The Succession History of David: A Meta-Theoretical Examination of the Applicability and Validity of Narratology

This study focuses on meta-theoretical matters relating to the applicability and validity of narratology. My method is to construct a dialogue between theory, texts, and interpreters who use a narrative or literary approach, and to analyze issues that come to the fore in this dialogue. To identify these issues, I take my starting point in suggested interpretations and these questions: Are there “cracks” in these readings? And if so, can these cracks be explained by the fact that these critics have applied narrative theory incorrectly or on texts that should have been approached differently, or should they be taken to point to deficiencies in the theory as such?
In a first phase, I wrote three essays. In the first two—“Can There Be a Narrative Method of Text Analysis and Interpretation?” and “Is There Anything Hypothetical in David Herman’s ‘Hypothetical Focalization?’”—I examine the relationship between postclassical narratologies and classical, structuralist narratology. The former appear to accept the maxims of the latter study, although they criticize the object, methods, and aims of classical narratology. Yet some critics, as Lars-Åke Skalin, advocate a more radical approach. He calls the object of both postclassical and classical narratologies into question. Moreover, he criticizes vital axioms, such as the assumption that even fiction has a narrator who provides information retrospectively and the suggestion that readers are transposed to a world they then interpret, and claims that they are ad hoc hypotheses that are supposed to uphold the assumed common object. Skalin suggests instead an aesthetical approach in which literary fiction is not seen as a secondary variant of more natural narratives but rather as aesthetic compositions built from motifs with a sense.
Even a postclassical narratologist as Herman tends, due to the presupposition that fiction is a secondary variant of natural narratives, to discuss literature in a non-literary way. This becomes, I suggest, obvious in his interpretative praxis. I thus hold that none of the examples Herman refers to when arguing for his “hypothetical focalization” in Story Logic illustrates what they are supposed to illustrate.
The third essay I penned is a response to Gregory T. K. Wong’s critique of my doctoral thesis. Yet it is relevant to the present study, since the debate illustrates two distinct appreciations of a literary study of the Bible. Although Wong et al. advocate a synchronic approach, they focus on the history of composition and attempt, via a study of the literary form of the texts, to get hold of the intentions of the final redactors. The alternative option takes its starting point in the history of interpretation and discusses the interpretations a text has generated by comparing its content and forms with convention from secular literature.
In Untamable Texts, I discuss issues relating to the books of Samuel, critics who claim to read these texts with a literary approach, and literary theories, primarily narratology. A first issue concerns the relationship between poetics and interpretation. Theories with a descriptive aim are often used in biblical studies to produce new readings. Critics thus claim to be able to tell what certain texts really mean, based on their expertise in specific and general poetics. They also assert that other readers for some reason have misread these texts. Yet narratology aspires to describe humans’ ability to produce and understand narratives. This reasoning implies a problem, since readings that are supposed to be based on these theories can come up with interpretations that contrast the very ability the theories are supposed to be simulations of.
One explanation to this tension is, I argue, that narratologists have suggested, based on some foundational distinctions, a host of terms denoting variables and entities that are supposed to exist in all narrative texts. The suggested distinctions and terms are not, however, only observations from a comparative study of narrative texts but also seemingly logical derivations from the model as such. If one does not accept certain axioms in the theory, and I hold that we have good reasons not to accept them, one can also call the distinctions and variables in question.
Yet many critics consider narratology to be a valuable heuristic tool. To answer this putative objection, I refer to Gérard Genette’s method when analyzing Proust and argue that he first reads Proust almost intuitively and then, secondarily, relates his result to the theory. Proust is hereby allowed to diverge from the seemingly logical necessities the theory describes.
A second issue concerns whether the term “literary” denotes only the form of a text or if it denotes a certain apprehension of its “sense-governing intent” (genre taken in a wide sense). Some critics assume that parts of the books of Samuel have a literary function or intent. A more common opinion is that it is history and apologetics that for some reason have a literary form or that the distinction between different “sense-governing intents” does not influence the analysis or interpretation of a narrative text. According to my opinion, however, the ability to distinguish between different narrative “language-games” is an important part of the competence this kind of communication is based on. It is thus a mistake to assume that all narratives are built from the same forms and that the functions of these forms are given by the forms themselves and not by the language game. To illustrate the distinction between different kinds of narratives, I did a close reading of sections of 2 Samuel. I argue that critics tend to neglect this feature and its implications.
