Performativitet och Integration – Deltagande Konstnärliga Praktiker och Nya Offentligheter i Malmö
I den här studien utforskas deltagande konstnärliga praktiker som medel att förändra synen på integration i Sverige. Genom att undersöka två Malmö-baserade organisationer – Konstkupan och Arabiska Kulturinstitutet - som arbetar med kollaborativa uttrycksformer i en samtid präglad av hög grad av migration avses i projektet tillämpas teoretiska perspektiv kring konst, performativitet och kulturell geografi och med hjälp av i huvudsak etnografiska metoder och angreppssätt svara på forskningsfrågorna: Hur kan offentliga rum avsedda för deltagande konstärliga praktiker bidra till att förändra samhälleliga diskurser och individuella upplevelser av integration? Vilka konstnärliga praktiker i synnerhet genererar dynamiska förändringar? Vilka nya former av offentligheter och allmänheter främträder genom dessa praktiker? De två organisationerna diskuteras i relation till varandra, till Malmö Stad och på ett övergripande plan till staten Sverige, för att kunna undersöka statens inblandning i civilsamhällets integrationsprojekt samt förstå samtida initiativ att problematisera den inblandningen på en nivå av deltagande konstnärliga praktiker och vardagsliv. Utöver det kan projektet bidra med kunskap på forskningsfält om migration, urbana studier samt ge förståelse för hur konstnärliga praktiker med multipla teoretiska perspektiv som ramverk kan betraktas utifrån statens eller människors med direkt erfarenhet om migration, men också utifrån medborgare som är födda och uppvuxna i Malmö.
Slutredovisning
Syftet med projektet
Skiftande förväntningar på invandrare har varit en central komponent inom den nordiska välfärdsmodellen. Från mitten av 1900-talet ansågs invandrares förmåga att få arbete, bostad och utbildning vara ett mått på integration. Sedan 1980-talet har invandrare till Skandinavien i allt större utsträckning konfronterats med olika ideologier och en integrationspolitik som har fokuserat på sociala normer och kulturella värderingar. Begreppsmässigt betecknar ’integration’ således vem som hör hemma och vem som inte hör hemma i vardagslivet. Under de senaste åren har ett flertal kulturorganisationer blomstrat upp. Syftet med dessa har varit att hjälpa invandrare att navigera situationer som inte alltid är så lättbegripliga. Sådana aktiviteter blir dock ofta ett sätt för staten att hantera marginaliserade grupper (Clavier & Kauppinen 2014) och de är känsliga för maktskiften, vilka ofta även leder till förändrade ekonomiska förutsättningar.
Syftet med denna studie var att utforska vilken roll olika kulturella mötesplatser, i denna studie representerade av Konstkupan (KK) och Arabiska Kulturinstitutet (AK), spelade för att påverka idéer om integration i Sverige. De frågor som studien utgick från var: Hur bidrar dessa kulturella mötesplatser till att påverka förståelsen av integration? Vilka dynamiker framkallar de olika konstnärliga praktikerna? Vilken deltagare attraherar dessa metoder?
Min pilotstudie fokuserar på hur unga asylsökande och flyktingar som bor i Sverige och Danmark förhandlade sina förändrade identiteter genom att skapa gemenskap både on- och off-line. Ett nyckelresultat i den etnografiska studien var att dessa unga människor ofta känner att de tvingas axla den orättvisa bördan av att bevisa att de kan assimilera sig. Ett argument som de framför är att även infödda svenskar borde integrera sig i ett samhälle som ideologiskt förespråkar mångkulturalism. Detta argument var bärande i studien då både perspektiv från invandrare och infödda svenskar inkluderas.
KK och AK situerades både i relation till liknande kulturella mötesplatser och institutioner, och inom det rådande politiska klimatet. Genom att använda mig av ”etnomimetiska” forskningsmetoder, försökte jag förstå hur olika kreativa praktiker påverkade deltagarnas förståelse av vad det innebar att integrera sig i ett samtida urbant Sverige.
