Ursäkt eller icke-ursäkt? Om offentliga ursäkters reception i medierad diskurs efter #MeToo
Projektets syfte är att identifiera och analysera hur diskursdeltagare tar emot och avfärdar offentliga ursäkter i kölvattnet av #MeToo-rörelsen, i medierad journalistisk interaktion samt i informell kommunikation i sociala medier. Ursäkternas reception analyseras med fokus på hur diskursdeltagarna bedriver en sorts folklingvistik genom att åberopa föreställningar om vad som utgör en verklig ursäkt. Därtill analyseras dessa praktiker som en form av vardagligt utövande av politiskt deltagande i sociala medier. I #MeToo-sammanhanget har ett flertal framstående offentliga personer gjort uttalanden efter att ha anklagats för trakasserier eller övergrepp. Sådana uttalanden har ofta tagits emot av en lekmannapublik som otillräckliga eller oärliga försök att be om ursäkt – som icke-ursäkter. Genom fallstudier som tillämpar etnometodologisk samtalsanalys (EMCA) samt digital diskursanalys (DDA), kommer projektet att undersöka, för det första, hur de ursprungliga uttalandena utformats och levererats, och, för det andra, hur mottagandet av uttalandena som icke-ursäkter kommit till uttryck i traditionell journalistisk diskurs såväl som i informell diskurs i sociala medier. Resultaten kommer att spridas i internationella tidskriftspublikationer, samt i ett bokprojekt och genom populärvetenskapliga kanaler. Resultaten förväntas belysa skärningspunkten mellan språk och politik vid en tidpunkt då både diskursiva och politiska normer omförhandlas i medierade kontexter.
Slutredovisning
VETENSKAPLIG REDOVISNING
Ursäkt eller icke-ursäkt? Om offentliga ursäkters reception i medierad diskurs efter #MeToo
RJ dnr P-19:0213
Peter Wikström, docent i engelska, Karlstads universitet (projektledare)
Erica Sandlund, professor i engelska, Karlstads universitet (projektforskare)
Projektet ”Ursäkt eller icke-ursäkt?” skapar kunskap om offentliga ursäkter och deras mottagande i medierad diskurs i kontexten av #MeToo. Projektet påbörjades 1 januari 2020 och avslutades formellt i december 2023, men publicering och spridning av projektets resultat fortlöper de följande åren. Med en språkvetenskaplig och diskursanalytisk ansats syftade projektet till att redogöra för hur metadiskursiva konceptualiseringar av offentliga ursäkter som ”icke-ursäkter” används av diskursdeltagare för att göra språkliga, moraliska och politiska värderingar och ställningstaganden i medierad diskurs. Projektet genomfördes genom fallstudier som på olika vis närmat sig följande forskningsfråga:
- I högprofilerade fall där en offentlig person har anklagats för sexuella överträdelser, gjort en offentlig utsaga allmänt uppfattad som en ursäkt samt mötts av kritik för denna utsaga som en ”icke-ursäkt”,
1) Hur medierades, utformades och levererades själva utsagan som en offentlig diskursiv handling?
2) Hur artikulerades mottagandet av utsagan som en icke-ursäkt i journalistisk medierad diskurs?
3) Hur artikulerades mottagandet av utsagan som en icke-ursäkt i informell diskurs i sociala medier?
Detta är ett levande forskningsområde, så nya potentiella fall och nya utsagor i offentligheten av relevans för projektet har framkommit löpande under projektperioden. Projektets fallstudier har berört fall från hösten 2016 (cirka ett år innan #MeToo-rörelsens stora populära genombrott) fram till och med våren 2021, med ett huvudsakligt fokus på fall från en engelskspråkig nordamerikansk kontext men även från en svensk kontext. Under projektets gång har 11 specifika fall analyserats (sju från amerikansk kontext och fyra från svensk kontext), med ett huvudsakligt fokus på ett underurval av dessa. Analyserna genomfördes med fokus på bland annat redogörelser och förklaringar avseende anklagelsen, ansvarstagande, språkliga konstruktioner av mottagare och offer samt explicita ursäktsformuleringar. Vidare studerades hur användare rekryterar genuskodade kategorier som resurs för att aktualisera #MeToo-kontexten i mottagande och bedömning av ursäkter. Kontrastiva jämförelser mellan icke-ursäkter och ett avvikande fall med en ursäkt som allmänt uppfattas som exceptionellt framgångsrik har även genomförts. Resultaten av analysarbetet har i första hand spridits genom både akademiska och populära forskningspresentationer, samtidigt som arbete fortskridit med författande av vetenskapliga artiklar och förarbete för en monografi.
