Statsbygge, defensiv modernisering, och inhemsk kolonisation: det svensk-ledda gendarmeriet i Persien 1911-1916
Projektet kommer att undersöka det svensk-ledda gendaremriet i Persien (Iran) som ett exempel på statsbygge genom defensiv modernisering (svagare stat som värjer sig mot starkare stater genom att förstärka militära och andra institutioner). Projektet belyser det svenska deltagande i denna process och genom de svenska officerarnas arkivmaterial kan vi undersöka hela spektrat av koloniala föreställningar och antropologiska möten, från (militär) orientalism till empati.
Gendarmeriet svenskarna hjälpte till att bygga och leda (1911-1916) hade till uppgift att upprätthålla lag och ordning på landsbygden. Det blev en del av en lång rad försöka att disciplinera landets stammar - som ansågs utgöra ett problem för moderniseringen och europeiseringen av Persien.
Denna projicering av statens makt i hela landet genom dess representanter och deras performativa handlingar kan också ses som en del i en inhemsk kolonisation av landsbygden. Gendarmerna skulle verka som landsbygdspolis men kom snabbt att även delta i andra institutionella/performativa verksamheter som hör till en modern stat (utbildning, skatteupptagning, rättskipning).
Primärmaterialet för denna studie är officerarnas personliga arkiv (privata brev, foton, dagböcker, reseskildringar och dokument tillhörande gendarmeriet) på Krigsarkivet, UD:s arkiv och iranska parlamentets arkiv. Projektet ämnar bidra till vår förståelse av iransk politik ochs samhällsutveckling och situera Sverige inom en global kolonialhistoria.
Slutredovisning
Statsbyggande, defensiv modernisering och inhemsk kolonisation: det svensk-ledda gendarmeriet i Persien 1911-1916
Utförande
Projektet mål var att i huvudsak undersöka det svenska materialet om gendarmeriet eftersom det är den mest omfattande dokumentationen av projektet under dess "svenska" fas. Här hittar vi officiella dokument, privata brevsamlingar, fotografier och dagböcker.
Därtill var syftet att undersöka de ryska, brittiska och tyska arkiven med relevant material. På grund av COVID-pandemin och den ryska invasionen av Ukraina blev det omöjligt att få tillgång till de ryska arkiven. Så väl det tyska som det brittiska utrikesdepartementens arkiv har undersökts.
Redan våren 2019 presenterade jag projektidén och vissa preliminära resultat på ett seminarium vid Princeton-universitetet. Jag presenterade mer genomarbetade resultat från projektet vid Association for Iranian Studies konferens i Salamanca (planerat till 2020 men uppskjutet till 2022). Där organiserade jag en panel, "The encroaching state? Modernisation and resistance in late Qajar/early Pahlavi Iran", i vilken jag och två kollegor presenterade material från våra respektive forskningsprojekt som knyter an till det nämnda perspektivet.
Projektet syfte och resultat
Genom att undersöka det svensk-ledda gendarmeriet i Persien ämnar projektet att göra ett bidrag till forskningen om statsbyggande och modernisering i Iran under tidigt 1900-tal. Då svenskarna utgjorde kärngruppen bland officerarna vars uppgift var att bygga och leda gendarmeriet så är deras gruppdynamik och individuella bakgrunder av särskilt intresse. Den domino-liknande dynamiken i byggandet av en ny statlig institution ägde rum i en kontext av stormaktskonkurrens i Iran. Detta ska då läggas till spänningen mellan landets politiska centrum och lokala makthavare och stammar i provinserna.
