Otto Fischer och Ann Öhrberg, retorik, Uppsala universitet
Retorik och antiretorik. Retorikens förändringar under svenskt 1700- och 1800-tal

De ursprungliga frågeställningar vi formulerade inom projektet ”Retorik och antiretorik. Retorikens förändringar under svenskt 1700- och 1800-tal” gällde hur den klassiska retorikens detronisering under den senare hälften av 1700-talet gick till, vilka politiska, sociala och kulturella faktorer som kunde skönjas och vilka praktiska konsekvenser denna detronisering fick. Ytterst handlade det om att besvara frågan i vad mån det var berättigat att tala om en ”retorikens död” under perioden, och hur denna i sådana fall skulle förstås.

Med utgångspunkt i dessa frågeställningar öppnade sig två huvudsakliga undersökningsfält. Dels handlade det att om att undersöka vilka förändringar som ägde rum i diskussionen om retorik, vältalighet och retorikundervisning, dels om att undersöka hur nya retoriska praktiker uppstod som svarade mot nya, socialt uppstigande gruppers behov, för vilka den klassiska retoriken av olika skäl inte kunde mobiliseras. 

Den första frågeställningen utgjorde fokus för Fischers delprojekt. Initialt var avsikten att parallellt studera utvecklingen ur ett utbildningshistoriskt perspektiv, parat med en undersökning av hur dessa frågor ventilerades i den offentliga. Under arbetets gång visade det sig emellertid att den förra delen skulle ha fordrat insatser av ett helt annat slag än vad som var möjligt inom ett projekt av detta format. Fischers arbete kom att koncentreras till den offentliga diskussionen, med fokus på bilden av retoriken och vältaligheten. Det överordnade syftet förblev dock att försöka utreda i vad mån det med utgångspunkt i denna diskussion var berättigat att tala om en ”retorikens död” och vad detta i sådana fall kunde tänkas innebära.

Öhrbergs delprojekt hade som syfte att undersöka hur den klassiska retoriken utmanades genom uppkomsten av nya retoriska miljöer, i vilka nya kommunikativa ideal och praktiker utformades. Fokus låg på samtalets retorik. De retorikens transformationer som undersöks i projektet har i tidigare internationell forskning setts som intimt sammanflätade med socioekonomiska förändringar: de kommunikativa behoven hos en växande medelklass och ett därmed sammanhängande nytt medborgarideal. I sin undersökning kom Öhrberg att utgå från diskussioner inom internationell forskning rörande s.k. ”cultures of politeness”, ”belevade kulturer”, för att pröva dessa mot svenska material. Inom ramen för detta delprojekt undersöks vad som ansågs vara ideal retorik inom svenska belevade kulturer, vem som kunde axla rollen som retor och politiskt habil medborgare. De belevade kulturerna kännetecknades bl a av ett egalitärt sätt att kommunicera samt ett långt drivet intresse för sociabilitet; samtal och dialog supplerar talet. Materialet hämtades från två exempel på belevade kulturer: essäpress under 1700-talets början samt vittra samfund under 1700-talets sista hälft. 

Projektets tre viktigaste resultat skulle kort kunna sammanfattas som följer:

1)Frågan om retorikens död är på flera sätt alldeles för grovt formulerad. En ingående studium av den diskussion som förs under 1700-talet fordrar begreppslig och teoretisk precisering. Det sker stora förändringar i attityderna till retoriken under 1700-talet, men för att komma åt dem så fordras att man blir på det klara med att det under 1700-talet aldrig förs en diskussion om retoriken som sådan, utan att dessa diskussioner berör en rad olika pedagogiska, sociala, vetenskapliga och politiska områden som på olika sätt är av relevans för vältalighetens sociala status eller för synen på retoriken som ett teoretiserbart fenomen eller som undervisningsämne. Som den enskilt viktigaste faktorn bakom retorikens förändrade status lyfts i Fischers studier fram den starka klassicistiska tendensen i tiden, där man i ambitionen att återvända till de klassiska grekiska och romerska förebilderna tenderar att sätta parentes kring hela den förmedlande teoretiska tradition som utgjort kärnan i den retoriska pedagogiken.

