Lars-Eric Jönsson, Institutionen för Kulturvetenskaper, Lunds universitet

2008-2012

Projektets syfte angavs i ansökan som att: 1) undersöka de kulturellt fotade föreställningar som låg till grund för den öppna psykiatrins syn på den "nya patienten", bortom de stora mentalsjukhusen samt 2) undersöka praktiker och platser för den öppna psykiatrins möte med sina patienter.
Det ursprungliga syftet omfattade avgränsningen 1960-2000. Den visade sig snart vara för snävt ställd. Vid projekteringen tänkte jag mig att 1960 skulle ge mig marginal att göra tillräckliga jämförelser mellan den anstaltsbundna och nya, öppna psykiatrin. I denna bedömning låg uppfattningen om att den nya psykiatrin skulle innebär något större förändringar än som min undersökning senare skulle komma att visa. Traditionerna i psykiatrins praktiker visade sig vara längre och segare än jag trodde. Traditionerna var i lägre grad knutna till anstalterna än till psykiatrins arbetssätt oberoende dessa anstalter. Traditionerna skapades på kliniken men kunde lyftas ut från denna och i huvudsak fungera även utanför den. Denna insikt, eller delresultat, gjorde att jag beslöt att arbeta med en friare bakre tidslig avgränsning. Även om fokus förstås ligger på den ursprungliga perioden 1960-2000 har jag arbetat bakåt i psykiatrins historia allteftersom den har pockat på uppmärksamhet.

Ett spår som var oplanerat och låg utanför det ursprungliga syftet handlar om det historiebruk som återfinns i de vårdpolitiska utredningar som utfördes med statliga och landstingskommunala huvudmän inför och under omställningen av den svenska psykiatrin från anstaltssystem till öppen vård under 1960-, 70- och 80-talen. Detta historiebruk karakteriseras av att det tog spjärn mot det förflutna, inte minst för att få samtidens förändringar att framstå i tydligare och bättre dager. Detta sätt att arbeta med det förflutna som fond kan i viss mån ses som en självklarhet men har knappast givits den vetenskapliga uppmärksamhet som det förtjänar. I själva verket framstår här det förflutna som den mest effektiva trampolinen in i framtiden.

En utvidgning av syftet kom också att gälla skönlitterära och självbiografiska skildringar av kontakter med psykiatrin. Denna utvidgning av projektet anknöt till en undersökning som sträcker sig ner i det sena 1800-talet som jag delvis hade samlat material till tidigare. Inom ramen för Psykiatrins nya patient utvidgade jag tidsperioden till att sträcka sig fram till vår egen tid samt genomförde undersökningen fullt och publicerade den under titeln "Berättelser från insidan. En essä om personliga erfarenheter i psykiatrins historia".

Projektets tre viktigaste resultat

Med hänsyn tagen till de källor som projektet omfattar kretsar ett av dess viktigaste resultat kring förändring och kontinuitet. I de flesta undersökningar och andra sorts texter och uttalanden om den öppna psykiatrin såsom den kom att etableras i Sverige under 1970- och 80-talen fokuseras med kraftig dominans de mål som den nya psykiatrin ville uppnå. Dessa formulerades i hög grad i kontrast till den traditionella, anstaltsbundna psykiatrin. Genom att i det här sammanhanget ta del av nya källor, fr.a. patientjournaler, har jag kunnat visa hur den nya psykiatrin i flera, men långt ifrån alla, avseenden arbetade vidare i sedan länge upptrampade spår. Som ovan nämns var traditionerna mindre knutna till anstalterna än till psykiatrins arbetssätt oberoende dessa anstalter.

Traditionerna skapades på kliniken men kunde fungera även bortom anstaltssystemet. Ett närbesläktat resultat berör upplevelserna av psykiatrin över tid. I "Berättelser från insidan" beskriver jag bl.a. hur drabbade individer tar avstånd och definierar sig i kontrast till sina medpatienter. Det framgår också hur patienter uppfattar psykiatrin som ett trubbigt instrument när det gäller behandling och förståelse av den enskildes problem. Båda dessa företeelser - förhållningssätt till medpatienter resp. psykiatrins metoder - framstår som påfallande trögrörliga över tid, oavsett om vi sätter sökarljuset på sekelskiftet 1900 eller 2000.

