Nabokovs ryggrad
Under tiden som professor vid Cornell utbrast Vladimir Nabokov gärna: ”Låt oss tillbe ryggraden!” Projektet tar sin utgångspunkt i denna uppmaning och tolkar hans verk i dubbelt avseende. Dels med hänsyn till den ”lustens ryggradsskälvning” som läsaren skall erfara. Dels med avseende på det samvete som kroppsdelen också antyder. Om begär signalerar en kärlek till världen och språket, förutskickar dygd ett intresse för moraliska dilemman. Exemplen är många på hur aspekterna inte kan tänkas utan varandra. Av särskild betydelse blir författarens sinne för detaljer. Genomgående står den sinnliga vissheten i centrum. Gång efter annan betonar Nabokov: ”När man läser måste man uppmärksamma och smeka detaljer.” Hur vårda känslan av evidens om inte med hjälp av småsaker?
Med tanke på den komplexa relationen mellan njutning och moral tycks såväl Gud som Djävulen gömma sig i detaljen. Projektet tar fasta på denna dubbelhet och undersöker de små sakernas roll i tre analytiska steg: (1) detaljernas retorik; (2) detaljernas narration; och (3) detaljernas medialitet. Genom att även ta upp Nabokovs liv under en tid präglad av omvälvningar vidgas fokus till att omfatta berättelsen om femtio års skrivande i exil – först i hyrda rum i Berlin, senare i lånade hus i USA, slutligen i en hotellsvit i Schweiz.
Studien blir den första om Nabokov på svenska och vänder sig till såväl allmänintresserade som kännare. En engelsk version eftersträvas. Förlagskontakter föreligger på båda sidor av Atlanten.
Slutredovisning
Syfte och utveckling
Den finansierade forskningen har uppgått till 50% av en heltidsprofessur. Inga förändringar har skett vad gäller syfte eller frågeställningar, vare sig i teoretiskt eller metodologiskt avseende. Föresatsen har varit att undersöka detaljernas betydelse i Vladimir Nabokovs författarskap. Förbunden därmed är frågan hur detaljer skapar den sorts evidens som Nabokov förknippade med ryggradsrysningar. Projektet tar ett helhetsgrepp och analyserar enskildheter i olika slags text mellan 1920 och 1977: dikter, pjäser, noveller, romaner, essäer, föreläsningar och översättningar. De 33 detaljstudierna ramas in av en (teoretiskt och metodologiskt orienterad) inledning samt en avslutande reflektion som sammanfattar bärande insikter. Dessa närläsningar – händelsevis lika många som antalet kotor i ryggraden – följer ett fortlöpande argument, men är samtidigt så självständiga att de kan läsas separat. På så vis hanterar projektet den detaljorienterade utredningens dilemma på såväl innehållets som formens nivå: Hur dra konklusioner av allmängiltig karaktär ur ett fokus på partikulariteter och samtidigt respektera enskildhetens särart?
Vid utgången av sista projektåret förelåg ett manuskript på 500 sidor. Under de kommande månaderna skall texten bearbetas. Argumentet är dock klart. Detsamma gäller närläsningarna, notapparaten, den omfattande kronologin, samt säkringen av källor. Återstående arbete är således av stilistisk art. I överenskommelse med Norstedts Förlag har utgivningen satts till våren 2024.
Genomförandet
På grund av tidigare åtaganden, främst ett VR-stött projekt som kulminerade hösten 2019, spriddes tre års projekttid över fyra. (Vilket nämndes i halvtidsredovisningen.) Därmed sänktes arbetstempot, något som visat sig fördelaktigt för tankarnas mognad.
Till följd av först pandemin (år 2 och 3) och senare kriget i Ukraina (år 4) tvingades två resor ställas in: dels till Library of Congress i Washington, dels till Sankt Petersburg. I det förra fallet kunde uteblivet arkivarbete delvis kompenseras digitalt (epost, Zoom); i gengäld både utvidgades och intensiverades arkivarbetet vid New York Public Library, där den större och viktigare delen av kvarlåtenskapen ändå befinner sig. Resan i Nabokovs fotspår till hemstaden Sankt Petersburg samt lantegendomarna Vyra och Rozjdestveno sydväst om staden gick inte att genomföra. Istället för attt illustreras med nya och äldre fotografier (vilket det i det senare fallet skulle kosta betydande belopp att förvärva rättigheterna till) pryds studien på ett sätt som inte är brukligt i skrifter av detta slag: ett femtiotal teckningar återger viktiga föremål och fenomen i författarens liv och verk samt i dimensionen däremellan (fantasin).
