Sören Holmberg, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet

1. Inledning

Medborgarnas förtroende för riksdagen har varit ämnet för forskningsprojektet "Bilder av riksdagen - medborgare och riksdagsledamöter i den representativa demokratin". Syftet med projektet har varit att närmare undersöka medborgares och riksdagsledamöters föreställningar och bilder av riksdagen som en central aktör i den representativa demokratin. En central fråga för projektet har varit i vilken utsträckning riksdagsledamöter och väljare är överens om riksdagens uppgifter i den svenska demokratin.

Ett antal konkreta frågeställningar om vilka likheter och skillnader som återfinns mellan medborgares och riksdagsledamöters bedömningar och om hur dessa bedömningar har utvecklats över tid analyserats. En central undersökningsuppgift har varit att koppla kognitioner (föreställningar) respektive evalueringar (bedömningar) till medborgarnas allmänna förtroende för riksdagen. En annan central fråga för projektet har varit att undersöka vilken verklighetsbild riksdagsledamöterna har av orsakerna till det bristfälliga förtroendet bland medborgarna.

Projektet har haft en tydlig kumulativ ansats och följt upp tidigare forskning, både nationell och internationell.

2. Insamlat empiriskt material

Projektet har insamlat ett omfattande empiriskt material. Tre olika typer av empiriskt material har insamlats bland ett representativt urval medborgare, samtliga riksdagsledamöter (efter valen 2002 och 2006) samt ett urval gymnasieelever.

Projektet har åren 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006 deltagit med frågor i en riksrepresentativ medborgarundersökning bland 3000 svenska medborgare (SOM-undersökningen). Vissa frågor har också kunnat ställas genom en samverkan med Valundersökningarna i samband med valen 2002 och 2006 (Valundersökningen). Projektet har också genomfört två enkätundersökningar bland samtliga riksdagsledamöter som valdes 2002 respektive 2006 (Riksdagsundersökningarna). Vidare har ett experimentellt material insamlats inom projektet. Det handlar om attitydstudier bland ett urval gymnasieelever som fått olika information om riksdagen i syfte att undersöka effekterna av negativ respektive positiv information om riksdagen, om riksdagens ledamöter och om riksdagsarbetet (Gymnasieenkäten).

Medborgarstudien liksom riksdagsundersökningen ger projektet goda möjligheter till tidsjämförande och internationellt jämförbara analyser. Såväl SOMundersökningarna som valundersökningarna garanterar var för sig tidsjämförande studier från mitten av 1980talet respektive från mitten av 1950talet. Också när det gäller riksdagsundersökningarna är de tidsjämförande möjligheterna goda.

De svenska riksdagsundersökningar som vi genomfört hittills är troligen de mest omfattande i världen med ett i det närmaste fullständigt deltagande från riksdagsledamöterna vid inte mindre än åtta tillfällen (1969, 1985, 1988, 1994, 1996, 1998, 2002 och 2006).

Ett etablerat samarbete med forskare som genomför valundersökningar och riksdagsundersökningar i andra länder föreligger. Forskningsgruppen i Göteborg har till exempel etablerade kontakter med forskare i Holland och Tyskland som genomfört studier i de nationella parlamenten i början av 2000talet. Forskningsprojektet har på engelska sammanställt resultat från 2002 års undersökning genom att sammanställa frekvenstabeller från undersökningen. Denna ligger till grund för en sammanställning av jämförbara frågor i de svenska, holländska och tyska studierna.  

3. Genomförandet

Projektet har formellt löpt under tre år och tio månader. Datainsamling i samband med 2002 års riksdagsval, genom medverkan i SOM-undersökning 2002 och genomförande av Riksdagsenkät 2002, inleddes dock redan under hösten 2002. Projektet har letts av professor Sören Holmberg med fil dr Martin Brothén som huvudansvarig forskare. Någon lön för huvudansvarige Sören Holmberg har inte belasta projektet. Martin Brothén har arbetat i projektet på deltid. Därutöver har några projektassistenter varit anställda för administration, kodning och sammanställningar av datamaterialet. Förutom lönekostnader har medverkan i bl.a. SOM-undersökningarna och det praktiska genomförandet av 2002 och 2006 års riksdagsundersökningar svarat för stora kostnader inom projektet.

4. Publikationer inom projektet

Projektet har bidragit med en omfattande publicering. För den avslutande projektrapporteringen har Martin Brothén ansvarat. Monografin Förtroendet för riksdagen kompletteras för närvarande vad gäller data från 2006 års riksdagsundersökning. Boken, som bygger på data från inte mindre än åtta genomförda riksdagsundersökningar från 1969 och framåt, planeras att utkomma under vintern 2007/08. En fullständig publiceringslista för projektet bifogas denna vetenskapliga redovisning i bilaga. I det följande lämnas en kortfattad vetenskaplig redovisning för respektive publikation.

Ett huvudsyfte med projektet har, som ovan angivits, varit att närmare undersöka medborgares och riksdagsledamöters kognitioner (föreställningar) och evalueringar (bedömningar) av riksdagen som en central aktör i den representativa demokratin. En central fråga för projektet har varit i vilken utsträckning riksdagsledamöter och väljare är överens om riksdagens uppgifter i den svenska demokratin. Ett antal konkreta frågeställningar om vilka likheter och skillnader som återfinns mellan medborgares och riksdagsledamöters bedömningar och om hur dessa bedömningar har utvecklats över tid har analyserats.

Redovisningen av publikationerna inom projektet tar sin utgångspunkt i projektets huvudsyfte och redovisar resultaten i tre större grupper: a) resultat om riksdagsarbetet och riksdagens funktioner, b) resultat om förtroendet för riksdagen och c) resultat om den representativa demokratin och representationen.

4.1 Resultat om riksdagsarbetet och riksdagens funktioner

4.1.1 Riksdagsledamöter och kampanjbidrag
I kapitlet studerar Martin Brothén frågor med anknytning till det svenska personvalssystemet. Kapitlet skrevs på uppdrag av den utredning som tillsattes för att överväga hur man kan åstadkomma insyn i hur politiska partier och kandidater finansierar politisk verksamhet och valkampanjer (Dir. 2002:83, Offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter).

