Begäret efter det förflutna. Retrofili och queer temporalitet i "1700-talet"
I allt från modevärldens nostalgitrender till politiska retrotopier vänds blicken numera mot historien snarare än mot framtiden. När det inte längre är möjligt att ens skönja en ljusnande framtid bortom klimathot, pandemier och krig blir istället det förflutna något eftersträvansvärt. Kanske handlar det ökande historieintresset bara om att med fantasins hjälp drömma sig bort en stund, kanske är istället drömmen om det förflutna inte särskilt oskuldsfull. Men vilket syftet och konsekvensen än är så har begäret efter det förflutna något viktigt att säga om vår egen samtid. Monografin Begäret efter det förflutna presenterar ett nyskapande queerteoretiskt perspektiv på historieteori, i vilket ett närmast erotiskt laddat begär även rymmer kognitiva och emotionella aspekter, det vill säga innefattar en strävan efter att uppnå inte bara kunskap utan också en känslomässigt sinnlig relation till det förgångna. Begäret efter det förflutna kan också vara av politisk art och drivas av minoriteters längtan efter erkännande och upprättelse. I förlängningen betraktar föreliggande studie det flerdimensionerade begäret efter det förflutna som en av de drivkrafter genom vilket det förgångna aktualiseras av vår egen tids frågor, och därmed blir till det vi kallar för ”historia”.
Slutredovisning
Monografin Begäret efter det förflutna. Retrofili och queer temporalitet i 2000-talets historievurm (Makadam 2025) undersöker hur det nya millenniets historievurm tar sig njutningsfulla uttryck i en tid när det inte längre är möjligt att ens skönja en ljusnande framtid bortom klimathot, krig och pandemier. Kanske handlar det ökande historieintresset bara om att med fantasins hjälp drömma sig bort en stund, kanske är istället drömmen om det förflutna inte särskilt oskuldsfull. Men vad syftet och konsekvensen än är så har begäret efter det förflutna något viktigt att säga om vår egen samtid.
Bokens insikter har pusslats ihop till en queertemporal teori, en retrofili, bestående av lustfyllda fenomen som extas, autenticitetsfetischism och identifikationsfantasi. Begäret efter det förflutna handlar om njutning, och en längtan efter att sinnliggöra och möta det som en gång var. Genomgående har bokens fallstudier undersökt olika sätt att närma sig det förgångna och alla betecknas av alternativa temporaliteter som bryter med linjär progressivitet i intressanta glidningar mellan att vara och inte vara, och mellan verklighet och fiktion.
Begär uppfattas i föreliggande studie som ett komplex av affektiva effekter snarare än ett expressivt uttryck för en inre essens. Känslor och drivkrafter både konstruerar och konstrueras av oss i en social och kulturell kontext, vilket innebär att begär tenderar att fungera performativt. Boken studerar därför hur begär iscensätts, snarare än att söka fastställa vad det är. Det flerdimensionella kontinuum som i argumentationen utgör begäret efter det förflutna kan i denna mening handla om en kognitivt laddad längtan efter att förstå historien, eller om att emotionellt känna, röra och sinnligt erfara en annan epok, det vill säga lära (och) känna det förflutna. Det kan också handla om en politisk vilja att förändra genom att framställa en annan historia. Men framförallt handlar en luststyrd retrofili om en erotiskt laddad längtan efter att smälta samman med något som inte längre finns. Begäret efter att möta en annan tid resulterar i temporala gränsöverskridanden, och tiden kan då inte bli annat än queer. I förlängningen har ett queert perspektiv på meningsskapande i relation till det förflutna en avsevärd analytisk potential, eftersom det inte bara fokuserar lustfyllda aspekter av intresset för det som varit utan dessutom tänker samman flera olika begärsdimensioner i form av ett kontinuum som undviker att placera det normativa i centrum.