De tre viktigaste resultaten
Det tydligaste resultatet – ”behållningen” vore möjligen en lämpligare beteckning – rör de otaliga beläggen som projektet funnit för Nabokovs känsla för detaljers sinnlighet. Som få förmår han koppla känslan av evidens till narrativa strukturer och förbinda sinnet för skenbara småsaker med större, ofta metafysiskt präglade spekulationer rörande tidens och rummets, minnets och besatthetens natur.
Projektet har fokuserat på inte bara vilka, utan också hur och varför detaljer tillmäts en sådan betydelse – retoriskt, narrativt, medialt. Antagandena som formulerades i ansökan har till största delen besannats. Mot ideologiernas sanningar och systembyggenas kartering av verkligheten ställer Nabokov den sinnliga erfarenheten. Härvidlag är detaljen såväl oundgänglig som förgänglig – en evidensens markör i dess lika hotade som begärliga form, vilken skapar ett ”vertikalt” berättande. Till skillnad från handlingens ”horisontala” intrig bromsar denna sorts framställning skeendet till förmån för en utvidgning av tiden – en narrativ dilation med förmåga att fånga världens myckenhet i just dess förgänglighet.
På detaljens retoriska nivå analyseras Nabokovs tänkande i bilder, det vill säga främst metaforik och mångtydighet, men även relevansen av enskilda bokstäver. De senare tolkas inte bara som signal för fiktionens samröre med en biografisk verklighet (flera protagonister bär förnamn som påminner om författarens och börjar på V), utan även i relation till strukturella överväganden. Ett kardinalexempel utgör bokstaven R, vilket är ”Transparent Things” 1974, en roman berättad av döda andar till vilkas skara denne R snart hör. Bokstaven anspelar på tredje person plural av engelskans verb för ”vara” i presens indikativ, det vill säga ”are”. Spegelvänd och skriven på kyrilliska betyder den dock ”jag” (?), vilket knappast saknar betydelse för en rysk-amerikansk författare som var besatt av symmetriförhållanden och i en intervju utnämnde sig själv till ”en enmans mångfald”, ”a one-man mutlitude”.
På detaljens narrativa nivå undersöker projektet hur skenbart obetydliga detaljer – från klädesplagg, över rakhyvlar och promenadkäppar, till solkatter och lasyr – får en avgörande funktion i noveller som ”Posesjtjenije muzeja” (1939) eller ”Signs and Symbols” (1948) och romaner som ”Ottjajanije” 1936 (översatt till ”Despair” 1937; reviderad 1966) och ”Lolita” (1955). Av särskild betydelse blir detaljen för det berättargrepp som sammanfattas så här i självbiografin ”Speak, Memory” (1966): ”Jag tycker om att efter användandet vika ihop min magiska matta på ett sådant sätt att en del av mönstret hamnar ovanpå ett annat.”
En tredje analysnivå har gällt detaljens mediala karaktär. Under hela sitt femtio år långa författarskap intresserade sig Nabokov för 1900-talets nya och snart populäraste kulturella medium. Även om såväl målningar som foton spelar en viktig roll i flera verk, har inget annat medium en lika viktig betydelse för hans berättande som filmen. Projektet undersöker vad Nabokov kallar ”cinematifiering” i romaner som ”Sogljadataj” 1930 (”The Eye”, 1965) och ”Kamera obskura” 1933 (”Laughter in the Dark”, 1938; reviderad 1965). Särskilt uppmärksammas skoptofili samt narrativ dilation; det senare är en teknik som låter författaren utvidga ett ögonblick på sätt som stundom tycks transcendera döden.