Två frågor besvaras i kapitlet: Den första frågan handlar om kostnaderna för genomdrivna personvalskampanjer bland valda riksdagsledamöter. Frågeställningen avgränsar sig således till de personer som varit framgångsrika nog att bli invalda i riksdagen. Den andra frågeställningen gäller inställningen bland riksdagens ledamöter till offentlig redovisning av kampanjbidrag. I båda fallen jämförs resultaten för åren 1998 och 2002.

Antalet personvalskampanjer har ökat mellan 1998 och 2002; det har också kostnaderna för kampanjerna gjort. Samtidig ser vi att stödet för en öppnare redovisning av kampanjbidragen har minskat, även om en majoritet av ledamöterna fortfarande är tillskyndare av ett system där partier och kandidater avkrävs en redovisning av sina kampanjbidrag. Man skulle kunna tro att sambandet även på individplanet är starkt mellan riksdagsledamöternas utformning av sin valkampanj och inställning i frågan om hur partier och kandidater skall redovisa sina kampanjbidrag.

Om ledamoten själv bedrivit personvalskampanj eller inte påverkar hur positiv attityd som ledamoten intar till förslaget om att kräva att partier och kandidater redovisar varifrån de erhåller kampanjbidrag. Riksdagsledamöter som inte bedrivit personvalskampanj är mer positiva till att avkräva en sådan redovisning än ledamöter som bedrivit en sådan kampanj. Tydligast är denna skillnad 1998 då 55 procent av ledamöterna som bedrivit personvalskampanj tyckte att förslaget var mycket bra medan motsvarande andel bland ledamöter som inte bedrivit någon personvalskampanj var hela 76 procent. 2002 var skillnaderna mellan grupperna mindre (49 procent jämfört med 62 procent). Något starkt samband finns inte heller hos enskilda ledamöter mellan kampanjkostnader för den egna valkampanjen och inställning till ökad öppenhet i fråga om kampanjbidrag.

4.1.2 Mellanvalsdemokrati
Arbetet i valkretsen är centralt i riksdagsuppdraget. Enligt vad som framkommer i studien av riksdagsledamöternas arbetsvecka önskar många ledamöter öka sin tid för valkretsorienterat arbete. Martin Brothéns och Mikael Gilljams undersökning analyseras bland annat riksdagsledamöternas arbete i valkretsen.

I den representativa demokratin antas medborgarna påverka politikens utformning genom att rösta på partier och politiker. Mellan valen är det sedan de folkvalda representanterna som sköter beslutsfattandet. En väl fungerande representativ demokrati utesluter dock inte att de politiska representanterna är lyhörda och kommunicerar med medborgarna även mellan valen. Tvärtom förenas olika demokratiteorier i uppfattningen om kontakternas centrala värde. Kontakter mellan väljare och valda kan ha olika syften. För de valda representanterna handlar kontakterna om att informera sig om sakförhållanden, att lyssna av folkopinionen och att motivera de politiska besluten.

I studien undersöks för det första hur de svenska riksdagsledamöterna ser på sin roll som representanter mellan valen och då främst hur de ser på sin relation till medborgarna och till de väljare som har valt dem. Vilka uppfattningar har riksdagsledamöterna själva om behovet av kontakter med medborgarna och vilka eventuella skillnader finns det mellan olika ty¬per av riksdagsledamöter? För det andra kartläggs vad riksdagsledamöterna faktiskt gör mellan valen i dessa avseenden och i vilken utsträckning de lever upp till de egna idealen om vad som karakteriserar en lyhörd mellanvalsrepresentant.

Tre huvudresultat lyfts fram i slutsatserna. För det första har partiet inte längre samma dominerande ställning i riksdagsledamöternas representationsideologier. Det andra huvudresultatet av undersökningen är att mellanvalskontakter med olika medborgargrupper successivt har blivit ett viktigare inslag i riksdagsledamöternas arbetsuppgifter. Riksdagsledamöterna lägger allt större vikt vid mellanvalskontakter med den egna valkretsen, men även andra typer av medborgarkontakter har blivit vanligare. För det tredje visar studien att riksdagsledamöterna i sin mellanvalskommunikation med den egna valkretsen är goda tvåvägskommunikatörer. Enligt ledamöterna är det i dessa sammanhang viktigt att informera om det pågående arbetet i riksdagen men det är också viktigt att informera sig om problemen på hemmaplan.

4.1.3 Riksdagens starka och svaga sidor
Martin Brothén har studerat medborgarnas och riksdagsledamöternas bedömningar av riksdagens starka och svaga sidor. Genom att ställa likalydande frågor till medborgare och riksdagsledamöter om hur riksdagen sköter sina huvudfunktioner kan jämförelser göras mellan väljares och valdas uppfattningar om riksdagens "starka och svaga sidor".

Riksdagsledamöter gör i de allra flesta fall mer positiva bedömningar än medborgarna av hur riksdagen hanterar olika uppgifter. Om fem av riksdagens uppgifter är ledamöternas bedömning huvudsakligen positiv: att övervaka regeringens arbete, att fatta avgörande beslut, att avspegla åsiktsfördelningen bland väljarna, att ta initiativ i frågor som inte tas upp av regeringen samt att bevaka utvecklingen inom EU. För två uppgifter är andelen riksdagsledamöter som tycker att riksdagen hanterar uppgifterna dåligt större än andelen som tycker att riksdagen hanterar dessa uppgifter bra. Det gäller uppgifterna att vara central debattarena och att förutse framtida problem innan de blir akuta. Mellan 1998 och 2002 har riksdagsledamöternas egna bedömningar av riksdagen och riksdagens ledamöter blivit mer positiva i fyra fall och mer negativa i tre.

I studien visas också att riksdagsledamöter och medborgare rangordnar uppgifterna efter bedömningen av hur väl de fullgörs på ett likartat sätt, även om rangordningarna var mer överensstämmande 1998. Riksdagsledamöter och medborgare är till exempel överens om vilka två uppgifter som riksdagen hanterar bäst (fatta avgörande beslut och övervaka regeringen). Likaså är medborgare och folkvalda överens om att riksdagen inte är särskilt bra på att förutse framtidens problem. Studien visar också på en markant skillnad när det gäller uppgiften att avspegla åsiktsfördelningen bland väljarna. Medborgarna är inte lika positiva i sina bedömningar av denna uppgift som riksdagsledamöterna.

