Resursernas mötespunkt: Globala flöden, militära leveranser och statskapacitet i Östersjöregionen 1740-1815
De flesta studier som behandlar krigföringens organisation under tidigmodern tid har fokuserat på militära aktiviteter, skatteindrivande institutioner och de politiska processerna inom de stridande staterna. Forskare har inte intresserat sig i lika stor utsträckning för hur staterna använde sina resurser och vilka konsekvenser dessa utgifter fick i olika europeiska samhällen. Eftersom leveranser till de europeiska krigsmakterna utgjorde en så stor andel av utgifterna kan dessa ge oss viktig information om hur statens kapacitet växte fram och hur marknader utvecklades. Projektet kommer att använda ett globalhistoriskt perspektiv för att undersöka hur dessa leveranssystem fungerade och vilken inverkan de hade på europeiska samhällen. Projektdeltagarna kommer att besvara följande frågor: hur organiserades relationerna mellan stater och militära leverantörer under perioden 1740-1815 i Östersjöregionen, och vilka ekonomiska och politiska konsekvenser fick dessa relationer. Projektet kommer att undersöka de preussiska och svenska staterna. De två staterna ses dock inte som system i sig själva. Istället betraktas de som noder i mycket större resursnätverk där också aktörer som exempelvis handelsmän i Amsterdam, Danzig och Riga ingick. Således kommer projektet att fokusera på flöden av kapital, information och varor mellan de olika noderna i Östersjöregionen. Dessa undersökningar kommer att leda till ny viktig kunskap om utvecklingen av statskapacitet och marknader.
Slutredovisning
Projektet har fokuserat på leveranser av varor, som exempelvis spannmål, ärter, kött, fläsk, fisk, tobak, vin och hö till de svenska och preussiska krigsmakterna under perioden 1740–1815. Vi har använt ett globalhistoriskt perspektiv för att undersöka flöden av kapital, information och varor mellan olika noder i Östersjöområdet. Det har dock visat sig att leveranskedjorna även sträckte sig utanför Östersjön. Det var nämligen också viktigt under vissa krig att ta in fisk från Norge och Skottland, tobak från Nordamerika samt salt och olika alkoholvaror från Medelhavet.
Syftet med att undersöka dessa leveranskedjor har varit att få en förståelse för hur staterna använde sina resurser och vilka konsekvenser dessa utgifter fick i olika europeiska samhällen. Eftersom leveranser till de europeiska krigsmakterna utgjorde en så stor andel av utgifterna kan dessa ge oss viktig information om hur statens kapacitet att agera militärt växte fram och hur marknader utvecklades. På en mer konkret analysnivå har det handlat om att analysera relationerna mellan statsmakternas företrädare och olika typer av leverantörer till krigsmakten. Tanken har varit att dessa band kan säga oss något viktigt om både staternas funktionssätt och marknaderna för olika varor. Under projektet har vi framförallt fokuserat på konflikterna under 1740-talet (Sveriges krig mot Ryssland 1741–43 och Preussens angrepp på Schlesien), sjuårskriget 1757–62 då Preussen och Sverige stred mot varandra och allianserna mot Napoleon 1805–1807 och 1813–1814. Vi har arbetat med olika arkiv i Bergen, Berlin, Lübeck, Lövstabruk, Oslo, Riga, Rostock, Stockholm, Stralsund och Täby/Arninge.
