LATERES COCTILES – Den tidiga användningen av bränt tegel i Europa
Projektet LATERES COCTILES rör användningen av bränt tegel, från dess införande i Europa omkring 350 f.Kr. fram till dess slutliga genombrott i romersk tid. Syftet är att undersöka ett tidigare förbisett arkeologisk material och kartlägga hur denna företeelse spreds. Studien ger inblickar i en hittills okänd sida av hellenistisk arkitektur men bidrar framför allt till att belysa diffusionen av tekniska innovationer under antiken. Projektet tilldelades medel från Vetenskapsrådet 2009 och drevs som ett interdisciplinärt samarbete mellan 2010 och 2013. Ytterligare stöd gavs av Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet under hösten 2014. Projektet har varit framgångsrikt, inte minst då det genom en innovativ arkeologisk tillämpning av nätverksteori placerade sig i den absoluta forskningsfronten. Projektet har hittills genererat sex självständiga peer review-artiklar kring olika aspekter. Dock återstår att presentera det arkeologiska material som ligger till grund för analyserna, färdigställa en övergripande och kontextuellt förankrad syntes, samt erbjuda en historisk tolkning. En heltäckande studie av tidigt tegel har länge efterfrågats och skulle utgöra ett viktigt referensverk. Arbetet med en monografi som omfattar dessa delar är långt framskridet och merparten av manuskriptet föreligger redan som utkast. En sabbatstermin om sex månader skulle göra det möjligt att föra projektet till avslut och därmed kunna erbjuda ett betydande bidrag till forskningen.
Slutredovisning
LATERES COCTILES - Den tidiga användningen av bränt tegel i Europa
Forskningsprojektet har genererat åtta artiklar, vara sex granskade. Ytterligare en artikel samt en monografi är under utgivning. Resultaten har presenterats vid fem internationella konferenser och sex offentliga föreläsningar/seminarier.
Den genomförda studien lyfter fram olika aspekter av användningen av bränt tegel i Europa under hellenistisk tid och presenterar ett nytt perspektiv på spridningen av innovationer under antiken. Sammantaget har undersökningen bekräftat det paradoxala intryck som först kunde anas; att bränt tegel introducerades förvånansvärt sent i den grekisk-romerska världen, med tanke på den långa traditionen av att använda takpannor av terrakotta, men samtidigt mycket tidigare och med mer omfattande användningsområden än vad som tidigare har varit känt. Baserat på vad vi nu vet introducerades användningen av bränt tegel för murverk i Europa i mitten av 300-talet f.Kr. Innovationen togs först upp kring norra Egeiska havet och i det Trakiska inlandet, men föregicks av användningen av golvplattor av terrakotta. Under de följande århundradena spreds bränt tegel över stora delar av sydöstra Europa, den italienska halvön och Sicilien. Även om innovationen hade lång geografisk räckvidd, var användningen begränsad i omfattning samt sporadisk, både i tid och rum. Bränt tegel togs upp i staden Rom först i ett mycket sent skede, kanske inte förrän under kejsare Augustus. Detta sammanföll med en allmän expansion i användningen av innovationen och följdes av införandet av det standardiserade romerska teglet. De stora hellenistiska tegelstenarna fortsatte dock att användas i många delar av det Romerska imperiet.
En analys av likhetsnätverk, genererade utifrån arkeologiska data, har med hög statistisk signifikans visat att innovationen att använda bränt tegel spred sig som ett resultat av en kontinuerlig diffusionsprocess, eller flera sammanvävande diffusionsprocesser. Det betyder att bränt tegel i allmänhet inte uppfanns av olika personer på olika platser oberoende av varandra. Ursprunget till innovationen kan spåras till Främre Orienten.
