Detta RJ-Sabbaticalprojekt har syftat till att
(1) formulera synteser av vårt mer än 20-åriga forskningsprogram kring inlärningsålder och avancerad andraspråksinlärning,
(2) redovisa våra just avslutade studier kring den relativa inverkan från tidig/sen startålder vs. enspråkighet/tvåspråkighet vid inföddlik andraspråksinlärning, samt
(3) identifiera nya avgörande riktningar för forskningen om mognadsbegränsningar och en eventuell kritisk (eller känslig) period för språkinlärning.

Fokuset har legat på hur studiet av inföddlik andraspråksinlärning – i såväl barndomen som i vuxenålder – kan erbjuda viktiga ledtrådar till hur hjärnans mognad inverkar på inlärningsförmågan, men även till hur fenomenet inföddlik andraspråksinlärning/-användning i olika åldrar kan nyttjas inom socialpsykologisk forskning om hur förväntningar och stereotyper påverkar vår perception, vårt minne och vår bedömning av andraspråkstalares språkbehärskning. Projektet har haft som konkret mål att resultera i fyra internationellt publicerade artiklar – resultatet har dock blivit sex artiklar, varav tre hunnit bli publicerade, medan tre fortfarande är under granskning hos internationella tidskrifter. Alla artiklar/kapitel kommer att göras tillgängliga (’open access’) genom publicering av sista reviderade manusversionen i Diva; någon eller några av artiklarna kan dessutom komma att friköpas och finnas fritt tillgängliga i slutredigerad tryckversion på tidskrifternas websidor. Nedan följer en sammanfattning av projektets vetenskapliga bidrag, med hänvisning till de producerade artiklarna och kapitlen.

I ett kapitel med titeln ”Age effects on language acquisition, retention and loss: key hypotheses and findings” [1] redovisar vi de huvudsakliga empiriska resultaten från vårt nu (mer än) 20-åriga forskningsprogram kring inlärningsålder, mognadsbegränsningar och den (inom lingvistiken, andraspråksforskningen, och den neurokognitiva litteraturen) klassiska hypotesen om en kritisk period för språkinlärning (The Critical Period Hypothesis, CPH). Här diskuterar vi systematiskt – utifrån våra empiriska data över tidig och sen andraspråksinlärning, förstaspråksattrition, adopterades språkinlärning och ’förstaspråksrester’, språkbegåvning, implicit och explicit inlärning, samt den relativa inverkan från enspråkighet resp. tvåspråkighet – hur våra hittills publicerade resultat förhåller sig till de kriterier för falsifiering av CPH som uppställts i den internationella litteraturen. Vi finner att inlärningsåldern är den mest avgörande faktorn för uppnådd slutnivå i ett andraspråk (i jämförelse med t.ex. vistelsetid och språkanvändningsmönster); att relationen mellan startålder och slutnivå är diskontinuerlig snarare än linjär, och att startåldrarna 6–7 resp. 12–13 år motsvarare typiska brytpunkter (beroende på vilket språkligt fenomen som studeras); att sådana (mycket ovanliga) vuxna andraspråksinlärare, men även genomsnittliga unga inlärare, som i vardaglig språkanvändning uppfattas som inföddlika i själva verket visar sig vara icke-inföddlika när deras språkbehärskning analyseras i detalj; att det är andraspråksinlärares sena startålder och språkexponering snarare än deras tvåspråkighet som är orsaken till en icke-inföddlik språkbehärskning; och att vuxnas inlärning och processning av andraspråket i högre grad än hos barn sker kompensatoriskt via det explicita/deklarativa minnessystemet snarare än det implicita/prodedurala systemet, vilket bl.a. stöds av att mycket avancerade och nästan inföddlika vuxna alltid visar sig besitta en språkbegåvning över genomsnittet för normalpopulationen samt av att deras utveckling av olika språkliga fenomen (t.ex. fonetisk perception och grammatisk intuition) sker mer sporadiskt och icke-parallellt (till skillnad mot barn, som utvecklar alla aspekter av språket parallellt). Även om vi avstår från att hävda att våra studier utgör definitiva bevis för mognadsbegränsningar och en kritisk period för språkinlärning, så dristar vi oss till att påstå att våra resultat sammantaget inte talar för att CPH kan förkastas.

