Etiska förvecklingar. Hanteringen av mänskliga kvarlevor på museer och i forskning.
Forskning på mänskliga kvarlevor är del av en lång vetenskaplig tradition. Idag har museer omfattande samlingar av både skelett och mjukdelar. Inom humaniora och samhällsvetenskap (arkeologi, humanosteologi, vetenskapshistoria, medicinhistoria) ger forskning på mänskliga kvarlevor värdefull information om människors livssituation i det förflutna. Samtidigt ifrågasätts forskning som bedrivs på kvarlevor från människor som inte kunnat ge samtycke. Det finns lagar och riktlinjer som delvis reglerar området, men de är främst utarbetade för att hantera samlingar från urfolk och minoriteter och omfattar inte alla kvarlevor. Lagar och riktlinjer har också utvecklats för medicinsk forskning, men dessa omfattar ofta inte äldre material. De humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som bedriver forskning på mänskliga kvarlevor befinner sig således i ett delvis oreglerat område, och detta riskerar att underminera forskningens legitimitet. Detta projekt syftar till att genom jämförande studier av praktiker och riktlinjer på muser i Sverige och ett urval av internationella institutioner belysa hur etiska val görs och vilka värderingar som ligger till grund för dessa. Studien görs genom kombination av textanalys (lagtexter och riktlinjer), enkätundersökningar och intervjuer med museiepersonal, och studier av utställningar. Syftet med studien är att bidra till en fördjupad diskussion av ämnets komplexitet, att stärka den forskningsetiska medvetenheten och bidra till rekommendationer.
Slutredovisning
Syftet med projektet har varit att stärka den forskningsetiska kompetensen rörande samlingar av mänskliga kvarlevor på museer och i forskning. Projektet strävar efter att lösa upp det status quo som kommit att dominera dagens debatt, grundad i postkolonial kritik och med fokus på specifika kategorier av mänskliga kvarlevor (etnografiska och koloniala samlingar). Projektet vidgar den etiska diskussionen om "mänskliga kvarlevor" till att omfatta också medicinska, anatomiska, patologiska, etnografiska, och kulturhistoriska samlingar, vilket i sin tur ställer krav på nya nyanserade etiska praktiker och förhållningssätt. Med utgångspunkt i en ny teoretisk modell, samt datainsamling och analys av fältets nuvarande tillstånd och behov, har projektet genererat resultat som kan stärka etiken inom området och flytta fram den mot praktiker som centrerar vård som grundläggande etiskt värde och praktik inom samlingsförvaltning.
Projektledare Liv Nilsson Stutz har haft huvudansvar för planering och administration. Hon utvecklade och publicerade den grundläggande teoretiska modellen–Spektrummodellen–som kom att användas både som ett teoretiskt koncept för problematisera komplexiteten av kategorin "gamla mänskliga kvarlevor" och som ett verktyg i analysen av projektets data. Modellen synliggör komplexiteten hos mänskliga kvarlevor i samlingar och forskning och ser dem som rörliga på ett spektrum av perception, mellan att vara "vetenskapliga föremål" och "levda liv," mellan objekt och subjekt. Datainsamling och analys utvecklades genom tre olika delprojekt, varav ett delvis anpassades för att hantera en förändring i projektets bemanning.