En annan viktig slutsats är att politiska val tenderar att fungera som motorer för utvecklingen av förtroendet för riksdagen. Förtroendet stiger under valåren för att falla tillbaka något året därpå. En viktig slutsats på samma område är att det finns skäl att se förtroendet för nationella parlament i ljuset av hur människor uppfattar att parlamenten hanterar olika uppgifter. Människors allmänna och generella bedömning av förtroendet för riksdagen visade sig vara starkt kopplat till de bedömningar som görs av hur riksdagen hanterar de funktioner institutionen har i det representativa styrelseskicket.

Medborgarnas förtroende för riksdagen har säkert flera förklaringar. Det står dock klart att förtroendet i inte ringa utsträckning bestäms av bedömningarna av hur riksdagen hanterar ett antal olika uppgifter. Ett sådant resultat pekar på att förtroendet för riksdagen inte är oberoende av institutionella spelregler och de eventuella institutionella brister som omger det parlamentariska arbetet.

4.1.4 Riksdagsledamöternas arbetsvecka
Riksdagsarbetet är speciellt. Det är på en och samma gång väldigt individuellt och väldigt kollektivt. Det handlar både om att utöva ett personligt erhållet mandat från väljarna och att företräda en partigrupp. Ledamoten måste balansera olika krav mot varandra och ytterst den fria individuella rollen som ledamot mot den kollektiva partiföreträdarrollen. Någon tydlig arbetsbeskrivning av riksdagsuppdraget står inte att finna. Hur arbetsvillkoren för folkvalda riksdagsledamöter ser ut är en demokratifråga. Vilka arbetsförhållanden som råder på Helgeandsholmen kan tänkas påverka inte bara vilka personer som rekryteras till politiken, utan också vilka som stannar kvar i den politiska verksamheten. Hur ledamöterna väljer att utforma sitt uppdrag och sina arbetsuppgifter säger också något om demokratins funktionssätt. Vad är centralt i ledamotens arbete och vad är mindre centralt? Vilka prioriteringar görs av ledamöterna bland de många arbetsuppgifter som är förenliga med riksdagsuppdraget?

Som huvudsekreterare i Riksdagskommittén genomförde fil dr Martin Brothén år 2004 en undersökning bland samtliga riksdagsledamöter om riksdagsledamöternas arbetsförhållanden i och utanför riksdagen. Riksdagskommitténs tidsbudgetstudie med ledamöterna var den fjärde i ordningen. Tidigare undersökningar med motsvarande upplägg har genomförts 1974, 1977 och 1985, vilket möjliggör tidsjämförande analyser över en trettioårsperiod. Resultatet av tidsbudgetstudien visar att några större förändringar i riksdagsledamöternas totala arbetssituation inte har skett under den tidsperiod som kan överblickas. Arbetstiden är fortfarande mycket omfattande och uppgår till i genomsnitt 53 timmar i veckan.

Även i denna undersökning kunde material från Riksdagsundersökningarna användas. Resultaten av en tidsjämförande analys för åren 19852002 av hur nöjda riksdagsledamöterna är med arbetet som riksdagsledamot visade att ledamöterna i riksdagen är nöjda med arbetet som riksdagsledamot. Andelen ledamöter som uttrycker trivsel har tydligt ökat mellan 1985 och 2002. Knappt hälften (47 procent) av ledamöterna ansåg sig trivas mycket bra med uppdraget som riksdagsledamot 1985. År 2002 var den andelen 9 procentenheter högre (56 procent). Unga ledamöter uttrycker en mindre grad av trivsel i arbetet som riksdagsledamot än äldre ledamöter. Kvinnliga ledamöter trivs, enligt samma undersökningar, något mer än männen i riksdagen, även om skillnaderna minskat i senare års undersökningar.

4.2 Resultat om förtroendet för riksdagen

4.2.1 Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen
Riksdagen är inte bara en institution. Den består också av 349 individer. Utifrån statsvetenskapliga teorier om legitimitet och stöd för demokratin och tidigare genomförda empiriska studier i USA finns det anledning att förvänta sig att medborgare i sina förtroendebedömningar skiljer mellan institutionen och dess enskilda ledamöter Med den följande analysen får vi kunskap om hur stödet för den nivån som handlar om politiska aktörer ser ut i förhållande till förtroendet för institutionen riksdagen. I studien av Martin Brothén skiljs förtroendet för riksdagen som institution från förtroendet för de enskilda ledamöter som representerar olika valkretsar.

Det faktum att resultaten för Sverige skiljer sig - och till och med går i motsatt riktning - jämfört med USA gör det rimligt att fråga sig om närhetens betydelse har att göra med valsystemet och med medborgarnas kännedom respektive kontakter med folkvalda representanter. Det är inte osannolikt att kännedomen om parlamentariker går hand i hand med såväl kontakter som förtroende. Det har t.ex. tidigare visats att människor som har kontakter med partier och politiker har en generellt sett större politikertilltro. Att det finns ett samband mellan kännedom om enskilda politiker och kontakter med politiker är inte någon särskilt djärv hypotes. Därför kan vi förvänta oss att såväl kännedom som kontakter påverkar medborgarnas förtroende för den egna valkretsens ledamöter. Forskningsresultat tyder också på att kandidatkännedomen är större i majoritetsvalsystem jämfört med proportionella valsystem. Det skulle kunna vara anledningen till att resultaten i Sverige och USA skiljer sig åt.

Resultatet är inte självklart positivt för den svenska demokratin. Resultaten återspeglar situationen efter Sveriges två första personval. Det svenska personvalssystemet har ännu inte fått något riktigt stort genomslag. Endast en begränsad del av riksdagens ledamöter är t.ex. invalda på personliga mandat och andelen väljare som utnyttjade möjligheten att personrösta nådde inte riktigt upp till de högt ställda förväntningar som fanns på systemet. Om utvecklingen så småningom kommer att gå i riktning mot hur det ser ut i USA - med ett såväl mer personorienterat valsystem som ett större förtroende för de egna ledamöterna än för parlamentet som helhet - återstår därför att se. Än så länge har inte närheten den betydelse som man kunnat förvänta sig.

Å ena sidan kan den svenska representativa demokratin tyckas fungera tämligen dåligt i den meningen att folkvalda representanter - oavsett anledningen härtill - åtnjuter ett generellt sett lägre förtroende bland allmänheten än riksdagen som helhet. För den viktiga länken i den svenska representativa demokratin - valkretsens representanter - har medborgarna ett svagare förtroende än för riksdagen som helhet. Å andra sidan kan det tyckas vara positivt att förtroendet är större för den bestående institutionen och lägre för de ledamöter som för tillfället innehar mandat i parlamentet.

