Pedagogik: En historisk studie av en omstridd disciplin
I svensk offentlighet har den akademiska pedagogikdisciplinen ibland blivit ifrågasatt, inte minst på senare tid, samtidigt som den anses vara central för skola och samhälle. Denna tvetydiga roll har manifesterats många gånger genom disciplinens historia. I jämförelse med andra samhällsvetenskapliga discipliner har pedagogikämnet sällan blivit föremål för historiska studier. Syftet med detta projekt är att utforska den akademiska pedagogikens utmärkande drag och samhälleliga roll genom att historiskt analysera diskursen om disciplinen från 1940-talet och framåt. Forskningsfrågorna är:
1. Vad har framställts som den akademiska pedagogikens användningsområden, förtjänster och tillkortakommanden?
2. Vad har vid olika tidpunkter betraktats som disciplinens utmärkande drag och vad är det som har ifrågasatts?
3. Hur kan dessa förändringar över tid kontextualiseras i förhållande till skilda akademiska, professionella och politiska intressen?
Projektet analyserar tre perioder, 1940-, 1970- respektive 2000-talet, med fokus på tre retoriska arenor: vetenskapliga tidskrifter, kurslitteratur och den offentliga debatten. Med hjälp av vetenskapshistoriska och vetenskapssociologiska teoretiska perspektiv och genom synkrona och diakrona analyser avser projektet bidra med ny kunskap till såväl pedagogikhistorien som den allmänna vetenskapshistorien. Genom projektet kan även en grund läggas för mer nyanserade och konstruktiva diskussioner om skola, utbildning och kunskap i Sverige.
Slutredovisning
Projektet ”Pedagogik: En historisk studie av en omstridd disciplin” hade syftet att utforska den akademiska pedagogikens utmärkande drag och samhälleliga roll genom att historiskt analysera diskursen om disciplinen från 1940-talet och framåt. Projektet riktades in på tre perioder, 1940-, 1970- respektive 2000-talet, samt tre retoriska arenor: vetenskapliga tidskrifter, kurslitteratur och mediadebatten och genomfördes med hjälp av tre forskningsfrågor:
1. Vad har framställts som den akademiska pedagogikens användningsområden, förtjänster och tillkortakommanden?
2. Vad har vid olika tidpunkter betraktats som disciplinens utmärkande drag och vad är det som har ifrågasatts?
3. Hur kan dessa förändringar över tid kontextualiseras i förhållande till olika akademiska, professionella och politiska intressen?
I stora drag genomfördes projektet så som planerats. På mer konkret nivå skedde några betydelsefulla förändringar. Tidsperioden förlängdes till att omfatta även disciplinens etableringsperiod från början av 1900-talet. Undersökningsperioden avslutades 2001 då utbildningsvetenskap på bred front ersatte pedagogik som fältbenämning. Inte bara de valda tidsnedslagen undersöktes utan även skeendena mellan, detta för att historiska kontinuiteter och brott skulle bli tydligare och bättre historiskt förankrade. Valet av arenor kvarstod och gav hjälp att hålla forskningsfokus hela tiden. Gränsdragningarna mot universitetets övriga discipliner och relationen till humaniora ställdes i fokus under projektets första år, medan en bredare kontextualisering utvecklades allt eftersom.
De tre viktigaste resultaten:
Den akademiska pedagogikens utveckling har beskrivits i tre faser, avskilda av brytpunkter eller övergångsstadier markerade av specifika förändringar av organisatoriskt-akademiskt slag. Etableringsfasen då pedagogik, främst som en följd av lärarutbildningens behov, institutionaliserades som ett eget universitetsämne innebar skapandet av en akademisk grundutbildning och inrättande av professurer. Som den första svenska pedagogikprofessorn från och med 1910 försökte Bertil Hammer kombinera ett fasthållande vid ämnets humanistiska och filosofiska förankring med ett erkännande av lärarutbildningens behov och den nya psykologiska pedagogikens betydelse. Men det dröjde inte länge förrän den psykologiska sidan blev dominerande inom forskningen och i någon mån också inom utbildningen, även om pedagogikhistoria samt undervisningsmetodik fortsatte att ha sin givna plats där. Genom att psykologisk och experimentell pedagogisk forskning fick en förhärskande ställning kom ämnets filosofiska sida att försvagas och periodvis marginaliseras.