En utmaning vid analyserna har varit att hitta fungerande avgränsningar av uppgiften. Eftersom antalet leverantörer var många och det fanns flera typer av varor så blev det många relationer som skulle hanteras, även om vi främst fokuserade på de största leverantörerna. Det har också visat sig att det var viktigare än vad vi förutsåg från början att analysera systemen för betalningar och överföringar, eftersom dessa system bidrog till att strukturera marknaderna och relationerna mellan parterna. En strategi för att begränsa uppgiften har varit att använda de relativt få bevarade arkiven efter köpmän som var involverade i krigsleveranser för att få inblickar i handelshusens praktiker. Det har således varit intressantare att rekonstruera marknadsmekanismer och hur de olika motparterna försökte använda dem till sin fördel i olika situationer än att kartlägga alla relationer i de olika systemen. Samtidigt har det visat sig svårt att beräkna hur lönsamt det var att leverera till krigsmakterna, eftersom handelsmännens räkenskaper främst fokuserade på att balansera mellan intäkter och utgifter och inte på att redovisa vinster. En annan strategi har varit att använda tullräkenskaper, handelsstatistik och priskuranter för att få en överblick över hela marknaden på en ort och hur priserna utvecklades på olika varor. Dessa material har använts för att diskutera krigsleveransernas betydelse för de lokala ekonomierna.
Projektets huvudsakliga resultat är att vi kan visa att den militära efterfrågan hade en stor betydelse för utvecklingen av handel, priser och tillgänglighet av varor under 1700-talet. De empiriska undersökningarna har visat att den militära efterfrågan, som vid krig var mycket stor, inte bara ledde till prisökningar utan också till brister på olika varor. Det kunde även uppkomma konkurrenssituationer mellan inte bara krigförande utan även neutrala stater om de befintliga varorna. Samtidigt är det tydligt att krigen ledde till ökad aktivitet bland handelshusen när de försökte tillgodose den ökade efterfrågan och hitta andra vägar/marknader för att få fram mer resurser eller alternativa varor. Aktiviteten syns inte bara i handelshusens korrespondens och räkenskaper, utan även i handelsstatistiken. Således måste krigen betraktas som affärsmöjligheter för handelshusen.
Staterna var beroende av relationerna till handelshus för att få fram tillräckligt med varor till sina krigsmakter. Utan den information, kredit och transportkapacitet som handelshusen hade tillgång till hade det i praktiken varit omöjligt att föra krig i den omfattning som gjordes under 1700-talet. Samtidigt innebar de nära banden mellan staternas representanter och leverantörerna att det kunde uppstå problematiska beroenden där handelshusen kunde utnyttja exempelvis informationsasymmetrier för att öka sina intäkter. Staterna försökte hantera dessa risker genom att förhandla med olika aktörer och genom att jämföra olika erbjudanden om varor. Många handelshus var specialiserade på vissa marknader och varor och hade väletablerade kontakter med andra handelshus på dessa marknader. Därmed var exempelvis den svenska staten tvungen att ha relationer med flera olika nätverk av handelsmän om de ville få tag på nödvändiga varor. Denna pluralism i kontakter gjorde samtidigt att det fanns en möjlighet att dirigera om flöden av varor om ett krig gjorde att vissa marknader inte var tillgängliga eller om det existerade brister på vissa platser.
Det existerade en kontinuitet vad gäller gamla handelsmönster som i många fall hade etablerats under medeltiden. När till exempel den svenska staten köpte spannmål från Danzig, Königsberg och Stralsund, sill och torsk från Bergen och fläsk från Holstein, så användes och reproducerades gamla väletablerade kanaler i Östersjöområdet. Den interna handeln inom Östersjön som hade växt fram under Hansan fortsatte därmed att spela en viktig roll under 1700-talet.
Samtidigt innebar de ökade kontakterna med Medelhavet och Atlanten under 1700-talet att varor från dessa områden var tillgängliga för krigsmakterna i Östersjöområdet. Följaktligen köptes det in varor som salt, sill, tobak och vin av handelshus med kontakter i dessa områden. Leveranserna till krigsmakterna verkar dock inte ha påverkat priser och tillgänglighet i lika stor utsträckning som för varor som exempelvis spannmål där volymerna var större.