One explanation to this is, I suggest, that narratologists have tried to cover all different forms of narrative communication in a single model. As a consequence, they tend to regard literary fiction as a secondary variant of a more basic form. I call this approach in question and argue that our apprehension of a text’s “sense-governing intent” majorly impacts our understanding of it.
Even though narratologists generally hold all narratives to be variants of a single basic structure, many claim it is possible to tell historiography and fiction apart because of certain fictional signposts. These signposts relate to the assumed fact that a writer of fiction is freer than a historian, since he is not obligated to answer the “how do you know” question. This has, however, been questioned by theoreticians who claim that the border between the two genres is not transcultural. The latter critics advocate a relativistic appreciation of historiography. I suggest that it is only according to such a notion that the books of Samuel can be described as historiography. Meir Sternberg argues that these authors could have a freedom we tend to reserve for writers of fiction because of their implicit claim to be inspired. I suggest instead that it is a kind of “bona fide” situation, in which an account is taken to be true, even though it is not tested critically as other kinds of information.
A third issue concerns the interpretation of sense and referent. To discuss this issue, I distinguish between three apprehensions of reading: 1) a historical approach that does not consider the text’s version as absolute and directs the interpretative focus at the referent, 2) an aesthetic approach that reads the text as an aesthetic composition with sense, and 3) a phenomenological notion of reading that assumes that both fiction and nonfiction open a window to a world the reader interprets. Even though it is assumed that the text’s version is absolute, the reader fills in the world (regardless of whether it is considered to be complete). To discuss the latter options, I use two metaphors: to look at a painting and to look through a window.
I then discuss a series of interpretations I find to be “disquieting” since they appear to be at odds with basic intuitions concerning the character and sense of the texts. This can, I suggest, be explained by the fact that critics—due to the tradition of biblical interpretation, the character of the biblical texts, and obscurities in theories about narratives, fiction, and reading—tend to come up with interpretations of a putative referent that do not cohere with the sense of the text. Critics commonly argue for their readings, referring to gap-filling or to an “internal perspective” according to which they, so to speak, enter the narrative world, and interpret events and characters as individual items neglecting their function and meaning in structures such as plot and theme. Although theoreticians claim that gap-filling and the drawing of implications is regulated by the text, they have not been able to explain convincingly how the relation between these levels works.
I discuss in a fourth section two nodes or points of intersection between the partakers in the constructed dialogue: narrator and perspective. These concepts are important for biblical literary critics. Yet it is not obvious which features or functions they denote. I suggest that this in part can be explained by obscurities in the theory. I argue, for example, that the obligatory narrator is an unnecessary construction. When discussing perspective, I hold that the biblical authors used techniques to achieve an empathetic following according to which the characters are not reduced to mere types or functions in the plot. This kind of narration is more economical (suitable) if the intent is literary than if it is, for example, apologetic. These texts are thus, I suggest, rather religious than theological, since they picture life in a religious world instead of illustrate a certain system or belief.

Davids hovhistoria: En metateoretisk diskussion om narratologins tillämpbarhet och giltighet

I projektet diskuteras metateoretiska frågor med anknytning till narratologisk teori utifrån ett studium av bibliska texter och litterärt inriktade analyser av dessa. Ett första syfte är att pröva teorins tillämpbarhet och vidden av dess giltighet. Ett andra syfte är att analysera litterära tolkningar av bibeltexter. Dessa syften förenas i ett dekonstruerande anslag. Finns det ”sprickor” i de tolkningsförslag som analyseras? Om så är fallet uppstår frågan om dessa kan förklaras av att man tillämpat den narratologiska teorin på ett material som bäst förstås på ett annat sätt eller om de är en följd av och därmed också avslöjar brister i teorin.
