Nuclear Culture and Decoloniality
Detta forskningsprojekt syftar till att dekolonisera det europeiska atom kärnkraftsmarksprojektet som fokuserar på 'Records, Knowledge and Memory'. Genom att följa uranets väg från Europa till Australien möjliggörs nya samtal med aboriginiska konstnärer vars 60000 år gamla kunskap om radioaktivitet i landskapet kan erbjuda nya insikter till de europeiska arbetsgrupperna om hur man bäst kan integrera kunskap och minne av radioaktivt avfall i kulturen för framtida generationer. Nya estetiska teorier om kärnkraftsdekolonialisering kommer att undersökas i relation till kärnkraftsanläggningar och samhällen i Europa och Australien; vilket leder till en ny publikation och forskningsevenemang.
Forskningen kommer att undersöka hur ’deep time’ generationsöverskridande från Sickness Country, Australia, kan informera och utveckla en mer komplex och nyanserad förståelse av ’deep time’ minnesarbete som krävs för högsta nivå av radioaktivt avfallslagring i Europa. Forskningsfrågor inkluderar: Hur kan teoretiskt arbete om kärnkraftsestetik skapa en ny avkolonial geoplitik eller planetaritet av kärnkraftsspår över tid och rum? Vilka estetiska relationer finns det mellan dekontaminering och dekolonisering? Hur kan Europa (och EU som representeras av Euratom, NEA och OECD) erkänna sin kärnkraftskolonialism genom att respektera och integrera urbefolkningars kunskap och personliga representation i arbetsgrupper för kärnavfallshantering och markering av kärnkraftsanläggningar på 2000-talet?
Forskningen kommer att undersöka hur ’deep time’ generationsöverskridande från Sickness Country, Australia, kan informera och utveckla en mer komplex och nyanserad förståelse av ’deep time’ minnesarbete som krävs för högsta nivå av radioaktivt avfallslagring i Europa. Forskningsfrågor inkluderar: Hur kan teoretiskt arbete om kärnkraftsestetik skapa en ny avkolonial geoplitik eller planetaritet av kärnkraftsspår över tid och rum? Vilka estetiska relationer finns det mellan dekontaminering och dekolonisering? Hur kan Europa (och EU som representeras av Euratom, NEA och OECD) erkänna sin kärnkraftskolonialism genom att respektera och integrera urbefolkningars kunskap och personliga representation i arbetsgrupper för kärnavfallshantering och markering av kärnkraftsanläggningar på 2000-talet?
Slutredovisning
Den sex månader långa RJ Sabbatical med titeln The Nuclear Culture and Decoloniality gjorde det möjligt för professor Ele Carpenter att genomföra nytt fältarbete och forskning vid kärnvapenkoloniseringens två ytterligheter: från Euratoms ursprung vid Europeiska unionens gemensamma forskningscenter i Ispra, Italien; till uranbrytning på urbefolkningens mark i Australiens norra territorium.
Nya forskningspartnerskap etablerades med konstnärer och samhällen i Northern Territory, Northern Institute vid Charles Darwin University, Victorian College of the Arts i Melbourne och JRC i Ispra, Italien. Sabbatstiden har också gjort det möjligt för Ele Carpenter att återupprätta sin kuratorpraktik i Sverige, i samarbete med Uppsala Konstmuseum och Östhammar Kommun för att planera nya utställningar för 2028-2029 inom ramen för Sveriges förvar för geologisk slutförvaring av använt kärnbränsle i Forsmark. Utställningsförslagen ingick i Uppsala Europeiska kulturstadsansökan för 2029.
Att arbeta med urbefolkningssamhällen kräver ett långsiktigt engagemang och utveckling av tydliga samförståndsavtal som måste förhandlas fram personligen. I Arnhem Land träffade Ele Carpenter Jawoyn-konstnären Jeremiah Garlangrr och hans familj för att höra historien om deras Coronation Hill/Guratba Earthquake Dreaming-målningar och förtydliga detaljerna och meningen i förhållande till landskapet och samhället. Kodningen av beteendesäkerhet och konsekvenserna av att störa marken som illustreras i bilderna och berättelsen korrelerar med många av sjukdomsberättelserna och uranbrytningsplatserna i regionen. I Kakadu National Park träffade Carpenter den traditionella ägaren Jeffery Lee för att besöka hans Koongara-land, ett tidigare gruvarrende, som nyligen har integrerats i nationalparken och UNESCO:s världsarvslista. När Ele besökte hyreskontraktet genomförde hon en strålskyddsundersökning av urankärnor i förfallna byggnader som lämnats efter av gruvprospektörer, som hon har lämnat in till kontoret för tillsynsforskaren och NT Environment Centre. Denna strålskyddsundersökning kommer att utgöra en fallstudie i boken, men behöver ett återbesök för att granska rapporten och analysen med den traditionella ägaren så att förhållandet mellan Lightening Dreaming och Koongara-hyresavtalet är respektfullt och korrekt beskrivet innan det kan publiceras. Medan Ele var i Australien kunde Ele se en utställning av Spinifex-konstnärerna, vars målningar var avgörande för deras markanspråk från kärnvapenprovplatser i Maralinga. Detta har öppnat upp ett nytt område för forskning om hur målningar har social och juridisk verkan i domstolarna och återtar mark som togs som en del av kärnvapenkoloniseringen.