Genomförande
Strax innan projektet började stängdes AK på grund av en ekonomiskt pressad situation sammantaget med grundarens andra åtaganden. Eftersom jag redan hade spenderat mycket tid på KK, valde jag att fördela min resterande tid mellan AK och KK och jag fortsatte att knyta kontakter och engagera mig i organisationens arbete. Bland annat deltog jag i möten mellan KK och dess partners och i workshopar relaterade till dans och graffiti.
Under denna tid genomgick KK ett ledarbyte och flyttade till en annan lokal i samma stadsdel. Under dessa förändringar fortsatte jag att planera framtida samarbeten med olika parter. I januari 2020 inleddes ett samarbete med Cultural Avenue Uganda vilket resulterade i en serie konstnärliga workshops som berörde migration. Workshoparna resulterade i Refugees Across Spaces: A Collaborative Performance som ägde rum på Malmö universitet. Bland deltagarna fanns Malmöbor med migrationsbakgrund, konstnärer från Uganda och projektledare. Publiken, som även deltog i diskussioner, bestod av studenter, universitetspersonal och konstnärer.
KK-arrangörerna och jag utvecklade – tillsammans med doktoranden Hugo Boothby – en serie workshops som syftade till att föra samman nyanlända och infödda svenskar för att skapa en fotografisk utställning med en tillhörande bok. Utifrån collage och minnesvandringar syftade boken till att kartlägga staden på ett nytt sätt. Precis när vi var redo att lansera boken vid namn Many Malmös utbröt pandemin och vi blev tvungna att tänka om.
Omtaget resulterade i den överraskande men givande workshopserien Picturing Home. Under fem veckor träffades nyanlända, infödda svenskar, forskare och gäster över zoom för att prata om och dela erfarenheter av vad hem betyder. Deltagarna delade bland annat fotografier, färdigheter och ljud som de förknippade med sitt hem. Hugo och jag spelade, med deltagarnas tillåtelse och samtycke in alla sessioner. Deltagarna hade dessutom tillgång till ett gemensamt Instagramkonto där de delade bilder med varandra. Vissa delar av de inspelade sessionerna användes som utgångspunkt för podcastavsnitt som spelades in tillsammans med deltagarna. Samtalenn spelades först in genom Zencastr och redigerades och klipptes därefter. Podcastavsnitten sändes via Soundcloud och Itunes och blev därigenom tillgänglig för en bredare allmänhet, något som ofta är en utmaning för dagens forskare.
Podcasten och Instagramkontot blev både forskningsmetoder och texter i sig. Deltagarna uttryckte en stor tillfredsställelse med de kontakter och den gemenskap som hade formerats genom hela forskningsprocessen, samtidigt som de lyfte fram några oroande aspekter av projektet som exempelvis att det talade och skrivna språket var engelska och det ofrånkomliga faktum att jag och Hugo skulle använda materialet i publikationssyfte och på så sätt förbättra våra meriter. Med andra ord kvarstod praktiska maktskillnader, oavsett hur inkluderande vi avsåg att vara.
Viktigaste bidrag
De oväntade vändningarna som forskningen tog, särskilt framtagandet av podcasten, visade sig vara otroligt givande. Ett viktigt forskningsbidrag var således insikten om hur gemenskap kan byggas genom detta medium; d.v.s. podcast som process snarare än som produkt. Mycket av den litteratur som skrivs om podcasts fokuserar på faktorer som lyssnargemenskap eller på gemenskapen inom den publik som podcasts vänder sig till. Vår podcast fokuserade emellertid på de gemenskaper som uppstår under skapandet av podcasts, genom att exempelvis spela in och redigera ljud tillsammans. Genom att teoretisera podcasts som "gränsobjekt" (Star & Griesemer 1989) utforskade Hugo och jag hur deltagarna använde ”objekten” för sina egna syften, och hur de personliga narrativ som producerades över tid kan utmana de "auktoritativa" berättelser som vanligtvis sprids genom mer klassiska podcasts, i forskning, och via politisk retorik och policy.
Podcast som forskningsmetod underlättade även väsentligt möjligheten att sprida forskning, en process som vanligtvis är kantad av långa tidshorisonter och kostnader. I motsats till mindre hållbara projekt, som vanligtvis avslutas helt när projekttiden har gått ut, var vårt projekt mer hållbart avseende ett inkluderande arbetssätt, kunskapsproduktion och spridning av forskningsresultat.