Inledningsvis skrevs tre artiklar. “Can There Be a Narrative Method of Text Analysis and Interpretation?” och “Is There Anything Hypothetical in David Herman’s ’Hypothetical Focalization?’” relaterar till frågan om förhållandet mellan postklassiska narratologier och den strukturalistiska narratologin.  Enligt min uppfattning godtar även de postklassiska varianterna, trots en viss nyorientering, den klassiska narratologins grundläggande antaganden. De står alltså inte för ett radikalt uppbrott från de inslag i teorin som jag förhåller mig prövande till i mitt studium.  Lars-Åke Skalin företräder en mer radikala hållning. Han godtar inte det objekt klassisk och postklassisk narratologi säger sig studera. Dessutom är han kritisk till visa axiom i teorin t.ex. att även litterära berättelser har en berättare som retrospektivt återger information om en tänkt värld, eller att läsare förflyttas till en sådan värld och tolkar denna. Skalin föreslår i stället ett anslag som inte betraktar litterära berättelser som en sekundär variant av ett mer naturligt berättande utan snarare som meningsfulla estetiska kompositioner byggda av motiv. 
En postklassisk narratolog som Herman tänker sig emellertid att litteratur är en sekundär variant av naturliga berättelser. Han diskuterar därför litterära texter på ett sätt som förefaller främmande för litteraturen själv. Detta blir tydligt i den tolkande praktiken. Jag hävdar bl.a. att de exempel Herman anför i Story Logic för tesen om hypotetisk fokalisation inte illustrerar det de är tänkta att illustrera.
Den tredje artikeln, som föranleddes av Gregory T. K. Wong’s kritik av min doktorsavhandling, anknyter till det aktuella projektet då den belyser två hållningar till litterära studier av Bibeln. Trots att Wong m.fl. förordar ett synkront anslag kan deras studier betraktas som kompositionshistoriska då de genom att studera textens litterära form menar sig få upplysningar om de slutliga redaktörernas intentioner. Mot detta kan ställas ett anslag som försöker förklara de tolkningar en text genererat genom att komparera dess innehåll och utformning med konventioner som kan härledas från sekulär litteratur. 
I monografin  Untamable Text analyseras centrala frågor som framträder i mötet mellan Samuelsböckerna, tolkare som studerar dessa litterärt och de teorier dessa forskare hänvisar till, främst narratologin.  
En första fråga rör förhållandet mellan poetik och interpretation. Litterära teorier med ett deskriptivt syfte, tenderar inom bibelvetenskapen att uppfattas som metoder för att få fram nya tolkningar. De aktuella tolkarna argumenterar således ofta för sina förslag genom att hävda att andra läsare inte förstår texterna men att de själva, på grund av sin kännedom om bibelns speciella poetik och generell poetik, kan säga vad de egentligen betyder. Men om poetik bl. a. betecknar människors förmåga att skapa och förstå berättelser uppstår en spänning då tolkare utifrån dessa teorier föreslår interpretationer som tycks gå på tvärs med läsares mer intuitiva tolkningar av en viss text eller texttyp. Man kan fråga sig om detta i så fall inte borde leda till att teorierna eller sättet att bruka teorierna som tolkningsmetoder ifrågasätts. 
 Jag menar att denna spänning kan härledas till teorin. Narratologin har utifrån några centrala distinktioner skapat en omfattande begreppsapparat för ett antal variabler som man menar sätts i spel i en narrativ text.  Men de distinktioner och termer man föreslagit är inte enbart iakttagelser från ett systematiskt studium av narrationer utan i hög grad till synes logiska härledningar från modellen som sådan. Om man inte godtar de premisser modellen är konstruerad utifrån, och det finns goda skäl att inte göra det, uppfattar man inte heller de föreslagna variablerna och distinktionerna som givna. Mot denna kritiska hållning kan man anföra att narratologin trots allt uppfattas som ett nyttigt redskap i analysen av texter. Jag hävdar dock att t.ex. Gérard Genette i sin analys av Proust läser denne närmast intuitivt och sedan använder narratologin sekundärt, som ett systematiserat minne av tidigare läsningar han komparerar sina iakttagelser mot. Proust tillåts därmed avvika från teorins till synes logiska nödvändigheter och för Genette blir modellen aldrig en tolkningsmetod.
I nästa avsnitt diskuteras om ett litterärt anslag enbart indikerar att bibeltexternas litterära form fokuseras eller om det även implicerar en särskild uppfattning om den typ av kommunikationshandling texterna utgör. Det finns forskare som anser att avsnitt av Samuelsböckerna har en litterär funktion. Men det är vanligare att hävda att det rör sig om historiska (apologetiska) och ideologiska texter som fått en litterär form eller att distinktionen mellan olika ”sense-governing intent” inte har någon funktion. Jag menar dock att förmågan att skilja mellan olika narrativa språkspel är en viktig del av den kompetens som vårt bruk av dessa kommunikationsformer förutsätter. Genom en närläsning av texter i 2 Sam. visar jag att boken innehåller avsnitt som visserligen kan beskrivas som narrativa men som bör betraktas som olika kommunikationshandlingar. Detta beaktas inte i tillräcklig grad av de aktuella tolkarna. 