4.2.2 Förtroendet för riksdagen i slutet av mandatperioden
Kapitlet av Martin Brothén är avsett att besvara tre frågeställningar. För det första undersöks vilket förtroende riksdagen åtnjuter bland svenska medborgare. Resultaten kan ställas mot ett jämförelsematerial som går tillbaka till 1986. För det andra kommer medborgarnas bedömning av hur riksdagen sköter sina funktioner att undersökas. Analysen kommer att baseras på ett material som jämför medborgarbedömningar i början och slutet av mandatperioden. Vidare kommer medborgarnas bedömning av riksdagens och riksdagsledamöternas arbete att kunna utvärderas utifrån en ny fråga som ställts i 2005 års SOM-undersökning om hur svarspersonerna anser att riksdagen sköter sitt arbete. Frågan är direkt jämförbar med en fråga om hur svarspersonerna bedömer regeringens arbete. En tredje fråga som besvaras i kapitlet är vilket samband som finns mellan bedömningar av riksdagens arbete och förtroendet för institutionen riksdagen.

Den kanske viktigaste slutsatsen av kapitlet är att riksdagsledamöter och kandidater till riksdagen går in i en valrörelse där förtroendet för riksdagen ligger på historiskt låga nivåer. I de många möten som väntar i valrörelse mellan väljare och kandidater är det en inte oviktig uppgift att känna till och hantera. Om förtroendet för varumärket, i det här fallet riksdagen och riksdagsledamöterna, brister står budbäraren inför en utmaning. Det är alltid lättare att framföra sitt budskap, sälja sin produkt eller lansera sin nyhet inför en publik som har förtroende för budbäraren än för en publik med bristande tilltro.

En annan viktig slutsats är att spelregler och institutionens arbetsformer har betydelse för hur den upplevs av omgivningen. Det finns en tydlig koppling mellan de bedömningar som görs av hur riksdagen och ledamöterna hanterar olika arbetsuppgifter och vilket förtroende som tillskrivs institutionen. Medborgare som är nöjda med hur riksdagen hanterar sina konstitutionella uppgifter tillhör också de personer som tillskriver riksdagen den högsta tilltron. Hur riksdagen utvecklar de egna arbetsformerna är således inte oviktigt, och det är säkert mot den bakgrunden som riksdagen bara sedan 1990talets början genomfört inte mindre än tre större utredningar om riksdagens arbetsformer. Resultaten har dock inte varit helt lyckade hittills om vi bara ser till förtroendet för riksdagen. Förtroendet för riksdagen ökar inte. Det minskar.

4.2.3 Experimentella undersökningar
Inom projektet har experimentella studier genomförts. Ansvaret för studierna har legat på Mari Eriksson, Maria Hallin och Monia Eriksson. Experimentstudierna har handlat om hur bilden av riksdagen kan påverkas av information. Genom experimentellt upplagda enkätundersökningar har gymnasieelever på teoretiska och praktiska gymnasielinjer attitydstuderats i syfte att undersöka om (positiv respektive negativ) information om riksdagen påverkar uppfattningar om demokratin och dess institutioner.

Utvecklingen av ett sjunkande politikerförtroende i kombination med avtagande politisk aktivitet i sammanhang som ligger nära människors bedömningar av det politiska systemet och åtminstone vissa tendenser till en särskilt allvarlig utveckling bland unga människor var bakgrunden till att jag tillsammans med Sören Holmberg i Göteborg inledde ett forskningsprojekt kring förtroendet för demokratin och de politiska institutionerna där vi särskilt uppmärksammar unga människors attityder och beteenden.

Vanans makt är stor. När vi nu ser tendenser till att unga människor tidigt i livet avstår från att utnyttja sin rösträtt, inte deltar i det organiserade partilivet och inte hyser förtroende för demokratin och dess institutioner bör vi reagera och ställa oss frågan om vi kan få en ökad förståelse och kunskap om det som styr och påverkar människors, unga människors, bedömningar av demokratin och politiskt arbete.

Vi har genomfört två olika typer av experiment. I det ena har vi låtit ungdomarna se ett TV-reportage med en tydligt ifrågasättande bild av riksdagen och möjligheterna för riksdagsledamöter att utöva någon som helst makt. I det andra experimentet har vi utnyttjat riksdagens egen informationsfilm för att se om den kan öka människors förtroende för riksdagen och dess arbete.

Den är lika lång som TV-reportaget men avser att ge en positiv bild av riksdagen och demokratins funktionssätt. I mångt och mycket är TV-reportaget och filmen varandras motsatser. De handlar om ungefär samma saker, har spelats in i samma miljöer och med medverkan av riksdagsledamöter och s.k. oberoende experter. Samtidigt ger de helt olika effekt i ungdomsgrupperna.

Totalt har ungefär 300 ungdomar ingått i experimenten som varit upplagda som klassiska naturvetenskapliga experiment med kontrollgrupper. Analysarbetet är inte avslutat men några generella slutsatser går ändå att dra ur materialet.

I det första experimentet - det med ett negativt stimuli i form av ett TV-reportage - påverkades ungdomarnas förtroende för demokratin tydligt. Både den generella tilltron till demokratin sjönk, men också förtroendet för riksdagen. Det kanske inte förvånar att förtroendet för riksdagen sjunker och är lägre i en grupp ungdomar som sett ett negativt TV-reportage om riksdagen än bland ungdomar som inte sett samma TV-program. Det kanske inte heller är förvånande att förtroendet är lägre i experimentgruppen, dvs. TV-tittarna, när det gäller politiska partier, fackliga organisationer, regeringen och andra politiska institutioner. Det som förvånar är snarast att TV-reportaget tycks minska förtroendet för samtliga samhällsinstitutioner. Alltifrån universitet, sjukvård och skola till kungafamilj, polisen, storföretagen och kyrkan dras ned av TV-reportaget. Den enda institution i samhället som inte faller förtroendemässigt, utan tvärtom ökar sitt förtroende, är budbäraren, radio och TV. Ungdomarna är till och med så fingraderade att de skiljer ut radio och TV från övriga massmedier; dagspressen sjunker tillsammans med de övriga samhällsinstitutionerna. Det kanske allra mest frapperande undersökningsresultatet är att också tilltron till andra människor påverkas negativt av ett TV-program som kritiskt ifrågasätter riksdagen och demokratins institutioner.

