Immunitetspass, "vaccinerat resande" och rörlighetskontroll över Sydafrikas gränser till Zimbabwe och Botswana efter Covid-19
Södra Afrika står inför två framtidsscenarier beträffande Covid-19. Å ena sidan en tydlig trend mot vaccination eller testning som villkor för internationell mobilitet. Å andra sidan en fortsättning av den informalisering som länge präglat regionens gränsrörlighet. För närvarande prioriteras ”immunitetspass” högre än nyttan av informell rörlighet.
Projektet undersöker Beitbridge-gränsen mellan Sydafrika och Zimbabwe och Kopfontein-gränsen mellan Sydafrika och Botswana. Forskningsfrågan gäller hur länder i södra Afrika reglerar mobiliteten över statsgränserna under pandemin och hur detta skapar mönster för framtiden.
De bägge fallstudiernas syfte är att utforska en framväxande global gränsregim. Mer specifikt: i vilken mån sammanfaller politiska och epidemiologiska gränser med varandra? Hur fastställs sådana gränser i spänningsfältet mellan folkhälsa, statsintressen och överstatliga organisationer? Frågorna undersöks först i en studie av sekundära data, därpå genom expertintervjuer med viktiga aktörer inom gränskontroll och invandring och slutligen genom fältarbete och deltagande observation samt intervjuer med officiella Coronavirus-arbetsgrupper i syfte att kartlägga implementeringen av den migrationskontroll som införts för att bekämpa pandemin. Södra Afrika är särskilt relevant i sammanhanget därför att det så tydligt förevisar en intressekonflikt med globala implikationer: motsättningen mellan behovet av rörlig utländsk arbetskraft och omsorgen om folkhälsan.
Projektet undersöker Beitbridge-gränsen mellan Sydafrika och Zimbabwe och Kopfontein-gränsen mellan Sydafrika och Botswana. Forskningsfrågan gäller hur länder i södra Afrika reglerar mobiliteten över statsgränserna under pandemin och hur detta skapar mönster för framtiden.
De bägge fallstudiernas syfte är att utforska en framväxande global gränsregim. Mer specifikt: i vilken mån sammanfaller politiska och epidemiologiska gränser med varandra? Hur fastställs sådana gränser i spänningsfältet mellan folkhälsa, statsintressen och överstatliga organisationer? Frågorna undersöks först i en studie av sekundära data, därpå genom expertintervjuer med viktiga aktörer inom gränskontroll och invandring och slutligen genom fältarbete och deltagande observation samt intervjuer med officiella Coronavirus-arbetsgrupper i syfte att kartlägga implementeringen av den migrationskontroll som införts för att bekämpa pandemin. Södra Afrika är särskilt relevant i sammanhanget därför att det så tydligt förevisar en intressekonflikt med globala implikationer: motsättningen mellan behovet av rörlig utländsk arbetskraft och omsorgen om folkhälsan.
Slutredovisning
Projektet har varit en höjdpunkt i min karriär. Det har konsoliderat min postdoktorala karriär. Jag hade turen att få bidraget strax efter att Covid 19 slog till, vilket gjorde det möjligt att tänka igenom hur pandemier och social organisation samverkar.
Jag började med att utforska hur människor hanterade sina liv under en pandemi. Så småningom kunde jag utforska hur bredare politik, statskonst och pandemier samverkar och leder till den typ av åtgärder och svar som fick södra Afrika att klara av Covid 19.
I detta projekt har jag upptäckt att pandemier och vardagsliv kan undersökas genom att studera förskjutningar och kontinuiteter. För migranter, som denna studie begränsade sig till, orsakar rörelsesvårigheter på grund av sjukdom, inskränkt rörlighet och bredare restriktioner som var relaterade till internationell rörlighet och striktare gränskontroll både bakslag och möjligheter. Rörlighet i tider av katastrofer var en extra utmaning, men behovet av att betala mer, för transporter, vid internationella gränser, samt för att motverka minskade leveranskedjor i den vanliga ekonomin, var en utmaning för många migranter. Icke desto mindre gjorde möjligheten att tjäna pengar på eländet som pandemin introducerade gränsöverskridande resor lukrativa för transportörer och statliga tjänstemän.
Jag konstaterade också hur pandemier ger utrymme för sydafrikanska regeringar att vara lite mer auktoritära. Även om den piopolitiska kontrollen av gränsöverskridande rörlighet alltmer har blivit ett inslag i många stater i nuet, har det varit ögonöppnande att se hur offentliga nödsituationer som Covid 19 lätt har utlöst auktoritära tendenser, vad jag kallar "förtrycksminne", hos stater. Pandemier har ett sätt att väcka politiska monster som lurar i det vardagliga samhällets närhet.
