Rätten till likabehandling är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet. Medan det rättsliga skyddet mot diskriminering fortsätter att förstärkas i materiell lagstiftning har emellertid processen i diskrimineringsmål i stort sett förbisetts såväl av lagstiftaren som i doktrinen. Civilprocessuella grundprinciper som bygger på två aktiva och jämbördiga parter inför en passiv domare passar mindre väl i diskrimineringsmål, som utmärks av att den ena parten nästan definitionsmässigt befinner sig i underläge och dessutom ofta är mer intresserad av upprättelse än av ekonomisk kompensation.

I detta projekt analyseras de processuella regler som är tillämpliga vid diskrimineringstvister i svensk domstol. Detta inkluderar dels svensk lagstiftning, dels EU-rättsliga krav på effektivt rättsskydd som är bindande i Sverige och ofta direkt tillämpliga i enskilda tvister. Analysen fokuserar på tre särskilt relevanta problemkomplex: vem som har rätt att föra talan inför domstol och under vilka förutsättningar; vilken bevisning som krävs och vilken part som är skyldig att lägga fram den; och vilket ansvar domstolen har för processens genomförande och domens materiella riktighet. Projektet utmynnar i en kartläggning av processen i diskrimineringsmål och identifierar eventuella reformbehov för att säkerställa en rättssäker process för båda parter.