Under den följande expansionsfasen, vars början markerades av delningen av pedagogik och psykologi 1948, växte pedagogikämnet räknat till både antalet studenter och mängden forskning. I samband med utvecklingen av välfärdsstaten och den därmed förbundna reformeringen av skolväsendet var efterfrågan på pedagogiska forskares insatser påfallande stor. 1956 skapades Lärarhögskolan i Stockholm och snart tillkom andra lärarhögskolor runt om i landet. I mångt och mycket var det för att täcka den expanderande välfärdsstatens behov av pedagogiska utredningsexperter som den pedagogiska forskarkåren expanderade. Samtidigt diskuterades nya teoretiska och metodologiska perspektiv liksom frågan om vad pedagogerna borde ägna sig åt. Mot slutet av den expansiva perioden menade många att pedagogiken riskerade att förlora sin autonoma akademiska status genom forskningens nära koppling till skolsektorns och utbildningspolitikens behov.
Den tredje fasen inleddes i och med den stora högskolereformen 1977 då lärarhögskolorna införlivades i universitetets ram. Det innebar att den befintliga uppdelningen mellan pedagogik och praktisk pedagogik upphävdes. På den massmediala arenan ifrågasattes ämnets roll från olika politiska håll. I den så kallade kunskapsrörelsen formulerades en typ av kritik av både skolan och pedagogikämnet som alltsedan dess har varierats på olika sätt, om behovet av förstärkta ämneskunskaper, om flumskola och så vidare. Delvis som en reaktion på detta etablerades från omkring 1990 en pedagogisk motoffensiv som, tillsammans med att utbildning generellt tillskrevs en växande samhällelig betydelse, ledde till att ämnets ställning stärktes. Framåt sekelskiftet kom det pedagogiska fältet att omformuleras och alltmer tolkas i termer av utbildningsvetenskap, något som innebar både en breddning och en inskränkning. Nya medel tillfördes forskningen och lärarutbildningens forskningsgrund byggdes ut men pedagogikdisciplinen förlorade sitt tidigare kunskapsmonopol på det pedagogiska området.
Ur detta kan projektets tre viktigaste resultat urskiljas:
1. Pedagogikdisciplinens 1900-talshistoria har i Sverige tre distinkta faser, en etableringsfas (1907–1948), en expansionsfas (1948–1977) samt en transformationsfas (1977–2001).
2. Relationen till lärarutbildning har hela tiden varit oerhört central, men på olika sätt.
3. I förhållande till motsvarande utveckling i andra länder har pedagogikdisciplinens svenska historia särskilda kännetecken, till exempel den akademiska inramningens karaktär, den periodvis nära kopplingen till psykologi och den periodvis nära kopplingen till staten och skolreformerna.
Indelningen i skilda faser grundas på akademiskt administrativa händelser som haft stor formell och praktisk betydelse för disciplinen. Dessa händelser har lyfts fram också i tidigare forskning, men där har ofta andra brytpunkter uppmärksammats, beroende på vad som stått i centrum för studiernas analytiska ambitioner. Även om periodiseringen har ett stort förklaringsvärde är det viktigt att problematisera den. För det första finns det inslag av kontinuitet som binder samman de olika faserna. En sådan trögrörlig faktor har att göra med disciplinens omdiskuterade status. Under hela pedagogikens århundrade var ämnets identitet, styrkor och tillkortakommanden föremål för diskussioner. För det andra är respektive period på intet sätt homogen. Genom vårt fokus på olika arenor har vi kunnat visa att diskussionerna sett delvis olika ut i olika sammanhang. Vidare har de inbördes relationerna mellan våra tre fokuserade arenor – forskning, utbildning och massmedia – förändrats över tid. Under vissa perioder har arenorna varit relativt autonoma i förhållande till varandra medan de vid andra tidpunkter varit närmare sammanknutna. Vad gäller relationen mellan forskning och massmedia är det samlade intrycket att de båda arenorna allteftersom tenderat att frikopplas från varandra.