Fynden har enorm betydelse för förståelsen av kunskapsöverföring mellan generationer om kärnkraftsanläggningar över 60 000 år, och den roll som socialt engagerat måleri har inom samhälle och kultur. Inhemska metoder destabiliserar europeiska teoretiska perspektiv på kärnkraftslandskap, kärnvapenavkolonialitet, kalla krigets arv, kärnvapenarv och kärnsemiotik och har i hög grad påverkat fokus och struktur i Carpenters skrift- och bokförslag. Den intensiva perioden av lärande om konstens roll som en integrerad del av aboriginernas levande kultur, som inkluderar varningar för kommande generationer, håller på att konfigurera om språk, begrepp och själva skriften i förhållande till en muntlig och visuell tradition.
Carpenter fortsätter att arbeta på en serie nya kapitel för hennes manuskript för öppen tillgång, som har omstrukturerats som svar på arbetet med ursprungsbefolkningen i Australien, och vägleds av Nuclear Truth Project protocols seeking Nuclear Truth with Integrity. https://nucleartruthproject.org/protocols/ Protokollen fokuserar på rättigheter, respekt och ömsesidighet med dem som drabbats av kärnkraftsskador, och hjälper till att bromsa forskningsprocesser för att omsätta dekoloniala metoder i praktiken i ett kärntekniskt sammanhang.
Monografin kommer nu att innehålla en blandning av fältanteckningar, fallstudier och teoretiska kapitel för att ompröva strålningskulturen från det radioaktiva landskapet, nukleär dekolonialitet och rollen av distribuerad och nätverksansluten samtidskonst som ger länkar mellan samhällen, museer och kärnkraftsanläggningar. Arbetstiteln 'Planetary Nuclear Aesthetics' är inspirerad av Spivaks planetaritetsbegrepp (Spivak, 2005) där planetens språk används för att skriva över beteckningen global industri, eller nationalstatens ägande av internationalism. Ytterligare konceptuellt arbete om antropocen av Yusoff (2018), förfäders våld av Povinelli och myten om isolater Deloughrey (2019a/b), ger en användbar analys för att avkolonisera begreppet kärnantropocen (Wyck, 2016). Dessutom hjälper nya skrifter av aboriginska forskare som professor Anne Polina och universitetslektor Mary Graham till att ompositionera kärnkraft i relation till kultur, samhälle och land i Australien.
Ny forskning om antropologiska studier om Sickness Country från 1980-talet öppnar upp en del av den historiska komplexiteten i att arbeta med uppgifter som traditionellt utförts av män, traditionella platser och klippkonst som bara bör ses av män; och behovet av att respektera heliga platser och traditioner samtidigt som man berättar den första nivån av en berättelse som har många komplexa lager som bara avslöjas för de initierade när de är redo. Detta innebär många utmaningar när det gäller avkolonisering av forskningsmetodik, där ur ett europeiskt perspektiv begreppet allmänintresse och reproduktionsrätt är de vanliga rättsliga ramarna. I Australien är kulturella rättigheter mycket mer komplexa och begränsar reproduktionen av en bild och berättelsen som följer med den. Detta kan hämma kritisk analys och jämförande studier och skapar nya etiska utmaningar för forskare och förlag. Av denna anledning kommer boken att ha separata kapitel för berättande och analys, och kräver ett nytt förhållningssätt till kuratoriskt skrivande där konstverket måste stå ensamt, och teorin sker någon annanstans.