Det mest omfattande delprojektet genomfördes av Nilsson Stutz, och bestod av en kartläggning av praktiker i samlingsförvaltning av mänskliga kvarlevor på museer genom en kombination av enkäter och intervjuer. Studien har genomgått etikprövning. Fokuset på svenska museer motiverades av flera skäl: 1) det saknas tydliga gemensamma riktlinjer för hanteringen av äldre mänskliga kvarlevor på museer och i forskning i Sverige; 2) Den "tredje vetenskapsrevolutionen" inom arkeologi, har bidragit till att trycket på tillgång till mänskliga kvarlevor för forskning ökat; och 3) Som ett resultat av detta, och av en förändrad samhällsdebatt påverkad av postkolonial kritik, genomgår svenska museer för närvarande en gradvis men ostuderad förändring mot en formalisering av etisk praxis vid hantering av mänskliga kvarlevor. Syftet med den första delstudien har varit att kartlägga hur man hanterar dessa olika förändringar och vilka behov och möjligheter som finns inom organisationerna. Studien genomfördes genom en enkätundersökning av museer med mänskliga kvarlevor (48 museer lämnade in fullständiga enkäter) samt uppföljande intervjuer på plats vid 19 museer med totalt 30 deltagare. Intervjuerna analyserades utifrån ett handlingsteoretiskt perspektiv för att kartlägga de informella värderingar som ligger till grund för beslutsfattande avseende hantering, kategorisering, lagring, utställning, tillgång för forskning, mm. Studien kunde tydligt kunna visa en brist på konsensus i dagens svenska museipraktik rörande etik och mänskliga kvarlevor. Studien påvisar också en komplexitet i yrkesrollen: å ena sidan tenderar rutiner, formulär, regler (inklusive nyligen utvecklade riktlinjer och stöddokument) och språkbruk, att flytta de mänskliga kvarlevorna mot att kategoriseras som vetenskapliga objekt, medan mer informella ställningstagande och uttryck, ofta grundade i professionell kompetens, synliggör det levda livet. Detta resultat är viktigt eftersom det utmanar föreställningar om museiprofessionella och forskare som oförmögna uttrycka empati i hanteringen av mänskliga kvarlevor, en bild som ofta används strategiskt i den pågående debatten. Denna informella kompetens inom museerna bör ses som en resurs i arbetet med framtida relationsbygge mellan museer, forskare och andra stakeholders. Enkäter och intervjuer hade också direkta rapporterade effekter att stimulera ny reflektion vid de deltagande institutionerna, och till och med förändringar i policy och praxis. Detta kan ses som en form av organisk återkoppling och ett informellt men betydelsefullt resultat av projektet.
Den andra delstudien undersökte den överlappande forskningsetiken rörande mänskliga kvarlevor mellan humaniora/samhällsvetenskap (historia, arkeologi, kulturantropologi, etc) och naturvetenskap. Ursprungligen konceptualiserades studien kring rättsmedicinsk antropologi, men eftersom Hayley Mickleburgh var tvungen att lämna projektet för en permanent tjänst, anställdes Rita Peyroteo Stjerna som hennes ersättare, och studien övergick till att fokusera på biomolekylär arkeologi som är hennes expertområde. Detta var fördelaktigt eftersom det gjorde det möjligt för projektet att undersöka forskningsetiken hos forskare aktiva inom "den tredje vetenskapsrevolutionen." Delstudien var uppbyggd på ett liknande sätt som den första, genom att den, genom intervjuer, samlade in data om attityder och praxis direkt från forskare verksamma inom området. Studien har genomgått etikpröving. Data samlades in vid sju stora forskningsinstitutioner inom området biomolekylär forskning om mänskliga kvarlevor (3 i Sverige och 4 i Europa). Deltagarna bestod av 50 personer och minst 21 nationaliteter och inkluderade labbtekniker, doktorander, forskare, postdoktorer, gruppledare, forskningsledare. Det viktigaste resultatet av denna studie är att den liksom delstudie 1 påvisar en etisk medvetenhet, och i detta fall hos en grupp som sällan själva deltar aktivt i debatten. En viktig slutsats var att dessa forskare måste vara mer aktiva i debatten om den yrkesetik som bara de har specialistkunskaper för, dels för att utarbeta etiska praktiker som är anpassade efter denna specialistkunskap, dels för att nyansera bilden av sig själva och därmed av den forskning de gör.
Den tredje delstudien genomfördes av Sarah Tarlow som utforskade de etiska gränsdragningarna i hanteringen av identifierade och icke-identifierade individer i arkeologisk och historisk forskning. Denna delstudie var mestadels filosofisk till sin karaktär och förlitade sig på museibesök och publikationer då den dekonstruerade och problematiserade en central del i spektrummodellen och argumenterade för en utvidgning av debatten och arbetet med forskningsetik angående mänskliga kvarlevor bortom den dominerande postkoloniala diskursen.
Under projektperioden anslöt sig Nicole Crescenzi, doktorand vid IMT Lucca (Italien) till gruppen på informell basis när Nilsson Stutz blev hennes biträdande handledare. Hennes forskning berör etiska aspekter av utställning av mänskliga kvarlevor, och hon använder spektrummodellen i sin analys. Disputationen är preliminärt planerad till juni 2025.
