Claes Ahlund, litteraturvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi


Claes Ahlund: DIKTARE I KRIG. K.G. Ossiannilsson, Bertil Malmberg och Ture Nerman från debuten till 1920

I. I stormklockans och vårdkasens tid
1. Politisk polarisering och mental militarisering
2. Svenska stämningar vid krigsutbrottet
3. Nationalistisk kampdiktning
4. Antimilitaristisk kampdiktning

II. K.G. Ossiannilsson: Tyrannen och trumslagaren
1. Inledning
2. Hjältedyrkare och antidemokrat (1900-1904)
3. Heroism och socialism (1902-1906)
4. Klassförsoning och fredsförakt (1906-1907)
5. Från Barbarskogen till Ödets man (1908-1912)
6. Fem debattböcker och två historiska romaner (1914-1917)
7. Krigsårens lyrik
8. Diktatorns återkomst

III. Bertil Malmberg: Mannens ljusa sång i smärtornas natt
1. Inledning
2. Ungdomsdiktningen (1906-1910)
3. Uppgörelse och löfte (1911)
4. Dåd och dröm (1912)
5. Mottagandet i borgerlig press 1911-1912
6. Malmberg om kriget och diktaren (1914-1917)
7. Diktningen 1914-1917
8. En blödande jord (1917)
9. Mottagandet 1912-1917
10. I dödens skugga

IV. Ture Nerman: Soldat i det nya rikets armé
1. Inledning
2. Från debuten till bondetåget (1909-1914)
3. 1914
4. Zimmerwald, Stormklockan och John Finkelman (1915-1916)
5. I Fiendeland (1916)
6. De sista krigsåren
7. Revolutionerna och det finska kriget
8. Gudsbelätet och människodjuret

V. Diktare i krig
Källor och litteratur

Diktare i krig är ämnet för denna undersökning. Rubriken har under arbetets gång fått en dubbel syftning, som från början inte var avsedd. När projektet inleddes var det min avsikt att undersöka några författares förhållningssätt till och reaktioner på första världskriget med utgångspunkt i den litterära produktionen. Det visade sig snart att ett sådant fokus blev alltför begränsat, och att det var oundvikligt att gå längre tillbaka i tiden. Redan i det individuella perspektivet förde alltför många linjer i författarnas krigsdiktning tillbaka till deras författarskap före krigsutbrottet. Betraktad som en del av opinionsbildningen under kriget - en synvinkel som blivit allt viktigare för mig - framstod deras produktion i ännu högre grad som betingad av den politiska polarisering och den mentala militarisering som redan långt innan 1914 kännetecknar inte bara den svenska, utan stora delar av den europeiska litteraturen.

Denna mentalitetsförändring har beskrivits som en "brutalisering" av det intellektuella livet. Både hos nationalister och hos anarkister får våldet och kriget ute i Europa en allt mer positiv laddning, samtidigt som offertanken blir allt mera omhuldad. Långt före krigsutbrottet har denna process fått stora delar av de intellektuella att gå in i en ny roll: den av "un gardien fervent des valeurs de la civilisation toujours menacées par les acides de la décadence ou de la barbarie". När krigsförklaringarna tillkännagavs sensommaren 1914 var de här behandlade författarna därför redan invecklade i bittra strider med politiska, moraliska och estetiska antagonister. Nu tvingades de också ta ställning till ett verkligt krig. Mobiliseringen av arméerna åtföljdes av en kulturell och intellektuell mobilisering, som alltså var väl förberedd. Detta blev naturligtvis särskilt påtagligt i de krigförande länderna, där forna meningsmotståndare nu i stor utsträckning förenades i patriotisk lojalitet och i skarpa angrepp på fiendens kultur och vetenskap. Också i neutrala stater som Sverige fanns det naturligtvis ansatser till nationell samling och försoning i den politiska borgfredens efterföljd, men inte desto mindre kulminerade den redan påbörjade mentala militariseringen efter krigsutbrottet i en polarisering, som ännu tydligare än förr ställde höger mot vänster, nationalister mot pacifister och Tysklandsvänner mot Entente-sympatisörer. Det var en utveckling som ytterligare skärptes genom revolutionerna i Ryssland och Tyskland och de efterföljande sociala oroligheterna i Sverige 1917-1918. Gränslinjerna i dessa strider sammanföll ofta, men som vi ska se långtifrån alltid.