Forskningsprocessens analytiska verktyg har utkristalliserats efterhand utifrån ett diversifierat empiriskt material som, med fokus på framställningar av det svenska 1700-talet, bestått av historiska romaner, populärhistoriska teveprogram, historiskt återskapande och politiska retrotopier. Genom fastställandet av begärets kalejdoskopiska fasetter har sedan huvudsakligen tre mönster framträtt, nämligen immersionens extatiska ögonblick, då du plötsligt inte inte befinner dig i historien, autenticitetsfetischismens begärliga ting, vars uppfattade ”autenticitet” överbryggar klyftan mellan nu och då, samt identifikationsfantasier där det förflutna betraktas som vore det en gammal bekant.
Framställningarna av ”1700-talet” betraktas i boken som en feministisk figuration, vilken utgör ett slags materiellt baserade fantasier med emancipatorisk potential. Figurationen visar som sådan andra temporaliteter, det vill säga inte 1700-talet, eller ens ”1700-talet”, utan en tidsuppfattning där nu och då inte är två helt åtskilda ontologiska entiteter utan korsas och bryts mot varandra i ständigt pågående processer. I den första fallstudiens analys av Gabriella Håkanssons romanretrofiler får gestaltningen av det (delvis) fiktiva antikvurmande sällskapet Dilettanti tydliggöra den sexuella njutning som här framkallas av Priapus-statyetter, vilka i förlängningen skapar ett begär efter estetisk och politisk förändring. Romansviten Aldermanns arvinge och Kättarnas tempel utgör i sin tur ett queert återtagande av 1700-talet och skriver fram en annan historia genom att utgå från kroppsligt erotiska aspekter av begäret efter det förflutna.
I Lyra Kolis autofiktiva roman Blödningen får läsaren följa med på ett 1700-talslajv. Här, liksom i Håkanssons romansvit, är det libertiner som sysslar med samlag, avsugningar, piskningar och mord som gestaltas. Lajv, liksom historiskt återskapande, fokuserar på att framkalla en njutningsfullt omslutande inlevelse som överskrider gränsen mellan då och nu, och syftar till att frammana faktiskt upplevda känslor och upplevelser. Det extatiska ögonblickets ”verklighetsglidning”, reality slip, handlar här om tidsupplösning och gränsöverskridande möten med andra epoker. Även om upplevelsen av att befinna sig i 1700-talet inte är faktisk, så är känslan av att vara det högst reell. Koli jämför lajvets extas med BDSM-sessioner, och pekar på den gemensamma paradoxen av att samtidigt både vara och inte vara. Forskare har benämnt paradoxen av verklig affekt och overkligt sammanhang som performativ autenticitet, performative authenticity, och betraktar det i termer av görande. Denna autenticitetsprocess strävar efter ett indexikalt möte med ett original, något ”äkta”, vilket i sin tur kan skapa sann känsla. Och i denna mening är det fullt möjligt att hångla med historia, om du hänger dig fullt ut.
I kapitlet om att lära (och) känna det förflutna antas tanke och känsla vara oupplösligt sammanbundna. I den populärhistoriska teveserien Historieätarna sinnliggörs historien genom att programledarna ”lånar ut” sina kroppar till olika tidsepoker, och kryper ”innanför skinnet på historiens människor genom att leva deras liv”. Programförklaringen är ett led i den samtidstrend som Alison Landsberg beskrivit som ett ”profound popular desire to touch and be touched by history”. Både kognitiva och emotionella aspekter av begäret efter det förflutna sätts härmed i rörelse. Det räcker alltså inte med att som historiskt intresserad lära sig mer, utan också om att sinnliggöra och kunna ta på, att känna, det som varit. Det förflutnas frånvaro både döljs och förträngs, och fantasin om att återskapande trots allt är möjligt hålls då vid liv. Den autentiska framställningen är dock en omöjlighet, samtidigt som Historieätarna och andra populära genrer som dokusåpor och autofiktion struktureras just utifrån idén om att den trots allt kan möjliggöras genom de rätta föremålen, kläderna och omgivningarna. Begäret efter vad som uppfattas som autentiska föremål är vad som här benämner autenticitetsfetischism. Skillnaden mellan då och nu både markeras och utelämnas i den dubbla rörelse där autentiska ting kan sägas fungera som en brygga mellan nuet och det förflutna.