Även om internationell rörlighet är en vardaglig norm, och i många fall oundviklig, är den regionala samordningen av denna rörelse långt ifrån effektiv. Covid 19 visade hur olika protokoll mellan avsändande och mottagande länder gjorde det svårt, förvirrande och i övrigt oförutsägbart för migranter att flytta över gränserna i denna svåra tid. Styrningen av pandemin i regionen avslöjade hur stater agerar självständigt, även om de förlitar sig på varandra för arbetskraft, logistik och handel.
Detta projekt dokumenterade också berättelserna om hur människor levde med pandemin. "Morös orörlighet", förmodligen det bästa sättet att beskriva att leva med pandemin, fångar hur rädsla, förlust och förlust präglade livet för många migranter som skildes och isolerades från släktingar och vardagsliv. Med tanke på sitt logiska slut tar migrande melankoli upp existentiella dilemman kring innebörden och möjligheten av isolerad död i främmande länder.
Pandemin blev också en möjlighet för dem som tjänar på misär. Detta resulterade framför allt i monetarisering av koronarelaterade verkställighetsrelationer och instrumentaliseringen av dödens helighet. Detta förstärkte ytterligare förädlingen och tillhörande betydelser av gränsövergångar, såväl som idérörligheten i regionen. Genom att omforma utbyte av pengar som ett erbjudande till de döda, endast genom vilka ersättning för gränspassage och fortsatt arbetskraftsinvandring kunde säkras, förankrade pandemin symboliska och materiella relationer mellan levande, döda och betydelser av gränskontroll.
Jag började med att utforska hur människor hanterade sina liv under en pandemi. Så småningom kunde jag utforska hur bredare politik, statskonst och pandemier samverkar och leder till den typ av åtgärder och svar som fick södra Afrika att klara av Covid 19.
I detta projekt har jag upptäckt att pandemier och vardagsliv kan undersökas genom att studera förskjutningar och kontinuiteter. För migranter, som denna studie begränsade sig till, orsakar rörelsesvårigheter på grund av sjukdom, inskränkt rörlighet och bredare restriktioner som var relaterade till internationell rörlighet och striktare gränskontroll både bakslag och möjligheter. Rörlighet i tider av katastrofer var en extra utmaning, men behovet av att betala mer, för transporter, vid internationella gränser, samt för att motverka minskade leveranskedjor i den vanliga ekonomin, var en utmaning för många migranter. Icke desto mindre gjorde möjligheten att tjäna pengar på eländet som pandemin introducerade gränsöverskridande resor lukrativa för transportörer och statliga tjänstemän.
Jag konstaterade också hur pandemier ger utrymme för sydafrikanska regeringar att vara lite mer auktoritära. Även om den piopolitiska kontrollen av gränsöverskridande rörlighet alltmer har blivit ett inslag i många stater i nuet, har det varit ögonöppnande att se hur offentliga nödsituationer som Covid 19 lätt har utlöst auktoritära tendenser, vad jag kallar "förtrycksminne", hos stater. Pandemier har ett sätt att väcka politiska monster som lurar i det vardagliga samhällets närhet.
Även om internationell rörlighet är en vardaglig norm, och i många fall oundviklig, är den regionala samordningen av denna rörelse långt ifrån effektiv. Covid 19 visade hur olika protokoll mellan avsändande och mottagande länder gjorde det svårt, förvirrande och i övrigt oförutsägbart för migranter att flytta över gränserna i denna svåra tid. Styrningen av pandemin i regionen avslöjade hur stater agerar självständigt, även om de förlitar sig på varandra för arbetskraft, logistik och handel.
Detta projekt dokumenterade också berättelserna om hur människor levde med pandemin. "Morös orörlighet", förmodligen det bästa sättet att beskriva att leva med pandemin, fångar hur rädsla, förlust och förlust präglade livet för många migranter som skildes och isolerades från släktingar och vardagsliv. Med tanke på sitt logiska slut tar migrande melankoli upp existentiella dilemman kring innebörden och möjligheten av isolerad död i främmande länder.
Pandemin blev också en möjlighet för dem som tjänar på misär. Detta resulterade framför allt i monetarisering av koronarelaterade verkställighetsrelationer och instrumentaliseringen av dödens helighet. Detta förstärkte ytterligare förädlingen och tillhörande betydelser av gränsövergångar, såväl som idérörligheten i regionen. Genom att omforma utbyte av pengar som ett erbjudande till de döda, endast genom vilka ersättning för gränspassage och fortsatt arbetskraftsinvandring kunde säkras, förankrade pandemin symboliska och materiella relationer mellan levande, döda och betydelser av gränskontroll.