Ett andra resultat berör de ovan behandlade historiska perspektiven i vårdpolitiska utredningar och program. Resultatet kan kortfattat beskrivas som att perspektiven på det förflutna kommer till uttryck i delvis två kontrasterande berättelser. Den ena berättelsen tar avstånd från det förflutna, det mörka och ovetenskapliga. Den andra berättelsen ser nutiden som kronan på en lång process där utvecklingen är uppenbar, god och produktiv.

Ett tredje resultat är hur väl sammanflätad den öppna och slutna psykiatrin framträder i materialet. Redan under den anstaltsbundna epoken var samarbetet väl utvecklat mellan psykiatrin och den intagnas omgivning utanför anstalten. I den "nya" psykiatrin utvecklas denna relation ytterligare. Kunskapen om och konstruktionen av patienten bygger i allt högra grad på lekmannarapporter, informationer från sociala myndigheter och allmänmedicinska utlåtanden av t.ex. distriktssköterskor.

Nya forskningsfrågor som har genererats genom projektet

Det förflutna som resurs berör frågor om historiebruk, ett forskningsfält som inte saknar undersökningar. Mitt exempel från psykiatrin pekar dock mot en kategori historieproducenter som knappast har undersökts. Jag tänker framförallt på offentliga, politiska aktörer och myndigheter av olika slag. Det förflutna som resurs pekar mot frågor som rör hur dessa aktörer använder och producerar historia och hur denna produktion kopplas till nutidsskildringar och politiska visioner om framtiden.

I boken "Institution" och artikeln "Hemma på gatan" berörs frågor som delvis handlar om hur den nutida psykiatrin finns i det urbana landskapet. Många människor som lever med psykiatrisk diagnos lider dessutom av hemlöshet. Hur möter psykiatrin dessa människor? Hur fungerar psykiatrin i urbana rum och landskap?

Projektets två viktigaste publikationer

"Berättelser från insidan" ingick inte från projektets början men blev en del av det. Som ovan nämnts är detta en studie av individuella erfarenheter av psykiatrin från slutet av 1800-talet fram till idag. För projektets ursprungliga syfte är det framförallt de mer sentida berättelserna som har direkt relevans. Jag lyfter fram bl.a. debatterna kring psykiatrin såsom de kommer till uttryck i litteraturen, liksom den dubbla hållningen till den nya psykiatrin som både omfattar en efterfrågan på den, en vilja att ta del av den, och en kritik av dess fyrkantiga, trubbiga sätt att arbeta med de hjälpsökande.

Projektets andra viktigaste publikation blir en essäsamling som ligger tätt in på projektets ursprungliga syfte. Innehållsförteckningen kommer preliminärt att vara: 1. Inledning, 2. Det förflutna som resurs, 3. Dörren, 4. I Bostaden, 5. Avslutning, 6. Källor, litteratur. Avsnitt 2 är nämnt ovan. Avsnitten 3 och 4 innehåller beskrivningar och analyser av konstruktionen av patientskap, hur kunskap produceras och vilka arenor psykiatrin verkar på. 3. Dörren behandlar hur psykiatrin har arbetat för med åtkomsten till patienten, såväl inom som utom anstalten och hur just dörren har framstått som ett problematiskt men också ett möjligheternas arkitektoniskt element. Fokuseringen på psykiatrins förhållningssätt till dörren leder vidare mot rumsliga praktiker såväl inom som utom kliniken. Den leder inte minst till patienternas bostäder (avsnitt 4) som både framstår som ett problem - de är inte alltid tillgängliga för psykiatrin - och en möjlighet - de är platsen där rehabilitering idealt bör äga rum.