Forskningsfrågorna hjälpte till att klargöra hur djuptidsintergenerationell berättelse från Sickness Country kan informera och utveckla en mer komplex och nyanserad förståelse för djuptidsminnesarbete som krävs för lagringsplatser för högnivåradioaktivt avfall i Europa. Detta är inte ett enkelt svar, utan en mycket sofistikerad kultur av nätverkande sociala relationer inbäddade i landskapet, berättande, drömmar, ceremonier, målningar och klippkonst. Mening och kunskap reproduceras kontinuerligt med avseende på förfäderna, vilket hjälper unga människor att lära sig sin kultur och ta hand om landet för framtida generationer.
För att förstå hur teoretiskt arbete med kärnteknisk estetik skulle kunna skapa en ny dekolonial geopolitik eller planetaritet av kärnspår över tid och rum, måste frågan vändas om. Istället borde vi fråga hur avkoloniala planetära kärnspår kan skapa en ny kärnteknisk estetik. Till exempel, Yvonne Margarula’s brev till FN som uttrycker solidaritet med folket i Fukushima spårar det uran som tvångsutvunnits från Mirrars länder till dess användning i kärnkraftverk i Japan. Korrelationen mellan uranbrytning i Kakadu-parken och Fukushima Daiichi NPP-katastrofen är en del av Sickness Country-historierna i centrum för detta forskningsprojekt. Som vi kan se i Jeremiah Garlngarrs målning av Bula Djang Coronation Hills jordbävningsberättelse, kan störningen av skapelsens förfäder i Australien orsaka jordskakningar och jordbävningar i andra länder. Här är teoretiska ramverk endast användbara om de omsätts i praktiken, och detta är värdet och den potentiella effekten av kuratorisk forskning som har potential att skapa kulturellt utbyte mellan samhällen på olika kärnkraftsanläggningar runt om i världen.
Sabbatsforskningen har öppnat upp för nya forskningsfrågor om hur man kan avkolonisera radioaktivt avfallshantering, inspirerad av Samia Hennis arbete kring Colonial Toxicity som ett resultat av franska kärnvapenprov i Algeriet på 1960-talet, och den pågående protesten mot radioaktivt avfall från Aukus atomubåtar i Australien. Nya frågor inkluderar: Vilka är principerna för aboriginernas lagar och kultur i förhållande till hantering av radioaktivt avfall? Hur kan samtida kuratering avkolonisera diskursen om RWM? Kan det finnas ett "erkännande" av kärnvapenkolonisering? Och skulle detta erkännande kunna ta itu med äldre avfall och kärnkraftsskador så att nya faror kan hanteras?
En dekolonial närläsning av det europeiska direktivet om radioaktivt avfall avslöjar försöket att separera militärt och utvinningsavfall från civilt radioaktivt avfall avsett för vad vi skulle kunna kalla inhemska GDF:er – geologiska slutförvaringsanläggningar. Men i länder med kärnvapenprogram är det oundvikligt att deras högaktiva avfall också kommer att avsättas för GDF.
Ytterligare finansiering kommer att sökas för att återvända till Australien för att undersöka sambandet mellan konst och markanspråk inom kärnvapentestområden, och för att bättre förstå Australiens postkoloniala kärntekniska förhållanden i relation till hantering av radioaktivt avfall och det nya Aukus-avtalet om kärnvapenubåtar.
I Australien höll Ele Carpenter ett offentligt föredrag vid Northern Institute vid Charles Darwin University. När hon återvände till Sverige blev Ele inbjuden att presentera sin forskning vid NEA/OECD Forum for Stakeholder Confidence, SSM, Stockholm; Nuclear Natures PhD Autumn School and Conference anordnad av Anna Storm vid Linköpings universitet. Hon kommer också att presentera vid Hurricanes and Scaffolding: Vetenskapsrådets symposium för konstnärlig forskning i samarbete med UmArts, och 2025 kommer hon att hålla ett forskningsseminarium om sitt fältarbete i Australien på Arkitekthögskolan, båda vid Umeå universitet, Sverige.
Nya forskningspartnerskap etablerades med konstnärer och samhällen i Northern Territory, Northern Institute vid Charles Darwin University, Victorian College of the Arts i Melbourne och JRC i Ispra, Italien. Sabbatstiden har också gjort det möjligt för Ele Carpenter att återupprätta sin kuratorpraktik i Sverige, i samarbete med Uppsala Konstmuseum och Östhammar Kommun för att planera nya utställningar för 2028-2029 inom ramen för Sveriges förvar för geologisk slutförvaring av använt kärnbränsle i Forsmark. Utställningsförslagen ingick i Uppsala Europeiska kulturstadsansökan för 2029.
