Stiftvalsen som musikarkiv
Spelur är fascinerande konstruktioner med både urverk och ett avancerat automatiskt musikinstrument - vanligtvis i form av en liten orgel. Per Strand (1758-1826) räknas som den främste byggaren av spelur i Sverige kring 1800, och byggde spelur för köpman, brukspatroner, adel och kungligheter. Musiken på spelverket är programmerad med hjälp av metallstift och bryggor på en träcylinder. När valsen roterar läser armar av musiken på stiftvalsen och spelar. Dessa stiftvalsar kan ses som ett slags arkiv, i många fall tyst, men unikt då de ger en bild av hur man ville att musiken skulle låta vid den här tiden. Detta projekt vill tillgängliggöra musiken på Strands bevarade spelur och deras nästan 150 stiftvalsar. Vilken musik var populär i kretsen av spelursägare, hur bearbetades den för att passa för ett spelur? Projektet kommer att använda en optisk avläsningsmetod för att digitalisera musiken på stiftvalsar som inte kan spelas i sitt ursprungliga spelverk. Sist vill projektet även tillgängliggöra information om speluren och deras musik för en vidare allmänhet - ett unikt kulturarv från Sverige omkring 1800.
Slutredovisning
PROJEKTETS SYFTE SAMT UTVECKLING
Syftet med projektet ”Stiftvalsen som musikarkiv” var att undersöka musikvanor kring sekelskiftet 1800 i högreståndsmiljöer i Sverige genom bevarade stiftvalsar till flöjtur, byggda av Pehr Strand. Utöver de bevarade flöjturen användes arkiv, dagstidningar samt andra samtida texter som källmaterial för studien. Projektet hade formulerat fyra forskningsfrågor: Vem programmerade stiftvalsarna?; Hur gjordes repertoarvalet och finns det en koppling till ”Musikaliskt Tidsfördrif”?; Hur bör en optisk avläsare utformas för att kunna transkribera ej spelbara stiftvalsar?; Hur kan man tillgängliggöra detta kulturarv för vidare forskning och en bredare allmänhet?
KORT OM GENOMFÖRANDET
Projektet genomfördes delvis enligt plan, dock med en förändrad inriktning till följd av de restriktioner som infördes i Sverige i på grund av pandemin i samband med COVID-19. Någon mängdinläsning av stiftvalsar kunde inte genomföras då besök på muséer och deras magasin inte var möjliga. Utvecklingen av valsläsaren försenades också initialt på grund av lång leveranstid för elektroniska komponenter på grund av högkonjunktur inom branschen. Utvecklingen av valsläsaren kunde dock slutföras tack vare att en privatperson generöst tillhandahöll ett spelur med stiftvalsar för dokumentation och utveckling av valsläsaren. Under 2020 kunde därför en fullständig teknisk dokumentation göras av ett flöjtur (spelmekanik och orgeldel). Den tekniska uppmätningen dokumenterades genom CAD, och redovisas som en 3D-modell, med möjlighet till närstudier genom ett digitalt gränssnitt. CAD-ritningarna är tillgängliga genom Open Access. Enligt privilegieansökan företedde Strand intyg på att han kunde hantverket, och att han inte skulle tillverka uret själv utan anlita etablerade mästare. Vad som kan sägas ingå i hantverket kan inte i detalj avgöras då originalhandlingar saknas, men utifrån praxis i till exempel Berlin kunde olika underleverantörer anlitas. Likheterna med den berlinska traditionen väcker frågan om Strand lärde sig hantverket genom studier i Berlin eller genom att bygga en kopia av en förlaga. I Scenkonstmuseets samlingar finns ett flöjtur som attribuerats till Strand (signum M2086). Projektet har dock visat att det speluret är byggt i Christian Ernst Kleemeyers verkstad i Berlin. Hur flöjturet kom till Sverige är inte klarlagt, men en möjlighet är att det har utgjort en förlaga som Strand använde sig av. Likheterna är slående, även om några tydliga detaljer avviker.