Också i ett annat avseende fann jag det snart nödvändigt att vidga perspektivet för min undersökning. Det blev tydligt, att ett uppmärksammande inte bara av de litterära verken, utan också av annat material, som debattartiklar, reportageböcker och stridsskrifter - och i förekommande fall källor som brev och dagböcker - på ett helt annat sätt skulle kunna belysa och förklara författarnas ställningstaganden. Författarskapen som helhet alltifrån debuten till ca 1920 ingår därför i undersökningen. Inte desto mindre kommer jag att ägna den politiska lyriken, "kampdikten", ett särskilt stort utrymme. Jag har valt att koncentrera mig på tre författarskap, K.G. Ossiannilssons, Bertil Malmbergs och Ture Nermans, som här kommer att betraktas ur ideologisk och i viss mån estetisk synvinkel, men först och främst som exponenter för en politiserad och samhällstillvänd diktarroll som får en högkonjunktur under decenniet mellan storstrejken 1909 och Versaillesfreden 1919; en tid av accelererande modernisering, men också av skarpa politiska motsättningar. De många politiska kriserna under decenniet närmast före krigsutbrottet: unionskrisen 1904-1905, storstrejken 1909, försvarsstriden 1912-1914, kulminerande i bondetåget och Borggårdskrisen i februari 1914, var de yttre manifestationerna av ett hårdnande politiskt klimat som drev författarna antingen till en privatisering eller en politisering av författarrollen.
Bland utgångspunkterna för de diktare som väljer att engagera sig i de politiska striderna fanns en uppsättning av delvis besläktade roller som ibland kombineras eller sammansmälter. Här fanns bland annat en profetroll inspirerad både av Gamla Testamentet, Strindberg och Nietzsche, här fanns Heidenstams just vid denna tid havererande försök att etablera sig som "nationalskald" i Björnstjerne Björnsons efterföljd, här fanns en folktribunroll med rötter i 1800-talsliberalismen och nu aktualiserad genom Strindbergsfejden och här fanns slutligen en visserligen stridslysten men i personligt avseende mera tillbakadragen demokratisk diktarroll - författaren som "ombudsman". I den krissituation som kriget medförde växte kraven på författarna att tjäna som andligt eller åtminstone moraliskt stöd. Detta var naturligtvis tydligast i de krigförande länderna. Ett mycket tydligt exempel på en sådan ambition erbjuder den engelske poeten Robert Bridges, 1913 utnämnd till Poet Laureate, med antologin The Spirit of Man (1916). I förordet konstaterar Bridges som ett självklart faktum att man i denna svåra tid instinktivt söker sig till "the seers and poets of mankind, whose sayings are the oracles and prophecies of loveliness and lovingkindness". En sådan diktarroll har som vi ska se vissa beröringspunkter med den samtidigt patriotiska och optimistiska förkunnelse som möter oss i K.G. Ossiannilsson diktsamlingar från krigsåren. Ossiannilsson såg liksom många andra vid denna tid ingen motsättning mellan en sådan uppgift och föreställningen om den store författaren som "ett förkroppsligande av sitt folks hela instinktiva vilja" - orden är Heidenstams och syftar på Björnson. Men diktaren kunde som siare, vägvisare och föredöme naturligtvis också inta en mer krigisk hållning. De här undersökta författarna etablerar sig alla i någon variant av den politiserade författarroll som sedan ett drygt decennium hade börjat framstå som ett allt tydligare alternativ till den exklusiva och introverta diktarroll som förkroppsligats av den 1906 avlidne Oscar Levertin. Situationen kompliceras visserligen av att åtminstone Ossiannilsson och Malmberg samtidigt är styrda av strikt kommersiella hänsynstaganden.

