Språkförändringars spridning i den sena nyengelskan
Mitt projekt om den sena nyengelskan (1700-1900) kommer att utmynna i en bok som belyser ett centralt ämne inom den historiska lingvistiken: sambandet mellan sociokulturell och språklig förändring. Den sena nyengelskan är av särskilt intresse i detta avseende eftersom den verkar präglas av större stabilitet än väntat. Språkanvändarnas ökade geografiska och sociala rörlighet under perioden måste ha lett till svagare sociala nätverk, vilket borde främja språkförändring; men den sena nyengelskans struktur framstår tvärtom som huvudsakligen stabil. Denna paradox behöver behandlas då den verkar underminera det viktiga teoretiska antagandet att sociokulturella och språkliga förändringar är sammanlänkade. I boken hävdar jag att den sena nyengelskan i själva verket uppvisar att stort antal kvantitativa förskjutningar i språkdrags frekvens, men eftersom dessa (i) sker på individnivå och (ii) inte leder till att nya språkdrag uppkommer uppstår en illusion av stabilitet. Jag visar också att det är just sådana förändringar som kan väntas korrelera med försvagade sociala nätverk. Min argumentation illustreras konkret genom fyra korpusbaserade fallstudier av två viktiga typer av språkförändring i sen nyengelsk syntax: informalisering (d.v.s. språkdrag som kännetecknar talspråk blir vanligare i skrift) och förtätning (d.v.s. en viss betydelse uttrycks med färre ord). Boken ökar därmed även vår kunskap om vad som fortfarande är en relativt outforskad period i det engelska språkets historia.
Slutredovisning
Min RJ Sabbatical gjorde det möjligt för mig att avsluta mitt monografiprojekt om syntaktisk förändring i den sena nyengelskan. Monografin publicerades i slutet av 2021 på Cambridge University Press. Monografiformatet var väl lämpat för projektet eftersom det medgav att jag kunde kombinera en omfattande teoretisk diskussion om språkförändring och om hur den sena nyengelskan passar in i teorier om hur språk förändras med noggranna empiriska studier. Det skulle ha varit svårt att utföra detta i artikelform. Eftersom boken gavs ut på ett välkänt internationellt förlag har den redan recenserats i positiva ordalag i en framstående tidskrift, och fler recensioner är att vänta.
Förutom själva publikationen gav medlen också mig möjlighet att hålla ett föredrag om vissa av resultaten från projektet på en konferens i en serie som fokuserar just på den sena nyengelska perioden, d.v.s. 1700-1900. Jag fick därmed såväl tillfälle att diskutera bokens innehåll med experter på området som möjlighet att sprida forskningsrönen till en ännu större publik.
Bokens huvudmål är att sätta in syntaktisk förändring i den sena nyengelskan i ett större sammanhang för att förklara det som jag kallar "stabilitetsparadoxen". Forskning om sociala nätverks inverkan på språkbruket har visat att språk förändras mer när samhällena där de talas kännetecknas av relativt svaga kopplingar mellan personerna som ingår i nätverken; starka kopplingar däremot gör språkbruket mer konservativt. Sett ur det perspektivet borde den sena nyengelskan genomgå stora förändringar, eftersom den ökade geografiska och sociala rörligheten (t.ex. urbaniseringen och den växande medelklassen) under perioden bidrog till att många gamla nätverk med starka kopplingar på landsbygden bröts samman och ersattes av svagare kopplingar i urbana miljöer. Trots detta verkar forskningen peka på att engelskan genomgår relativt få förändringar mellan 1700 och 1900. Stabilitetsparadoxen består alltså i att den sena nyengelskan framstår som stabil trots att den inte borde göra det.
I bokens teoretiska resonemang visar jag att den sena nyengelskan verkar vara stabil på grund av flera samverkande orsaker. För det första talade de flesta människor som påverkade varandras språkbruk genom svaga nätverkskopplingar relativt liknande dialekter från början; migrationen till många av städerna skedde främst från den omkringliggande landsbygden. Detta gör att justeringarna i deras idiolekter (deras individuella versioner av det engelska språket) blev relativt små trots att ett mycket stort antal idiolekter påverkades. För det andra förändrade många språkanvändare som avancerade socialt sitt språk i riktning mot standardengelskan eftersom den varieteten åtnjöt prestige. Dessa förändringar blir därmed mer eller mindre osynliga över individnivån eftersom standardengelskan redan fanns beskriven. För det tredje dominerar standardengelskan extra tydligt i de språkliga belägg vi har tillgång till från perioden mellan 1750 och 1900 på grund av att denna period inträffar mellan (i) standardengelskans framväxt som en tydligt beskriven, eftersträvansvärd varietet och (ii) de teknologiska landvinningar som snart därefter skulle möjliggöra inspelning av informellt talspråk. Dessa och andra orsaker skapar alltså en illusion av språklig stabilitet.