De flesta människor möter det förflutna i populärkulturell form, och historieskrivning kan betraktas som en i vidare mening social form av kunskap, historical work, som Jerome de Groot kallar det. Skillnaden mellan historieintresserade amatörer och professionella historiker behöver därför kompliceras, vilket boken söker göra genom att undersöka historiskt återskapande i rollen av expertis i det populärvetenskapliga teveprogrammet Vetenskapens värld. Historiskt återskapande i termer av ”reproduktion” av det förflutna kan i denna mening snarast jämföras med till exempel experimentell arkeologi, och liksom i Historieätarna handlar det om att praktiskt använda föremål och kunskap om sådant som fäktning, matlagning och hantverk i syfte att se hur det faktiskt fungerar i praktiken. Därmed kan autenticitetsfetischismens begär efter vad som uppfattas som autentiska ting bidra till annan kunskap och andra uppfattningar om det som varit.
Autenticitetsaspekten fördjupas i det sista empiriska kapitlet som diskuterar Ernst Brunners ”history” om kungamördaren Anckarström och Anna Laestadius Larssons ”herstory” om hertiginnan, och sedermera drottning, Charlotta. Genom att sälla sig till kritikerna av den klassiska motsättningen mellan fakta och fiktion reflekterar bokens undersökning kring konstruktionen av autenticitet i deras framställningar av historia. I denna mening fokuseras här de politiska aspekterna av begäret efter det förflutna, och då i termer av identifikationsfantasi. Till exempel betecknas Sverigedemokraternas ideologiska retrotopi av just identifikationsfantasier om ett tidigare etniskt enhetligt Sverige. I analysen av den, i en vidare social mening, politiska Kulturprofilskandalen i Svenska Akademien, är identifikationsfantasierna centrerade kring den senare delen av 1700-talet. Till exempel sätter sig Katarina Frostenson i den giljotinerade Marie Antoinettes ställe och låter sin make, Kulturprofilen, ta den av pöbeln lynchade Axel von Fersens plats. En annan Akademiledamot parallelliserar även i sin tur metoo-uppropet med franska revolutionen. Kapitlet argumenterar att historiska ”konspirationthrillers” klichéer och narrativa mönster utgör resonansbotten i konspirationsteorierna kring Kulturprofilskandalen, vilket sammantaget antas utgöra en erotiserad politisering, det vill säga en sexualisering av en redan politiserad historieskrivning.
Begäret efter det förflutna kan som sådant vara både viktigt och lustfyllt, men samtidigt är det nödvändigt att ta ansvar för dess kulturella och politiska konsekvenser. Bokens resultat visar att det inte går några vattentäta skott mellan de olika begärsdimensionernas erotiska, kognitiva, emotionella och politiska strävan efter det som varit, de är istället tätt sammanvävda både när de har mer eller mindre vällovliga syften. Frågan om vilka historier vi väljer att berätta blir därför avgörande för det som ska komma, och retrofilins excessuösa lust och längtan efter något annat är värd att ta på allvar. I synnerhet när framtiden står i brand.
Bokens insikter har pusslats ihop till en queertemporal teori, en retrofili, bestående av lustfyllda fenomen som extas, autenticitetsfetischism och identifikationsfantasi. Begäret efter det förflutna handlar om njutning, och en längtan efter att sinnliggöra och möta det som en gång var. Genomgående har bokens fallstudier undersökt olika sätt att närma sig det förgångna och alla betecknas av alternativa temporaliteter som bryter med linjär progressivitet i intressanta glidningar mellan att vara och inte vara, och mellan verklighet och fiktion.
