Folkhemmet 1900-2020: En tolkningshistoria
“Folkhemmet 1900 2020: En tolkningshistoria” är den första studien av det svenskaste av alla politiska begrepp, folkhemmet, från början till nutid. Det är ett centralt begrepp i Sveriges moderna historia och studien tecknar dess historia från början till i dag. Det används i olika mediala, politiska och akademiska sammanhang och förefaller vara populärare idag än någonsin förr. Folkhemmet kopplas i regel till Socialdemokraterna och välfärdsstaten innan marknadslösningar och privatiseringar – eller, som vissa idag hävdar, innan invandringen – förändrade det svenska samhället. Folkhemmet kan beteckna välfärdspolitik, det kan stå för samhället i stort eller en period i svensk historia.
“Folkhemmet 1900 2020: En tolkningshistoria” analyserar hur begreppet har tolkats och använts i politik och debatt sedan början av 1900-talet. Studien har dubbelt fokus på begreppets historia och på den moderna historiografin. Det betyder att studien kartlägger och studerar såväl de över tid föränderliga historiska användningarna och de samtida processer i offentlig debatt och forskning där folkhemmet har etablerats som den givna tolkningsramen.
Slutredovisning
Folkhemmet har fått en närmast mytologisk status. Det ingår i vår kulturella självförståelse och fungerar som projektionsyta för allehanda föreställningar om hur Sverige var – eller borde ha varit – och hur det förändrats. Det är i dag ett viktigt begrepp i tolkningen av Sveriges moderna historia. Och det används mer än någonsin på alla möjliga sätt. Nostalgin färgar gärna framställningarna.
Studien är till viss del en kritik av samtidens folkhemskult, överanvändningen av ordet. I stället för att utgå från att folkhemmet var 1900-talets stora politiska projekt och analysera det som samhällsbärande idé och modell skapad av socialdemokraterna frågar projektet hur ordet faktiskt brukats och uppfattats. Vilka använde det och hur gjorde de det? Vad stod folkhemmet för? När blev det ett nyckelord i betydelsen flitigt brukat, laddat och omstritt i politik och debatt och hur har bruket förändrats från 1800-talets senare del till i dag? Med de styrande frågorna är projektets huvudsyfte att undersöka folkhemmet i Sveriges moderna historia, dess förändring från sällsynt metafor till politiskt nyckelord.
Studien tonar ner folkhemmets betydelse omkring sekelskiftet 1900. Det förekom ytterst sparsamt som en högtidlig synonym till det egna landet/nationen. Det var inget ord som väckte uppmärksamhet eller kontrovers, vilket tidigare studier felaktigt hävdat. Folkhemmet saknade politisk betydelse. Den förhärskande tolkningen att det svenska ordet folkhemmet har sina rötter i tyska Volksheim, en filantropisk inrättning för folkbildning, tillbakavisas också eftersom den förbiser att det fanns två separata betydelser hos ordet: folkhemmet som metafor för fosterlandet och folkhemmet som namn på en institution för folkbildning. De hörde inte alls ihop. Metaforen importerades från Danmark och Norge där folkehjem användes tidigare och i större omfattning än vad som var fallet med folkhem i Sverige. Det blivande svenska nyckelordet är alltså en skandinavisk import.
Folkhemmet politiserades och populariserades när socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson började använda ordet under sent 1920-tal. Dess politisk vikt ökade när Socialdemokraterna lade om sin politik, tonade ner socialismen och uttryckligen satsade på att bli ett folkparti. Under några år från 1928 var folkhemmet betydelsebärande i politiken och både liberaler och högermän försökte lägga beslag på ordet för egen räkning medan kommunisterna använde det raljerande för att avslöja socialdemokratins svek mot arbetarklassen. Folkhemmet var den populäre partiledarens och senare statsministerns paroll. Det var han som gjorde ordet spritt och populärt. Hansson använde det då och då medan andra ledande företrädare för partiet vid denna tid avstod, några var till och med uttalat kritiska. I partiets propaganda fick folkhem snart stå tillbaka för välfärdspolitik den sammanfattande benämningen som man förde fram i handlingsprogram och valplattformar. ”Välfärdspolitik” blev 1930-talets centrala paroll, laddad och omstridd. Det var den som Folkpartiet och Högern försökte erövra, folkhemmet fick en sekundär position. Detta betyder att ordets politiska laddning avtog markant från mitten av 1930-talet. Folkhemmet användes alltmer sällan i de politiska debatterna och allt oftare i mediernas beskrivning av det svenska samhället. Detta betyder att studien avvisar de ofta återkommande tolkningarna av folkhemmet som socialdemokratins ”mantra” och svensk politiks centrala och omstridda begrepp redan från Hanssons dagar. Det blev i stället mediernas favoritmetafor och deras beskrivningsmakt etablerade folkhemmet. Medierna var i högsta grad aktiva i konstruktionen av bilden av ett modernt och framgångsrikt samhälle präglat av välfärdspolitiskt reformarbete och samförstånd. De gjorde så att metaforen införlivades i svenska språket.