Att arbeta med urbefolkningssamhällen kräver ett långsiktigt engagemang och utveckling av tydliga samförståndsavtal som måste förhandlas fram personligen. I Arnhem Land träffade Ele Carpenter Jawoyn-konstnären Jeremiah Garlangrr och hans familj för att höra historien om deras Coronation Hill/Guratba Earthquake Dreaming-målningar och förtydliga detaljerna och meningen i förhållande till landskapet och samhället. Kodningen av beteendesäkerhet och konsekvenserna av att störa marken som illustreras i bilderna och berättelsen korrelerar med många av sjukdomsberättelserna och uranbrytningsplatserna i regionen. I Kakadu National Park träffade Carpenter den traditionella ägaren Jeffery Lee för att besöka hans Koongara-land, ett tidigare gruvarrende, som nyligen har integrerats i nationalparken och UNESCO:s världsarvslista. När Ele besökte hyreskontraktet genomförde hon en strålskyddsundersökning av urankärnor i förfallna byggnader som lämnats efter av gruvprospektörer, som hon har lämnat in till kontoret för tillsynsforskaren och NT Environment Centre. Denna strålskyddsundersökning kommer att utgöra en fallstudie i boken, men behöver ett återbesök för att granska rapporten och analysen med den traditionella ägaren så att förhållandet mellan Lightening Dreaming och Koongara-hyresavtalet är respektfullt och korrekt beskrivet innan det kan publiceras. Medan Ele var i Australien kunde Ele se en utställning av Spinifex-konstnärerna, vars målningar var avgörande för deras markanspråk från kärnvapenprovplatser i Maralinga. Detta har öppnat upp ett nytt område för forskning om hur målningar har social och juridisk verkan i domstolarna och återtar mark som togs som en del av kärnvapenkoloniseringen.
Fynden har enorm betydelse för förståelsen av kunskapsöverföring mellan generationer om kärnkraftsanläggningar över 60 000 år, och den roll som socialt engagerat måleri har inom samhälle och kultur. Inhemska metoder destabiliserar europeiska teoretiska perspektiv på kärnkraftslandskap, kärnvapenavkolonialitet, kalla krigets arv, kärnvapenarv och kärnsemiotik och har i hög grad påverkat fokus och struktur i Carpenters skrift- och bokförslag. Den intensiva perioden av lärande om konstens roll som en integrerad del av aboriginernas levande kultur, som inkluderar varningar för kommande generationer, håller på att konfigurera om språk, begrepp och själva skriften i förhållande till en muntlig och visuell tradition.
Carpenter fortsätter att arbeta på en serie nya kapitel för hennes manuskript för öppen tillgång, som har omstrukturerats som svar på arbetet med ursprungsbefolkningen i Australien, och vägleds av Nuclear Truth Project protocols seeking Nuclear Truth with Integrity. https://nucleartruthproject.org/protocols/ Protokollen fokuserar på rättigheter, respekt och ömsesidighet med dem som drabbats av kärnkraftsskador, och hjälper till att bromsa forskningsprocesser för att omsätta dekoloniala metoder i praktiken i ett kärntekniskt sammanhang.
Monografin kommer nu att innehålla en blandning av fältanteckningar, fallstudier och teoretiska kapitel för att ompröva strålningskulturen från det radioaktiva landskapet, nukleär dekolonialitet och rollen av distribuerad och nätverksansluten samtidskonst som ger länkar mellan samhällen, museer och kärnkraftsanläggningar. Arbetstiteln 'Planetary Nuclear Aesthetics' är inspirerad av Spivaks planetaritetsbegrepp (Spivak, 2005) där planetens språk används för att skriva över beteckningen global industri, eller nationalstatens ägande av internationalism. Ytterligare konceptuellt arbete om antropocen av Yusoff (2018), förfäders våld av Povinelli och myten om isolater Deloughrey (2019a/b), ger en användbar analys för att avkolonisera begreppet kärnantropocen (Wyck, 2016). Dessutom hjälper nya skrifter av aboriginska forskare som professor Anne Polina och universitetslektor Mary Graham till att ompositionera kärnkraft i relation till kultur, samhälle och land i Australien.
Ny forskning om antropologiska studier om Sickness Country från 1980-talet öppnar upp en del av den historiska komplexiteten i att arbeta med uppgifter som traditionellt utförts av män, traditionella platser och klippkonst som bara bör ses av män; och behovet av att respektera heliga platser och traditioner samtidigt som man berättar den första nivån av en berättelse som har många komplexa lager som bara avslöjas för de initierade när de är redo. Detta innebär många utmaningar när det gäller avkolonisering av forskningsmetodik, där ur ett europeiskt perspektiv begreppet allmänintresse och reproduktionsrätt är de vanliga rättsliga ramarna. I Australien är kulturella rättigheter mycket mer komplexa och begränsar reproduktionen av en bild och berättelsen som följer med den. Detta kan hämma kritisk analys och jämförande studier och skapar nya etiska utmaningar för forskare och förlag. Av denna anledning kommer boken att ha separata kapitel för berättande och analys, och kräver ett nytt förhållningssätt till kuratoriskt skrivande där konstverket måste stå ensamt, och teorin sker någon annanstans.