Införandet av bränt tegel i det norra Egeiska området och Trakiska inlandet i mitten av 300-talet f.Kr. var möjligtvis inte det första exemplet på användning av tegel i den grekiska världen (grekerna kände till förekomsten av tegel långt tidigare), men denna gång fick innovationen fäste. Detta kan tolkas som ett slumpmässigt resultat av att särskilt innovativa hantverkare/byggare anlitades i byggprojekt som speglade intressen och behov hos en lika innovativ elit med internationella kontakter. Nära band med Anatolien, varifrån idén kan ha förmedlats, och en blandad kulturell miljö utgjorde förmodligen också viktiga förutsättningar. Det är troligt att de som var ansvariga för den tidigaste användningen av bränt tegel redan hade erfarenheter från andra terrakottaelement (takpannor och golvplattor). Möjligheten för byggherren att styra produktionen av takpannor i en ny riktning kan också ha varit avgörande. Ordningen i vilken takpannor, golvpannor och tegel för murverk introducerades i den grekisk-romerska världen återspeglar troligen terrakottaindustrins ekonomiska förutsättningar, eftersom samma sekvens upprepas under medeltiden.
Tillverkningen av bränt tegel krävde inga större tekniska framsteg; den nödvändiga tekniken fanns redan på de flesta ställen. Byggare och uppdragsgivare (sponsorer) av byggnader har identifierats som nyckelaktörer i spridningsprocessen; med andra ord de personer som beslutade om användningen av bränt tegel. Det är dock mycket sällan vi kan urskilja individerna bakom byggnaderna. Istället kretsar diskussionen kring olika aktörsgrupper. Förutom den ganska svårfångade gruppen ”byggmästare”, har ”elitbyggherrar” fått en framträdande plats, representerad av den frekventa förekomsten av offentliga eller monumentala byggnader i det aktuella materialet. Vissa fynd pekar på betydelsen av kunglig inblandning, särskilt i den tidiga fasen. Det finns också en trend av offentlig tillverkning och användning av bränt tegel, som sedan övergår till privata företagare och hushållsbruk.
Spridningsprocessen var resultatet av sociala kontakter mellan enskilda beslutsfattare som utövade någon form av inflytande på varandra. Oftast sträckte sig dessa kontakter över korta avstånd, vilket resulterade i en hög grad av rumslig klustring. I takt med den geografiska spridningen förändrades innovationens egenskaper i olika avseenden, till exempel när det gäller hur tegel användes. I likhetsnätverken gav fördelningen av variationer upphov till bildandet av kluster med relativt homogen användning. Dessa topologiska nätverkskluster överensstämmer ofta med rumsliga kluster och kan därmed identifieras som regionala ”tegelkulturer”. Vissa kontakter sträcker sig dock över mycket stora avstånd. Även om de var relativt få till antalet, hade dessa långdistanskontakter en djupgående inverkan på spridningsprocessen, vilket avsevärt förbättrade innovationens geografiska räckvidd. Det sociala nätverket bestående av potentiella användare kan därför betecknas som en ”small world”, och bränt tegel spreds definitivt inte som en vågfront.
Tillgänglig information indikerar också att nätverket inte var ”scale free”, det vill säga att det inte fanns några dominerande noder med ett oproportionerligt stort antal bågar. Istället kan spridningsprocessen beskrivas som ”demokratisk”, i den meningen att alla användare utövade mer eller mindre samma inflytande. Detta är ett något överraskande resultat, med tanke på att den hellenistiska världens storstäder ofta beskrivs som förebilder i kulturellt hänseende. Det finns inte bara en frånvaro av framträdande topologiska centra, många platser som kan kallas för ”centralplatser” på historiska och arkeologiska grunder (dvs. politiskt, kulturellt och ekonomiskt viktiga städer) verkar ha anammat innovationen först i ett relativt sent skede av spridningsprocessen när den närmade sig ett genombrott. Mest slående är att Athen och Rom tog upp innovationen så sent. Detta fenomen kan åtminstone delvis förklaras av en inneboende egenskap hos diffusionsprocessen, här kallad ”konservatismfaktorn”, som i vissa fall hindrar spridningen av nya innovationer i en mycket tätt sammankopplad del av ett socialt nätverk. Tillsammans med en allmänt fallenhet för konformitet kan sådan nätverk bidra till att bevara existerande bruk motverka nya idéer. En huvudförutsättning för detta fenomen är att innovationen i fråga är ”konkurrerande” snarare än ”kompletterande”. Användningen av tidigare etablerade alternativ kan då ha fördelen att utgöra normen.