Projektet har visat hur statens kapacitet att agera militärt var beroende av kontakter med olika handelshus, vilket stärkte handelsmännens politiska position samtidigt som banden med staten kunde leda till anklagelser om egenintresse och korruption. Staten å sin sida var beroende av krediter för att kunna upprätthålla sina relationer till handelshusen. I en jämförelse mellan Sverige och Preussen är det tydligt att Sverige hade ett mer utvecklat statligt system för upphandling redan under 1740-talet, vilket hade sitt ursprung i det stora nordiska kriget då statens behov av både interna och externa resurser var mycket stort. Flera av de aktörer som var inblandade både från statens och handelsmännen sida under 1740-talet hade varit med redan under den tidigare konflikten, och de använde flera praktiker rörande betalning och leveranser som hade etablerats under det stora nordiska kriget. Detta system var sedan på många sätt kvar åtminstone fram till omkring 1800.
Preussen saknade ett liknande system, vilket innebar att de var mer beroende av etablerade statliga magasin med leveranser från rikets jordägare och av att tvångsmobilisera resurser på fientligt territorium. Men ju längre konflikterna pågick blev även den preussiska staten tvungen att köpa upp varor på marknaden. Till exempel efter 1743 blev svenska Pommern en viktig marknad för den preussiska staten under det fortsatta kriget mot Habsburgarna. Dessa leveranser skapade skulder som det tog relativt lång tid att reglera. Under sjuårskriget har vi också sett att Preussen använde tvång för att komma åt den kredit som exempelvis handelsmännen i Rostock besatt. Med andra ord löstes den egna statens brist på långsiktig kredit genom att kräva kontributioner från stadens borgare – kontributioner som endast kunde levereras genom att handelsmännen använde sin egen kredit. Under Napoleonkrigen är det dock tydligt att det preussiska systemet med interna magasin och extern exploatering var otillräckligt. Uppköpen av olika varor, inte minst under den tid då den preussiska staten var tvungen att leverera varor till Napoleons jättearmé som invaderade Ryssland, krävde en helt annan planering och kontakter med handelsmän runt om i Europa. Det krävde också långsiktig kredit, eftersom det var omöjligt för den preussiska staten att betala leverantörerna med löpande inkomster. Därmed blev krigsleveranserna drivande bakom uppkomsten av en långfristig statsskuld i Preussen, en skuld som levde kvar även efter krigets slut. I Sverige däremot var krediten inte alls lika viktig under Napoleonkrigen, eftersom den svenska staten gjorde sig beroende av utländska subsidier och leveranser från allierade. Med andra ord använde den svenska staten andra staters kredit för att föra krig. Orsaken till detta skifte kan säkerligen sökas i interna politiska omständigheter snarare än förändringar av globala flöden av kapital, där inte minst den nya regimen efter 1809 ville göra sig fri från de finansiella band mellan stat och kommersiella intressen som hade existerat under tidigare regimer. Mekanismerna bakom denna förändring och den efterföljande fredsperioden i svensk historia behöver dock undersökas mer. Klart är dock att den preussiska statens kapacitet att föra krig stärktes i början av 1800-talet, medan den svenska statens kapacitet att självständigt föra krig minskade till följd av kreditsystemets förändring.
Syftet med att undersöka dessa leveranskedjor har varit att få en förståelse för hur staterna använde sina resurser och vilka konsekvenser dessa utgifter fick i olika europeiska samhällen. Eftersom leveranser till de europeiska krigsmakterna utgjorde en så stor andel av utgifterna kan dessa ge oss viktig information om hur statens kapacitet att agera militärt växte fram och hur marknader utvecklades. På en mer konkret analysnivå har det handlat om att analysera relationerna mellan statsmakternas företrädare och olika typer av leverantörer till krigsmakten. Tanken har varit att dessa band kan säga oss något viktigt om både staternas funktionssätt och marknaderna för olika varor. Under projektet har vi framförallt fokuserat på konflikterna under 1740-talet (Sveriges krig mot Ryssland 1741–43 och Preussens angrepp på Schlesien), sjuårskriget 1757–62 då Preussen och Sverige stred mot varandra och allianserna mot Napoleon 1805–1807 och 1813–1814. Vi har arbetat med olika arkiv i Bergen, Berlin, Lübeck, Lövstabruk, Oslo, Riga, Rostock, Stockholm, Stralsund och Täby/Arninge.