Slutligen teoriserades podcasting som metod utifrån sin koppling till experimentell lek och som ett sätt för att uppmuntra samarbete mellan olika människor. Tillrättalagda forskningsresultat som fokuserar på objektivitet kan på så sätt utmanas när ”objektifieringen” ifrågasätts i grunden och människor blir medskapare av sin egen historia.
Nya forskningsfrågor
Projektet öppnade även upp för potentiellt nya ingångar för framtida forskning. Dessa ingångar inkluderar att överväga hur olika samarbeten kan fortskrida framöver, speciellt efter att KK:s finansiering tog slut vilket även innebar att samarbeten med centrala aktörer ebbade ut mot slutet. Även om många av deltagarna fortfarande är vänner, förespråkar jag att i framtiden fortsätta med att laborera med mer mobila och hållbara forskningsmetoder när det kommer till att forska med och om relationen mellan människor med migrationsbakgrund och infödda européer.
Genom forskningsprojektet uppmärksammades även en obekväm sanning; medan Hugo och jag meriterade oss akademiskt byggde projektet på deltagarnas frivilliga men obetalda arbete, även om de såklart även fann sitt deltagande både givande och fruktbart. Utöver de kreativa och alternativa metoder som används i projektet av detta projekt, funderar jag på vilka andra metoder som skulle kunna utmana de maktstrukturer som fortfarande ligger till grund för akademisk forskning. Denna fråga är för närvarande väldigt central i mitt pågående samarbete med Keith Nyende från The Cultural Avenue. I vårt projekt arbetar vi med att ta fram en lågteknologisk podcaststrategi åt flyktingsamhällen i Uganda.
Internationell dimension
Projektet har rötter i olika forskningsområden som för närvarande håller på att utvecklas inom akademin i Sverige. Till dessa forskningsområden hör podcaststudier, konstnärlig forskning och postmigrationsteori.
Projektet har spridits internationellt vid konferenser, inklusive den årliga konferensen International Communication Association (Paris, 2022), där ett kommande bokkapitel vann fakultetens pris för bästa paper i kategorin Activism, Communication, and Social Justice. Dessutom publicerades en artikel i ett specialnummer av en av de stora radiovetenskapliga tidskrifterna, tillägnat nya forskare.
Arbetet med podcasten presenterades för MeCCSA Radio Studies Network i Storbritannien.
Projektet resulterade också i ett pågående samarbete med Kulturavenyn, till en början genom en digital berättarworkshop, och genom en kommande poddworkshop.
Spridning & Samarbete utanför akademin
Som nämnts har projektet övergått till ett samarbete med Kulturavenyn. Forskningen har också presenterats vid flera konferenser och genom offentliga föreläsningar och deltagande i offentliga paneler.
Skiftande förväntningar på invandrare har varit en central komponent inom den nordiska välfärdsmodellen. Från mitten av 1900-talet ansågs invandrares förmåga att få arbete, bostad och utbildning vara ett mått på integration. Sedan 1980-talet har invandrare till Skandinavien i allt större utsträckning konfronterats med olika ideologier och en integrationspolitik som har fokuserat på sociala normer och kulturella värderingar. Begreppsmässigt betecknar ’integration’ således vem som hör hemma och vem som inte hör hemma i vardagslivet. Under de senaste åren har ett flertal kulturorganisationer blomstrat upp. Syftet med dessa har varit att hjälpa invandrare att navigera situationer som inte alltid är så lättbegripliga. Sådana aktiviteter blir dock ofta ett sätt för staten att hantera marginaliserade grupper (Clavier & Kauppinen 2014) och de är känsliga för maktskiften, vilka ofta även leder till förändrade ekonomiska förutsättningar.
Syftet med denna studie var att utforska vilken roll olika kulturella mötesplatser, i denna studie representerade av Konstkupan (KK) och Arabiska Kulturinstitutet (AK), spelade för att påverka idéer om integration i Sverige. De frågor som studien utgick från var: Hur bidrar dessa kulturella mötesplatser till att påverka förståelsen av integration? Vilka dynamiker framkallar de olika konstnärliga praktikerna? Vilken deltagare attraherar dessa metoder?