Även om ”konservatismfaktorn” är rimlig i sig, så går den emot intuitionen att det fanns starkare incitament att ta till sig ny teknik i kraftigt urbaniserade områden, på grund av större efterfråga. Frånvaron (eller fördröjningen) av denna mekanism kan dock bero på att de upplevda relativa fördelarna med bränt tegel (motverkade av höga kostnader och frånvaro av status) under lång tid sågs som marginella av många beslutsfattare. Det är möjligt att det slutliga genombrottet för användningen av bränt tegel är relaterat till det faktum att innovationen gjorde sitt intog i staden Rom. Det är i så fall troligt att den fortsatta diffusionsprocessen, från kejsar Augustus och framåt, kan beskrivas som ett ”scale free” nätverk.
Spridningen av bränt tegel kan möjligen beskrivas som långsam och trevande fram till slutet av den hellenistiska perioden. Tiden från det att innovationen först introducerades till dess att spridningen började ta fart (ca 325 år) är längre än för andra jämförbara innovationer, men inte väldigt mycket, och det är därför viktigt att vi frågar oss vad som kan anses vara en ”normal” diffusionshastighet. Även på lokal nivå var användningen av bränt tegel ofta begränsad och sporadisk. Två möjliga förklaringar till har presenterats. En anledning kan vara den som föreslagits ovan, att de upplevda relativa fördelarna med att använda bränt tegel var marginella, eller åtminstone oklara för många beslutsfattare, vilket bidrog till en relativt hög tröskel för adoption. Detta tycks motsägas av det faktum att brända tegelstenar ofta valdes, och uppenbarligen uppskattades, på grund av deras specifika materialegenskaper: plasticitet (före bränning), hållbarhet, vattenbeständighet etc. Den andra förklaringen är att de allmänna villkoren för diffusion bland primära beslutsfattare (dvs. byggherrar och byggmästare) var ogynnsamma, vilket framgår av våra simuleringar. Detta skulle delvis ha berott på innovationens natur, som begränsade antalet potentiella användare; relevanta beslutsfattare var få och geografiskt utspridda. Trots den uppenbara geografiska räckvidden för deras sociala nätverk var spridningsprocessen därför ständigt nära att dö ut.
Diffusionsprocessens sårbarhet, indikerad av en mycket lång inledande fas före genombrott, tycks också vara utmärkande för många andra innovationer under antiken. Detta leder till frågan: Hur många hellenistiska innovationer misslyckades med att spridas och gick förlorade på grund av begränsningarna i nätverk som byggde på personliga kontakter? Fyndet av den anmärkningsvärda och unika Antikythera-mekanismen ger oss en relevant påminnelse i detta avseende.
Forskningsprojektet har genererat åtta artiklar, vara sex granskade. Ytterligare en artikel samt en monografi är under utgivning. Resultaten har presenterats vid fem internationella konferenser och sex offentliga föreläsningar/seminarier.
Den genomförda studien lyfter fram olika aspekter av användningen av bränt tegel i Europa under hellenistisk tid och presenterar ett nytt perspektiv på spridningen av innovationer under antiken. Sammantaget har undersökningen bekräftat det paradoxala intryck som först kunde anas; att bränt tegel introducerades förvånansvärt sent i den grekisk-romerska världen, med tanke på den långa traditionen av att använda takpannor av terrakotta, men samtidigt mycket tidigare och med mer omfattande användningsområden än vad som tidigare har varit känt. Baserat på vad vi nu vet introducerades användningen av bränt tegel för murverk i Europa i mitten av 300-talet f.Kr. Innovationen togs först upp kring norra Egeiska havet och i det Trakiska inlandet, men föregicks av användningen av golvplattor av terrakotta. Under de följande århundradena spreds bränt tegel över stora delar av sydöstra Europa, den italienska halvön och Sicilien. Även om innovationen hade lång geografisk räckvidd, var användningen begränsad i omfattning samt sporadisk, både i tid och rum. Bränt tegel togs upp i staden Rom först i ett mycket sent skede, kanske inte förrän under kejsare Augustus. Detta sammanföll med en allmän expansion i användningen av innovationen och följdes av införandet av det standardiserade romerska teglet. De stora hellenistiska tegelstenarna fortsatte dock att användas i många delar av det Romerska imperiet.