Jag argumenterar vidare för att studier som baseras på korpusar, d.v.s. stora digitaliserade textsamlingar, är särskilt lämpade för att undersöka de förändringar som faktiskt går att studera i texter. Detta beror på att dessa förändringar ofta märks som kvantitativa förskjutningar hos olika språkdrags frekvenser, och stora databaser som möjliggör automatisk utsökning av syntaktiska mönster kan därför vara nödvändiga för att synliggöra förändringarna.
I boken studerar jag två språkdrag som kan tyda på att den skrivna 1800-talsengelskan blir mer informell: sammandragningar av negationen 'not', t.ex. 'won't' för 'will not', och bruket av konjunktionen 'and' för att länka satser snarare än fraser. Förändringar av den här typen kännetecknar genrer som genomgår popularisering och vänder sig till en bred publik; emellertid kan förändringarna bromsas om de vardagliga språkdragen kritiseras öppet i preskriptiva källor. Detta syns tydligt i resultaten: 'not'-sammandragning, som ofta kritiserades, blir vanligare framför allt i genrer som skådespel och skönlitteratur, där vardaglig dialog ofta återges naturligt, medan motsvarande ökning inte sker i tidningsspråk. Dags- och veckopressen kännetecknas däremot av betydligt fler satser som länkas med 'and', vilket inte kritiserades på samma sätt (förutom när 'and' uppträder i början av en mening).
Jag undersöker också två språkdrag som tyder på förtätning i språket (d.v.s. att samma betydelse uttrycks med färre ord än tidigare): substantiv som attribut i nominalfraser, t.ex. 'telegraph' i 'the telegraph wires', och participsatser, t.ex. 'passing the windways' i 'the air passing the windways'. Resultaten visar att i synnerhet substantiv som attribut blir betydligt vanligare i 1800-talets tidningsspråk. Journalistisk prosa blir alltså mer vardaglig på samma gång som den förtätas; detta beror på att den måste ta hänsyn till både en allt bredare läsekrets och ett behov av att få in så mycket innehåll som möjligt på ett begränsat utrymme i tidningen.
Projektet väcker två vidare forskningsfrågor som har att göra med tillgängligt primärmaterial resp. val av metod. Vad primärmaterial beträffar visar undersökningarna att det vore önskvärt att tillgängliggöra fler texter som aldrig tryckts för språkvetenskaplig forskning. Handskrivna brev, dagboksanteckningar etc., i synnerhet sådana som skrevs av arbetarklassens språkanvändare, skulle bli ett ytterst välkommet komplement till existerande källor, och de skulle också kunna hjälpa oss att besvara de teoretiska frågorna om språkförändringarnas utsträckning. När det gäller val av metod betonar jag den komplexa frågeställningen som rör hur ett språkdrags frekvens ska beräknas: per ett visst antal ord eller i relation till frekvensen hos ett eller flera språkdrag som utgör alternativa sätt att uttrycka samma betydelse. Jag hoppas kunna återkomma till båda frågeställningarna i min framtida forskning.
Förutom själva publikationen gav medlen också mig möjlighet att hålla ett föredrag om vissa av resultaten från projektet på en konferens i en serie som fokuserar just på den sena nyengelska perioden, d.v.s. 1700-1900. Jag fick därmed såväl tillfälle att diskutera bokens innehåll med experter på området som möjlighet att sprida forskningsrönen till en ännu större publik.
Bokens huvudmål är att sätta in syntaktisk förändring i den sena nyengelskan i ett större sammanhang för att förklara det som jag kallar "stabilitetsparadoxen". Forskning om sociala nätverks inverkan på språkbruket har visat att språk förändras mer när samhällena där de talas kännetecknas av relativt svaga kopplingar mellan personerna som ingår i nätverken; starka kopplingar däremot gör språkbruket mer konservativt. Sett ur det perspektivet borde den sena nyengelskan genomgå stora förändringar, eftersom den ökade geografiska och sociala rörligheten (t.ex. urbaniseringen och den växande medelklassen) under perioden bidrog till att många gamla nätverk med starka kopplingar på landsbygden bröts samman och ersattes av svagare kopplingar i urbana miljöer. Trots detta verkar forskningen peka på att engelskan genomgår relativt få förändringar mellan 1700 och 1900. Stabilitetsparadoxen består alltså i att den sena nyengelskan framstår som stabil trots att den inte borde göra det.