En tydlig trend inom litteraturen det senaste decenniet har varit att tolka avancerade andraspråksinlärares (såväl barndoms- som vuxeninlärares) icke-inföddlika behärskning som en effekt av dessa individers tvåspråkighet, och inte av deras sena inlärningsålder. En ståndpunkt som ofta framförts är att enspråkig behärskning inte är att vänta från tvåspråkiga individer, då enspråkighet och tvåspråkighet måste ses som skilda kompetenser, och att den hittillsvarande praktiken att jämföra andraspråkstalare med enspråkiga kontrollgrupper utgör en ’enspråkighetsbias’. Ett förslag som därför ofta framförts (men hittills aldrig anammats i praktiken) är att låta simultant tvåspråkiga individer – dvs. personer som från födseln vuxit upp med två språk i hemmet – utgöra kontrollgrupp. I samma anda har det framhållits att personer som adopteras till en ny språkmiljö i barndomen kan lära sig det nya språket till synes obehindrat, snabbt, och till fulländning tack vare att deras först inlärda språk försvinner inom loppet av några månader efter adoptionen (till skillnad från barndomsinlärare som upprätthåller kompetens och användning av sitt förstaspråk). Hypotesen är att hjärnans språkfunktioner ”nollställs” vid abrubt, total språkförlust, vilket i sin tur tillåter enspråkig inlärning av det nya språket. I en artikel med titeln ”Age of acquisition – not bilingualism – is the primary determinant of less than nativelike L2 ultimate attainment” [2] angriper vi dessa ståndpunkter med resultat från en storskalig studie av 80 individer som undersökts med 7 olika lingvistiska (fonetiska, morfosyntaktiska, lexikala) instrument gällande deras produktion och perception av svenska. Med en 2x2-faktoriell design jämfördes den slutliga språkbehärskningen hos vuxna enspråkiga förstaspråkstalare av svenska, simultant tvåspråkiga förstaspråkstalare av svenska och spanska, sekventiellt enspråkiga andraspråkstalare av svenska (adopterade till Sverige i barndomen i åldern 3–8 år), och sekventiellt tvåspråkiga andraspråkstalare av svenska (med spanska som förstaspråk, som invandrat till Sverige i barndomen i åldern 3–8 år). Resultaten visar tydligt på att inlärningsåldern är den avgörande faktorn, medan tvåspråkighet endast har begränsad eller ingen effekt (beroende på vilka språkliga fenomen som studeras). I en artikel med titeln ”Revisiting the lexical deficit in bilingualism: The impact of age of acquisition” [3] redovisar vi data från ytterligare två lexikala test från denna studie, och resultaten pekar här åt samma håll. En angränsande diskussion förs i artikeln ”But first, let’s think again! (Commentary on Mayberry & Kluender)” [4]. I den keynote-artikel jag här kommenterar resonerar författarna utifrån snarlika teoretiska utgångspunkter som ovan, där effekter av inlärningsålder och en kritisk period ses som avgörande för förstaspråksinlärning, men som oviktiga vid andraspråksinlärning. Min kommentarsartikel fokuserar bland annat på det faktum att studier av skenbart inföddlika andraspråkstalare generellt sett använt sig av testinstrument och analyser som varit okänsliga för de små skillnader som finns mellan inföddlik och nästan inföddlik språkbehärskning.

Förutom synteser av våra tidigare och pågående studier syftade denna sabbatical även till att blicka framåt och att identifiera och initiera nya riktningar och framkomliga vägar för forskningen om inlärningsålder, mognadsbegränsningar och kritiska perioder. I en artikel med titeln ”Early vs. late-acquired near-nativeness as a unique ground for exploring age effects in SLA: A research agenda” [5] görs detta genom explicita förslag på konkreta forskningsuppgifter inom tre delfrågeställningar: (1) i vilken grad inlärningsåldern resp. tvåspråkigheten ligger bakom dessa individers icke-inföddlikhet, och om den relativa inverkan från dessa faktorer varierar mellan olika språkliga fenomen; (2) huruvida yngre och äldre andraspråksinlärares nästan inföddlika språkbehärskning vilar på samma eller fundamentalt skilda neurokognitiva system; samt (3) hur infödda lyssnare uppfattar nästan inföddlikt tal, och hur stereotypa föreställningar och förväntningar kring inlärningsålderns inverkan styr lyssnares perceptions- och minnesprocesser. När det gäller den sistanämnda frågan rapporterar vi i en artikel med titeln ”Native listeners’ perception and reconstructive memory of near-nativelike speech: effects of expectancy violations and stereotype incongruites” [6] om en empirisk ”verbal guise”-studie av hur 90 infödda talare av svenska värderar, bedömer och ur minnet återkallar ett och samma ljudklipp av en vuxen andraspråkstalare med en mycket subtil brytning, beroende på om förhandsinformationen till klippet angav att talaren immigrerat till Sverige i barndomen eller i vuxenålder. Resultaten visade att lyssnares värdering och minne av talprovet påverkades av informationen om inlärningsålder, däremot inte deras objektiva bedömning av brytningens styrka och karaktär.

Projektet har förutom publikationerna resulterat i en masteruppsats, ett påbörjat avhandlingsprojekt, en forskargrupp vid Centrum för tvåspråkighetsforskning som fokuserar på perception av brytning, samt ett systematiserat talmaterial som kommer att utnyttjas för kandidat- och masteruppsatser. En ny, specifik frågeställning som kommit ur projektet är huruvida en s.k. ”lexical deficit” karaktäriserar tvåspråkiga individer (så som föreslagits i litteraturen de senaste tio åren), eller om detta är ett uttryck för publiceringsbias och ett förbiseende av åldersfaktorn. Frågan har resulterat i en projektansökan (2019) tillsammans med en forskargrupp vid Åbo Akademi, Finland. Slutligen kan nämnas att jag under en månads vistelse i Kanada (Simon Fraser University, Vancouver, och University of Alberta, Edmonton) gav tre gästföreläsningar kring de redovisade studierna och artiklarna, och knöt värdefulla kontakter med ett antal lingvister, fonetiker och psykologer med andraspråks- och tvåspråkighetsinriktning.