosofi och feministisk teori för att undersöka protesers betydelse för att omvärdera en mångfald av varianter och tänka kring ’transkorporalitet’ som livets förutsättning.