Även detta problem relaterar till teorin om berättelser. Narratologer har försökt att i en enda modell täcka alla olika framställningsformer som kan beskrivas som narrativa. Man har därvid kommit att behandla litterära narrationer som en sekundär variant av en mer  grundläggande form. Jag ifrågasätter denna hållning och argumenterar för att uppfattningen om en texts ”sense-governing intent” är avgörande för förståelsen av texten.
Trots att narratologer hävdar att allt berättande kan betraktas som varianter av en enda grundstruktur menar många att man kan skilja mellan t.ex. historia och fiktion med hjälp av olika fiktionsmarkörer. De utgår då från att fiktionsförfattaren äger en större grad av frihet eftersom denne inte behöver redogöra för hur han kan veta det som han säger. De föreslagna markörerna har dock ifrågasatts av teoretiker som hävdat att gränsdragningen mellan de olika framställningsformerna inte är transkulturell. De kommer därmed att företräda en mer relativistisk syn på vad som utgör historia. Jag hävdar att det är utifrån ett sådant synsätt som man kan uppfatta Samuelsböckerna som historiska och förklara varför författarna kan ta sig friheter som annars tycks reserverade för fiktionen. Meir Sternberg anser att detta kan förklaras av att författarna betraktades som inspirerade. Jag föreslår istället att det rör sig då om ett slags ”bona fide” resonemang, där man godtar en framställning som sann trots att man inte underkastar den samma prövning som andra typer av information. 
Ett tredje område gäller tolkningens objekt. För att diskutera detta föreslår jag en uppdelning mellan tre uppfattningar om läsning: 1) en historisk läsart, som inte betraktar textens version som absolut och som riktar sitt interpretativa fokus mot referenten, 2) en läsning som ser texten som en estetisk komposition, och 3) en fenomenologisk uppfattning som utgår från att både fiktionella och icke-fiktionella texter öppnar ett fönster till en värld som läsaren tolkar. I det senare fallet uppfattas texten visserligen som absolut men man antar ändå att den värld den refererar till (komplett eller inte) fylls ut av läsaren. 
Jag diskuterar sedan tolkningar jag uppfattar som ”oroande” då de tycks sakna metod eller företräda en metod som förefaller främmande för det tolkade materialet. Min hypotes är att bibeltolkarnas speciella tradition liksom bibeltexternas karaktär och oklarheter i vanliga teorier om narration, fiktion och läsning leder till att man kommer att tolka den tänkta referenten på ett sätt som bryter mot texternas mening. Man argumenterar för dessa förslag genom att betrakta dem som ”gap-filling” eller genom att så att säga gå in i den berättade världen, bortse från meningsbärande strukturer som plot, tema etc. och tolka enskilda inslag utifrån ett ”internt perspektiv”.
Även på denna punkt menar jag att problemen kan härledas till teorierna. Visserligen hävdar teoretiker att gap-filling och tolkandet av världen styrs av texten men det finns inga tydliga resonemang om hur denna relation egentligen ser ut i de teoribildningar som anknyter till det synsätt jag beskriver som fenomenologiskt. 
I en fjärde del fokuseras två mötesplatser mellan deltagarna i den tänkta dialogen: berättare och perspektiv. Dessa begrepp anses ha en viktig funktion i en litterär tolkning av bibeltexterna. Det visar sig emellertid att det är oklart vilka fenomen och funktioner de egentligen betecknar. Även dessa oklarheter kan relateras till teorin. Min tes är att den berättarfunktion som förutsätts inom narratologin är en onödig konstruktion. När det gäller perspektiv så har de bibliska författarna använt tekniker som skapar det empatiska följande som gör att karaktärerna inte reduceras till enkla typer. Karaktärerna framställs i stället som subjekt vars agerande alltid förefaller motiverat utifrån deras perspektiv. Detta sätt att berätta passar ett litterärt syfte bättre än ett apologetiskt och texterna framstår därför snarare som religiösa texter än teologiska framställningar.