Min pilotstudie fokuserar på hur unga asylsökande och flyktingar som bor i Sverige och Danmark förhandlade sina förändrade identiteter genom att skapa gemenskap både on- och off-line. Ett nyckelresultat i den etnografiska studien var att dessa unga människor ofta känner att de tvingas axla den orättvisa bördan av att bevisa att de kan assimilera sig. Ett argument som de framför är att även infödda svenskar borde integrera sig i ett samhälle som ideologiskt förespråkar mångkulturalism. Detta argument var bärande i studien då både perspektiv från invandrare och infödda svenskar inkluderas.
KK och AK situerades både i relation till liknande kulturella mötesplatser och institutioner, och inom det rådande politiska klimatet. Genom att använda mig av ”etnomimetiska” forskningsmetoder, försökte jag förstå hur olika kreativa praktiker påverkade deltagarnas förståelse av vad det innebar att integrera sig i ett samtida urbant Sverige.
Genomförande
Strax innan projektet började stängdes AK på grund av en ekonomiskt pressad situation sammantaget med grundarens andra åtaganden. Eftersom jag redan hade spenderat mycket tid på KK, valde jag att fördela min resterande tid mellan AK och KK och jag fortsatte att knyta kontakter och engagera mig i organisationens arbete. Bland annat deltog jag i möten mellan KK och dess partners och i workshopar relaterade till dans och graffiti.
Under denna tid genomgick KK ett ledarbyte och flyttade till en annan lokal i samma stadsdel. Under dessa förändringar fortsatte jag att planera framtida samarbeten med olika parter. I januari 2020 inleddes ett samarbete med Cultural Avenue Uganda vilket resulterade i en serie konstnärliga workshops som berörde migration. Workshoparna resulterade i Refugees Across Spaces: A Collaborative Performance som ägde rum på Malmö universitet. Bland deltagarna fanns Malmöbor med migrationsbakgrund, konstnärer från Uganda och projektledare. Publiken, som även deltog i diskussioner, bestod av studenter, universitetspersonal och konstnärer.
KK-arrangörerna och jag utvecklade – tillsammans med doktoranden Hugo Boothby – en serie workshops som syftade till att föra samman nyanlända och infödda svenskar för att skapa en fotografisk utställning med en tillhörande bok. Utifrån collage och minnesvandringar syftade boken till att kartlägga staden på ett nytt sätt. Precis när vi var redo att lansera boken vid namn Many Malmös utbröt pandemin och vi blev tvungna att tänka om.
Omtaget resulterade i den överraskande men givande workshopserien Picturing Home. Under fem veckor träffades nyanlända, infödda svenskar, forskare och gäster över zoom för att prata om och dela erfarenheter av vad hem betyder. Deltagarna delade bland annat fotografier, färdigheter och ljud som de förknippade med sitt hem. Hugo och jag spelade, med deltagarnas tillåtelse och samtycke in alla sessioner. Deltagarna hade dessutom tillgång till ett gemensamt Instagramkonto där de delade bilder med varandra. Vissa delar av de inspelade sessionerna användes som utgångspunkt för podcastavsnitt som spelades in tillsammans med deltagarna. Samtalenn spelades först in genom Zencastr och redigerades och klipptes därefter. Podcastavsnitten sändes via Soundcloud och Itunes och blev därigenom tillgänglig för en bredare allmänhet, något som ofta är en utmaning för dagens forskare.
Podcasten och Instagramkontot blev både forskningsmetoder och texter i sig. Deltagarna uttryckte en stor tillfredsställelse med de kontakter och den gemenskap som hade formerats genom hela forskningsprocessen, samtidigt som de lyfte fram några oroande aspekter av projektet som exempelvis att det talade och skrivna språket var engelska och det ofrånkomliga faktum att jag och Hugo skulle använda materialet i publikationssyfte och på så sätt förbättra våra meriter. Med andra ord kvarstod praktiska maktskillnader, oavsett hur inkluderande vi avsåg att vara.