Om detaljens retoriska dimension visar upp Nabokov som förtrollare, och dess narrativa låter honom excellera som berättare, pekar försöket att hylla och kringgå förgängligheten på den tredje roll han menade att författare måste uppfylla: läraren. Rysningen som skapas genom trollbindande prosa eller spänningsfylld intrig kompletteras därmed av kårar som även kan vara kalla. Också för en moralist är det oundgängligt att ha ryggrad.
Spridning av forskning och resultat
Under första forskningsåret var det för tidigt att presentera resultat. Andra och tredje åren lade pandemin hinder i vägen. Under fjärde året – våren 2022 – framlades fynd och analyser vid bland annat Akademie Graz och Institut für Kulturwissenschaften i Wien. Efter en första presentation av projektet i sin helhet på Södertörns högskola i april planerar jag att föreläsa vid lärosäten i Sverige och utomlands. De flesta presentationerna kommer dock att äga rum efter att monografin publicerats.
Boken är skriven så att såväl vetenskapligt motiverade som allmänintresserade kan finna nytta i den. Inte sällan behandlas komplicerade aspekter av teoretisk natur, fast utan att diskussionen snärjs i tyngande jargong. Texten saknar fotnoter; istället har hänvisningar och källangivelser jämte utredningar av underordnad karaktär flyttats till den omfattande apparaten. På så vis hoppas monografin skänka den litteraturintresserade lika stort nöje som akademiska forskare.
Nya forskningsfrågor
På grund av pandemin och senare Ukrainakriget kom undersökningen av ortens betydelse för Nabokov – familjens hem på Morskajagatan, paviljongen på deras lantgods – på visst undantag. Konstruktionen av ett imaginärt (ibland fantomistiskt) hemland med drag av Baltikum vore dock värd utförligare studium. Ena gången uppfinner Nabokov en diktatur med säte i ”Padukgrad”, andra gången lanserar han förlorade paradis såsom ”Zoorland” eller ”Zembla”. Det vore givande att undersöka relationerna mellan psykogeografi, minnets rum och fantasins platser i ett författarskap som omfattar två världskrig, flera länder och sextio års skrivande präglade av en av 1900-talets formativa erfarenheter: migration.
Nabokovforskningen är i högsta grad internationell, fast hittills har författarskapets nordeuropeiska aspekter (anspelningar, referenser, biografisk-historisk bakgrund) inte utretts på utförligt sätt. Särskilt anspelningarna på svensk geografi och kulturhistoria har knappt rönt uppmärksamhet. Hit hör fiktiva platser såsom ”Odevalla”, ”Gothland” och ”Kronberg” i ”Pale Fire” 1962, men även Nabokovs kontakter med Filippa Rolf spelar en viktig roll. Rolf var en ung svensk poet som debuterade 1957 och som tolkade den engelska översättningen av hans sista ryska roman ”Dar” (1938) till svenska (”Gåvan”, 1965). Hon översatte även första sången i ”Pale Fire” och förefaller viktig för hur berättarjaget konstrueras i denna bok. Den omfattande korrespondensen med Rolf, som ligger i arkivet på New York Public Library, väntar på utvärdering.
Den finansierade forskningen har uppgått till 50% av en heltidsprofessur. Inga förändringar har skett vad gäller syfte eller frågeställningar, vare sig i teoretiskt eller metodologiskt avseende. Föresatsen har varit att undersöka detaljernas betydelse i Vladimir Nabokovs författarskap. Förbunden därmed är frågan hur detaljer skapar den sorts evidens som Nabokov förknippade med ryggradsrysningar. Projektet tar ett helhetsgrepp och analyserar enskildheter i olika slags text mellan 1920 och 1977: dikter, pjäser, noveller, romaner, essäer, föreläsningar och översättningar. De 33 detaljstudierna ramas in av en (teoretiskt och metodologiskt orienterad) inledning samt en avslutande reflektion som sammanfattar bärande insikter. Dessa närläsningar – händelsevis lika många som antalet kotor i ryggraden – följer ett fortlöpande argument, men är samtidigt så självständiga att de kan läsas separat. På så vis hanterar projektet den detaljorienterade utredningens dilemma på såväl innehållets som formens nivå: Hur dra konklusioner av allmängiltig karaktär ur ett fokus på partikulariteter och samtidigt respektera enskildhetens särart?