Projektet har genererat en hel del empiri som skulle göra det möjligt att göra mer detaljerade analyser av enskilda skeden, fenomen och personer inom den svenska pedagogikens historia. Här infinner sig forskningsfrågor som har att göra mer hur det kommer sig att viss typ av forskning under en viss tid uppstår, reproduceras, alternativt faller i glömska. Samtidigt som en ökad detaljnivå kan vara av värde reser projektet framförallt vidare frågor om hur den svenska utvecklingen kan förstås i ett bredare internationellt sammanhang. De flesta historiker över pedagogikforskningens historia är nationellt präglade, men givet de mönster för samarbete som funnits under hela 1900-talet skulle det vara av värde att på ett mer detaljerat sätt få kunskaper om mekanismerna för och effekterna av denna internationalisering.
Projektgruppen har deltagit i svenska och internationella konferenser, seminarier och workshops och anordnat ett eget symposium för att sprida och fördjupa diskussionerna kring projektets forskningsfrågor. Resultat från projektet har också förmedlats i forskarutbildningskurser. Samtliga publikationer från projektet är fritt tillgängliga online, open access.
1. Vad har framställts som den akademiska pedagogikens användningsområden, förtjänster och tillkortakommanden?
2. Vad har vid olika tidpunkter betraktats som disciplinens utmärkande drag och vad är det som har ifrågasatts?
3. Hur kan dessa förändringar över tid kontextualiseras i förhållande till olika akademiska, professionella och politiska intressen?
I stora drag genomfördes projektet så som planerats. På mer konkret nivå skedde några betydelsefulla förändringar. Tidsperioden förlängdes till att omfatta även disciplinens etableringsperiod från början av 1900-talet. Undersökningsperioden avslutades 2001 då utbildningsvetenskap på bred front ersatte pedagogik som fältbenämning. Inte bara de valda tidsnedslagen undersöktes utan även skeendena mellan, detta för att historiska kontinuiteter och brott skulle bli tydligare och bättre historiskt förankrade. Valet av arenor kvarstod och gav hjälp att hålla forskningsfokus hela tiden. Gränsdragningarna mot universitetets övriga discipliner och relationen till humaniora ställdes i fokus under projektets första år, medan en bredare kontextualisering utvecklades allt eftersom.
De tre viktigaste resultaten:
Den akademiska pedagogikens utveckling har beskrivits i tre faser, avskilda av brytpunkter eller övergångsstadier markerade av specifika förändringar av organisatoriskt-akademiskt slag. Etableringsfasen då pedagogik, främst som en följd av lärarutbildningens behov, institutionaliserades som ett eget universitetsämne innebar skapandet av en akademisk grundutbildning och inrättande av professurer. Som den första svenska pedagogikprofessorn från och med 1910 försökte Bertil Hammer kombinera ett fasthållande vid ämnets humanistiska och filosofiska förankring med ett erkännande av lärarutbildningens behov och den nya psykologiska pedagogikens betydelse. Men det dröjde inte länge förrän den psykologiska sidan blev dominerande inom forskningen och i någon mån också inom utbildningen, även om pedagogikhistoria samt undervisningsmetodik fortsatte att ha sin givna plats där. Genom att psykologisk och experimentell pedagogisk forskning fick en förhärskande ställning kom ämnets filosofiska sida att försvagas och periodvis marginaliseras.
Under den följande expansionsfasen, vars början markerades av delningen av pedagogik och psykologi 1948, växte pedagogikämnet räknat till både antalet studenter och mängden forskning. I samband med utvecklingen av välfärdsstaten och den därmed förbundna reformeringen av skolväsendet var efterfrågan på pedagogiska forskares insatser påfallande stor. 1956 skapades Lärarhögskolan i Stockholm och snart tillkom andra lärarhögskolor runt om i landet. I mångt och mycket var det för att täcka den expanderande välfärdsstatens behov av pedagogiska utredningsexperter som den pedagogiska forskarkåren expanderade. Samtidigt diskuterades nya teoretiska och metodologiska perspektiv liksom frågan om vad pedagogerna borde ägna sig åt. Mot slutet av den expansiva perioden menade många att pedagogiken riskerade att förlora sin autonoma akademiska status genom forskningens nära koppling till skolsektorns och utbildningspolitikens behov.