En analys av likhetsnätverk, genererade utifrån arkeologiska data, har med hög statistisk signifikans visat att innovationen att använda bränt tegel spred sig som ett resultat av en kontinuerlig diffusionsprocess, eller flera sammanvävande diffusionsprocesser. Det betyder att bränt tegel i allmänhet inte uppfanns av olika personer på olika platser oberoende av varandra. Ursprunget till innovationen kan spåras till Främre Orienten.
Införandet av bränt tegel i det norra Egeiska området och Trakiska inlandet i mitten av 300-talet f.Kr. var möjligtvis inte det första exemplet på användning av tegel i den grekiska världen (grekerna kände till förekomsten av tegel långt tidigare), men denna gång fick innovationen fäste. Detta kan tolkas som ett slumpmässigt resultat av att särskilt innovativa hantverkare/byggare anlitades i byggprojekt som speglade intressen och behov hos en lika innovativ elit med internationella kontakter. Nära band med Anatolien, varifrån idén kan ha förmedlats, och en blandad kulturell miljö utgjorde förmodligen också viktiga förutsättningar. Det är troligt att de som var ansvariga för den tidigaste användningen av bränt tegel redan hade erfarenheter från andra terrakottaelement (takpannor och golvplattor). Möjligheten för byggherren att styra produktionen av takpannor i en ny riktning kan också ha varit avgörande. Ordningen i vilken takpannor, golvpannor och tegel för murverk introducerades i den grekisk-romerska världen återspeglar troligen terrakottaindustrins ekonomiska förutsättningar, eftersom samma sekvens upprepas under medeltiden.
Tillverkningen av bränt tegel krävde inga större tekniska framsteg; den nödvändiga tekniken fanns redan på de flesta ställen. Byggare och uppdragsgivare (sponsorer) av byggnader har identifierats som nyckelaktörer i spridningsprocessen; med andra ord de personer som beslutade om användningen av bränt tegel. Det är dock mycket sällan vi kan urskilja individerna bakom byggnaderna. Istället kretsar diskussionen kring olika aktörsgrupper. Förutom den ganska svårfångade gruppen ”byggmästare”, har ”elitbyggherrar” fått en framträdande plats, representerad av den frekventa förekomsten av offentliga eller monumentala byggnader i det aktuella materialet. Vissa fynd pekar på betydelsen av kunglig inblandning, särskilt i den tidiga fasen. Det finns också en trend av offentlig tillverkning och användning av bränt tegel, som sedan övergår till privata företagare och hushållsbruk.
Spridningsprocessen var resultatet av sociala kontakter mellan enskilda beslutsfattare som utövade någon form av inflytande på varandra. Oftast sträckte sig dessa kontakter över korta avstånd, vilket resulterade i en hög grad av rumslig klustring. I takt med den geografiska spridningen förändrades innovationens egenskaper i olika avseenden, till exempel när det gäller hur tegel användes. I likhetsnätverken gav fördelningen av variationer upphov till bildandet av kluster med relativt homogen användning. Dessa topologiska nätverkskluster överensstämmer ofta med rumsliga kluster och kan därmed identifieras som regionala ”tegelkulturer”. Vissa kontakter sträcker sig dock över mycket stora avstånd. Även om de var relativt få till antalet, hade dessa långdistanskontakter en djupgående inverkan på spridningsprocessen, vilket avsevärt förbättrade innovationens geografiska räckvidd. Det sociala nätverket bestående av potentiella användare kan därför betecknas som en ”small world”, och bränt tegel spreds definitivt inte som en vågfront.