2)Forskningsrön från internationell forskning rörande belevade kulturen har inte tidigare prövats mot svenska material. När detta nu görs ges bidrag inte bara till det retorikhistoriska fältet utan också till det kulturhistoria.  Det visar sig att även om utvecklingen i Sverige var relativt sett sen, jämfört med länder som t ex England och Frankrike, så banade de belevade kulturerna vägen för en offentlighet i modern mening. Förformerna till denna uppstod följaktligen tidigare än vad som kanske framkommit i tidigare forskning. De belevade kulturerna befinner sig därtill i ett spänningsfält mellan gammalt och nytt. Även om de retoriska teknikerna var välbekanta och hämtade från en klassisk retorisk tradition omfunktionaliserades de för nya sammanhang. Istället för en ”retorikens död” så visar studiet av belevade kulturer hur den klassiska retoriken adapateras för en ny tid. 

3)Synen på/konstruktioner av kön är central i den process som undersöks. Det nya offentliga rummet befinner sig även härvidlag i ett spänningsfält mellan gammalt och nytt. I tidigare internationell forskning finns iakttagelser om en motsättning som ökar under 1700-talet mellan den klassiska retorikens medborgerliga ideal å ena sidan och nya retorikideal inom belevade kulturer. Motsättningen är i hög grad relaterad till synen på kön, eftersom de talarideal som utvecklades även associerades med kvinnlighet; i kontrast till det maskulinitets-/manlighetsideal rörande talaren som återfinns inom den klassiska retorikens traditioner. I Sverige gynnades kvinnors agens inom den nya offentligheten delvis av ståndsamhällets struktur, bl a genom att kvinnor från de övre stånden ansågs självklara i vissa offentliga sammanhang. Synen på kvinnliga medlemmar och vissa kvinnligt konnoterade egenskaper var till en del positiv inom de vittra samfunden, men samtidigt marginaliserades kvinnor i slutänden. Öhrbergs undersökning visar att den politiskt habila medborgare och retor som stiger fram i de belevade kulturernas offentliga rum är manlig. Denne förses till en del med kvinnligt konnoterade egenskaper, samtidigt som gränserna mot en ständigt hotande femininitet måste upprätthållas. 

Projektet har gett upphov till en rad frågeställningar. En viktig fråga som återstår att utreda är den utbildningshistoriska sidan av utvecklingen, vilken endast i förbigående kunnat belysas. En annan viktig frågeställning har att göra med hur man med utgångspunkt i övergripande generella forskningsfrågor teoretiskt och metodiskt arbetar med lokala och partikulära diskussioner, såsom den svenska. De förändringar som låter sig skönjas i retorikens förändrade status kan inte på ett tillfredsställande sätt belysas endast ur ett lokalt perspektiv, samtidigt som det är viktigt att hålla i minnet att det endast är detta mer generella perspektiv som gör det motiverat att alls undersöka materialet. En tredje rör de förändringar som uppstår när de belevade kulturerna institutionaliseras. Här är särskilt Svenska Akademien som retorisk kultur central att ägna förnyad uppmärksamhet, inte minst ur ett genusperspektiv.

Som de viktigaste publikationer som framkommit ur projektet vill vi betrakta Fischers uppsats ”’Ther hielper ej 100 000 Rhetoricors läsande’. Retorikens och vältalighetens status i det sena 1700-talets diskussion” samt Öhrbergs uppsats ”’Min Vän! som gör mig högsta lycka’. Den ideala retorn inom 1700-talets nya offentlighet”. 

Fischers uppsats ger en överblick över de områden i det svenska 1700-talets diskussion inom vilka frågeställningar som på olika sätt kan betraktas som retoriskt relevanta diskuteras. I uppsatsen lyfter Fischer fram sex viktiga områden, där sådana frågeställningar berörs, nämligen de pedagogiska, vetenskapsteoretiska, etiska, teologiska, estetiska och politiska diskussionerna. Med utgångspunkt i dessa områden har det visat sig möjligt att skapa en bild av retorikens förändrade status under den senare hälften av 1700-talet. 