I det andra experimentet valde vi att använda oss av riksdagens egen informationsfilm. Om TV-programmet effektivt bidrog till ett sjunkande förtroende för samhällets många olika institutioner hade man kanske hoppats att den motsatta effekten - den positiva - av filmen hade varit lika omfattande och bred till sin karaktär. Men icke! Självklart ökar förtroendet för riksdagen av filmen. Gruppen som ser filmen har ett högre förtroende för riksdagen än ungdomar som inte sett filmen, men sedan är bilden mer spretande. För vissa, ganska många av de politiska institutionerna, finns en spridningseffekt som gör att förtroendet är högre bland de elever som sett filmen. Med information kan man således öka förtroendet för de politiska institutionerna om filmen handlar om riksdagen. Däremot är effekten begränsad och otydlig när det gäller samhällets övriga institutioner. Tilltron till demokratin, det mer abstrakta begreppet, är högre i gruppen som sett filmen än i gruppen som ingen film sett.

Man kan säkert dra flera slutsatser av materialet. Troligen kan skillnaderna mellan elever i praktiskt orienterade program och teoretiskt orienterade program analyseras mer utförligt. Sammanfattningsvis pekar resultaten på en sak. Förtroende är förgängligt. Det är oerhört lätt att rasera men betydligt svårare att bygga upp. Resultaten av de inom projektet genomförda experimentella studierna kommer att presenteras i projektets avslutande huvudbok. I ett särskilt kapitel lyfts de experimentella studierna fram.

4.2.4 Förtroendet för riksdagen - forskningsprojektets huvudsakliga avrapportering
Projektets huvudsakliga avrapportering sker genom publiceringen av monografin Förtroendet för riksdagen. Författare till boken är Martin Brothén. För närvarande kompletteras manuset med data från 2006 års riksdagsundersökning. Boken, som bygger på data från inte mindre än åtta genomförda riksdagsundersökningar från 1969 och framåt, utkommer under vintern 2007/08. Exemplar av boken kommer att översändas till Riksbankens jubileumsfond när den publicerats. Om Riksbankens jubileumsfond i ett tidigare skede önskar ta del av manuset hänvisas till författaren.

Bristen på förtroende för politiker, partier och nationella parlament utgör ett stort samhälleligt problem i västerländska demokratier. Ett av huvudsyftena med den pågående författningsutredningen är till exempel att, såsom det åberopas i direktiven till utredningen på flera ställen, "att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt". Den samhällsvetenskapliga forskningen har under ett flertal decennier studerat medborgarnas förtroende för det politiska systemet och för politiker.

Den utveckling som tecknats i svenska och internationella studier har inte alltid varit ljus. Tydligt är att trenden för medborgarnas förtroende för det egna landets parlament har varit nedåtgående de senaste decennierna.

Med utgångspunkt i den amerikanske statsvetaren Robert D. Putnams teorier har betydelsen av förtroende och tillit för samhällets utveckling, såväl i ekonomiska som demokratiska avseenden, lyfts fram. Ett samhälle präglat av förtroende mellan medborgarna har bättre förutsättningar att uppnå ekonomisk tillväxt och välfärd än ett samhälle präglat av misstro. Av betydelse i ett demokratiskt samhälle är också det ömsesidiga förtroendet mellan medborgarna och deras samhällsinstitutioner. Enligt Putnams studier är förtroendet mellan medborgarna och de politiska institutionerna också viktigt för de politiska institutionernas legitimitet, vilket också andra samhällsvetare har påtalat.

Samhällsvetare har ägnat stort utrymme åt att försöka förklara vari det bristande förtroendet för politiska institutioner består. De mest framgångsrika försöken härvidlag återfinns i den av Pippa Norris redigerade boken Critical Citizens. Tänkbara förklaringar till det nedåtgående förtroendet i västerländska demokratier diskuteras utifrån fyra olika perspektiv. Frågan ställs om förtroendeminskningarna har att göra med det försvagade civila samhället, en bristande förmåga hos regeringar att leverera vad medborgarna efterfrågar, samhällets modernisering och ändrade värderingar, eller med brister i det politiska systemets utformning.

För den som tar problematiken med det sjunkande politikerförtroendet på allvar är det dock inte tillräckligt att enbart fokusera på tänkbara förklaringsfaktorer. För att närmare förstå den växande misstron behöver statsvetenskaplig forskning ägna mer kraft åt innehållet i misstron. Vad är det för föreställningar och bedömningar som formar det vi i den allmänna debatten möter som politiskt misstroende?

I boken problematiseras den beroende variabeln och görs mer detaljrik. Analysen fokuserar på institutionen riksdagen och dess ledamöter. Studien inriktas på de funktioner och arbetsuppgifter som ett modernt parlament har i den representativa demokratin och på hur parlamentet och dess ledamöter uppfattas bland medborgarna.

Forskningsuppgiften syftar till att närmare undersöka medborgares och riksdagsledamöters föreställningar och bilder av riksdagen som en central aktör i den representativa demokratin. Är riksdagsledamöter och väljare överens om riksdagens uppgifter i den svenska demokratin? De konkreta frågeställningar som besvaras handlar dels om vilka likheter och skillnader som återfinns mellan medborgares och riksdagsledamöters bedömningar, dels om hur dessa bedömningar utvecklats över tid. Kopplingen mellan kognitioner (föreställningar) respektive evalueringar (bedömningar) och medborgarnas allmänna förtroende för riksdagen blir en central undersökningsuppgift. En annan viktig frågeställning blir att undersöka vilken verklighetsbild riksdagens ledamöter har av orsakerna till det bristfälliga förtroendet bland medborgarna. Boken följer i dessa sammanhang upp tidigare forskning, såväl nationell som internationell.

Boken kommer att ha 15 kapitel, inklusive inlednings och avslutningskapitel. Boken är uppbyggd kring tre beståndsdelar: a) den historiska utvecklingen, b) förklaringar till förtroendenivåer och c) riksdagens ställning och funktion.