Folkhemmet blev alltså en avpolitiserad metafor för det svenska samhället i stort. Detta var särskilt tydligt under perioden 1945–1965 då medierna placerade allt ”i folkhemmet”. Det svenska samhället som kunde vara idylliskt och trivsamt eller tråkigt och krångligt, allt ägde rum ”i folkhemmet” som primärt fungerade geografisk platsangivelse. I självförståelsen som medierna spred ingick förstås att samhället var modernt och välmående. Folkhemmet var på så vis en metafor för Sverige i stort, den ombonade idyllen i kalla krigets polariserade värld. Där styrde socialdemokraterna, men det utgjorde inte huvudsaken i medierna. Det viktiga var i stället den svenska självbilden som förmedlades och förstärktes, ett slags vardaglig nationalism uppbyggd kring trivseln, tryggheten och välståndet ”i folkhemmet”.
Någonting liknande gällde för de skapande konsterna: i skönlitteraturen utgjorde, skrev både förlag och recensenter, folkhemmet den självklara scenen. Detta gällde såväl samtidsskildringar som barnböcker; allt, filmer, pjäser och bildkonst, gestaltade folkhemmet och skildrade livet där. Detta alldeles oavsett om upphovspersonerna uttryckligen placerade sina verk ”i folkhemmet” eller inte.
Inga politiker, vare sig socialdemokrater eller borgerliga, satte folkhemmet i centrum, ingen talade om det som ett politiskt projekt eller något vars framtid man planerade eller kraftfullt ifrågasatte. Sådana diskussioner rörde välfärdspolitiken och välfärdsstaten. Där pågick den politiska dragkampen. När tidens socialdemokrater nämnde folkhemmet handlade det om att markera kontinuiteten, lyfta fram banden till landsfadern Hansson och dennes framgångsrika politik.
Även samhällskritiken befann sig ”i folkhemmet” och försökte belysa det som doldes: ”folkhemmets källare”, ”folkhemmets vrår”, ”bakom folkhemmets fasader” och så vidare. Men rapporterna om olika missförhållanden misslyckades med att rubba bilden av idyllen. Man kan säga att folkhemmet hade en politisk potential som kritikerna inte förmådde aktivera. Folkhemmet förblev därför den deskriptiva benämningen utan starka aktiva laddningar. Huvudförklaringen till att det förhöll sig så ligger i socialdemokratins begränsade bruk av det som politiskt slagord. Folkhemmet var en plats, inte ett politiskt spörsmål. Så såg det ut även under vänstervågen omkring 1970, med det viktiga tillägget att folkhemmet blev mindre frekvent och relevant.
Sedan 1980-talet har byggandet av folkhemmet pågått för fullt i politiken, medierna och forskningen. Folkhemmet har politiserats, fyllts med innehåll och blivit det mest självklara, men samtidigt öppna och amorfa begreppet i modern svensk historia: en obestämd period, en synonym till välfärdsstaten under socialdemokratiskt styre samt löst definierad samhällsmodell och mycket, mycket mer. Den kvantitativa ökningen i bruket är tydlig: tioårsperioden 1985–1994 använde de fyra stora stockholmstidningarna ordet folkhem drygt 7 200 gånger, lika mycket som under de föregående tjugo åren. Och populariteten har fortsatt att accelerera över tid: ca 11 000 träffar 2000–2010 och fyra gånger så många under det följande årtiondet i det samlade digitala pressmaterialet.