Genom diskussionen av författarrollernas och ideologiernas växlingar ska jag försöka hålla fast vid några centrala föreställningar, som vid denna tid spelar en betydelsefull roll i alla politiska läger, och som är viktiga i alla de tre författarskapen. För det första heroismen, som vid denna tid kommer till uttryck i många skepnader, från Nietzsches grundligt missförstådda men inte desto mindre mycket spridda övermänniskotanke till den allmännare kult av ungdomlig energi som återfinns inom svenska kyrkan och i nationella ungdomsförbundet likaväl som hos Hinke Bergegrens ungsocialister. För det andra den anti-dekadenta stridslystnad som återfinns hos kristligt konservativa såväl som hos vänstersocialister, även om dekadensens symptom inte diagnosticeras på samma sätt i alla dessa läger. För det tredje demokratiuppfattningen; en fråga där man både på höger- och vänsterkanten finner åtskilliga skeptiska synpunkter. Dessa tre problemområden kan ytterst föras tillbaka till modernitetsupplevelsen; både hos utvecklingsoptimister och -pessimister genererar den kultur- och civilisationskritik - visserligen av inte alldeles samma slag.

Den litteratur som jag i fortsättningen kommer att diskutera förknippas av tradition inte med begreppet modernism. Inte heller ingick denna frågeställning i projektets utgångspunkter. Inte desto mindre finns det ett direkt samband mellan de här utpekade centrala problemområdena, den bakomliggande modernitetsupplevelsen och det anti-borgerliga hävdande av individualiteten som Peter Luthersson i två viktiga studier har visat är så central för den litterära modernismen. Som vi ska se är visserligen de tre författarnas ståndpunkt och utveckling i detta avseende allt annat än enhetlig. Hos Ossiannilsson urskiljer jag en fundamental ambivalens mellan en skarpt anti-borgerlig och extremt jaghävdande hållning och vad som närmast kan beskrivas som en borgerligt sentimental och patriotisk tendens: här möter vi omväxlande revolutionära eller protofascistiska eruptioner och eskapistisk idylldiktning. Bertil Malmberg framstår tidigt såväl till det yttre som i sin diktning som något av en inkarnation av antagonismen gentemot det borgerliga. Paradoxalt nog försöker han under försvarsstriden och de första krigsåren ändå som politisk diktare kreera rollen av samhällets, svenskhetens och traditionens bevarare. I Ture Nermans fall är avståndstagandet från det borgerliga samhället åtminstone på ytan konsekventare. Som vi ska se finns det samtidigt vissa fundamentala överensstämmelser mellan den revolutionära idealismen och den borgerliga.

För det komparativa perspektiv som jag genomgående anlägger i undersökningen är förhållandet mellan de krigförande ländernas och det neutrala Sveriges litteratur av stor betydelse. Visserligen finns det i alla krigförande länder lokala traditioner och förhållanden som orsakar variationer inom det större mönstret. Ur den internationella forskningen framträder lika fullt bilden av en i inled¬ningsfasen i viss mån enhetlig huvudströmning åtminstone inom engelsk, fransk och tysk litteratur, där upp¬levelsen att kriget erbjuder en möjlighet till pånyttfödelse är ett ofta återkommande inslag. I gestaltningen av den därpå följande desillusionen kan man urskilja två huvudmönster. I den franska och i synnerhet i den engelska litteraturen dominerar skildringar styrda av en tolkning av kriget som tragiskt och meningslöst; i den tyska möter vi mycket oftare föreställningen att kriget trots allt varit meningsfullt. I den engelska litteraturen uttrycks den desillusionerade attityden till kriget framför allt i poesin (Gra¬ves, Owen, Sassoon, m.fl.), i Frankrike gestaltas samma erfarenhet huvudsakligen i romanform (Bar¬busse, Dorgeles). I den tyska litteraturen kommer den massiva litterära bearbetningen av den trauma¬tiska krigserfarenheten först på 20-talet, som trots det stora undantaget, Remarques Im Westen nichts Neues, domine¬ras av romaner där krigets positiva aspekter - den inre utveckling, det kamratskap och den andliga förnyelse som sägs födas ur umbärandena - frammanas (Bucher, m.fl.). Längst i denna riktning går Ernst Jünger, som steg för steg förvandlar fronterfarenheten till en estetisk, närmast sakral upplevelse, hel¬gad ska¬pelsen av en ny manstyp: hård och maskinlik.
Dessa mönster och variationer erbju¬der naturligtvis intressanta utgångspunkter för undersökningen av den svenska litteraturen. Den dominerande rörelsen från entusiasm till desillusion återfinns som vi ska se också i det neutrala Sverige. Men skillnaderna är samtidigt stora. Den pacifistiska opinionsbildningen är till att börja med här inte lika undertryckt av censuren som i de krigförande länderna; samtidigt blir också den krigiska nationalismens yttringar mera dämpade. Å andra sidan medför avståndet till kriget att författarna längre kan leva kvar i sina nedärvda föreställningar om krigets natur - de må vara heroiskt eller pacifistiskt grundade. I de krigförande länderna överbryggades åtminstone för en tid många av de politiska motsättningarna tack vare de starka patriotiska stämningarna. Samtidigt kände de författare som själva konfronterats med det industriella kriget ett allt starkare främlingskap gentemot den propaganda som ännu byggde på den traditionella föreställningen om heroisk krigföring - detta är utgångspunkten för den distanserat ironiska brittiska krigslyriken. Eftersom det i Sverige inte fanns några författare med direkt erfarenhet av den moderna krigföringen finner vi här ingen motsvarande klyfta mellan krigspoeter och "civilbefolkning". Det råder däremot inget tvivel om att den pacifistiska och socialistiska retoriken, av hävd inriktad på konkretion och brutala detaljer, hade bättre förutsättningar att handskas med de allt mer chockerande rapporterna från fronterna ute i Europa än den traditionellt heroiska, som med förkärlek tillgrep ett upphöjt stilläge.