Gendarmeriet var således ett institutionellt svar på flera sammanflätade problem: [1] Den persiska statens behov av att upprätthålla sin suveränitet gentemot inkräktande europeiska stormakter (särskilt Storbritannien och Ryssland). Detta inkräktande skedde i politisk form t.ex. att påverka landets politik genom hovet och parlamentet, relationsbyggande med lokala makthavare bakom ruggen på centralmakten. Men det gällde även finanser. Den persiska centralmakten saknade ofta finansiella medel för sin verksamhet lånade därför ständigt pengar från Ryssland och Storbritannien, något som försatte dem i en beroendesituation. Sist men inte minst var båda stormakter intresserade av marknadsandelar i den persika marknaden både för sina egna varor och för råvaror som de sedan kunde förädla. Allt detta ledde till ett markant ökat behov hos centralmakten att öka sin kontroll över provinserna, något som kan liknas vid att störa ett getingbo med tanke på den lokala de facto autonomi som rådde i många delar av landet, och de kopplingar som fanns mellan mäktiga stamledare och adelsmän som också var närvarande och representerade i huvudstaden och vid hovet.
Här krävdes följaktligen ett mer sammanhängande och stabil maktutövande i landet och Gendarmeriet var en bit i detta pussel. Men då det var det mest moderna elementet i en statsapparat som ännu inte fullföljt transformationen till ett modernt institutionellt system, så lämnades Gendarmeriet mångt och mycket att hantera allt på egen hand. Detta innebar att man också hade ett stort handlingsutrymme, både som institution men även som enskild svensk officer. Eftersom det bara ett 20-tal svenskar på plats vid varje given tidpunkt så hade de som individer mer inflytande en vad som är brukligt i en militär institution. Deras personliga inställning och interaktion med lokalbefolkningen spelade därför en stor roll för deras förmåga att genomföra operationer och navigera den lokala politiska situationen. En del av dem tog tycke till landet, andra såg det hela som en kolonialt äventyr där deras kontrakts-baserade juridiska immunitet tillät dem att använda våld på sätt som stred mot deras egna reglemente (t.ex. tortyr och misshandel).
Gendarmeriet lyckades etablera ett rätt vidsträckt nätverk av posteringar och kontrollera huvudvägarna i södra delen av landet. Detta skedde inte smärtfritt, skärmytslingar och regelrätta strider ägde rum med stammar och lokalt "förankrade" rövarband. Relationerna til de lokala stammarna var ofta lika beroende av deras kopplingar till makthavare i Tehran. I kraft av sin överlägsna eldkraft kunde Gendarmeriet på många ställen etablera sig som som den huvudsakliga om inte enda institutionen med våldskapital.
I slutändan bar Gendarmeriets relativa framgång också fröet till deras undergång. En fullskalig framgång innebar att etablera och förstärka centralmaktens inflytande och räckvidd, något som förr eller senare skulle hota det inflytande som Storbritannien och Ryssland endast kunde utöva i frånvaron av densamma. De ökade spänningarna med Storbritannien i de södra delarna av landet flöt samman med det kaos som uppstod i och med första världskrigets utbrott. Svenskarna var generellt anti-ryska och pro-tyska. Även om antipatin gentemot Ryssland kunde generera välvilja hos britterna, var sympatin med Tyskland inkompatibel med hur de politiska och faktiska frontlinjerna gick i kriget. Gendarmeriet splittrades och svenskarna kallades hem av den svenska regeringen. De få som stannade längst fick finna sig i att åtlyda britterna. Så småningom, efter att de sista svenskarna lämnat, inlemmades gendarmerna i den nya brittisk-ledda styrka South Persia Rifles.
Det diplomatiska spelet är också av vikt i detta avseende, något som också syns i dokument och anteckningar från flertal arkiv. Svenskarna, och general H.Hjalmarsson som ledde Gendarmeriet i synnerhet, var tvungna att gå en delikat balansgång som i lika stor utsträckning relaterade till stormaktsspelet i Europa som det handlade om Gendarmeriets verksamhet.
Den andra viktiga orsaken till Gendarmeriets undergång var den ständiga underfinansieringen av en verksamhet som gick ut på att ha en stående para-militär styrka, med flera tusen anställda, ständigt i fält. De persiska statsfinanserna kunde inte bekosta detta projekt och svenskarna var ständigt upptagna med att skjuta upp den ofta nära förestående institutionella konkursen genom vädjanden till den persiska regeringen, försäljning av beslagtaget stöldgods och skatteindrivning.