Forskningsfrågorna hjälpte till att klargöra hur djuptidsintergenerationell berättelse från Sickness Country kan informera och utveckla en mer komplex och nyanserad förståelse för djuptidsminnesarbete som krävs för lagringsplatser för högnivåradioaktivt avfall i Europa. Detta är inte ett enkelt svar, utan en mycket sofistikerad kultur av nätverkande sociala relationer inbäddade i landskapet, berättande, drömmar, ceremonier, målningar och klippkonst. Mening och kunskap reproduceras kontinuerligt med avseende på förfäderna, vilket hjälper unga människor att lära sig sin kultur och ta hand om landet för framtida generationer.
För att förstå hur teoretiskt arbete med kärnteknisk estetik skulle kunna skapa en ny dekolonial geopolitik eller planetaritet av kärnspår över tid och rum, måste frågan vändas om. Istället borde vi fråga hur avkoloniala planetära kärnspår kan skapa en ny kärnteknisk estetik. Till exempel, Yvonne Margarula’s brev till FN som uttrycker solidaritet med folket i Fukushima spårar det uran som tvångsutvunnits från Mirrars länder till dess användning i kärnkraftverk i Japan. Korrelationen mellan uranbrytning i Kakadu-parken och Fukushima Daiichi NPP-katastrofen är en del av Sickness Country-historierna i centrum för detta forskningsprojekt. Som vi kan se i Jeremiah Garlngarrs målning av Bula Djang Coronation Hills jordbävningsberättelse, kan störningen av skapelsens förfäder i Australien orsaka jordskakningar och jordbävningar i andra länder. Här är teoretiska ramverk endast användbara om de omsätts i praktiken, och detta är värdet och den potentiella effekten av kuratorisk forskning som har potential att skapa kulturellt utbyte mellan samhällen på olika kärnkraftsanläggningar runt om i världen.
Sabbatsforskningen har öppnat upp för nya forskningsfrågor om hur man kan avkolonisera radioaktivt avfallshantering, inspirerad av Samia Hennis arbete kring Colonial Toxicity som ett resultat av franska kärnvapenprov i Algeriet på 1960-talet, och den pågående protesten mot radioaktivt avfall från Aukus atomubåtar i Australien. Nya frågor inkluderar: Vilka är principerna för aboriginernas lagar och kultur i förhållande till hantering av radioaktivt avfall? Hur kan samtida kuratering avkolonisera diskursen om RWM? Kan det finnas ett "erkännande" av kärnvapenkolonisering? Och skulle detta erkännande kunna ta itu med äldre avfall och kärnkraftsskador så att nya faror kan hanteras?
En dekolonial närläsning av det europeiska direktivet om radioaktivt avfall avslöjar försöket att separera militärt och utvinningsavfall från civilt radioaktivt avfall avsett för vad vi skulle kunna kalla inhemska GDF:er – geologiska slutförvaringsanläggningar. Men i länder med kärnvapenprogram är det oundvikligt att deras högaktiva avfall också kommer att avsättas för GDF.
Ytterligare finansiering kommer att sökas för att återvända till Australien för att undersöka sambandet mellan konst och markanspråk inom kärnvapentestområden, och för att bättre förstå Australiens postkoloniala kärntekniska förhållanden i relation till hantering av radioaktivt avfall och det nya Aukus-avtalet om kärnvapenubåtar.
I Australien höll Ele Carpenter ett offentligt föredrag vid Northern Institute vid Charles Darwin University. När hon återvände till Sverige blev Ele inbjuden att presentera sin forskning vid NEA/OECD Forum for Stakeholder Confidence, SSM, Stockholm; Nuclear Natures PhD Autumn School and Conference anordnad av Anna Storm vid Linköpings universitet. Hon kommer också att presentera vid Hurricanes and Scaffolding: Vetenskapsrådets symposium för konstnärlig forskning i samarbete med UmArts, och 2025 kommer hon att hålla ett forskningsseminarium om sitt fältarbete i Australien på Arkitekthögskolan, båda vid Umeå universitet, Sverige.