I kapitlet "Förtroendet för riksdagen över tid" redovisas utvecklingen över tid av förtroendet för riksdagen som institution. Medborgarnas förtroendebedömningar analyseras utifrån olika socioekonomiska och politiska bakgrundsvariabler. Resultaten i kapitlet bekräftar den tydliga av Sören Holmberg lanserade teorin om en valårseffekt och elektoral cykel i förtroendet för politiker och partier. De år riksdagen står i fokus för den politiska händelseutvecklingen, och de år medborgare ges möjlighet att påverka sammansättningen av den parlamentariska församlingen, ökar förtroendet. Iakttagelsen av ett uppåtstigande förtroende för den folkvalda församlingen i samband med riksdagsvalen är emellertid något viktigt att ta fasta på. En mer synlig, och i förhållande till regeringen mer aktiv och självständig riksdag, skulle kunna vara ett sätt att öka förtroendet för parlamentet.

I kapitlet "Systemtilltro och institutionsförtroende" jämförs de bedömningar som medborgare och riksdagsledamöter gör av demokratin och av riksdagen som central aktör i den representativa demokratin. Är riksdagsledamöter och väljare överens om förtroendebedömningarna av de viktigare samhällsinstitutionerna i den svenska demokratin? Evaluerar de demokratin på samma sätt? Frågan är om medborgarnas sviktande tilltro till politiker och politiska aktörer har en motsvarighet i ett ifrågasättande av demokratin som princip och av demokratins funktionssätt. En annan viktig fråga är om medborgarnas ifrågasättande har en motsvarighet bland demokratins och politikens egna aktörer och representanter. Svaren på dessa frågor säger något om det svenska djupet i legitimitetsproblematiken.

Medborgare och riksdagsledamöter gjorde inte samma bedömningar av hur demokratin fungerar i Sverige 1996-2002. När medborgarna ökat sin grad av nöjdhet har ledamöternas bedömning stått oförändrad. Ledamöterna av riksdagen var dessutom påtagligt mer positiva i sina bedömningar. Det förefaller rimligt att förvänta sig att detsamma gäller förtroendet och stödet för samhällets och demokratins centrala institutioner.

Riksdagens ledamöter är nästintill genomgående betydligt mer förtroendefulla i sina bedömningar av samhällets centrala institutioner än medborgarna. Vissa undantag finns dock. Ledamöter hyser ett kraftigt mindre förtroende för dagspressen, radio/TV och kungahuset För samtliga övriga institutioner hyser riksdagsledamöter ett mycket högre förtroende än medborgare.

Såväl medborgare som riksdagsledamöter bedömer samhällets institutioner - och därmed också vårt demokratiska system - utifrån några olika huvuddimensioner: den politiska, den övernationella dimensionen, den samhällsbevarande och den mediala dimensionen. Riksdagsledamöter lägger därutöver till en fostrande dimension. I denna dimension utgör grundskolan och svenska kyrkan kärnan.

Trots den vikt som den representativa demokratin, i teori och praktik, tillskriver valkretsen har statsvetenskaplig forskning oftast varit helt fokuserad på den nationella nivån. Valkretsen utgör en viktig länk mellan väljare och valda. I kapitlet "Riksdagsledamöterna i valkretsen" undersöks förtroendet för den valda institutionen i förhållande till förtroendet för valkretsens representanter. Teoretiskt motiveras en sådan studie av intresset att öka kunskapen om närhetens betydelse för medborgarnas förtroendebedömningar. Huvudresultatet är att förtroendet för valkretsens ledamöter är lägre än förtroendet för riksdagen.

Om tidigare kapitel i boken analyserat medborgarnas förtroende för partier och politiker över tid och olika förklaringar till det låga politikerförtroendet fokuserar kapitlet "Riksdagsledamöter om politikerförtroende" på riksdagsledamöternas uppfattningar och perceptioner av dessa båda förhållanden, dels hur politikerförtroendet utvecklats, dels vilka förklaringar som kan tillskrivas utvecklingen.

Uppenbart är att forskningsresultat om ett sjunkande politikerförtroende inte gått riksdagsledamöterna förbi. Resultaten visar att en majoritet av ledamöterna upplever att väljarnas förtroende minskat under de senaste decennierna. Politikerna anser vidare att politikermisstron kan skrivas på journalisternas konto. De andra förklaringsfaktorerna uppmärksammas inte alls i samma utsträckning även om var femte ledamot ser att faktorer som minskad auktoritetstro hos väljarna, överdrivna löften från politikerna och den ökande andelen proffspolitiker har bidragit till den negativa utvecklingen av medborgarnas politikermisstro.

Mycket svaga samband. Så brukar forskarnas slutsats om graden av samband mellan politisk misstro och tillhörighet till olika socioekonomiska grupper sammanfattas. I kapitlet "Politisk misstro förklaras politiskt" ställs frågan om medborgarbedömningarna av förtroendet för riksdagen främst har politiska eller socioekonomiska förklaringar. Analyserna visar att såväl socioekonomiskt som politiskt relevanta faktorer bidrar till att förklara allmänhetens varierande bedömningar av förtroendet för riksdagen. Sambanden är svaga för socioekonomiska förklaringsfaktorer. Sammanfattningsvis kan konstateras att riksdagen har starkast förtroende bland kvinnor, högutbildade, politiskt intresserade, förvärvsarbetande, EU-positiva respektive bland sympatisörer till det regeringsbärande/riksdagsdominerande partiet.

Teorier om representation och representativ demokrati har en sak gemensamt. Relationen mellan representanter och representerade utgör kärnan i teorierna. Inte minst viktiga är de faktiska relationerna - kontakterna - mellan väljare och valda. Kontakter mellan väljare och valda sägs ofta vara en förutsättning för en väl fungerande representativ demokrati.

Mötet med politiker och politiska förhållanden antas kunna påverka individers uppfattningar. Ett vanligt antagande går ut på att kontakter mellan medborgare och folkvalda ökar kunskaper och förståelsen för det politiska systemet och i förlängningen också förtroendet för politiker och politiska institutioner.

I ett separat kapitel - "I kontakt med riksdagen" - står det specifika möten mellan valda och folkvalda i fokus för analyserna. Påståenden om att medborgarnas kontakter med riksdagsledamöter påverkar tilltron till riksdagen positivt granskas. Från den generella forskningsdiskussionen om kontakter mellan väljare och valda görs en avgränsning till kontakter med parlamentsledamöter och förtroendet för parlamentet. Hypotesen om ett samband mellan kontakter och förtroende ges en mer precis prövning. Resultaten visar att kontakter och förtroende har ett samband. Medborgare som uppger sig ha haft någon kontakt med en riksdagsledamot säger sig också ha större förtroende än medborgare utan politikerkontakter.