Det var i 1980- och 90-talens strider om välfärdspolitiken som folkhemmet åter politiserades och definitivt etablerades som ett av de centrala svenska begreppen. Ordets politiska potential aktualiserades när socialdemokraterna ställde folkhemmet mot motståndarnas krav på systemskifte och marknadslösningar. Folkhemmet blev nu den samlande beteckningen för allt som var värt att försvara, en synonym till den hotade socialdemokratiska välfärdsstaten. Detta är viktigt: folkhemmets enorma popularitet och spridning sedan dess är kopplad till nostalgi, till känslan av förlust, ett epokskifte där solidariteten och jämlikheten gått förlorad. Talet om folkhemmet är tillbakablickande, detta oavsett om det längtansfullt eller avståndstagande och oavsett om det handlar om vetenskapligt eller medialt bruk.
Folkhemmets betydelse förstärktes av forskarnas och journalisternas nya och livaktiga intresse för olika aspekter av 1900-talets samhälle där alla företeelser placerades ”i folkhemmet”. Vissa lyfte fram de utopiska dragen (världens bästa välfärd och modernaste samhälle), andra belysta skuggor (konformism, steriliseringspolitik) och svensk identitet (nationalism, Sverige och EU). Dessa teman var i sig inte nya, det nya bestod att de entydigt kopplades till folkhemmet och fick närmast essentiella drag. De fyllde ett politiserat begrepp med ett rikt innehåll som förklarade hur folkhemmet ”egentligen varit”. Den politiska debatten och forskningen påverkade förstås varandra. Socialdemokraterna talade om att försvara och uppdatera folkhemmet samtidigt som forskare och skribenter tilldelade det distinkta egenskaper och särdrag.
De båda senaste decennierna har sett dels en samling i mitten, dels en förstärkt debatt i anslutning till Sverigedemokraternas försök att göra anspråk på äganderätten till folkhemmet. Deras moderna folkhem handlar om att återskapa en förlorad trygghet och välfärd, en nationell sammanhållning där alla gör sin plikt innan de kräver sin rätt och där svenska normer gäller. Huruvida de har rätt att göra anspråk på vad motståndarna ser som socialdemokratins finaste metafor är oviktigt här. Debatten visar i stället att omstridda nyckelord inte har en given betydelse utan att språkbruket ger det liv och innehåll.
Över tid har folkhemmet använts på olika sätt från sekelskiftets ovanliga fosterländsk metafor över socialdemokratins kortvariga aktiva bruk omkring 1930 och den sedan spridda synonymen till det svenska samhället i stort till att bli det sena 1900-talets förlorade paradis/skräckexempel och samtidens återupplivade nationella trygghetsmetafor. ”Folkhemmet” hade och har på så vis en stor plasticitet. Det används ofta i många olika sammanhang och lämnas i regel odefinierat, öppet för mottagaren att fylla med eget innehåll allt efter tycke och smak. Folkhemmet har på så vis blivit den tomma skärmen där nutidens olika föreställningar om svenskt 1900-tal kan projiceras.
Studien är till viss del en kritik av samtidens folkhemskult, överanvändningen av ordet. I stället för att utgå från att folkhemmet var 1900-talets stora politiska projekt och analysera det som samhällsbärande idé och modell skapad av socialdemokraterna frågar projektet hur ordet faktiskt brukats och uppfattats. Vilka använde det och hur gjorde de det? Vad stod folkhemmet för? När blev det ett nyckelord i betydelsen flitigt brukat, laddat och omstritt i politik och debatt och hur har bruket förändrats från 1800-talets senare del till i dag? Med de styrande frågorna är projektets huvudsyfte att undersöka folkhemmet i Sveriges moderna historia, dess förändring från sällsynt metafor till politiskt nyckelord.
Studien tonar ner folkhemmets betydelse omkring sekelskiftet 1900. Det förekom ytterst sparsamt som en högtidlig synonym till det egna landet/nationen. Det var inget ord som väckte uppmärksamhet eller kontrovers, vilket tidigare studier felaktigt hävdat. Folkhemmet saknade politisk betydelse. Den förhärskande tolkningen att det svenska ordet folkhemmet har sina rötter i tyska Volksheim, en filantropisk inrättning för folkbildning, tillbakavisas också eftersom den förbiser att det fanns två separata betydelser hos ordet: folkhemmet som metafor för fosterlandet och folkhemmet som namn på en institution för folkbildning. De hörde inte alls ihop. Metaforen importerades från Danmark och Norge där folkehjem användes tidigare och i större omfattning än vad som var fallet med folkhem i Sverige. Det blivande svenska nyckelordet är alltså en skandinavisk import.