Tillgänglig information indikerar också att nätverket inte var ”scale free”, det vill säga att det inte fanns några dominerande noder med ett oproportionerligt stort antal bågar. Istället kan spridningsprocessen beskrivas som ”demokratisk”, i den meningen att alla användare utövade mer eller mindre samma inflytande. Detta är ett något överraskande resultat, med tanke på att den hellenistiska världens storstäder ofta beskrivs som förebilder i kulturellt hänseende. Det finns inte bara en frånvaro av framträdande topologiska centra, många platser som kan kallas för ”centralplatser” på historiska och arkeologiska grunder (dvs. politiskt, kulturellt och ekonomiskt viktiga städer) verkar ha anammat innovationen först i ett relativt sent skede av spridningsprocessen när den närmade sig ett genombrott. Mest slående är att Athen och Rom tog upp innovationen så sent. Detta fenomen kan åtminstone delvis förklaras av en inneboende egenskap hos diffusionsprocessen, här kallad ”konservatismfaktorn”, som i vissa fall hindrar spridningen av nya innovationer i en mycket tätt sammankopplad del av ett socialt nätverk. Tillsammans med en allmänt fallenhet för konformitet kan sådan nätverk bidra till att bevara existerande bruk motverka nya idéer. En huvudförutsättning för detta fenomen är att innovationen i fråga är ”konkurrerande” snarare än ”kompletterande”. Användningen av tidigare etablerade alternativ kan då ha fördelen att utgöra normen.
Även om ”konservatismfaktorn” är rimlig i sig, så går den emot intuitionen att det fanns starkare incitament att ta till sig ny teknik i kraftigt urbaniserade områden, på grund av större efterfråga. Frånvaron (eller fördröjningen) av denna mekanism kan dock bero på att de upplevda relativa fördelarna med bränt tegel (motverkade av höga kostnader och frånvaro av status) under lång tid sågs som marginella av många beslutsfattare. Det är möjligt att det slutliga genombrottet för användningen av bränt tegel är relaterat till det faktum att innovationen gjorde sitt intog i staden Rom. Det är i så fall troligt att den fortsatta diffusionsprocessen, från kejsar Augustus och framåt, kan beskrivas som ett ”scale free” nätverk.
Spridningen av bränt tegel kan möjligen beskrivas som långsam och trevande fram till slutet av den hellenistiska perioden. Tiden från det att innovationen först introducerades till dess att spridningen började ta fart (ca 325 år) är längre än för andra jämförbara innovationer, men inte väldigt mycket, och det är därför viktigt att vi frågar oss vad som kan anses vara en ”normal” diffusionshastighet. Även på lokal nivå var användningen av bränt tegel ofta begränsad och sporadisk. Två möjliga förklaringar till har presenterats. En anledning kan vara den som föreslagits ovan, att de upplevda relativa fördelarna med att använda bränt tegel var marginella, eller åtminstone oklara för många beslutsfattare, vilket bidrog till en relativt hög tröskel för adoption. Detta tycks motsägas av det faktum att brända tegelstenar ofta valdes, och uppenbarligen uppskattades, på grund av deras specifika materialegenskaper: plasticitet (före bränning), hållbarhet, vattenbeständighet etc. Den andra förklaringen är att de allmänna villkoren för diffusion bland primära beslutsfattare (dvs. byggherrar och byggmästare) var ogynnsamma, vilket framgår av våra simuleringar. Detta skulle delvis ha berott på innovationens natur, som begränsade antalet potentiella användare; relevanta beslutsfattare var få och geografiskt utspridda. Trots den uppenbara geografiska räckvidden för deras sociala nätverk var spridningsprocessen därför ständigt nära att dö ut.
Diffusionsprocessens sårbarhet, indikerad av en mycket lång inledande fas före genombrott, tycks också vara utmärkande för många andra innovationer under antiken. Detta leder till frågan: Hur många hellenistiska innovationer misslyckades med att spridas och gick förlorade på grund av begränsningarna i nätverk som byggde på personliga kontakter? Fyndet av den anmärkningsvärda och unika Antikythera-mekanismen ger oss en relevant påminnelse i detta avseende.