De viktigaste resultaten kan sammanfattas:
• Utvecklingen av spektrummodellen ger ett konceptuellt verktyg som på flera sätt möjliggör en förflyttning av den forskningsetiska debatten om mänskliga kvarlevor från dess nuvarande status quo genom att erkänna komplexiteten hos alla mänskliga kvarlevor och samtidigt ge utrymme för skydd av både vetenskapsobjektet och det levda livet.
• Begreppet ”Care” (sv. Vård) introduceras som ett grundläggande värde för museer och forskare och föreslås avse både det vetenskapliga objektet och det levda livet. Detta ger en öppning för att gå bortom det nuvarande dödläget i debatten och börja diskutera hur vi kan gå till väga praktiskt inom forskning, utställning och förvaltning av mänskliga kvarlevor
• Studien visar på en nyanserad förståelse av mänskliga kvarlevor inom både musieförvaltning och forskning. Denna empiriska studie kan därmed ligga till grund för att undergräva skadliga stereotyper som figurerar i debatten. Genom att förmedla komplexiteten i förståelsen av mänskliga kvarlevor, åskådliggjord på spektrummodellen, kan projektets resultat utgöra en grund för relationsbyggande mellan stakeholders både inom och utanför institutionerna för kunskapsproduktion (labb, universitet, museer, etc).
Det gemensamma arbetet med projektet skedde genom gemensamma seminarier, workshops och studiebesök, samt genom två heldagsmöten med referensgruppen för att presentera det pågående arbetet för diskussion.
Resultaten har spridits i olika format (för detaljer, se vår hemsida).
• Till den akademiska och professionella gemenskapen har resultaten spridits genom nätverksevenemang och presentationer vid både institutioner och formella nationella och internationella konferenser inklusive i egenskap av inbjudna keynote speakers (42 presentationer genomförda och 2 planerade 2025).
• Projektmedlemmarna har organiserat sessioner på internationella konferenser (2 genomförda 2 planerade 2025).
• För att samverka direkt med museisamhället och uppdragsarkeologin har vi presenterat vårt projekt i mindre grupper (2 genomförda och 3 planerade till 2025), fungerat i rådgivande roll (Nilsson Stutz har tex agerat resurs för Östergötlands museum, KI, SHM, och Konstakademin) samt organiserat en workshop om mänskliga kvarlevor och uppdragsarkeologi i Norden.
• Projektet har en websida för kontinuerlig information och har fått medial exponering i olika sammanhang.
• Vi har engagerat oss i offentliga evenemang (3 diskussionspaneler, 2 offentliga samtal) i Sverige och utomlands.
Projektet har en tydlig samverkanskomponent mot museisektorn och detta arbete har skett organiskt genom presentationer, samråd och utbyte. Nya potentiella intressenter har dykt upp framför allt i relation till undervisningssamlingar – från Kungliga Konstakademin till små skolor över hela Sverige – som har sökt råd hos oss. Samtidigt visar kollegor utomlands nu intresse för våra resultat (t.ex. museerna i Nederländerna). Vi överväger möjligheten att skala upp detta projekt till en europeisk nivå eftersom de problem som identifierats av projektet, samt våra verktyg och koncept, är av stort intresse för att hantera en växande medvetenhet inom det internationella forskarsamhället.
Projektledare Liv Nilsson Stutz har haft huvudansvar för planering och administration. Hon utvecklade och publicerade den grundläggande teoretiska modellen–Spektrummodellen–som kom att användas både som ett teoretiskt koncept för problematisera komplexiteten av kategorin "gamla mänskliga kvarlevor" och som ett verktyg i analysen av projektets data. Modellen synliggör komplexiteten hos mänskliga kvarlevor i samlingar och forskning och ser dem som rörliga på ett spektrum av perception, mellan att vara "vetenskapliga föremål" och "levda liv," mellan objekt och subjekt. Datainsamling och analys utvecklades genom tre olika delprojekt, varav ett delvis anpassades för att hantera en förändring i projektets bemanning.