Vid utgången av sista projektåret förelåg ett manuskript på 500 sidor. Under de kommande månaderna skall texten bearbetas. Argumentet är dock klart. Detsamma gäller närläsningarna, notapparaten, den omfattande kronologin, samt säkringen av källor. Återstående arbete är således av stilistisk art. I överenskommelse med Norstedts Förlag har utgivningen satts till våren 2024.
Genomförandet
På grund av tidigare åtaganden, främst ett VR-stött projekt som kulminerade hösten 2019, spriddes tre års projekttid över fyra. (Vilket nämndes i halvtidsredovisningen.) Därmed sänktes arbetstempot, något som visat sig fördelaktigt för tankarnas mognad.
Till följd av först pandemin (år 2 och 3) och senare kriget i Ukraina (år 4) tvingades två resor ställas in: dels till Library of Congress i Washington, dels till Sankt Petersburg. I det förra fallet kunde uteblivet arkivarbete delvis kompenseras digitalt (epost, Zoom); i gengäld både utvidgades och intensiverades arkivarbetet vid New York Public Library, där den större och viktigare delen av kvarlåtenskapen ändå befinner sig. Resan i Nabokovs fotspår till hemstaden Sankt Petersburg samt lantegendomarna Vyra och Rozjdestveno sydväst om staden gick inte att genomföra. Istället för attt illustreras med nya och äldre fotografier (vilket det i det senare fallet skulle kosta betydande belopp att förvärva rättigheterna till) pryds studien på ett sätt som inte är brukligt i skrifter av detta slag: ett femtiotal teckningar återger viktiga föremål och fenomen i författarens liv och verk samt i dimensionen däremellan (fantasin).
De tre viktigaste resultaten
Det tydligaste resultatet – ”behållningen” vore möjligen en lämpligare beteckning – rör de otaliga beläggen som projektet funnit för Nabokovs känsla för detaljers sinnlighet. Som få förmår han koppla känslan av evidens till narrativa strukturer och förbinda sinnet för skenbara småsaker med större, ofta metafysiskt präglade spekulationer rörande tidens och rummets, minnets och besatthetens natur.
Projektet har fokuserat på inte bara vilka, utan också hur och varför detaljer tillmäts en sådan betydelse – retoriskt, narrativt, medialt. Antagandena som formulerades i ansökan har till största delen besannats. Mot ideologiernas sanningar och systembyggenas kartering av verkligheten ställer Nabokov den sinnliga erfarenheten. Härvidlag är detaljen såväl oundgänglig som förgänglig – en evidensens markör i dess lika hotade som begärliga form, vilken skapar ett ”vertikalt” berättande. Till skillnad från handlingens ”horisontala” intrig bromsar denna sorts framställning skeendet till förmån för en utvidgning av tiden – en narrativ dilation med förmåga att fånga världens myckenhet i just dess förgänglighet.
På detaljens retoriska nivå analyseras Nabokovs tänkande i bilder, det vill säga främst metaforik och mångtydighet, men även relevansen av enskilda bokstäver. De senare tolkas inte bara som signal för fiktionens samröre med en biografisk verklighet (flera protagonister bär förnamn som påminner om författarens och börjar på V), utan även i relation till strukturella överväganden. Ett kardinalexempel utgör bokstaven R, vilket är ”Transparent Things” 1974, en roman berättad av döda andar till vilkas skara denne R snart hör. Bokstaven anspelar på tredje person plural av engelskans verb för ”vara” i presens indikativ, det vill säga ”are”. Spegelvänd och skriven på kyrilliska betyder den dock ”jag” (?), vilket knappast saknar betydelse för en rysk-amerikansk författare som var besatt av symmetriförhållanden och i en intervju utnämnde sig själv till ”en enmans mångfald”, ”a one-man mutlitude”.
På detaljens narrativa nivå undersöker projektet hur skenbart obetydliga detaljer – från klädesplagg, över rakhyvlar och promenadkäppar, till solkatter och lasyr – får en avgörande funktion i noveller som ”Posesjtjenije muzeja” (1939) eller ”Signs and Symbols” (1948) och romaner som ”Ottjajanije” 1936 (översatt till ”Despair” 1937; reviderad 1966) och ”Lolita” (1955). Av särskild betydelse blir detaljen för det berättargrepp som sammanfattas så här i självbiografin ”Speak, Memory” (1966): ”Jag tycker om att efter användandet vika ihop min magiska matta på ett sådant sätt att en del av mönstret hamnar ovanpå ett annat.”