Folkhemmet politiserades och populariserades när socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson började använda ordet under sent 1920-tal. Dess politisk vikt ökade när Socialdemokraterna lade om sin politik, tonade ner socialismen och uttryckligen satsade på att bli ett folkparti. Under några år från 1928 var folkhemmet betydelsebärande i politiken och både liberaler och högermän försökte lägga beslag på ordet för egen räkning medan kommunisterna använde det raljerande för att avslöja socialdemokratins svek mot arbetarklassen. Folkhemmet var den populäre partiledarens och senare statsministerns paroll. Det var han som gjorde ordet spritt och populärt. Hansson använde det då och då medan andra ledande företrädare för partiet vid denna tid avstod, några var till och med uttalat kritiska. I partiets propaganda fick folkhem snart stå tillbaka för välfärdspolitik den sammanfattande benämningen som man förde fram i handlingsprogram och valplattformar. ”Välfärdspolitik” blev 1930-talets centrala paroll, laddad och omstridd. Det var den som Folkpartiet och Högern försökte erövra, folkhemmet fick en sekundär position. Detta betyder att ordets politiska laddning avtog markant från mitten av 1930-talet. Folkhemmet användes alltmer sällan i de politiska debatterna och allt oftare i mediernas beskrivning av det svenska samhället. Detta betyder att studien avvisar de ofta återkommande tolkningarna av folkhemmet som socialdemokratins ”mantra” och svensk politiks centrala och omstridda begrepp redan från Hanssons dagar. Det blev i stället mediernas favoritmetafor och deras beskrivningsmakt etablerade folkhemmet. Medierna var i högsta grad aktiva i konstruktionen av bilden av ett modernt och framgångsrikt samhälle präglat av välfärdspolitiskt reformarbete och samförstånd. De gjorde så att metaforen införlivades i svenska språket.
Folkhemmet blev alltså en avpolitiserad metafor för det svenska samhället i stort. Detta var särskilt tydligt under perioden 1945–1965 då medierna placerade allt ”i folkhemmet”. Det svenska samhället som kunde vara idylliskt och trivsamt eller tråkigt och krångligt, allt ägde rum ”i folkhemmet” som primärt fungerade geografisk platsangivelse. I självförståelsen som medierna spred ingick förstås att samhället var modernt och välmående. Folkhemmet var på så vis en metafor för Sverige i stort, den ombonade idyllen i kalla krigets polariserade värld. Där styrde socialdemokraterna, men det utgjorde inte huvudsaken i medierna. Det viktiga var i stället den svenska självbilden som förmedlades och förstärktes, ett slags vardaglig nationalism uppbyggd kring trivseln, tryggheten och välståndet ”i folkhemmet”.
Någonting liknande gällde för de skapande konsterna: i skönlitteraturen utgjorde, skrev både förlag och recensenter, folkhemmet den självklara scenen. Detta gällde såväl samtidsskildringar som barnböcker; allt, filmer, pjäser och bildkonst, gestaltade folkhemmet och skildrade livet där. Detta alldeles oavsett om upphovspersonerna uttryckligen placerade sina verk ”i folkhemmet” eller inte.
Inga politiker, vare sig socialdemokrater eller borgerliga, satte folkhemmet i centrum, ingen talade om det som ett politiskt projekt eller något vars framtid man planerade eller kraftfullt ifrågasatte. Sådana diskussioner rörde välfärdspolitiken och välfärdsstaten. Där pågick den politiska dragkampen. När tidens socialdemokrater nämnde folkhemmet handlade det om att markera kontinuiteten, lyfta fram banden till landsfadern Hansson och dennes framgångsrika politik.