Så fort vi lämnar generaliseringarna och tendenserna och närmar oss ett enskilt författarskap blir det ändå mycket tydligt att krigsupplevelsen, krigsdiktningen och mytskapandet är allt annat än enhetliga processer. En av ambitionerna med detta projekt är att ge en mer nyanserad bild inte bara av de tre utvalda författarskapen, utan i nästa steg också av den svenska krigsdiktningen i allmänhet. Den "naturliga" men förenklande kontrasteringen av nationalism och aktivism mot internationalism och pacifism som dominerar i de översiktliga framställningarna har till exempel alltför länge undanskymt de många gemensamma utgångspunkterna för författare från båda lägren, och den har samtidigt negligerat de avsevärda spänningarna inom dem. Likaså börjar de många ambivalenta reaktionerna på kriget framstå i en ny dager när de studeras med utgångspunkten att kriget inledningsvis av många felaktigt uppfattades som något helt annat än vad det snart skulle visa sig vara - ännu en skrämmande sida av moderniteten. Det är viktigt att komma ihåg att den mentala militariseringen och den politiska polariseringen hade påbörjats långt före krigsutbrottet. Det är lika viktigt att understryka att kriget inte var något från samhällsutvecklingen i övrigt väsensskilt, utan i grund och botten bara ännu en aspekt av den sedan länge pågående moderniseringsprocessen. Detta innebär att krigslitteraturen inte ska uppfattas alltför snävt: de erfarenheter och de problem som där gestaltas har ofta en mer generell syftning.

Undersökningen består av fem kapitel. I kapitel I, "I stormklockans och vårdkasens tid", behandlas några utgångspunkter för undersökningen. I de första två avsnitten diskuteras det klimat av tilltagande mental militarisering och politisk polarisering som långt innan krigsutbrottet växer fram inte bara i den politiska debatten, utan också i litteraturen; i ännu högre grad än vanligt framstår de två under dessa år som kommunicerande kärl. De följande två avsnitten innehåller en översiktlig diskussion av ideologiska och retoriska mönster i den nationalistiska respektive den antimilitaristiska och pacifistiska kampdiktningen i Sverige före och under världskriget.

Kapitel II-IV rymmer en mera ingående undersökning av tre utvalda svenska författarskap. Mitt motiv för att välja just Ossiannilsson, Malmberg och Nerman är sammansatt. Jag gör mig inga illusioner om att de skulle vara särskilt "representativa" så tillvida att de skulle kunna göra anspråk på att företräda några särskilt betydelsefulla kollektiv. De företräder inte desto mindre olika politiska läger och de är alla goda exempel på den politisering av författarrollen som här redan har kommenterats. De är dessutom alla tre helt och hållet eller till betydande del lyriker, vilket gör det möjligt att göra jämförelser mellan deras "kampdiktning" inte bara i ideologiskt avseende och med avseende på diktarrollen, utan också beträffande dikternas klang- och framför allt rytmstrukturer - faktorer som är av stor betydelse för en kampdiktares framgång respektive misslyckande i sitt rollframträdande. Slutligen närmar de sig alla om och om igen några av de frågor som jag redan har pekat ut som särskilt viktiga. Inte minst av den anledningen har jag funnit en fördjupad diskussion av just dessa tre författarskap angelägen.
I kapitel V, "Diktare i krig" gör jag några sammanfattande och avslutande reflexioner över de resultat som undersökningen lett fram till. Jag kommenterar här bland annat variationerna i den politiserade diktarrollens utformning och utveckling, den mytskapande ambitionen i de tre författarnas diktning under perioden, och deras skilda svar på frågan hur moderniteten förhåller sig till individualitet och identitet.