Det mest omfattande delprojektet genomfördes av Nilsson Stutz, och bestod av en kartläggning av praktiker i samlingsförvaltning av mänskliga kvarlevor på museer genom en kombination av enkäter och intervjuer. Studien har genomgått etikprövning. Fokuset på svenska museer motiverades av flera skäl: 1) det saknas tydliga gemensamma riktlinjer för hanteringen av äldre mänskliga kvarlevor på museer och i forskning i Sverige; 2) Den "tredje vetenskapsrevolutionen" inom arkeologi, har bidragit till att trycket på tillgång till mänskliga kvarlevor för forskning ökat; och 3) Som ett resultat av detta, och av en förändrad samhällsdebatt påverkad av postkolonial kritik, genomgår svenska museer för närvarande en gradvis men ostuderad förändring mot en formalisering av etisk praxis vid hantering av mänskliga kvarlevor. Syftet med den första delstudien har varit att kartlägga hur man hanterar dessa olika förändringar och vilka behov och möjligheter som finns inom organisationerna. Studien genomfördes genom en enkätundersökning av museer med mänskliga kvarlevor (48 museer lämnade in fullständiga enkäter) samt uppföljande intervjuer på plats vid 19 museer med totalt 30 deltagare. Intervjuerna analyserades utifrån ett handlingsteoretiskt perspektiv för att kartlägga de informella värderingar som ligger till grund för beslutsfattande avseende hantering, kategorisering, lagring, utställning, tillgång för forskning, mm. Studien kunde tydligt kunna visa en brist på konsensus i dagens svenska museipraktik rörande etik och mänskliga kvarlevor. Studien påvisar också en komplexitet i yrkesrollen: å ena sidan tenderar rutiner, formulär, regler (inklusive nyligen utvecklade riktlinjer och stöddokument) och språkbruk, att flytta de mänskliga kvarlevorna mot att kategoriseras som vetenskapliga objekt, medan mer informella ställningstagande och uttryck, ofta grundade i professionell kompetens, synliggör det levda livet. Detta resultat är viktigt eftersom det utmanar föreställningar om museiprofessionella och forskare som oförmögna uttrycka empati i hanteringen av mänskliga kvarlevor, en bild som ofta används strategiskt i den pågående debatten. Denna informella kompetens inom museerna bör ses som en resurs i arbetet med framtida relationsbygge mellan museer, forskare och andra stakeholders. Enkäter och intervjuer hade också direkta rapporterade effekter att stimulera ny reflektion vid de deltagande institutionerna, och till och med förändringar i policy och praxis. Detta kan ses som en form av organisk återkoppling och ett informellt men betydelsefullt resultat av projektet.
Den andra delstudien undersökte den överlappande forskningsetiken rörande mänskliga kvarlevor mellan humaniora/samhällsvetenskap (historia, arkeologi, kulturantropologi, etc) och naturvetenskap. Ursprungligen konceptualiserades studien kring rättsmedicinsk antropologi, men eftersom Hayley Mickleburgh var tvungen att lämna projektet för en permanent tjänst, anställdes Rita Peyroteo Stjerna som hennes ersättare, och studien övergick till att fokusera på biomolekylär arkeologi som är hennes expertområde. Detta var fördelaktigt eftersom det gjorde det möjligt för projektet att undersöka forskningsetiken hos forskare aktiva inom "den tredje vetenskapsrevolutionen." Delstudien var uppbyggd på ett liknande sätt som den första, genom att den, genom intervjuer, samlade in data om attityder och praxis direkt från forskare verksamma inom området. Studien har genomgått etikpröving. Data samlades in vid sju stora forskningsinstitutioner inom området biomolekylär forskning om mänskliga kvarlevor (3 i Sverige och 4 i Europa). Deltagarna bestod av 50 personer och minst 21 nationaliteter och inkluderade labbtekniker, doktorander, forskare, postdoktorer, gruppledare, forskningsledare. Det viktigaste resultatet av denna studie är att den liksom delstudie 1 påvisar en etisk medvetenhet, och i detta fall hos en grupp som sällan själva deltar aktivt i debatten. En viktig slutsats var att dessa forskare måste vara mer aktiva i debatten om den yrkesetik som bara de har specialistkunskaper för, dels för att utarbeta etiska praktiker som är anpassade efter denna specialistkunskap, dels för att nyansera bilden av sig själva och därmed av den forskning de gör.