Begär uppfattas i föreliggande studie som ett komplex av affektiva effekter snarare än ett expressivt uttryck för en inre essens. Känslor och drivkrafter både konstruerar och konstrueras av oss i en social och kulturell kontext, vilket innebär att begär tenderar att fungera performativt. Boken studerar därför hur begär iscensätts, snarare än att söka fastställa vad det är. Det flerdimensionella kontinuum som i argumentationen utgör begäret efter det förflutna kan i denna mening handla om en kognitivt laddad längtan efter att förstå historien, eller om att emotionellt känna, röra och sinnligt erfara en annan epok, det vill säga lära (och) känna det förflutna. Det kan också handla om en politisk vilja att förändra genom att framställa en annan historia. Men framförallt handlar en luststyrd retrofili om en erotiskt laddad längtan efter att smälta samman med något som inte längre finns. Begäret efter att möta en annan tid resulterar i temporala gränsöverskridanden, och tiden kan då inte bli annat än queer. I förlängningen har ett queert perspektiv på meningsskapande i relation till det förflutna en avsevärd analytisk potential, eftersom det inte bara fokuserar lustfyllda aspekter av intresset för det som varit utan dessutom tänker samman flera olika begärsdimensioner i form av ett kontinuum som undviker att placera det normativa i centrum.
Forskningsprocessens analytiska verktyg har utkristalliserats efterhand utifrån ett diversifierat empiriskt material som, med fokus på framställningar av det svenska 1700-talet, bestått av historiska romaner, populärhistoriska teveprogram, historiskt återskapande och politiska retrotopier. Genom fastställandet av begärets kalejdoskopiska fasetter har sedan huvudsakligen tre mönster framträtt, nämligen immersionens extatiska ögonblick, då du plötsligt inte inte befinner dig i historien, autenticitetsfetischismens begärliga ting, vars uppfattade ”autenticitet” överbryggar klyftan mellan nu och då, samt identifikationsfantasier där det förflutna betraktas som vore det en gammal bekant.
Framställningarna av ”1700-talet” betraktas i boken som en feministisk figuration, vilken utgör ett slags materiellt baserade fantasier med emancipatorisk potential. Figurationen visar som sådan andra temporaliteter, det vill säga inte 1700-talet, eller ens ”1700-talet”, utan en tidsuppfattning där nu och då inte är två helt åtskilda ontologiska entiteter utan korsas och bryts mot varandra i ständigt pågående processer. I den första fallstudiens analys av Gabriella Håkanssons romanretrofiler får gestaltningen av det (delvis) fiktiva antikvurmande sällskapet Dilettanti tydliggöra den sexuella njutning som här framkallas av Priapus-statyetter, vilka i förlängningen skapar ett begär efter estetisk och politisk förändring. Romansviten Aldermanns arvinge och Kättarnas tempel utgör i sin tur ett queert återtagande av 1700-talet och skriver fram en annan historia genom att utgå från kroppsligt erotiska aspekter av begäret efter det förflutna.
I Lyra Kolis autofiktiva roman Blödningen får läsaren följa med på ett 1700-talslajv. Här, liksom i Håkanssons romansvit, är det libertiner som sysslar med samlag, avsugningar, piskningar och mord som gestaltas. Lajv, liksom historiskt återskapande, fokuserar på att framkalla en njutningsfullt omslutande inlevelse som överskrider gränsen mellan då och nu, och syftar till att frammana faktiskt upplevda känslor och upplevelser. Det extatiska ögonblickets ”verklighetsglidning”, reality slip, handlar här om tidsupplösning och gränsöverskridande möten med andra epoker. Även om upplevelsen av att befinna sig i 1700-talet inte är faktisk, så är känslan av att vara det högst reell. Koli jämför lajvets extas med BDSM-sessioner, och pekar på den gemensamma paradoxen av att samtidigt både vara och inte vara. Forskare har benämnt paradoxen av verklig affekt och overkligt sammanhang som performativ autenticitet, performative authenticity, och betraktar det i termer av görande. Denna autenticitetsprocess strävar efter ett indexikalt möte med ett original, något ”äkta”, vilket i sin tur kan skapa sann känsla. Och i denna mening är det fullt möjligt att hångla med historia, om du hänger dig fullt ut.