***

En teoretisk förutsättning för projektet är uppfattningen av första världskriget som en aspekt av moderniteten, som en företeelse som i likhet med till exempel det sena 1800-talets nya storstadserfarenhet får ett avgörande inflytande inte bara på samhällsdebatten, utan också på människans självförståelse. Jag har tidigare studerat litteraturen från sekelskiftet 1900 som ett uttryck för en ofta ambivalent modernitetserfarenhet - pendlande från avståndstagande till bejakande; från vämjelse till fascination - som mycket koncentrerat kan sammanfattas som en upplevelse av värdegemenskapens sammanbrott. Härigenom placerade jag in mig i en brokig tradition där Georg Simmel, Walter Benjamin, Marshall Berman, Terry Eagleton, Matei Calinescu och George L. Mosse är några av de för mig viktigaste namnen (en intressant svensk studie som anknyter till samma tradition är Johan Lundbergs bok om Siwertz, Österlings och Lidmans ungdomslyrik: En evighet i rummets former gjuten, 2000). Denna undersökning har fötts ur övertygelsen att ett sådant fokus på identitet och modernitet har mycket att tillföra också diskussionen av den litteratur som tillkommer före och under första världskriget. Inte minst framstår sambandet mellan fin-de-siècle-litteraturens modernitetskritik och 10-talets moralistiska antidekadens som en fråga som hittills alltför litet har uppmärksammats.
Hos åtskilliga författare (inte bara bland nationalisterna) genomsyras uppfattningen av den moderna samhällsutvecklingen i Sverige av ett dekadenstänkande, vilket medför att kriget å ena sidan kan uppfattas som en räddning från en i det moderna samhället överallt hotande degeneration, moralisk upplösning och viljeförsvagning, å andra sidan självt kan tolkas som en tillbakagång till ett primitivare stadium av civilisationsprocessen. De två tolkningsmodellerna, som i ideologiskt avseende är diametralt motsatta, kan på ett djupare plan vara mindre väsensskilda än man skulle kunna tro. Båda vilar de på en kombination av evolutionism och dekadensföreställningar; skillnaden ligger snarast i den roll moderniseringen och kriget tillmäts i det stora historiska dramat. Vid krigsutbrottet uppfattade alltså många kriget som en befrielse från den skrämmande moderniteten med dess allt påtagligare materialistiska karaktär - här ligger en av huvudorsakerna till den stora entusiasm som krigsutbrottet genererade. Krigshänförelsen både ute i Europa och i Sverige kan således ses som en flykt undan det moderna samhället till vad man uppfattade som en frihetens och äventyrets frizon. Dessvärre skulle denna föreställning snart visa sig vara grundfalsk, när tidningarna började avslöja dess nya automatiserade skepnad av Materialkrieg. Isoleringen i skyttegravarna och det anonyma dödandet på distans visade sig vara en aspekt av något bara alltför välbekant: det moderna industrisamhälle som man nyss trott sig kunna undfly. Omsvängningen från entusiasm till desillusion, vanlig såväl ute i Europa som i Sverige, är således starkt knuten till insikten att kriget i högsta grad utgör en del av moderniteten. Denna insikt är samtidigt knuten till en avmytifiering av kriget som får de gamla heroiska idealen att framstå inte bara som meningslösa, utan som groteska.