De huvudsakliga resultaten, vilka alla har bidragit till att besvara projektets forskningsfrågor, kan sammanfattas som följer:
1) Folklingvistisk kritik av #MeToo-ursäkter används som resurs för att göra ställningstaganden:
Deltagare i både journalistisk och socialt medierad diskurs kring #MeToo-relaterade ursäkter genomför ofta en lekmannamässig språklig analys av ursäkterna. Denna analys kan exempelvis bestå i jämförelser med andra välkända ursäkter, kommentarer på ordval eller retoriska strategier, återgivning av valda delar av ursäkten som kritiseras eller problematiseras samt parafraseringar som satiriserar ursäkten. När diskursdeltagare riktar fokus mot #MeToo-ursäkternas språkliga form kan detta spegla populära folklingvistiska föreställningar som inte nödvändigtvis har stöd i språkvetenskaplig analys av ursäktshandlingar (exempelvis preskriptiva föreställningar om att ursäkter måste formuleras på vissa sätt eller inte kan formuleras på vissa sätt). Å andra sidan åstadkommer diskursdeltagare ofta också insiktsfulla analyser av hur ursäkternas språkliga formulering kan vara manipulativ, tendentiös eller selektiv. Diskursdeltagarnas analyser är dock aldrig systematiska eller objektiva, utan i sin tur också selektiva och tendentiösa: Receptionen av ursäkterna syftar alltid till att understödja värderingar eller ställningstaganden (exempelvis moraliska eller politiska).
2) Receptionen av #MeToo-ursäkter speglar ursäktens komplexa natur som talhandling:
I receptionen fokuserar diskursdeltagare inte bara på ursäkternas verbala innehåll utan också, och ofta uteslutande, på andra retoriska, mediala eller kontextuella faktorer. Exempelvis hänvisar diskursdeltagare i sina värderingar av ursäkterna till kategoriseringar av sociala aktörer, övertygelser om (påstådda) förövares eller offers moraliska karaktär eller tillförlitlighet, spekulation om ursäktarens juridiska situation eller potentiella juridiska konsekvenser, kritik av ursäktarens val av medium eller ursäktens medierade framförande, värderingar av ursäktarens kroppsspråk eller uppförande och inte minst värderingar av (den påstådda) överträdelsens natur. Sådana faktorer används som en resurs för att tolka ursäkten eller ifrågasätta dess äkthet, exempelvis som stöd för att argumentera att ursäktaren egentligen har en annan agenda, att ursäkten är politiskt framtvingad, att överträdelsen är av en art som är oförlåtlig eller att ursäktaren inte kan erkänna eller ställa sig till svars för sina verkliga överträdelser på grund av risken för juridiska konsekvenser. Ickeverbala, paralingvistiska, mediala och kontextuella faktorer – eller socialt delade föreställningar om sådana faktorer – är således centrala för hur diskursdeltagare värderar offentliga ursäkter.
3) #MeToo-kontexten i sig är central:
Fallen som undersökts kan anses utgöra en del av sorts kanon av kända #MeToo-fall. #MeToo-rörelsen i sig nämns aldrig direkt i de närstuderade ursäkterna, men ursäkterna är som regel utformade på sätt som reflekterar eller indexerar #MeToo som social kontext. Flera ursäktare topikaliserar explicit maktförhållanden mellan män och kvinnor och frågor om mäns sexuella våld mot kvinnor, oftast för att förneka egen skuld därvid eller för att placera sådan skuld i det förflutna. Andra ursäkter är systematiskt utformade för att kringgå genus, exempelvis genom att enbart könsneutrala kategorier används för att omtala potentiella eller faktiska anklagare eller offer. Ett mönster är att ursäktare anför genus som relevant i framställanden av ett försvar av den egna moraliskt oskyldiga eller bättrade karaktären, men negligerar genus i framställandet av överträdelsen och i själva ursäktsformuleringen. I receptionen av ursäkterna förekommer ofta kritik av hur ursäkterna förhåller sig till genus, och ursäkterna behandlas ofta av diskursdeltagarna själva som en sorts fallstudier i hur män svarar på #MeToo. Oavsett om ursäktaren hävdar sig respektera kvinnor, betonar sina goda relationer till närstående kvinnor eller, tvärtom, systematiskt utformar ursäkten för att negligera genus, ser många i receptionen dessa val som strategier för att hantera (eller undvika) situationens genusimplikationer. Därtill positionerar diskursdeltagarna ofta sig själva i relation till #MeToo eller feminism i samband med att de gör värderingar av ursäkterna. Ett mönster, i synnerhet i sociala medier, är att diskursdeltagare genom sin kritik av ursäkterna uppvisar solidaritet med #MeToo-rörelsen.