En utmaning vid analyserna har varit att hitta fungerande avgränsningar av uppgiften. Eftersom antalet leverantörer var många och det fanns flera typer av varor så blev det många relationer som skulle hanteras, även om vi främst fokuserade på de största leverantörerna. Det har också visat sig att det var viktigare än vad vi förutsåg från början att analysera systemen för betalningar och överföringar, eftersom dessa system bidrog till att strukturera marknaderna och relationerna mellan parterna. En strategi för att begränsa uppgiften har varit att använda de relativt få bevarade arkiven efter köpmän som var involverade i krigsleveranser för att få inblickar i handelshusens praktiker. Det har således varit intressantare att rekonstruera marknadsmekanismer och hur de olika motparterna försökte använda dem till sin fördel i olika situationer än att kartlägga alla relationer i de olika systemen. Samtidigt har det visat sig svårt att beräkna hur lönsamt det var att leverera till krigsmakterna, eftersom handelsmännens räkenskaper främst fokuserade på att balansera mellan intäkter och utgifter och inte på att redovisa vinster. En annan strategi har varit att använda tullräkenskaper, handelsstatistik och priskuranter för att få en överblick över hela marknaden på en ort och hur priserna utvecklades på olika varor. Dessa material har använts för att diskutera krigsleveransernas betydelse för de lokala ekonomierna.
Projektets huvudsakliga resultat är att vi kan visa att den militära efterfrågan hade en stor betydelse för utvecklingen av handel, priser och tillgänglighet av varor under 1700-talet. De empiriska undersökningarna har visat att den militära efterfrågan, som vid krig var mycket stor, inte bara ledde till prisökningar utan också till brister på olika varor. Det kunde även uppkomma konkurrenssituationer mellan inte bara krigförande utan även neutrala stater om de befintliga varorna. Samtidigt är det tydligt att krigen ledde till ökad aktivitet bland handelshusen när de försökte tillgodose den ökade efterfrågan och hitta andra vägar/marknader för att få fram mer resurser eller alternativa varor. Aktiviteten syns inte bara i handelshusens korrespondens och räkenskaper, utan även i handelsstatistiken. Således måste krigen betraktas som affärsmöjligheter för handelshusen.
Staterna var beroende av relationerna till handelshus för att få fram tillräckligt med varor till sina krigsmakter. Utan den information, kredit och transportkapacitet som handelshusen hade tillgång till hade det i praktiken varit omöjligt att föra krig i den omfattning som gjordes under 1700-talet. Samtidigt innebar de nära banden mellan staternas representanter och leverantörerna att det kunde uppstå problematiska beroenden där handelshusen kunde utnyttja exempelvis informationsasymmetrier för att öka sina intäkter. Staterna försökte hantera dessa risker genom att förhandla med olika aktörer och genom att jämföra olika erbjudanden om varor. Många handelshus var specialiserade på vissa marknader och varor och hade väletablerade kontakter med andra handelshus på dessa marknader. Därmed var exempelvis den svenska staten tvungen att ha relationer med flera olika nätverk av handelsmän om de ville få tag på nödvändiga varor. Denna pluralism i kontakter gjorde samtidigt att det fanns en möjlighet att dirigera om flöden av varor om ett krig gjorde att vissa marknader inte var tillgängliga eller om det existerade brister på vissa platser.
Det existerade en kontinuitet vad gäller gamla handelsmönster som i många fall hade etablerats under medeltiden. När till exempel den svenska staten köpte spannmål från Danzig, Königsberg och Stralsund, sill och torsk från Bergen och fläsk från Holstein, så användes och reproducerades gamla väletablerade kanaler i Östersjöområdet. Den interna handeln inom Östersjön som hade växt fram under Hansan fortsatte därmed att spela en viktig roll under 1700-talet.