Öhrbergs uppsats diskuterar retoriska kulturer inom de fem största och mest inflytelserika vittra samfunden (Tankebyggarorden, Utile Dulci, Apollini Sacra, Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle, Sällskapet Aurora) under andra hälften av 1700-talet. Samfunden utgör exempel på inflytelserika belevade kulturer. Materialet utgörs av tryckta publikationer (samtliga bevarade tryckta tal, samlingsverk och periodiska publikationer) samt handskrivet material (matriklar, mötesprotokoll, räkenskapsböcker, manuskript, brev, musikalier). I uppsatsen analyseras tal ur ett kombinerat köns- och retorikperspektiv, vilket förs samman med en diskussion av kvinnliga medlemmars ställning. Genom att uppsatsen baseras på en så pass bred genomgång av material ges för första gången en mer heltäckande belysning av de vittra samfundens retoriska kulturer. Samfunden befinner sig som nämndes ovan i ett spänningsfält mellan tradition och modernitet. I de analyserade talen hyllas mellanståndens manliga medlemmar med loci som tidigare reserverades för de över stånden, men med tekniker hämtade från den klassiska retoriken. Den ideala vältaligheten anses harmoniera med egenskaper som känslighet, social begåvning, naturlighet, social begåvning, ambitiös strävsamhet och svenskhet. Det manlighetsideal som framkommer har många gemensamma faktorer med de som beskrivits i forskningen om 1800-talets ”borgerliga man”. Kvinnliga medlemmar marginaliseras i takt med att samfunden institutionaliseras och får högre status. Men kvinnor ses samtidigt som experter på sociabilitet och känslor, vilket ibland motiverar deras inval. Något tillspetsat kallas denna mekanism i uppsatsen för en ”annektering av kvinnlighet”. 

Förutom i de uppsatser som redovisas i publikationslistan så har projektet genererat ett flertal workshops, varav en nordisk och en internationell, en antologi samt ett kommande temanummer av tidskriften Rhetorica Scandinavica. För detaljerna hänvisas till publikationsförteckningen.

English:
In our project ”Rhetoric and Anti-Rhetoric: the Transformations of Rhetoric in the Swedish 18th and 19th centuries”, we set out to investigate in which sense, and to what extent, it was warranted to talk about a demise or even a ”death” of classical rhetoric in the period. How was it brought about, which were its consequences, and which were the social, political and cultural factors behind it?
   Starting out with these questions two principal fields of investigation appeared to be privileged. On the one hand it was important to determine which attitudes towards eloquence, rhetorical teaching and rhetorical theory could be discerned in the discussion of the era, on the other it was equally important to focus on the new rhetorical practices that were being developed in the era, in response to the needs of new categories of rhetorical actors and new social and political contexts, were classical rhetoric was no longer sufficient.

The first of these questions was being pursued in Fischer’s investigation. Initially his ambition was to study the development of the discussion from the point of view of the history of education, alongside a broader investigation of how these questions were vented in the public discussion of the period, as for instance in reviews, books, treatises etc. During the course of the investigation it soon appeared, however, that the former part of this investigation could not be carried out in a satisfactory manner within the scope of the project, wherefore his principal work was concentrated on the public discussion and the ”public image” of rhetoric and eloquence as it appeared in this discussion. The principal aim of the investigation remained however to determine whether it was legitimate to talk about some sort of ”death of rhetoric” during the era, and what that in that case would mean.

Öhrberg’s investigation focused on how the norms and conventions of classical rhetoric were challenged when new rhetorical contexts emerged, where alternative communicative ideals and practices were crafted. At the centre of her investigation was the emergence of ”a rhetoric of conversation”. In international research the transformations of rhetoric during the era have been seen as intimately connected with socio-economic transformations, such as the formation of a middle class with new communicative demands. Öhrberg takes the discussion on “cultures of politeness” as a point of departure when approaching the Swedish materials. Within the frame of her project the rhetoric ideals of polite cultures in Sweden are investigated, and it is showed how these correspond to emerging civic ideals and conceptions of gender. The cultures of politeness were to a large degree determined by egalitarian modes of communication, and by a strong interest in sociability, were conversation and dialogue were regarded as necessary supplements to oratorical speech. The material of the study comes from two examples of polite culture in the Swedish 18th Century: the essay press of the early part of the century and the Learned Societies of the latter part. 

The three principal results of the project could be described as follows:
1)The very question of a death or demise of rhetoric is in many respects to crudely formulated to render valid scientific results in itself. A closer look at the 18th century discussion instead requires a more thorough conceptual and theoretical precision. The views on eloquence and rhetoric are in many ways transformed during the period, and these transformations have far reaching consequences for the teaching and the theoretical conceptualization of oratorical practice, but still it is important to keep in mind that rhetoric ”as such” (i.e. as an integrated complex of theoretical knowledge and communicative and educational practices) is never discussed; simply because the 18th century had no such notion of rhetoric at hand. In order to discuss these transformations then, one has to focus on a wide range of discourses were questions are touched upon that have a bearing on the social and cultural status of eloquence, and the notion of rhetoric as a theoretical and educational subject.  As the single most important factor behind the demise of classical rhetoric Fischer suggests the strong classicist tendency of the late 18th century, were the ambition to return to the ancients at the same time, somewhat paradoxically, meant that the theoretical and pedagogical traditions of rhetorical education, alive and well since at least the renaissance, were passed over and came in disrepute.