Genom kvalitativa näranalyser av språkliga och diskursiva förhandlingar i receptionen av offentliga ursäkter bidrar projektets resultat till både empirisk och teoretisk kunskapsbildning om ursäkter inom språkvetenskaplig forskning. Genom detta fokus gör projektet också ett unikt bidrag till den fortfarande framväxande kunskapsbildningen om #MeToo specifikt, och forskningsdomänen språk och genus vidare.
Projektet genomfördes inte med något formell samverkanspartner, men har under sin gång utvecklats genom informell och ad hoc-samverkan lokalt och regionalt. Exempelvis anslöt sig forskarlaget under projektperioden som ”affiliated researchers” till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, och bidrog till arrangemanget ”Sanning, lögn och språk” i september 2020 vilket var ett samverkansprojekt mellan Region Värmland och AGERA Värmland.
Ursäkt eller icke-ursäkt? Om offentliga ursäkters reception i medierad diskurs efter #MeToo
RJ dnr P-19:0213
Peter Wikström, docent i engelska, Karlstads universitet (projektledare)
Erica Sandlund, professor i engelska, Karlstads universitet (projektforskare)
Projektet ”Ursäkt eller icke-ursäkt?” skapar kunskap om offentliga ursäkter och deras mottagande i medierad diskurs i kontexten av #MeToo. Projektet påbörjades 1 januari 2020 och avslutades formellt i december 2023, men publicering och spridning av projektets resultat fortlöper de följande åren. Med en språkvetenskaplig och diskursanalytisk ansats syftade projektet till att redogöra för hur metadiskursiva konceptualiseringar av offentliga ursäkter som ”icke-ursäkter” används av diskursdeltagare för att göra språkliga, moraliska och politiska värderingar och ställningstaganden i medierad diskurs. Projektet genomfördes genom fallstudier som på olika vis närmat sig följande forskningsfråga:
- I högprofilerade fall där en offentlig person har anklagats för sexuella överträdelser, gjort en offentlig utsaga allmänt uppfattad som en ursäkt samt mötts av kritik för denna utsaga som en ”icke-ursäkt”,
1) Hur medierades, utformades och levererades själva utsagan som en offentlig diskursiv handling?
2) Hur artikulerades mottagandet av utsagan som en icke-ursäkt i journalistisk medierad diskurs?
3) Hur artikulerades mottagandet av utsagan som en icke-ursäkt i informell diskurs i sociala medier?
Detta är ett levande forskningsområde, så nya potentiella fall och nya utsagor i offentligheten av relevans för projektet har framkommit löpande under projektperioden. Projektets fallstudier har berört fall från hösten 2016 (cirka ett år innan #MeToo-rörelsens stora populära genombrott) fram till och med våren 2021, med ett huvudsakligt fokus på fall från en engelskspråkig nordamerikansk kontext men även från en svensk kontext. Under projektets gång har 11 specifika fall analyserats (sju från amerikansk kontext och fyra från svensk kontext), med ett huvudsakligt fokus på ett underurval av dessa. Analyserna genomfördes med fokus på bland annat redogörelser och förklaringar avseende anklagelsen, ansvarstagande, språkliga konstruktioner av mottagare och offer samt explicita ursäktsformuleringar. Vidare studerades hur användare rekryterar genuskodade kategorier som resurs för att aktualisera #MeToo-kontexten i mottagande och bedömning av ursäkter. Kontrastiva jämförelser mellan icke-ursäkter och ett avvikande fall med en ursäkt som allmänt uppfattas som exceptionellt framgångsrik har även genomförts. Resultaten av analysarbetet har i första hand spridits genom både akademiska och populära forskningspresentationer, samtidigt som arbete fortskridit med författande av vetenskapliga artiklar och förarbete för en monografi.
De huvudsakliga resultaten, vilka alla har bidragit till att besvara projektets forskningsfrågor, kan sammanfattas som följer:
1) Folklingvistisk kritik av #MeToo-ursäkter används som resurs för att göra ställningstaganden:
Deltagare i både journalistisk och socialt medierad diskurs kring #MeToo-relaterade ursäkter genomför ofta en lekmannamässig språklig analys av ursäkterna. Denna analys kan exempelvis bestå i jämförelser med andra välkända ursäkter, kommentarer på ordval eller retoriska strategier, återgivning av valda delar av ursäkten som kritiseras eller problematiseras samt parafraseringar som satiriserar ursäkten. När diskursdeltagare riktar fokus mot #MeToo-ursäkternas språkliga form kan detta spegla populära folklingvistiska föreställningar som inte nödvändigtvis har stöd i språkvetenskaplig analys av ursäktshandlingar (exempelvis preskriptiva föreställningar om att ursäkter måste formuleras på vissa sätt eller inte kan formuleras på vissa sätt). Å andra sidan åstadkommer diskursdeltagare ofta också insiktsfulla analyser av hur ursäkternas språkliga formulering kan vara manipulativ, tendentiös eller selektiv. Diskursdeltagarnas analyser är dock aldrig systematiska eller objektiva, utan i sin tur också selektiva och tendentiösa: Receptionen av ursäkterna syftar alltid till att understödja värderingar eller ställningstaganden (exempelvis moraliska eller politiska).