Den krigsentusiasm som föregår denna Entzauberung är över hela Europa mycket nära sammanlänkad med den förändring av föreställningarna om nationen som tar fart just under decennierna före sekelskiftet. Fruktbara teoretiska utgångspunkter för projektet återfinns därför i nationalismforskningen, som under 1980-talet på ett avgörande sätt förnyades av forskare som Ernest Gellner (Nations and nationalism, 1983), E.J. Hobsbawm (bl.a. i The Invention of tradition, 1983 och Nations and nationalism since 1780. Programme, myth, reality, 1990) och Benedict Anderson (Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread of Nationalism, 1983). Som sent industrialiserad nation företer Sverige naturligtvis vissa avvikelser i jämförelse med flera av de västeuropeiska länderna. Men också den svenska nationalismen, intensifierad till exempel i samband med unionskrisen och under försvarsstriden, kan med fördel sättas i samband med det moderna industrisamhällets framväxt; också det från 1890-talet accelererande svenska intresset för hembygd och historia kan ses som ett led i skapandet av en ny nationell gemenskap som ersättning för de lokala gemenskaper som bröts sönder allt snabbare i urbaniseringens och industrialiseringens tid.
Den period som undersöks i denna undersökning kan för Sveriges vidkommande hänföras till övergången mellan den första och den andra utvecklingsfasen i vad som har beskrivits som en "nationell symboliseringsprocess". Den första fasen, som redan har berörts, präglades av olika eliters upprättande av traditioner som skulle kunna skapa en känsla av samhörighet inom nationalstaternas befolkningar. Den andra utvecklingsfasen karakteriseras av en radikalisering av nationalismen. Denna riktar sig nu mer än tidigare direkt till massorna, och den konfronteras med den internationalistiska socialismens konkurrerande integrationsideologi. Här är det tacksamt att anknyta till George L. Mosses ideologikritiska forskning på det område som han har beskrivit både som politisk liturgi och som politisk estetik; mer än de flesta bidrog ju författarna till skapandet av de nationella myter och stereotyper som kunde tjäna som tillflyktsorter i modernitetens väglösa landskap. Detta symbolskapande och denna "liturgi" kan betraktas som inslag i en kollektiv process, men de kan också med fördel kopplas till utformningen av den politiserade diktarroll som med vissa variationer framträder i litteraturen från denna tid.

Parallellt med den avmytifiering av kriget som redan har kommenterats pågår alltså ett nytt ivrigt mytskapande. Jag vill redan här betona att inte bara nationalismen, utan också socialismen och pacifismen bör betraktas ur detta perspektiv. Också inom dessa traditioner bidrar författarna verksamt till mytskapandet och därmed till utformandet av den politiska liturgin. Också inom fredsrörelsen bygger man upp en suggestiv symbolvärld, som beroende på utgångspunkten kan beskrivas som en semiosphère eller en Lehrgemeinschaft, eller med ett uttryck hämtat från idéhistorikern Sverker Sörlin kan karakteriseras som ett "medvetanderum"; också inom den socialistiska agitationen försöker man locka till sig människor med hjälp av egna symboler, myter och riter. Det är ett faktum som inte får glömmas bort bara därför att fredsrörelsen, för att ta det tydligaste exemplet, i dagens svenska offentlighet är nästan enhälligt bejakad, medan nationalismen framstår som något av det mest förbjudna.
Projektet har således både litteratursociologiska och idéhistoriska utgångspunkter, men undersökningen har också kommit att få ett mentalitetshisto¬riskt inslag. Med mentalitetshistoria avser jag studiet av attityder, känslor och dispo¬sitioner - mentaliteter - som är oartikulerade eller icke-reflexiva, men som likafullt spelar en viktig roll för föraningarna om kriget såväl som för gestaltningen av krigs- och modernitetsupplevelsen. Det kan röra sig om mentaliteter knutna till företeelser som i andra undersökta texter explicit tematiseras också på idéplanet, men det kan också handla om icke-reflexiva attityder till sådant som sällan eller aldrig problematiseras på den reflexiva nivån. Den diskussion av bakomliggande föreställningar om t.ex. nationen och folket och deras egenskaper som här kommer att föras har således tydliga mentalitetshistoriska inslag. Uppgiften att kartlägga förhållandet mellan dikt och politik; att analysera den explicita diskussionen av centrala politiska problemområden som demokrati och parlamentarism genomförs däremot huvudsakligen med idéanalytiska redskap. Min ambition är här den att tränga djupare än till den traditionella idé- och i synnerhet litteraturhistoriska polariseringen mellan enkla motsatspar som passivitet och fatalism kontra aktivism och viljekult.