DEt är följaktligen svårt att se hur det svensk-ledda projektet hade kunnat åstadkomma mer än vad de faktiskt gjorde med tanke på dessa strukturella och politiska begränsningar. Som ett exempel på "spontant" statsbygge med europeiska officerare, med alla de koloniala konnotationer som det för med sig, uppvisar Gendarmeriet tet alla de klassiska bristerna i dylika projekt. Brist på pengar, tydliga politiska maktskillnader, och Gendarmeriets bristande förmåga att visa för lokalbefolkningen hur en förändring av den rådande ordning i slutändan skulle kunna vara till deras fördel. Detta sistnämnda element kan te sig institutionellt minst betydelsefullt, men är nyckeln till långsiktig framgång såvida inte man besitter en oöverträffbar militär kapacitet. Lokalbefolkningens upprorsanda, deras ovilja att samarbeta med denna utomstående aktör (centralmakten), kombinerad med avsaknaden av en politisk process som fastställer Gendarmeriets legitimitet som en del av den lokala politisk-legala ordningen, var det enskilt viktigaste hindret som ett dylikt projekt behövde övervinna.
Dock kvarstår faktum att Gendarmeriet lämnade sina spår både institutionellt och på ett mänskligt plan. För såväl svenskarna som iranierna i Gendarmeriet hade erfarenheten en bestående verkan, och själva institutionen återupprättades av Pahlavi-monarkin. Gendarmeriet förblev en självständig polisiär institution fram till 1991 då den inkorporerades i den islamiska republikens polisiära säkerhetsstyrkor.
Nya frågor
Projektets resultat generar flera nya forskningsfrågor. Den mest omedelbara är svår att besvara och handlar om hur Gendarmeriet uppfattades av lokala makthavare och stammar. Frågan kan till viss del besvara genom andrahandskällor och en och annan memoar, me en mer uttömmande beskrivning är svår utan skriftliga källor. En följdfråga vore att undersöka huruvida vägskatter som lokala makthavare och stammar illegalt belade köpmän och andra resenärer med kan förstås som en gryende konkurrerande (visavi statsmakten) form av lokal auktoritet och autonomi. På ett högre aggregationsnivå skulle en omfattande jämförelse med liknande projekt kunna ge vid handen om de har liknande faktorer som avgjorde misslyckande/framgång. Här är de huvudsakliga variablerna i jämförelsen nivån av politiskt stöd centralt och lokalt, finansiell solvens, och utländska aktörers roll.
Dissemination
Projektets hemsida kommer att uppdateras med och ett bokprospekt har skickats till Oxford University Press/Hurst publishers. Ett förslag på en utställning har även lämnats in till ett svenskt museum.
Utförande
Projektet mål var att i huvudsak undersöka det svenska materialet om gendarmeriet eftersom det är den mest omfattande dokumentationen av projektet under dess "svenska" fas. Här hittar vi officiella dokument, privata brevsamlingar, fotografier och dagböcker.
Därtill var syftet att undersöka de ryska, brittiska och tyska arkiven med relevant material. På grund av COVID-pandemin och den ryska invasionen av Ukraina blev det omöjligt att få tillgång till de ryska arkiven. Så väl det tyska som det brittiska utrikesdepartementens arkiv har undersökts.
Redan våren 2019 presenterade jag projektidén och vissa preliminära resultat på ett seminarium vid Princeton-universitetet. Jag presenterade mer genomarbetade resultat från projektet vid Association for Iranian Studies konferens i Salamanca (planerat till 2020 men uppskjutet till 2022). Där organiserade jag en panel, "The encroaching state? Modernisation and resistance in late Qajar/early Pahlavi Iran", i vilken jag och två kollegor presenterade material från våra respektive forskningsprojekt som knyter an till det nämnda perspektivet.