Väljarnas och riksdagsledamöternas bilder av riksdagen bör rimligen också omfatta riksdagens makt i samhället. Hur riksdagsledamöter och väljare över tid har uppfattat makten i Sverige analyseras i ett kapitel med rubriken "Riksdagens makt". Undersökningen tar fasta på människors kognitioner av verkligheten och var makten anses finnas, men berör också de normativa maktföreställningarna om vilka grupper och institutioner som bör ha makt.

Hur arbetsvillkoren för folkvalda riksdagsledamöter ser ut är en demokratifråga. Tage Erlander gjorde t.ex. gällande att arbetsformerna i riksdagen och författningen påverkar förtroendet för riksdagen, demokratin och det politiska systemet. Den representativa demokratins funktionssätt hänger nära samman med vilka arbetsförhållanden som ges åt det främsta representativa organet. Vilka arbetsförhållanden som råder på Helgeandsholmen kan tänkas påverka inte bara vilka personer som rekryteras till politiken, utan också vilka som stannar kvar i den politiska verksamheten. Hur ledamöterna väljer att utforma sitt uppdrag och sina arbetsuppgifter säger också något om demokratins funktionssätt. Såväl den nationella som internationella forskningen lider stor brist på forskning om parlamentet som arbetsplats och om parlamentsledamöternas arbetsvillkor. Kapitlet "Riksdagsledamöternas arbetssituation", vilket utgör en omarbetning av Riksdagskommitténs rapport "Riksdagsledamöternas arbetsvecka", avser att ändra på det förhållandet. Kapitlet har översatts till engelska för att publiceras internationellt.

En viktig fråga för projektet handlar om de förtroendevaldas uppfattningar om vad som är god representation. Det kan, som i ett separat kapitel, studeras med hjälp av begreppet representationsprinciper. Med representationens principer avses synen på hur de förtroendevalda bör förhålla sig när de fattar sina beslut: skall de i första hand följa partilinjen (partiprincipen), skall de i första hand följa den egna kompassen (individprincipen), eller skall de fungera som en av väljarna bunden delegat (väljarprincipen)?

Partiets ståndpunkt har varit den dominerande representationsprincipen bland riksdagsledamöterna i de tidigare undersökningarna även om partiets ställning som representationsobjekt successivt har försvagats. Partiets ställning gentemot den egna valkretsen är däremot fortsatt stark även om det även här har skett en försvagning över tid. När det till slut gäller lojalitetskonflikten mellan den egna ståndpunkten och valkretsens väljare så har individprincipen successivt stärkt sin ställning bland svenska riksdagsledamöterna.

Kapitlet om riksdagens makt visade att riksdagsledamöterna själva bär på en stark önskan om att stärka riksdagens ställning i den representativa demokratin. Det handlar om att stärka riksdagens makt och inflytande i samhällslivet. Kapitlet gav oss däremot inte svaren på frågan om hur och på vilket sätt man skulle kunna stärka riksdagens ställning. Alternativen är många. Analyserna i två kapitel "Vad viktigt är" och "Riksdagens starka och svaga sidor", närmar sig svaren svar på frågan. Väljares och valdas uppfattning om riksdagens starka och svaga sidor i syfte att få besked om på vilka områden som förändringar är särskilt angelägna. I dessa analyser vägleds vi av medborgar och ledamotssvaren om vilka uppgifter och funktioner som anses särskilt viktiga respektive hur uppgifterna och funktionerna de facto sköts av riksdagen.

Sett till resultaten för medborgarna anses riksdagens viktigaste uppgift vara att förutse framtidens problem. Därefter följer uppgiften att fatta beslut och bevaka utvecklingen inom EU. Minst viktiga anses uppgifterna vara att fungera som central debattarena respektive att avspegla åsiktsfördelningen bland väljarna. Riksdagsledamöterna anser att riksdagens viktigaste uppgifter är att fatta beslut och övervaka regeringen.

En version av kapitlet om riksdagens starka och svaga sidor har publicerats inom ramen för Riksdagskommitténs utredningsarbete (se ovan). En uppdatering av detta kapitel med resultaten från 2006 års riksdagsundersökning kommer att göras för boken.

Inom projektet har experimentella studier genomförts (se avsnitt 4.2.3 ovan). Dessa har handlat om hur bilden av riksdagen kan påverkas av information. Genom experimentellt upplagda enkätundersökningar har gymnasieelever på teoretiska och praktiska gymnasielinjer attitydstuderats i syfte att undersöka om (positiv respektive negativ) information om riksdagen påverkar uppfattningar om demokratin och dess institutioner. I ett kapitel i boken avrapporteras dessa experimentella studier.

Framtidens förtroende analyseras i kapitlet "Förtroendet i framtiden" där riksdagsledamöter får uttala sig om hur de bedömer att förtroendet för politiker kommer att utvecklas i framtiden. Förutsägelser om framtiden hänger samman med den bedömning som görs av den bakomliggande utvecklingen och hur stor oro man tillskriver den framtida utvecklingen. I kapitlet analyseras hur framtidsbedömningarna varierar mellan ledamöter som haft olika uppfattningar om hur utvecklingen de senaste decennierna har utvecklats respektive bland ledamöter som haft olika mycket oro inför framtiden när det gäller framväxten av ett politikerförakt.

4.3 Resultat om den representativa demokratin och representationen.

4.3.1 Kärnkraftsanhängarna vinner terräng
En central fråga för forskningsprojektet och för den representativa demokratin är hur åsiktsrepresentativa ledamöterna är för väljarna i olika frågor. Åsiktsrepresentativiteten har inom projektet studerats utifrån olika utgångspunkter. I detta kapitel av Sören Holmberg undersöks hur åsiktsrepresentativiteten ser ut i energifrågan. Huvudresultatet är att väljarna fortfarande (2002) är mindre negativa till kärnkraften än riksdagsledamöterna. Väljarna leder de valda i avvecklingen av den långsiktiga avvecklingstanken.