I bokens teoretiska resonemang visar jag att den sena nyengelskan verkar vara stabil på grund av flera samverkande orsaker. För det första talade de flesta människor som påverkade varandras språkbruk genom svaga nätverkskopplingar relativt liknande dialekter från början; migrationen till många av städerna skedde främst från den omkringliggande landsbygden. Detta gör att justeringarna i deras idiolekter (deras individuella versioner av det engelska språket) blev relativt små trots att ett mycket stort antal idiolekter påverkades. För det andra förändrade många språkanvändare som avancerade socialt sitt språk i riktning mot standardengelskan eftersom den varieteten åtnjöt prestige. Dessa förändringar blir därmed mer eller mindre osynliga över individnivån eftersom standardengelskan redan fanns beskriven. För det tredje dominerar standardengelskan extra tydligt i de språkliga belägg vi har tillgång till från perioden mellan 1750 och 1900 på grund av att denna period inträffar mellan (i) standardengelskans framväxt som en tydligt beskriven, eftersträvansvärd varietet och (ii) de teknologiska landvinningar som snart därefter skulle möjliggöra inspelning av informellt talspråk. Dessa och andra orsaker skapar alltså en illusion av språklig stabilitet.
Jag argumenterar vidare för att studier som baseras på korpusar, d.v.s. stora digitaliserade textsamlingar, är särskilt lämpade för att undersöka de förändringar som faktiskt går att studera i texter. Detta beror på att dessa förändringar ofta märks som kvantitativa förskjutningar hos olika språkdrags frekvenser, och stora databaser som möjliggör automatisk utsökning av syntaktiska mönster kan därför vara nödvändiga för att synliggöra förändringarna.
I boken studerar jag två språkdrag som kan tyda på att den skrivna 1800-talsengelskan blir mer informell: sammandragningar av negationen 'not', t.ex. 'won't' för 'will not', och bruket av konjunktionen 'and' för att länka satser snarare än fraser. Förändringar av den här typen kännetecknar genrer som genomgår popularisering och vänder sig till en bred publik; emellertid kan förändringarna bromsas om de vardagliga språkdragen kritiseras öppet i preskriptiva källor. Detta syns tydligt i resultaten: 'not'-sammandragning, som ofta kritiserades, blir vanligare framför allt i genrer som skådespel och skönlitteratur, där vardaglig dialog ofta återges naturligt, medan motsvarande ökning inte sker i tidningsspråk. Dags- och veckopressen kännetecknas däremot av betydligt fler satser som länkas med 'and', vilket inte kritiserades på samma sätt (förutom när 'and' uppträder i början av en mening).
Jag undersöker också två språkdrag som tyder på förtätning i språket (d.v.s. att samma betydelse uttrycks med färre ord än tidigare): substantiv som attribut i nominalfraser, t.ex. 'telegraph' i 'the telegraph wires', och participsatser, t.ex. 'passing the windways' i 'the air passing the windways'. Resultaten visar att i synnerhet substantiv som attribut blir betydligt vanligare i 1800-talets tidningsspråk. Journalistisk prosa blir alltså mer vardaglig på samma gång som den förtätas; detta beror på att den måste ta hänsyn till både en allt bredare läsekrets och ett behov av att få in så mycket innehåll som möjligt på ett begränsat utrymme i tidningen.
Projektet väcker två vidare forskningsfrågor som har att göra med tillgängligt primärmaterial resp. val av metod. Vad primärmaterial beträffar visar undersökningarna att det vore önskvärt att tillgängliggöra fler texter som aldrig tryckts för språkvetenskaplig forskning. Handskrivna brev, dagboksanteckningar etc., i synnerhet sådana som skrevs av arbetarklassens språkanvändare, skulle bli ett ytterst välkommet komplement till existerande källor, och de skulle också kunna hjälpa oss att besvara de teoretiska frågorna om språkförändringarnas utsträckning. När det gäller val av metod betonar jag den komplexa frågeställningen som rör hur ett språkdrags frekvens ska beräknas: per ett visst antal ord eller i relation till frekvensen hos ett eller flera språkdrag som utgör alternativa sätt att uttrycka samma betydelse. Jag hoppas kunna återkomma till båda frågeställningarna i min framtida forskning.