2) Receptionen av #MeToo-ursäkter speglar ursäktens komplexa natur som talhandling:
I receptionen fokuserar diskursdeltagare inte bara på ursäkternas verbala innehåll utan också, och ofta uteslutande, på andra retoriska, mediala eller kontextuella faktorer. Exempelvis hänvisar diskursdeltagare i sina värderingar av ursäkterna till kategoriseringar av sociala aktörer, övertygelser om (påstådda) förövares eller offers moraliska karaktär eller tillförlitlighet, spekulation om ursäktarens juridiska situation eller potentiella juridiska konsekvenser, kritik av ursäktarens val av medium eller ursäktens medierade framförande, värderingar av ursäktarens kroppsspråk eller uppförande och inte minst värderingar av (den påstådda) överträdelsens natur. Sådana faktorer används som en resurs för att tolka ursäkten eller ifrågasätta dess äkthet, exempelvis som stöd för att argumentera att ursäktaren egentligen har en annan agenda, att ursäkten är politiskt framtvingad, att överträdelsen är av en art som är oförlåtlig eller att ursäktaren inte kan erkänna eller ställa sig till svars för sina verkliga överträdelser på grund av risken för juridiska konsekvenser. Ickeverbala, paralingvistiska, mediala och kontextuella faktorer – eller socialt delade föreställningar om sådana faktorer – är således centrala för hur diskursdeltagare värderar offentliga ursäkter.
3) #MeToo-kontexten i sig är central:
Fallen som undersökts kan anses utgöra en del av sorts kanon av kända #MeToo-fall. #MeToo-rörelsen i sig nämns aldrig direkt i de närstuderade ursäkterna, men ursäkterna är som regel utformade på sätt som reflekterar eller indexerar #MeToo som social kontext. Flera ursäktare topikaliserar explicit maktförhållanden mellan män och kvinnor och frågor om mäns sexuella våld mot kvinnor, oftast för att förneka egen skuld därvid eller för att placera sådan skuld i det förflutna. Andra ursäkter är systematiskt utformade för att kringgå genus, exempelvis genom att enbart könsneutrala kategorier används för att omtala potentiella eller faktiska anklagare eller offer. Ett mönster är att ursäktare anför genus som relevant i framställanden av ett försvar av den egna moraliskt oskyldiga eller bättrade karaktären, men negligerar genus i framställandet av överträdelsen och i själva ursäktsformuleringen. I receptionen av ursäkterna förekommer ofta kritik av hur ursäkterna förhåller sig till genus, och ursäkterna behandlas ofta av diskursdeltagarna själva som en sorts fallstudier i hur män svarar på #MeToo. Oavsett om ursäktaren hävdar sig respektera kvinnor, betonar sina goda relationer till närstående kvinnor eller, tvärtom, systematiskt utformar ursäkten för att negligera genus, ser många i receptionen dessa val som strategier för att hantera (eller undvika) situationens genusimplikationer. Därtill positionerar diskursdeltagarna ofta sig själva i relation till #MeToo eller feminism i samband med att de gör värderingar av ursäkterna. Ett mönster, i synnerhet i sociala medier, är att diskursdeltagare genom sin kritik av ursäkterna uppvisar solidaritet med #MeToo-rörelsen.
Genom kvalitativa näranalyser av språkliga och diskursiva förhandlingar i receptionen av offentliga ursäkter bidrar projektets resultat till både empirisk och teoretisk kunskapsbildning om ursäkter inom språkvetenskaplig forskning. Genom detta fokus gör projektet också ett unikt bidrag till den fortfarande framväxande kunskapsbildningen om #MeToo specifikt, och forskningsdomänen språk och genus vidare.
Projektet genomfördes inte med något formell samverkanspartner, men har under sin gång utvecklats genom informell och ad hoc-samverkan lokalt och regionalt. Exempelvis anslöt sig forskarlaget under projektperioden som ”affiliated researchers” till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, och bidrog till arrangemanget ”Sanning, lögn och språk” i september 2020 vilket var ett samverkansprojekt mellan Region Värmland och AGERA Värmland.