4.3.2 Bristande förankring i EMU-frågan
Martin Brothén analyserar i kapitlet, med hjälp av medborgarundersökningar och riksdagsundersökningar (1996, 1998 och 2002), hur tre folkvalda riksdagar har återspeglat folkmajoritetens uppfattningar i EMU-frågan. Ingendera av 1994 års, 1998 års och 2002 års riksdagar uppvisar någon tillfredsställande åsiktsöverensstämmelse med medborgarna. Allvaret för demokratin gör sig påmint. Inte bara i EMU-frågan utan i många andra frågor saknas den för den representativa demokratin självklara åsiktskopplingen mellan valda och väljare.

I EMU-frågan har politiker endast i begränsad utsträckning ändrat sig. Medborgaropinionen var mycket rörlig under åren som föregick folkomröstningen. Någon stor förändring i attityden hos folkflertal har vi däremot inte sett sedan valutslaget i september 2003, även om vi kunnat iaktta en något mer positiv attityd hos väljarna i EMU-frågan. Vi har också sett svaga tendenser till att hela opinionsbildningsprocessen kan beskrivas som elitdriven, vilket på sikt skulle kunna innebära att väljarna tar efter riksdagsledamöternas mer positiva attityd i frågan.

Tidsperioden är troligen för kort för att vi skall kunna dra några tydliga slutsatser om i vilken utsträckning partierna och deras folkvalda representanter har kunnat påverka och leda opinionen. Framtida forskning får ta på sig uppgiften att närmare analysera den dynamiska representationen i denna viktiga sakfråga.

Om ingen grupp - varken väljare eller valda - ändrar sig får vi dock leva med en bristande förankring i denna centrala samhällsfråga. Men inte bara det. Det torde knappast vara så att frågan går till förnyad folkomröstning om inte folkmajoriteten radikalt förändras. Konsekvensen blir därför också, förutsatt att det politiska löftet om att ett medlemskap först kan bli aktuellt efter ett förnyat ställningstagande i en ny folkomröstning, att Sverige som medlemsland inom unionen kommer att stå utanför EMU-projektet under överskådlig tid.

Ett nederlag i en folkomröstning, som åtminstone vissa partier drabbades av i omröstningen 2003, kan det politiska systemet kanske leva med utan att det behöver talas om en kris för partierna. Svårare är det dock att hantera situationen om den bristande åsiktsförankringen får dramatiskt negativa konsekvenser för partiernas röststöd i framtida val till riksdagen. Ett inte särskilt önskat scenario för partierna, mot bakgrund av den nu gestaltade åsiktsklyftan mellan väljare och partier, skulle vara att EMU och EU-frågan seglade upp som en central sakfråga i ett ordinarie riksdagsval.

4.3.3 Åsiktsrepresenterad
De två närmast ovan redovisade publikationerna har båda handlat om åsiktsrepresentationen inom den svenska representativa demokratin. I kapitlet "Åsiktsrepresenterad" utvecklas detta ämne. Sören Holmberg redovisar resultat från ett unikt komparativt material från totalt 24 länder. Analyserna redovisar vad medborgarna tycker om hur demokratin fungerar och i vilken utsträckning medborgarna känner sig representerade av sina valda representanter. Resultaten visar bl.a. att människors känsla av att vara representerade fortfarande är hög i Sverige, liksom i de flesta västländer.

4.3.4 Polarizing Political Parties
Teoribildningen kring representativ demokrati och partirepresentation utvecklas i ett kapitel av Sören Holmberg. Uppsatsen testar specifikt teorier kring partirepresentation och visar på en nödvändighet av att partier polariserar opinionen och ibland går före väljarna.

5. Samhällsvetenskaplig och samhällelig relevans

Genom kunskap om hur medborgare och riksdagsledamöter ser på hur riksdagen sköter sina arbetsuppgifter har projektet haft en tydlig samhällsvetenskaplig och samhällelig relevans.

Projektet har samhällsvetenskapligt bidragit till den internationella legislativa parlamentsforskningen, primärt med avseende på den del av forskningen som ägnar uppmärksamhet åt parlamentens arbetsuppgifter och funktioner. Projektet har också bidragit till den internationella forskning som finns om förtroendet för demokratin och dess institutioner.

Projektets samhälleliga relevans har varit påtaglig. Publikationer som tagits fram inom projektet ger nationella parlament viktig praktisk kunskap om vilka möjligheter det finns att reformera verksamheten utifrån kunskap om medborgares och riksdagsledamöters verklighetsuppfattningar och bedömningar.

Den samhälleliga relevansen är också tydlig genom det bidrag som projektet kunnat ge till två stora utredningar. Det inom projektet insamlade materialet utgjorde ett centralt underlag för 2002 års Riksdagskommitté. Riksdagskommittén leddes av riksdagens dåvarande talman Björn von Sydow. Flera av kommitténs specialrapporter finns publicerade i en forskningsbilaga till huvudbetänkandet. Flera av publikationerna innehåller data från projektet.

Projektet har också kunnat medverka med analyser till en statlig offentlig utredning om hur politiska partier och kandidater finansierar politisk verksamhet och valkampanjer (SOU 2004:22).

Vidare har projektet bidragit med en föredragning om ungas förtroende för demokratin på ett seminarium om rekrytrering av, och villkor för, lokala förtroendevalda. Seminariet arrangerades av dåvarande demokratiminister Jens Orback (Rosenbad 23 februari 2005)

Vid två tillfällen har projektet deltagit med populärvetenskapliga föredragningar om förtroendet för riksdagen på seminarier arrangerade av SOM-institutet.

Flertalet av projektets publikationer har också uppmärksammats i massmedia.

Vetenskapligt har projektet också bidragit till att hjälpa andra forskare med data när så befunnits lämpligt och möjligt (t.ex. Hanna Bäck för sin doktorsavhandling Explaining Coalitions. Evidence and Lessons from Studying Coalition Formation in Swedish Local Government, 2003). Två doktorander vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg (Helena Rohdén och Patrik Öberg) har fått tillgång till riksdagsundersökningarna (bl.a. 2002 års undersökning) och kommer inom kort att avrapportera sitt arbete i doktorsavhandlingar.

En viktig aspekt av projektet är också att förutsättningarna stärkts för att den världsunika tidsserien skall kunna fullföljas i framtiden genom undersökningar 2010, 2014 och framöver. Det innebär att vi totalt sett har tillgång till världens längsta och mest heltäckande undersökningsserie när det gäller valda parlamentariker.