Projektet syfte och resultat
Genom att undersöka det svensk-ledda gendarmeriet i Persien ämnar projektet att göra ett bidrag till forskningen om statsbyggande och modernisering i Iran under tidigt 1900-tal. Då svenskarna utgjorde kärngruppen bland officerarna vars uppgift var att bygga och leda gendarmeriet så är deras gruppdynamik och individuella bakgrunder av särskilt intresse. Den domino-liknande dynamiken i byggandet av en ny statlig institution ägde rum i en kontext av stormaktskonkurrens i Iran. Detta ska då läggas till spänningen mellan landets politiska centrum och lokala makthavare och stammar i provinserna.
Gendarmeriet var således ett institutionellt svar på flera sammanflätade problem: [1] Den persiska statens behov av att upprätthålla sin suveränitet gentemot inkräktande europeiska stormakter (särskilt Storbritannien och Ryssland). Detta inkräktande skedde i politisk form t.ex. att påverka landets politik genom hovet och parlamentet, relationsbyggande med lokala makthavare bakom ruggen på centralmakten. Men det gällde även finanser. Den persiska centralmakten saknade ofta finansiella medel för sin verksamhet lånade därför ständigt pengar från Ryssland och Storbritannien, något som försatte dem i en beroendesituation. Sist men inte minst var båda stormakter intresserade av marknadsandelar i den persika marknaden både för sina egna varor och för råvaror som de sedan kunde förädla. Allt detta ledde till ett markant ökat behov hos centralmakten att öka sin kontroll över provinserna, något som kan liknas vid att störa ett getingbo med tanke på den lokala de facto autonomi som rådde i många delar av landet, och de kopplingar som fanns mellan mäktiga stamledare och adelsmän som också var närvarande och representerade i huvudstaden och vid hovet.
Här krävdes följaktligen ett mer sammanhängande och stabil maktutövande i landet och Gendarmeriet var en bit i detta pussel. Men då det var det mest moderna elementet i en statsapparat som ännu inte fullföljt transformationen till ett modernt institutionellt system, så lämnades Gendarmeriet mångt och mycket att hantera allt på egen hand. Detta innebar att man också hade ett stort handlingsutrymme, både som institution men även som enskild svensk officer. Eftersom det bara ett 20-tal svenskar på plats vid varje given tidpunkt så hade de som individer mer inflytande en vad som är brukligt i en militär institution. Deras personliga inställning och interaktion med lokalbefolkningen spelade därför en stor roll för deras förmåga att genomföra operationer och navigera den lokala politiska situationen. En del av dem tog tycke till landet, andra såg det hela som en kolonialt äventyr där deras kontrakts-baserade juridiska immunitet tillät dem att använda våld på sätt som stred mot deras egna reglemente (t.ex. tortyr och misshandel).
Gendarmeriet lyckades etablera ett rätt vidsträckt nätverk av posteringar och kontrollera huvudvägarna i södra delen av landet. Detta skedde inte smärtfritt, skärmytslingar och regelrätta strider ägde rum med stammar och lokalt "förankrade" rövarband. Relationerna til de lokala stammarna var ofta lika beroende av deras kopplingar till makthavare i Tehran. I kraft av sin överlägsna eldkraft kunde Gendarmeriet på många ställen etablera sig som som den huvudsakliga om inte enda institutionen med våldskapital.
I slutändan bar Gendarmeriets relativa framgång också fröet till deras undergång. En fullskalig framgång innebar att etablera och förstärka centralmaktens inflytande och räckvidd, något som förr eller senare skulle hota det inflytande som Storbritannien och Ryssland endast kunde utöva i frånvaron av densamma. De ökade spänningarna med Storbritannien i de södra delarna av landet flöt samman med det kaos som uppstod i och med första världskrigets utbrott. Svenskarna var generellt anti-ryska och pro-tyska. Även om antipatin gentemot Ryssland kunde generera välvilja hos britterna, var sympatin med Tyskland inkompatibel med hur de politiska och faktiska frontlinjerna gick i kriget. Gendarmeriet splittrades och svenskarna kallades hem av den svenska regeringen. De få som stannade längst fick finna sig i att åtlyda britterna. Så småningom, efter att de sista svenskarna lämnat, inlemmades gendarmerna i den nya brittisk-ledda styrka South Persia Rifles.