I kapitlet om att lära (och) känna det förflutna antas tanke och känsla vara oupplösligt sammanbundna. I den populärhistoriska teveserien Historieätarna sinnliggörs historien genom att programledarna ”lånar ut” sina kroppar till olika tidsepoker, och kryper ”innanför skinnet på historiens människor genom att leva deras liv”. Programförklaringen är ett led i den samtidstrend som Alison Landsberg beskrivit som ett ”profound popular desire to touch and be touched by history”. Både kognitiva och emotionella aspekter av begäret efter det förflutna sätts härmed i rörelse. Det räcker alltså inte med att som historiskt intresserad lära sig mer, utan också om att sinnliggöra och kunna ta på, att känna, det som varit. Det förflutnas frånvaro både döljs och förträngs, och fantasin om att återskapande trots allt är möjligt hålls då vid liv. Den autentiska framställningen är dock en omöjlighet, samtidigt som Historieätarna och andra populära genrer som dokusåpor och autofiktion struktureras just utifrån idén om att den trots allt kan möjliggöras genom de rätta föremålen, kläderna och omgivningarna. Begäret efter vad som uppfattas som autentiska föremål är vad som här benämner autenticitetsfetischism. Skillnaden mellan då och nu både markeras och utelämnas i den dubbla rörelse där autentiska ting kan sägas fungera som en brygga mellan nuet och det förflutna.
De flesta människor möter det förflutna i populärkulturell form, och historieskrivning kan betraktas som en i vidare mening social form av kunskap, historical work, som Jerome de Groot kallar det. Skillnaden mellan historieintresserade amatörer och professionella historiker behöver därför kompliceras, vilket boken söker göra genom att undersöka historiskt återskapande i rollen av expertis i det populärvetenskapliga teveprogrammet Vetenskapens värld. Historiskt återskapande i termer av ”reproduktion” av det förflutna kan i denna mening snarast jämföras med till exempel experimentell arkeologi, och liksom i Historieätarna handlar det om att praktiskt använda föremål och kunskap om sådant som fäktning, matlagning och hantverk i syfte att se hur det faktiskt fungerar i praktiken. Därmed kan autenticitetsfetischismens begär efter vad som uppfattas som autentiska ting bidra till annan kunskap och andra uppfattningar om det som varit.
Autenticitetsaspekten fördjupas i det sista empiriska kapitlet som diskuterar Ernst Brunners ”history” om kungamördaren Anckarström och Anna Laestadius Larssons ”herstory” om hertiginnan, och sedermera drottning, Charlotta. Genom att sälla sig till kritikerna av den klassiska motsättningen mellan fakta och fiktion reflekterar bokens undersökning kring konstruktionen av autenticitet i deras framställningar av historia. I denna mening fokuseras här de politiska aspekterna av begäret efter det förflutna, och då i termer av identifikationsfantasi. Till exempel betecknas Sverigedemokraternas ideologiska retrotopi av just identifikationsfantasier om ett tidigare etniskt enhetligt Sverige. I analysen av den, i en vidare social mening, politiska Kulturprofilskandalen i Svenska Akademien, är identifikationsfantasierna centrerade kring den senare delen av 1700-talet. Till exempel sätter sig Katarina Frostenson i den giljotinerade Marie Antoinettes ställe och låter sin make, Kulturprofilen, ta den av pöbeln lynchade Axel von Fersens plats. En annan Akademiledamot parallelliserar även i sin tur metoo-uppropet med franska revolutionen. Kapitlet argumenterar att historiska ”konspirationthrillers” klichéer och narrativa mönster utgör resonansbotten i konspirationsteorierna kring Kulturprofilskandalen, vilket sammantaget antas utgöra en erotiserad politisering, det vill säga en sexualisering av en redan politiserad historieskrivning.
Begäret efter det förflutna kan som sådant vara både viktigt och lustfyllt, men samtidigt är det nödvändigt att ta ansvar för dess kulturella och politiska konsekvenser. Bokens resultat visar att det inte går några vattentäta skott mellan de olika begärsdimensionernas erotiska, kognitiva, emotionella och politiska strävan efter det som varit, de är istället tätt sammanvävda både när de har mer eller mindre vällovliga syften. Frågan om vilka historier vi väljer att berätta blir därför avgörande för det som ska komma, och retrofilins excessuösa lust och längtan efter något annat är värd att ta på allvar. I synnerhet när framtiden står i brand.