På en annan nivå kommer undersökningen att pendla mellan två hållningar: en symptomal eller ideologikritisk, som strävar efter att urskilja de värderingar och attityder som ligger dolda under textens yta, och en sympatisk, som så långt det är möjligt försöker förstå diktarna och dikterna på deras egna villkor. Den ideologikritiska hållningen är naturligtvis nödvändig för att till exempel kunna urskilja de komplex av bakomliggande föreställningar som sammanstrålar i en för många författare gemensam politisk-poetisk retorik, eller för att kunna lokalisera den ideologiska laddningen i sammanhang där den på textens yta kunde tyckas fullständigt frånvarande. Men detta är ju numera självklarheter. Kanske är det i dag mera motiverat att argumentera för den sympatiska läsartens berättigande. Min ståndpunkt är här den att det är helt omöjligt att göra en text rättvisa utan att ta den på allvar, det vill säga utan att göra ett uppriktigt och allvarligt försök att förstå vad dess författare har velat säga, och varför. Utan att här gå närmare in på de betydande teoretiska problem som drömmen om en sådan hermeneutisk horisontsammansmältning väcker till liv vågar jag ändå hävda att läsningen av en text mot dess intention och utifrån en annan tids vitt skilda förutsättningar förtjänar betydligt större respekt om den genomförs av någon som först har gjort detta försök.

Jag kommer här att pröva olika förhållningssätt i detta avseende. I kapitel I, där den nationalistiska respektive den antimilitaristiska kampdiktningen diskuteras utan att några biografiska sammanhang eller författarskapskontexter etableras är den ideologikritiska hållningen av naturliga skäl mera framträdande. I detta material är det möjligt att urskilja såväl explicit tematiserade och djupare inbäddade politiska idéer som mentaliteter av mindre reflexiv karaktär. I de fördjupade författarskapsanalyserna i kapitel II-IV ligger fokus på författarskapens utveckling både med avseende på diktarrollens utformning och i ideologiskt och estetiskt avseende, vilket gör det möjligt att här urskilja inte bara återkommande teman utan också återkommande bilder, figurer och poetiska grepp, och att relatera dessa till en större helhet. Här blir en rörelse fram och tillbaka mellan de två hållningarna, den misstänksamma och den sympatiska, en nödvändighet. Jag menar, som redan har antytts, att en analys som inte styrs också av en "försoningens hermeneutik" blott alltför lätt utmynnar i en lättköpt självbekräftelse av vår tids segrande värderingar medan däremot "historiens förlorare", som till exempel krigsdyrkaren Ossiannilsson, revolutionären Nerman eller antidemokraten Malmberg förblir lika obegripliga - och just därför ofarliga - som förut.

Ingen större undersökning av den svenska litteraturens förhållande till första världs¬kriget har tidigare publicerats. En opublicerad licentiatavhandling har dock ägnats detta ämne. Thord Palmlunds "Det första världskrigets återspegling i svensk skönlitteratur" (Lund 1963) består av tre delar: en katalogartat översiktlig första del, där ett stort antal författarskap och litterära verk kortfattat kommenteras, en studie av Sigfrid Siwertz utveckling från En flanör till Selambs samt "Det första världskriget och Karlfeldts diktning". Den sista delen trycktes senare separat. I närheten av min inriktning befinner sig också Tyrgils Saxlunds avhandling 1914 års idéer. En studie i svensk litteratur (1975), som dock anlägger ett mera begränsat perspektiv. För det första är infallsvinkeln så renodlat idé¬historisk att de behandlade texternas tillkomstsituation, genre, formella struktur och dessa faktorers betydelse för förståelsen av dem sällan eller aldrig diskuteras. För det andra är Saxlunds ambition inte som min att undersöka olika slags litterära reaktioner på kriget. Han inskränker sig till "1914 års idéer", det vill säga vissa aggressivt antiliberala och antidemokratiska idéer som återfanns inom det konservativa lägret.