Arkivstudierna fortlöpte enligt plan, och nya fynd visar att Pehr Strand hade beviljats ytterligare ett privilegium, nämligen för korkskärning. Dessutom bedrev han vid sidan av orgel- och spelurstillverkningen, även lacktillverkning. Arkivstudier har också kunnat knyta bildhuggaren Pehr Ljung närmare Pehr Strand, vilket inte var oväntat då Pehr Strands första utbildning var bildhuggarens. 1777 flyttade Pehr Strand från Arnäs, utanför Örnsköldsvik, till Stockholm och började som lärling hos hovbildhuggaren Johan Ljung, Pehr Ljungs far. Ett slående exempel är likheterna mellan bildhuggerierna till ett spelur, idag i Ljungby, och altaruppsatsen i Adelsö kyrka. Altaruppsatsen i Adelsö kyrka gjordes av Pehr Ljung 1802. 1829 byggde även Pehr Zacharias Strand, Pehr Strands yngste son, en ny orgel till kyrkan.
Vad gäller repertoarval och vem som programmerade musiken kvarstår frågorna. Det som är klart är att det i Stockholm fanns flera kunniga programmerare av stiftvalsar, i likhet med förhållandena i Berlin och London. Några av dessa torde ha medverkat i programmeringen av stiftvalsarna, och eventuellt kan någon av Strands musikkunniga barn senare ha deltagit i arbetet. En eventuell koppling mellan Pehr Strand och Olof Åhlströms "Musikaliskt Tidsfördrif" har inte kunnat beläggas.
För tillgängliggörandet av materialet, både tekniska data och ett stort antal fotografier, har ”Centrum för digital humaniora” (CDH) vid Göteborgs universitet spelat en avgörande roll. Utgående från deras tidigare forskning har en webbportal för mätdata, fotografier, beskrivande texter och sammanfattande längre artiklar tagits fram. Webbportalen tillhandahåller även ett avancerat sökgränssnitt där all data är sökbar. All information, inklusive fotografier och tekniska ritningar, är publicerade under Open Acces (CC BY-NC 4.0).
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT, SAMT ETT RESONEMANG OM PROJEKTETS SLUTSATSER
Att genomföra en fullständig teknisk dokumentation och 3D-modell av ett flöjtur har gett en djupare förståelse av konstruktionen, särskilt vad gäller relationen mellan delarna i den avancerade mekaniken. Vidare ger det stora möjligheter till fortsatt forskning och förmedling av olika aspekter avseende helheten. Musiken representerad som metallstift är ett konkret exempel på visualisering av programmering.
Utvecklingen av den optiska avläsaren blev trots pandemin möjlig att slutföra. Det var också överraskande hur väl mätningen konverterad till MIDI fungerade. Det fanns en beredskap för att viss justering av informationen var nödvändig för att kompensera för slitage eller skador på stiftvalsen; sådana åtgärder behövde dock inte vidtas.
Intressanta nya källor har gett en bättre bild av kontexten, bland annat exemplifierat med beskrivelsen av bakgrunden till det så kallade bremerska flöjturet, nu på Årsta slott, Haninge. Av korrespondensen mellan två av familjen Bremers bekanta, professorerna Henrik Gabriel Porthan i Åbo och Matthias Calonius i Stockholm, framgår när Bremer köpte flöjturet och att det var tänkt som en gåva till hans mor.
Resultaten skapar goda förutsättningar för fortsatt forskning. 3D-modellen ger till exempel möjligheter att kommunicera digitalt, eller att interagera med modellen genom digitala gränssnitt. Modellen öppnar också upp nya möjligheter med hjälp av 3D-utskrifter.
Fynden i arkiv och andra källor visar också att det finns all anledning att fortsätta arbetet och att sträva efter att nå forskare inom angränsande ämnesområden. Det snabbt växande området digital humaniora har här visat sig vara till stor hjälp när det gäller att etablera samarbeten.