Även samhällskritiken befann sig ”i folkhemmet” och försökte belysa det som doldes: ”folkhemmets källare”, ”folkhemmets vrår”, ”bakom folkhemmets fasader” och så vidare. Men rapporterna om olika missförhållanden misslyckades med att rubba bilden av idyllen. Man kan säga att folkhemmet hade en politisk potential som kritikerna inte förmådde aktivera. Folkhemmet förblev därför den deskriptiva benämningen utan starka aktiva laddningar. Huvudförklaringen till att det förhöll sig så ligger i socialdemokratins begränsade bruk av det som politiskt slagord. Folkhemmet var en plats, inte ett politiskt spörsmål. Så såg det ut även under vänstervågen omkring 1970, med det viktiga tillägget att folkhemmet blev mindre frekvent och relevant.
Sedan 1980-talet har byggandet av folkhemmet pågått för fullt i politiken, medierna och forskningen. Folkhemmet har politiserats, fyllts med innehåll och blivit det mest självklara, men samtidigt öppna och amorfa begreppet i modern svensk historia: en obestämd period, en synonym till välfärdsstaten under socialdemokratiskt styre samt löst definierad samhällsmodell och mycket, mycket mer. Den kvantitativa ökningen i bruket är tydlig: tioårsperioden 1985–1994 använde de fyra stora stockholmstidningarna ordet folkhem drygt 7 200 gånger, lika mycket som under de föregående tjugo åren. Och populariteten har fortsatt att accelerera över tid: ca 11 000 träffar 2000–2010 och fyra gånger så många under det följande årtiondet i det samlade digitala pressmaterialet.
Det var i 1980- och 90-talens strider om välfärdspolitiken som folkhemmet åter politiserades och definitivt etablerades som ett av de centrala svenska begreppen. Ordets politiska potential aktualiserades när socialdemokraterna ställde folkhemmet mot motståndarnas krav på systemskifte och marknadslösningar. Folkhemmet blev nu den samlande beteckningen för allt som var värt att försvara, en synonym till den hotade socialdemokratiska välfärdsstaten. Detta är viktigt: folkhemmets enorma popularitet och spridning sedan dess är kopplad till nostalgi, till känslan av förlust, ett epokskifte där solidariteten och jämlikheten gått förlorad. Talet om folkhemmet är tillbakablickande, detta oavsett om det längtansfullt eller avståndstagande och oavsett om det handlar om vetenskapligt eller medialt bruk.
Folkhemmets betydelse förstärktes av forskarnas och journalisternas nya och livaktiga intresse för olika aspekter av 1900-talets samhälle där alla företeelser placerades ”i folkhemmet”. Vissa lyfte fram de utopiska dragen (världens bästa välfärd och modernaste samhälle), andra belysta skuggor (konformism, steriliseringspolitik) och svensk identitet (nationalism, Sverige och EU). Dessa teman var i sig inte nya, det nya bestod att de entydigt kopplades till folkhemmet och fick närmast essentiella drag. De fyllde ett politiserat begrepp med ett rikt innehåll som förklarade hur folkhemmet ”egentligen varit”. Den politiska debatten och forskningen påverkade förstås varandra. Socialdemokraterna talade om att försvara och uppdatera folkhemmet samtidigt som forskare och skribenter tilldelade det distinkta egenskaper och särdrag.
De båda senaste decennierna har sett dels en samling i mitten, dels en förstärkt debatt i anslutning till Sverigedemokraternas försök att göra anspråk på äganderätten till folkhemmet. Deras moderna folkhem handlar om att återskapa en förlorad trygghet och välfärd, en nationell sammanhållning där alla gör sin plikt innan de kräver sin rätt och där svenska normer gäller. Huruvida de har rätt att göra anspråk på vad motståndarna ser som socialdemokratins finaste metafor är oviktigt här. Debatten visar i stället att omstridda nyckelord inte har en given betydelse utan att språkbruket ger det liv och innehåll.
Över tid har folkhemmet använts på olika sätt från sekelskiftets ovanliga fosterländsk metafor över socialdemokratins kortvariga aktiva bruk omkring 1930 och den sedan spridda synonymen till det svenska samhället i stort till att bli det sena 1900-talets förlorade paradis/skräckexempel och samtidens återupplivade nationella trygghetsmetafor. ”Folkhemmet” hade och har på så vis en stor plasticitet. Det används ofta i många olika sammanhang och lämnas i regel odefinierat, öppet för mottagaren att fylla med eget innehåll allt efter tycke och smak. Folkhemmet har på så vis blivit den tomma skärmen där nutidens olika föreställningar om svenskt 1900-tal kan projiceras.