Den svenska och norska språkmelodin innehåller en del toner som hör ihop med enskilda ord. Dessa toner brukar kallas tonaccenter (1 och 2) och kan illustreras med ordpar som 1ketchup och 2senap. Det mesta av melodin hör ihop med yttrandet och är faktiskt identisk i de båda orden. Men en ton skiljer orden åt och den brukar kallas den lexikala tonen. Tonaccenter finns i svenska och norska, men inte i de nära släktingarna engelska eller tyska. Danska, som är en riktigt nära släkting, har i de flesta dialekter ett annat system, s.k. stöt, som hänger ihop historiskt med tonaccenten på ett eller annat sätt.
Jag skriver en bok baserat på 25 års forskning där reder jag ut de flesta aspekter som hör ihop med tonaccenten. Hur och när uppkommer den i de nordiska språken och hur utvecklar den sig i olika dialekter? Hur ska det inbördes förhållandet mellan accent 1 och accent 2 beskrivas i ljudsystemet? Finns det två lexikala toner eller är det bara den ena som sticker ut, förslagsvis i accent 2? En annan fråga gäller vilka ord som får accent 2 i ordförrådet. Tonaccent 2 hör ihop med vissa ändelser (1bil, 2bil-ar), men inte med andra (1bil-en). Om ordet börjar med en obetonad stavelse kan också accent 2 försvinna: 2del-ning men för1del-ning.
I boken diskuterar jag teorier som föreslagits beträffande tonaccenten och gör jämförelser mellan det nordiska tonaccentsystemet, det danska stöt-systemet och ett par andra accentsystem i närheten (centralfrankiska, lettiska, litauiska).