EVENTUELLT NYA FORSKNINGSFRÅGOR
Frågan om vem som programmerade stiftvalsarna har alltså inte kunnat besvaras. Dock har projektet visat att stiftvalsarna har en del tydliga särdrag. Två olika tillverkningssätt har kunnat identifieras. Den fortsatta forskningen behöver vidgas till att undersöka andra samtida spel- och flöjturbyggares produktion för att eventuellt finna samband mellan de olika tillverkningsmetoderna. Annonser i svenska dagstidningar har redan visat att tillverkningen av mekaniska instrument var mer spridd än vad som tidigare varit känt. Eventuellt kan en kartläggning av de andra byggarna bidra till att identifiera programmeraren/-rna av stiftvalsarna.
HUR PROJEKTGRUPPEN HAR SPRIDIT FORSKNINGEN OCH RESULTATEN SAMT OM OCH HUR SAMVERKAN SKETT
Alla museer har varit intresserade och tillmötesgående, och tillhandahållit sitt material inom de ramar som gällt. Restriktionerna med anledning av pandemin gjorde att magasin inte kunde besökas efter sommaren 2020. Flera museer, bland dem Nationalmuseum och Alingsås museum, har visat stort fortsatt intresse för att lyfta denna del av sina samlingar. Alingsås museum har, tillsammans med RISE, sökt anslag i samverkan med projektledaren för fortsatt forskning och digitalt tillgängliggörande av sitt flöjtur.
Delar av projektet har beskrivits i två artiklar, publicerade under Open Access. Det gäller speluret på Årsta slott och speluret på Lövstabruks herrgård. Den första artikeln är riktad till en internationell publik och skriven på engelska. Den andra artikeln är på svenska, publicerad i tidskriften ”Sjuttonhundratal”, med avsikten att presentera flöjturet för en bred forskargrupp som arbetar med tidsperioden och med ett uttalat syfte att söka samarbeten och kanske därigenom finna nya källor som beskriver bruket av flöjturen. Projektet presenterades även internationellt i samarbete med Göteborg International Organ Festival (2019). Under festivalen ordnades den 12 oktober ett symposium under temat ”The Organ Clock as Mechanical Music Marvel,” med åtta presentationer av inbjudna forskare från Danmark, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.
Projektet gjorde även en posterpresentation i samband med Heritage Science Forum 2019, arrangerat av RISE den 3–4 december 2019. Posterns titel var ”Metallanalys för proveniens? Spelur från 1700-talet”, och syftade till att undersöka möjliga samarbeten angående olika legeringars användning, detta för att fastställa ursprunget.
Vidare har webbportalen, utvecklad i samarbete med CDH, möjliggjort spridningen av det digitala materialet på ett adekvat och innovativt sätt. Samarbetet med CDH har också genererat två nya ansökningar om forskningsanslag.
Syftet med projektet ”Stiftvalsen som musikarkiv” var att undersöka musikvanor kring sekelskiftet 1800 i högreståndsmiljöer i Sverige genom bevarade stiftvalsar till flöjtur, byggda av Pehr Strand. Utöver de bevarade flöjturen användes arkiv, dagstidningar samt andra samtida texter som källmaterial för studien. Projektet hade formulerat fyra forskningsfrågor: Vem programmerade stiftvalsarna?; Hur gjordes repertoarvalet och finns det en koppling till ”Musikaliskt Tidsfördrif”?; Hur bör en optisk avläsare utformas för att kunna transkribera ej spelbara stiftvalsar?; Hur kan man tillgängliggöra detta kulturarv för vidare forskning och en bredare allmänhet?