Specialstudierna lyser visserligen nästan helt med sin frånvaro i den svenska forskningen. Inte desto mindre tangerar projektet åtskilliga både äldre och modernare studier. En första utgångspunkt har varit de nästan undantagslöst äldre undersökningar som anlägger breda idéhistoriska och idéanalytiska perspektiv på litteraturen från den här undersökta perioden. Som exempel kan här nämnas Sven Linnérs Livsförsoning och idyll. En studie i rikssvensk litteratur 1915-1925 (1954), Christer Jacobssons På väg mot tiotalet (1961), som behandlar dels "Några principfrågor i svensk litteraturkritik 1900-1910", dels "Viljeproblemet i svensk litteratur 1900-1910" samt Jean-François Battails Le mouvement des idées en Suède à l'âge du bergsonisme (1979). En i högre grad kultursociologiskt färgad idéanalys kännetecknar Staffan Björcks Heidenstam och sekelskiftets Sverige (1946), som innehåller en lika omfångsrik som ännu efter mer än 60 år uppslagsrik diskussion inte bara av Heidenstams författarskap, utan av de idé- och känslomässiga förutsättningarna för stora delar av den svenska samtidslitteraturen. Till denna grupp kan också räknas de litteraturhistoriska översiktsverkens avsnitt om litteraturen under och efter kriget; ofta styrda av en retorik som lyfter fram ett eller två förhållningssätt ur en i själva verket mycket brokig mängd av reaktioner. Dessa översikter tillhandahåller många intressanta iakttagelser, men de kännetecknas samtidigt av en rätt stor ensidighet - man måste som bekant betala ett pris för fågelperspektivets överblick.
En andra och för min undersökning viktigare grupp utgörs av de arbeten från 1980-talet som tillkom vid avdelningen för litteratursociologi i Uppsala och som uppmärksammar den svenska litteraturen under 1900-talets första decennier som en del av ett större politiskt sammanhang och som inte minst anlägger ett författarrollsperspektiv. Inom detta område domineras forskningen av Jan Stenkvist, med studier som Nationalskalden. Heidenstam och politiken från och med 1909 (1982) och Proletärskalden. Exemplet Ragnar Jändel (1985). Tillsammans med Eric Johannesson, Kurt Johannesson och Björn Meidal skrev Stenkvist Heroer på offentlighetens scen. Politiker och publicister i Sverige 1809-1914, en undersökning som utkom 1987 och som har givit mig viktiga impulser. Också Björn Meidals avhandling om Strindbergsfejden, Från profet till folktribun. Strindberg och Strindbergsfejden 1910-1912 (1982), tillkommen i samma forskningsmiljö, har med sitt fokus på den strindbergska författarrollens förvandlingar varit av värde för mitt arbete.

Mycket viktiga är naturligtvis också specialundersökningarna av de tre behandlade författar¬skapen: först och främst Enar Bergmans Diktens värld och politikens. Bertil Malmberg och Tyskland 1908-1928 (1967) och Mayre Lehtilä-Olssons K G Ossiannilsson och arbetarrörelsen. En studie i ideologisk konfrontation (1982). På grund av det stora utrymme som tillmäts relationen K.G. Ossiannilsson-Bengt Lidforss måste också Lennart Leopolds studie av Lidforss som litteraturkritiker, Skönhetsdyrkare och socialdemokrat (2001), räknas hit. Någon mera ingående undersökning av Ture Nermans diktning finns inte; författarskapet är över huvud taget mycket litet uppmärksammat av forskningen. Viktigast inom detta område är därför den samtidigt ideologiska och psykologiska analys av faderns verksamhet som Bengt Nerman genomför i ett par större artiklar från andra halvan av 1980-talet. Bergmans, Lehtilä-Olssons och Leopolds undersökningar ska här inte närmare kommenteras; deras utgångspunkter och resultat kommer att diskuteras i respektive författarskapsanalys.

Den rika internationella forskningen om första världskriget och litteraturen har särskilt i inledningsfasen varit av större betydelse för planeringen av projektet än den långt blygsammare svenska. Viktiga upp¬slag och impulser har här kommit från arbeten som betraktar krigserfarenheten utifrån ett brett kulturhistoriskt perspek¬tiv. Även arbeten helt eller huvudsakligen inriktade på det litterära fältet har givit mig goda utgångspunkter, särskilt för komparativa jämförelser mellan det neutrala Sverige och de krigförande länderna.