Den tredje delstudien genomfördes av Sarah Tarlow som utforskade de etiska gränsdragningarna i hanteringen av identifierade och icke-identifierade individer i arkeologisk och historisk forskning. Denna delstudie var mestadels filosofisk till sin karaktär och förlitade sig på museibesök och publikationer då den dekonstruerade och problematiserade en central del i spektrummodellen och argumenterade för en utvidgning av debatten och arbetet med forskningsetik angående mänskliga kvarlevor bortom den dominerande postkoloniala diskursen.
Under projektperioden anslöt sig Nicole Crescenzi, doktorand vid IMT Lucca (Italien) till gruppen på informell basis när Nilsson Stutz blev hennes biträdande handledare. Hennes forskning berör etiska aspekter av utställning av mänskliga kvarlevor, och hon använder spektrummodellen i sin analys. Disputationen är preliminärt planerad till juni 2025.
De viktigaste resultaten kan sammanfattas:
• Utvecklingen av spektrummodellen ger ett konceptuellt verktyg som på flera sätt möjliggör en förflyttning av den forskningsetiska debatten om mänskliga kvarlevor från dess nuvarande status quo genom att erkänna komplexiteten hos alla mänskliga kvarlevor och samtidigt ge utrymme för skydd av både vetenskapsobjektet och det levda livet.
• Begreppet ”Care” (sv. Vård) introduceras som ett grundläggande värde för museer och forskare och föreslås avse både det vetenskapliga objektet och det levda livet. Detta ger en öppning för att gå bortom det nuvarande dödläget i debatten och börja diskutera hur vi kan gå till väga praktiskt inom forskning, utställning och förvaltning av mänskliga kvarlevor
• Studien visar på en nyanserad förståelse av mänskliga kvarlevor inom både musieförvaltning och forskning. Denna empiriska studie kan därmed ligga till grund för att undergräva skadliga stereotyper som figurerar i debatten. Genom att förmedla komplexiteten i förståelsen av mänskliga kvarlevor, åskådliggjord på spektrummodellen, kan projektets resultat utgöra en grund för relationsbyggande mellan stakeholders både inom och utanför institutionerna för kunskapsproduktion (labb, universitet, museer, etc).
Det gemensamma arbetet med projektet skedde genom gemensamma seminarier, workshops och studiebesök, samt genom två heldagsmöten med referensgruppen för att presentera det pågående arbetet för diskussion.
Resultaten har spridits i olika format (för detaljer, se vår hemsida).
• Till den akademiska och professionella gemenskapen har resultaten spridits genom nätverksevenemang och presentationer vid både institutioner och formella nationella och internationella konferenser inklusive i egenskap av inbjudna keynote speakers (42 presentationer genomförda och 2 planerade 2025).
• Projektmedlemmarna har organiserat sessioner på internationella konferenser (2 genomförda 2 planerade 2025).
• För att samverka direkt med museisamhället och uppdragsarkeologin har vi presenterat vårt projekt i mindre grupper (2 genomförda och 3 planerade till 2025), fungerat i rådgivande roll (Nilsson Stutz har tex agerat resurs för Östergötlands museum, KI, SHM, och Konstakademin) samt organiserat en workshop om mänskliga kvarlevor och uppdragsarkeologi i Norden.
• Projektet har en websida för kontinuerlig information och har fått medial exponering i olika sammanhang.
• Vi har engagerat oss i offentliga evenemang (3 diskussionspaneler, 2 offentliga samtal) i Sverige och utomlands.
Projektet har en tydlig samverkanskomponent mot museisektorn och detta arbete har skett organiskt genom presentationer, samråd och utbyte. Nya potentiella intressenter har dykt upp framför allt i relation till undervisningssamlingar – från Kungliga Konstakademin till små skolor över hela Sverige – som har sökt råd hos oss. Samtidigt visar kollegor utomlands nu intresse för våra resultat (t.ex. museerna i Nederländerna). Vi överväger möjligheten att skala upp detta projekt till en europeisk nivå eftersom de problem som identifierats av projektet, samt våra verktyg och koncept, är av stort intresse för att hantera en växande medvetenhet inom det internationella forskarsamhället.