KORT OM GENOMFÖRANDET
Projektet genomfördes delvis enligt plan, dock med en förändrad inriktning till följd av de restriktioner som infördes i Sverige i på grund av pandemin i samband med COVID-19. Någon mängdinläsning av stiftvalsar kunde inte genomföras då besök på muséer och deras magasin inte var möjliga. Utvecklingen av valsläsaren försenades också initialt på grund av lång leveranstid för elektroniska komponenter på grund av högkonjunktur inom branschen. Utvecklingen av valsläsaren kunde dock slutföras tack vare att en privatperson generöst tillhandahöll ett spelur med stiftvalsar för dokumentation och utveckling av valsläsaren. Under 2020 kunde därför en fullständig teknisk dokumentation göras av ett flöjtur (spelmekanik och orgeldel). Den tekniska uppmätningen dokumenterades genom CAD, och redovisas som en 3D-modell, med möjlighet till närstudier genom ett digitalt gränssnitt. CAD-ritningarna är tillgängliga genom Open Access. Enligt privilegieansökan företedde Strand intyg på att han kunde hantverket, och att han inte skulle tillverka uret själv utan anlita etablerade mästare. Vad som kan sägas ingå i hantverket kan inte i detalj avgöras då originalhandlingar saknas, men utifrån praxis i till exempel Berlin kunde olika underleverantörer anlitas. Likheterna med den berlinska traditionen väcker frågan om Strand lärde sig hantverket genom studier i Berlin eller genom att bygga en kopia av en förlaga. I Scenkonstmuseets samlingar finns ett flöjtur som attribuerats till Strand (signum M2086). Projektet har dock visat att det speluret är byggt i Christian Ernst Kleemeyers verkstad i Berlin. Hur flöjturet kom till Sverige är inte klarlagt, men en möjlighet är att det har utgjort en förlaga som Strand använde sig av. Likheterna är slående, även om några tydliga detaljer avviker.
Arkivstudierna fortlöpte enligt plan, och nya fynd visar att Pehr Strand hade beviljats ytterligare ett privilegium, nämligen för korkskärning. Dessutom bedrev han vid sidan av orgel- och spelurstillverkningen, även lacktillverkning. Arkivstudier har också kunnat knyta bildhuggaren Pehr Ljung närmare Pehr Strand, vilket inte var oväntat då Pehr Strands första utbildning var bildhuggarens. 1777 flyttade Pehr Strand från Arnäs, utanför Örnsköldsvik, till Stockholm och började som lärling hos hovbildhuggaren Johan Ljung, Pehr Ljungs far. Ett slående exempel är likheterna mellan bildhuggerierna till ett spelur, idag i Ljungby, och altaruppsatsen i Adelsö kyrka. Altaruppsatsen i Adelsö kyrka gjordes av Pehr Ljung 1802. 1829 byggde även Pehr Zacharias Strand, Pehr Strands yngste son, en ny orgel till kyrkan.
Vad gäller repertoarval och vem som programmerade musiken kvarstår frågorna. Det som är klart är att det i Stockholm fanns flera kunniga programmerare av stiftvalsar, i likhet med förhållandena i Berlin och London. Några av dessa torde ha medverkat i programmeringen av stiftvalsarna, och eventuellt kan någon av Strands musikkunniga barn senare ha deltagit i arbetet. En eventuell koppling mellan Pehr Strand och Olof Åhlströms "Musikaliskt Tidsfördrif" har inte kunnat beläggas.
För tillgängliggörandet av materialet, både tekniska data och ett stort antal fotografier, har ”Centrum för digital humaniora” (CDH) vid Göteborgs universitet spelat en avgörande roll. Utgående från deras tidigare forskning har en webbportal för mätdata, fotografier, beskrivande texter och sammanfattande längre artiklar tagits fram. Webbportalen tillhandahåller även ett avancerat sökgränssnitt där all data är sökbar. All information, inklusive fotografier och tekniska ritningar, är publicerade under Open Acces (CC BY-NC 4.0).
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT, SAMT ETT RESONEMANG OM PROJEKTETS SLUTSATSER
Att genomföra en fullständig teknisk dokumentation och 3D-modell av ett flöjtur har gett en djupare förståelse av konstruktionen, särskilt vad gäller relationen mellan delarna i den avancerade mekaniken. Vidare ger det stora möjligheter till fortsatt forskning och förmedling av olika aspekter avseende helheten. Musiken representerad som metallstift är ett konkret exempel på visualisering av programmering.