Den tredje fasen inleddes i och med den stora högskolereformen 1977 då lärarhögskolorna införlivades i universitetets ram. Det innebar att den befintliga uppdelningen mellan pedagogik och praktisk pedagogik upphävdes. På den massmediala arenan ifrågasattes ämnets roll från olika politiska håll. I den så kallade kunskapsrörelsen formulerades en typ av kritik av både skolan och pedagogikämnet som alltsedan dess har varierats på olika sätt, om behovet av förstärkta ämneskunskaper, om flumskola och så vidare. Delvis som en reaktion på detta etablerades från omkring 1990 en pedagogisk motoffensiv som, tillsammans med att utbildning generellt tillskrevs en växande samhällelig betydelse, ledde till att ämnets ställning stärktes. Framåt sekelskiftet kom det pedagogiska fältet att omformuleras och alltmer tolkas i termer av utbildningsvetenskap, något som innebar både en breddning och en inskränkning. Nya medel tillfördes forskningen och lärarutbildningens forskningsgrund byggdes ut men pedagogikdisciplinen förlorade sitt tidigare kunskapsmonopol på det pedagogiska området.
Ur detta kan projektets tre viktigaste resultat urskiljas:
1. Pedagogikdisciplinens 1900-talshistoria har i Sverige tre distinkta faser, en etableringsfas (1907–1948), en expansionsfas (1948–1977) samt en transformationsfas (1977–2001).
2. Relationen till lärarutbildning har hela tiden varit oerhört central, men på olika sätt.
3. I förhållande till motsvarande utveckling i andra länder har pedagogikdisciplinens svenska historia särskilda kännetecken, till exempel den akademiska inramningens karaktär, den periodvis nära kopplingen till psykologi och den periodvis nära kopplingen till staten och skolreformerna.
Indelningen i skilda faser grundas på akademiskt administrativa händelser som haft stor formell och praktisk betydelse för disciplinen. Dessa händelser har lyfts fram också i tidigare forskning, men där har ofta andra brytpunkter uppmärksammats, beroende på vad som stått i centrum för studiernas analytiska ambitioner. Även om periodiseringen har ett stort förklaringsvärde är det viktigt att problematisera den. För det första finns det inslag av kontinuitet som binder samman de olika faserna. En sådan trögrörlig faktor har att göra med disciplinens omdiskuterade status. Under hela pedagogikens århundrade var ämnets identitet, styrkor och tillkortakommanden föremål för diskussioner. För det andra är respektive period på intet sätt homogen. Genom vårt fokus på olika arenor har vi kunnat visa att diskussionerna sett delvis olika ut i olika sammanhang. Vidare har de inbördes relationerna mellan våra tre fokuserade arenor – forskning, utbildning och massmedia – förändrats över tid. Under vissa perioder har arenorna varit relativt autonoma i förhållande till varandra medan de vid andra tidpunkter varit närmare sammanknutna. Vad gäller relationen mellan forskning och massmedia är det samlade intrycket att de båda arenorna allteftersom tenderat att frikopplas från varandra.
Projektet har genererat en hel del empiri som skulle göra det möjligt att göra mer detaljerade analyser av enskilda skeden, fenomen och personer inom den svenska pedagogikens historia. Här infinner sig forskningsfrågor som har att göra mer hur det kommer sig att viss typ av forskning under en viss tid uppstår, reproduceras, alternativt faller i glömska. Samtidigt som en ökad detaljnivå kan vara av värde reser projektet framförallt vidare frågor om hur den svenska utvecklingen kan förstås i ett bredare internationellt sammanhang. De flesta historiker över pedagogikforskningens historia är nationellt präglade, men givet de mönster för samarbete som funnits under hela 1900-talet skulle det vara av värde att på ett mer detaljerat sätt få kunskaper om mekanismerna för och effekterna av denna internationalisering.
Projektgruppen har deltagit i svenska och internationella konferenser, seminarier och workshops och anordnat ett eget symposium för att sprida och fördjupa diskussionerna kring projektets forskningsfrågor. Resultat från projektet har också förmedlats i forskarutbildningskurser. Samtliga publikationer från projektet är fritt tillgängliga online, open access.