En tredje analysnivå har gällt detaljens mediala karaktär. Under hela sitt femtio år långa författarskap intresserade sig Nabokov för 1900-talets nya och snart populäraste kulturella medium. Även om såväl målningar som foton spelar en viktig roll i flera verk, har inget annat medium en lika viktig betydelse för hans berättande som filmen. Projektet undersöker vad Nabokov kallar ”cinematifiering” i romaner som ”Sogljadataj” 1930 (”The Eye”, 1965) och ”Kamera obskura” 1933 (”Laughter in the Dark”, 1938; reviderad 1965). Särskilt uppmärksammas skoptofili samt narrativ dilation; det senare är en teknik som låter författaren utvidga ett ögonblick på sätt som stundom tycks transcendera döden.
Om detaljens retoriska dimension visar upp Nabokov som förtrollare, och dess narrativa låter honom excellera som berättare, pekar försöket att hylla och kringgå förgängligheten på den tredje roll han menade att författare måste uppfylla: läraren. Rysningen som skapas genom trollbindande prosa eller spänningsfylld intrig kompletteras därmed av kårar som även kan vara kalla. Också för en moralist är det oundgängligt att ha ryggrad.
Spridning av forskning och resultat
Under första forskningsåret var det för tidigt att presentera resultat. Andra och tredje åren lade pandemin hinder i vägen. Under fjärde året – våren 2022 – framlades fynd och analyser vid bland annat Akademie Graz och Institut für Kulturwissenschaften i Wien. Efter en första presentation av projektet i sin helhet på Södertörns högskola i april planerar jag att föreläsa vid lärosäten i Sverige och utomlands. De flesta presentationerna kommer dock att äga rum efter att monografin publicerats.
Boken är skriven så att såväl vetenskapligt motiverade som allmänintresserade kan finna nytta i den. Inte sällan behandlas komplicerade aspekter av teoretisk natur, fast utan att diskussionen snärjs i tyngande jargong. Texten saknar fotnoter; istället har hänvisningar och källangivelser jämte utredningar av underordnad karaktär flyttats till den omfattande apparaten. På så vis hoppas monografin skänka den litteraturintresserade lika stort nöje som akademiska forskare.
Nya forskningsfrågor
På grund av pandemin och senare Ukrainakriget kom undersökningen av ortens betydelse för Nabokov – familjens hem på Morskajagatan, paviljongen på deras lantgods – på visst undantag. Konstruktionen av ett imaginärt (ibland fantomistiskt) hemland med drag av Baltikum vore dock värd utförligare studium. Ena gången uppfinner Nabokov en diktatur med säte i ”Padukgrad”, andra gången lanserar han förlorade paradis såsom ”Zoorland” eller ”Zembla”. Det vore givande att undersöka relationerna mellan psykogeografi, minnets rum och fantasins platser i ett författarskap som omfattar två världskrig, flera länder och sextio års skrivande präglade av en av 1900-talets formativa erfarenheter: migration.
Nabokovforskningen är i högsta grad internationell, fast hittills har författarskapets nordeuropeiska aspekter (anspelningar, referenser, biografisk-historisk bakgrund) inte utretts på utförligt sätt. Särskilt anspelningarna på svensk geografi och kulturhistoria har knappt rönt uppmärksamhet. Hit hör fiktiva platser såsom ”Odevalla”, ”Gothland” och ”Kronberg” i ”Pale Fire” 1962, men även Nabokovs kontakter med Filippa Rolf spelar en viktig roll. Rolf var en ung svensk poet som debuterade 1957 och som tolkade den engelska översättningen av hans sista ryska roman ”Dar” (1938) till svenska (”Gåvan”, 1965). Hon översatte även första sången i ”Pale Fire” och förefaller viktig för hur berättarjaget konstrueras i denna bok. Den omfattande korrespondensen med Rolf, som ligger i arkivet på New York Public Library, väntar på utvärdering.