Utvecklingen av den optiska avläsaren blev trots pandemin möjlig att slutföra. Det var också överraskande hur väl mätningen konverterad till MIDI fungerade. Det fanns en beredskap för att viss justering av informationen var nödvändig för att kompensera för slitage eller skador på stiftvalsen; sådana åtgärder behövde dock inte vidtas.
Intressanta nya källor har gett en bättre bild av kontexten, bland annat exemplifierat med beskrivelsen av bakgrunden till det så kallade bremerska flöjturet, nu på Årsta slott, Haninge. Av korrespondensen mellan två av familjen Bremers bekanta, professorerna Henrik Gabriel Porthan i Åbo och Matthias Calonius i Stockholm, framgår när Bremer köpte flöjturet och att det var tänkt som en gåva till hans mor.
Resultaten skapar goda förutsättningar för fortsatt forskning. 3D-modellen ger till exempel möjligheter att kommunicera digitalt, eller att interagera med modellen genom digitala gränssnitt. Modellen öppnar också upp nya möjligheter med hjälp av 3D-utskrifter.
Fynden i arkiv och andra källor visar också att det finns all anledning att fortsätta arbetet och att sträva efter att nå forskare inom angränsande ämnesområden. Det snabbt växande området digital humaniora har här visat sig vara till stor hjälp när det gäller att etablera samarbeten.
EVENTUELLT NYA FORSKNINGSFRÅGOR
Frågan om vem som programmerade stiftvalsarna har alltså inte kunnat besvaras. Dock har projektet visat att stiftvalsarna har en del tydliga särdrag. Två olika tillverkningssätt har kunnat identifieras. Den fortsatta forskningen behöver vidgas till att undersöka andra samtida spel- och flöjturbyggares produktion för att eventuellt finna samband mellan de olika tillverkningsmetoderna. Annonser i svenska dagstidningar har redan visat att tillverkningen av mekaniska instrument var mer spridd än vad som tidigare varit känt. Eventuellt kan en kartläggning av de andra byggarna bidra till att identifiera programmeraren/-rna av stiftvalsarna.
HUR PROJEKTGRUPPEN HAR SPRIDIT FORSKNINGEN OCH RESULTATEN SAMT OM OCH HUR SAMVERKAN SKETT
Alla museer har varit intresserade och tillmötesgående, och tillhandahållit sitt material inom de ramar som gällt. Restriktionerna med anledning av pandemin gjorde att magasin inte kunde besökas efter sommaren 2020. Flera museer, bland dem Nationalmuseum och Alingsås museum, har visat stort fortsatt intresse för att lyfta denna del av sina samlingar. Alingsås museum har, tillsammans med RISE, sökt anslag i samverkan med projektledaren för fortsatt forskning och digitalt tillgängliggörande av sitt flöjtur.
Delar av projektet har beskrivits i två artiklar, publicerade under Open Access. Det gäller speluret på Årsta slott och speluret på Lövstabruks herrgård. Den första artikeln är riktad till en internationell publik och skriven på engelska. Den andra artikeln är på svenska, publicerad i tidskriften ”Sjuttonhundratal”, med avsikten att presentera flöjturet för en bred forskargrupp som arbetar med tidsperioden och med ett uttalat syfte att söka samarbeten och kanske därigenom finna nya källor som beskriver bruket av flöjturen. Projektet presenterades även internationellt i samarbete med Göteborg International Organ Festival (2019). Under festivalen ordnades den 12 oktober ett symposium under temat ”The Organ Clock as Mechanical Music Marvel,” med åtta presentationer av inbjudna forskare från Danmark, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.
Projektet gjorde även en posterpresentation i samband med Heritage Science Forum 2019, arrangerat av RISE den 3–4 december 2019. Posterns titel var ”Metallanalys för proveniens? Spelur från 1700-talet”, och syftade till att undersöka möjliga samarbeten angående olika legeringars användning, detta för att fastställa ursprunget.
Vidare har webbportalen, utvecklad i samarbete med CDH, möjliggjort spridningen av det digitala materialet på ett adekvat och innovativt sätt. Samarbetet med CDH har också genererat två nya ansökningar om forskningsanslag.