2)The strong international interest in the cultures of politeness has hitherto not been tested on Swedish materials. This approach hence does not only provide a contribution to the history of rhetoric in the more narrow sense, but might be seen as an important contribution to the cultural history of early modern Sweden in general. Although a public sphere in the sense of more developed European countries like England and France merged rather late in Sweden, the cultures of politeness paved the way even from the beginning of the century. In these contexts the rhetorical techniques themselves were fetched from the classical tradition, but combined with new elements, fore mostly regarding loci and the rhetoric of sermo (conversation) Rather than of a death of classical rhetoric, the study points to an adaption of elements of the classical tradition for new needs and new aims.

3)The notions and constructions of gender turned out to be of paramount importance in the process of a transformation of rhetoric. Previous international research has pointed to a conflict between the civic ideals of the classical tradition, with its roots in the republics of antiquity, and the new rhetorical ideals of the cultures of politeness. This conflict must to a large degree be understood against the background of notions of gender, since the new ideals that were being developed came to be associated with femininity; in stark contrast to the masculine codified ideals of the ideal ancient orator. Femininity and a number of femininely codified qualities were valued in the emerging cultures of politeness, whereas actual women were even further marginalized in these public spheres. Öhrberg’s investigation shows how the politically agile citizen and orator that surfaces in the public sphere of the cultures of politeness is man, who in his turn is furnished with valued feminine qualities.

The project gave rise to a number of important questions that deserve to be pursued. One important task that remains to be carried out is a more thorough investigation of the internal discussion within the educational system, along with its practical consequences. Another important theoretical question that deserves further attention is the status of investigations into local, particular discussions, such as the Swedish one, where it is important to note that the development one can discern is to a large extent determined by international trends. A third question that deserves to be put regards the transformations the cultures of politeness undergo as they are institutionalized. In this respect the Swedish Academy as a base for rhetorical culture occupies a privileged position, not least from the perspective of gender. 

The two most important publications from the project are Fischer’s article ”’Ther hielper ej 1000000 Rhetoricors läsande’. Retorikens och vältalighetens status i det sena 1700-talets svenska diskussion.” [”’The Status of Rhetoric and Eloquence in the Discussion of the late Swedish 18th century”] and Öhrberg’s article “’Min Vän! som gör mig högsta lycka’. Den ideala retorn inom 1700-talets nya offentlighet” [”The Ideal Rhetor in the Emerging Public Sphere of the 18th Century”]. 

Fischer’s article provides an overview of the different discourses were rhetorically relevant issues were discussed. In the article Fischer puts forth six areas as especially important, and finds that rhetorical issues are touched upon in the context of pedagogical, scientific, ethical, theological, aesthetical and political discussions. With these different discussions as points of departure it is possible to give an account of the transformed status of rhetoric in the latter part of the 18th century. 

Öhrberg’s article discusses rhetorical culture and notions of eloquence and orators, within the five most influential learned societies of the late Swedish 18th Century ((Tankebyggarorden, Utile Dulci, Apollini Sacra, Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle, Sällskapet Aurora). These societies are examples of heavily influential cultures of politeness, and they are studied from a wide range of materials. The article analyzes speeches held within these contexts from a gender perspective, as well as a rhetorical perspective. Qualities that are praised in these speeches are sensibility, sociability, honesty, strife and swedishness. These qualities are also sought in what is perceived as the ideal eloquence. The ideal of masculinity that one can discern in these speeches have much in common with the ideal described in the research on the 19th Century ideal bourgeois man. Feminine members of these societies are however marginalized as the societies themselves become institutionalized and gain a higher societal status. But simultaneously women are being perceived as something of experts on sociability and emotions. As these qualities instead are transferred to male members, one could point to a process of appropriating the feminine.

Apart from the articles and papers that are presented in the list of publications, the project has generated several workshops and seminars (in national, Nordic and international contexts), an international anthology on 18th century history of rhetoric and a thematic issue of the review Rhetorica Scandinavica. These events and publications are presented in further detail in the list of publications.