Samtidigt innebar de ökade kontakterna med Medelhavet och Atlanten under 1700-talet att varor från dessa områden var tillgängliga för krigsmakterna i Östersjöområdet. Följaktligen köptes det in varor som salt, sill, tobak och vin av handelshus med kontakter i dessa områden. Leveranserna till krigsmakterna verkar dock inte ha påverkat priser och tillgänglighet i lika stor utsträckning som för varor som exempelvis spannmål där volymerna var större.
Projektet har visat hur statens kapacitet att agera militärt var beroende av kontakter med olika handelshus, vilket stärkte handelsmännens politiska position samtidigt som banden med staten kunde leda till anklagelser om egenintresse och korruption. Staten å sin sida var beroende av krediter för att kunna upprätthålla sina relationer till handelshusen. I en jämförelse mellan Sverige och Preussen är det tydligt att Sverige hade ett mer utvecklat statligt system för upphandling redan under 1740-talet, vilket hade sitt ursprung i det stora nordiska kriget då statens behov av både interna och externa resurser var mycket stort. Flera av de aktörer som var inblandade både från statens och handelsmännen sida under 1740-talet hade varit med redan under den tidigare konflikten, och de använde flera praktiker rörande betalning och leveranser som hade etablerats under det stora nordiska kriget. Detta system var sedan på många sätt kvar åtminstone fram till omkring 1800.
Preussen saknade ett liknande system, vilket innebar att de var mer beroende av etablerade statliga magasin med leveranser från rikets jordägare och av att tvångsmobilisera resurser på fientligt territorium. Men ju längre konflikterna pågick blev även den preussiska staten tvungen att köpa upp varor på marknaden. Till exempel efter 1743 blev svenska Pommern en viktig marknad för den preussiska staten under det fortsatta kriget mot Habsburgarna. Dessa leveranser skapade skulder som det tog relativt lång tid att reglera. Under sjuårskriget har vi också sett att Preussen använde tvång för att komma åt den kredit som exempelvis handelsmännen i Rostock besatt. Med andra ord löstes den egna statens brist på långsiktig kredit genom att kräva kontributioner från stadens borgare – kontributioner som endast kunde levereras genom att handelsmännen använde sin egen kredit. Under Napoleonkrigen är det dock tydligt att det preussiska systemet med interna magasin och extern exploatering var otillräckligt. Uppköpen av olika varor, inte minst under den tid då den preussiska staten var tvungen att leverera varor till Napoleons jättearmé som invaderade Ryssland, krävde en helt annan planering och kontakter med handelsmän runt om i Europa. Det krävde också långsiktig kredit, eftersom det var omöjligt för den preussiska staten att betala leverantörerna med löpande inkomster. Därmed blev krigsleveranserna drivande bakom uppkomsten av en långfristig statsskuld i Preussen, en skuld som levde kvar även efter krigets slut. I Sverige däremot var krediten inte alls lika viktig under Napoleonkrigen, eftersom den svenska staten gjorde sig beroende av utländska subsidier och leveranser från allierade. Med andra ord använde den svenska staten andra staters kredit för att föra krig. Orsaken till detta skifte kan säkerligen sökas i interna politiska omständigheter snarare än förändringar av globala flöden av kapital, där inte minst den nya regimen efter 1809 ville göra sig fri från de finansiella band mellan stat och kommersiella intressen som hade existerat under tidigare regimer. Mekanismerna bakom denna förändring och den efterföljande fredsperioden i svensk historia behöver dock undersökas mer. Klart är dock att den preussiska statens kapacitet att föra krig stärktes i början av 1800-talet, medan den svenska statens kapacitet att självständigt föra krig minskade till följd av kreditsystemets förändring.