Viktigaste bidrag
De oväntade vändningarna som forskningen tog, särskilt framtagandet av podcasten, visade sig vara otroligt givande. Ett viktigt forskningsbidrag var således insikten om hur gemenskap kan byggas genom detta medium; d.v.s. podcast som process snarare än som produkt. Mycket av den litteratur som skrivs om podcasts fokuserar på faktorer som lyssnargemenskap eller på gemenskapen inom den publik som podcasts vänder sig till. Vår podcast fokuserade emellertid på de gemenskaper som uppstår under skapandet av podcasts, genom att exempelvis spela in och redigera ljud tillsammans. Genom att teoretisera podcasts som "gränsobjekt" (Star & Griesemer 1989) utforskade Hugo och jag hur deltagarna använde ”objekten” för sina egna syften, och hur de personliga narrativ som producerades över tid kan utmana de "auktoritativa" berättelser som vanligtvis sprids genom mer klassiska podcasts, i forskning, och via politisk retorik och policy.
Podcast som forskningsmetod underlättade även väsentligt möjligheten att sprida forskning, en process som vanligtvis är kantad av långa tidshorisonter och kostnader. I motsats till mindre hållbara projekt, som vanligtvis avslutas helt när projekttiden har gått ut, var vårt projekt mer hållbart avseende ett inkluderande arbetssätt, kunskapsproduktion och spridning av forskningsresultat.
Slutligen teoriserades podcasting som metod utifrån sin koppling till experimentell lek och som ett sätt för att uppmuntra samarbete mellan olika människor. Tillrättalagda forskningsresultat som fokuserar på objektivitet kan på så sätt utmanas när ”objektifieringen” ifrågasätts i grunden och människor blir medskapare av sin egen historia.
Nya forskningsfrågor
Projektet öppnade även upp för potentiellt nya ingångar för framtida forskning. Dessa ingångar inkluderar att överväga hur olika samarbeten kan fortskrida framöver, speciellt efter att KK:s finansiering tog slut vilket även innebar att samarbeten med centrala aktörer ebbade ut mot slutet. Även om många av deltagarna fortfarande är vänner, förespråkar jag att i framtiden fortsätta med att laborera med mer mobila och hållbara forskningsmetoder när det kommer till att forska med och om relationen mellan människor med migrationsbakgrund och infödda européer.
Genom forskningsprojektet uppmärksammades även en obekväm sanning; medan Hugo och jag meriterade oss akademiskt byggde projektet på deltagarnas frivilliga men obetalda arbete, även om de såklart även fann sitt deltagande både givande och fruktbart. Utöver de kreativa och alternativa metoder som används i projektet av detta projekt, funderar jag på vilka andra metoder som skulle kunna utmana de maktstrukturer som fortfarande ligger till grund för akademisk forskning. Denna fråga är för närvarande väldigt central i mitt pågående samarbete med Keith Nyende från The Cultural Avenue. I vårt projekt arbetar vi med att ta fram en lågteknologisk podcaststrategi åt flyktingsamhällen i Uganda.
Internationell dimension
Projektet har rötter i olika forskningsområden som för närvarande håller på att utvecklas inom akademin i Sverige. Till dessa forskningsområden hör podcaststudier, konstnärlig forskning och postmigrationsteori.
Projektet har spridits internationellt vid konferenser, inklusive den årliga konferensen International Communication Association (Paris, 2022), där ett kommande bokkapitel vann fakultetens pris för bästa paper i kategorin Activism, Communication, and Social Justice. Dessutom publicerades en artikel i ett specialnummer av en av de stora radiovetenskapliga tidskrifterna, tillägnat nya forskare.
Arbetet med podcasten presenterades för MeCCSA Radio Studies Network i Storbritannien.
Projektet resulterade också i ett pågående samarbete med Kulturavenyn, till en början genom en digital berättarworkshop, och genom en kommande poddworkshop.
Spridning & Samarbete utanför akademin
Som nämnts har projektet övergått till ett samarbete med Kulturavenyn. Forskningen har också presenterats vid flera konferenser och genom offentliga föreläsningar och deltagande i offentliga paneler.