Det diplomatiska spelet är också av vikt i detta avseende, något som också syns i dokument och anteckningar från flertal arkiv. Svenskarna, och general H.Hjalmarsson som ledde Gendarmeriet i synnerhet, var tvungna att gå en delikat balansgång som i lika stor utsträckning relaterade till stormaktsspelet i Europa som det handlade om Gendarmeriets verksamhet.
Den andra viktiga orsaken till Gendarmeriets undergång var den ständiga underfinansieringen av en verksamhet som gick ut på att ha en stående para-militär styrka, med flera tusen anställda, ständigt i fält. De persiska statsfinanserna kunde inte bekosta detta projekt och svenskarna var ständigt upptagna med att skjuta upp den ofta nära förestående institutionella konkursen genom vädjanden till den persiska regeringen, försäljning av beslagtaget stöldgods och skatteindrivning.
DEt är följaktligen svårt att se hur det svensk-ledda projektet hade kunnat åstadkomma mer än vad de faktiskt gjorde med tanke på dessa strukturella och politiska begränsningar. Som ett exempel på "spontant" statsbygge med europeiska officerare, med alla de koloniala konnotationer som det för med sig, uppvisar Gendarmeriet tet alla de klassiska bristerna i dylika projekt. Brist på pengar, tydliga politiska maktskillnader, och Gendarmeriets bristande förmåga att visa för lokalbefolkningen hur en förändring av den rådande ordning i slutändan skulle kunna vara till deras fördel. Detta sistnämnda element kan te sig institutionellt minst betydelsefullt, men är nyckeln till långsiktig framgång såvida inte man besitter en oöverträffbar militär kapacitet. Lokalbefolkningens upprorsanda, deras ovilja att samarbeta med denna utomstående aktör (centralmakten), kombinerad med avsaknaden av en politisk process som fastställer Gendarmeriets legitimitet som en del av den lokala politisk-legala ordningen, var det enskilt viktigaste hindret som ett dylikt projekt behövde övervinna.
Dock kvarstår faktum att Gendarmeriet lämnade sina spår både institutionellt och på ett mänskligt plan. För såväl svenskarna som iranierna i Gendarmeriet hade erfarenheten en bestående verkan, och själva institutionen återupprättades av Pahlavi-monarkin. Gendarmeriet förblev en självständig polisiär institution fram till 1991 då den inkorporerades i den islamiska republikens polisiära säkerhetsstyrkor.
Nya frågor
Projektets resultat generar flera nya forskningsfrågor. Den mest omedelbara är svår att besvara och handlar om hur Gendarmeriet uppfattades av lokala makthavare och stammar. Frågan kan till viss del besvara genom andrahandskällor och en och annan memoar, me en mer uttömmande beskrivning är svår utan skriftliga källor. En följdfråga vore att undersöka huruvida vägskatter som lokala makthavare och stammar illegalt belade köpmän och andra resenärer med kan förstås som en gryende konkurrerande (visavi statsmakten) form av lokal auktoritet och autonomi. På ett högre aggregationsnivå skulle en omfattande jämförelse med liknande projekt kunna ge vid handen om de har liknande faktorer som avgjorde misslyckande/framgång. Här är de huvudsakliga variablerna i jämförelsen nivån av politiskt stöd centralt och lokalt, finansiell solvens, och utländska aktörers roll.
Dissemination
Projektets hemsida kommer att uppdateras med och ett bokprospekt har skickats till Oxford University Press/Hurst publishers. Ett förslag på en utställning har även lämnats in till ett svenskt museum.