Åter till Tuna. Tuna-namnen, spridning av språkliga innovationer och uppkomsten av centralplatser i norra Europa under första årtusendet e.Kr.
Ortnamnen på -tuna är välkända men har från språkvetenskapligt håll inte ägnats stort intresse i modern tid. Den enda större undersökningen är snart 50 år gammal och till stora delar föråldrad. Samtidigt spelar tuna-namnen en alltmer framträdande roll i diskussionen om järnålderns centralplatser. Sådana platser var centrum för makt, hantverk och kult och framstår idag som avgörande för förståelsen av järnålderns samhälle. Centralplatsforskningen har skapat en helt ny kontext för tuna-namnen. I den nu planerade studien vill vi värdera tuna-namnen namnsemantiska betydelse och ålder mot bakgrund av denna forskning. Men vi vill också undersöka centralplatsernas språkliga roll i vidare bemärkelse. Via dem spreds materiell kultur och föreställningar om bl.a. härskarideologi och religion över norra Europa. Det är därvid fullt rimligt att de också fungerade som spridningscentra för språkliga innovationer. En analys och jämförelse av deras ortnamnsmiljöer bör kunna belysa i vilken mån de också fungerade som ”språkliga centralplatser”. En viktig fråga är om det finns kontinentala förebilder för tuna-namnen och för centralplatserna i sig – frågor som de språkliga avtrycken i landskapet har goda förutsättningar att belysa.
Slutredovisning
Åter till tuna
Tuna-namnen, spridning av språkliga innovationen och uppkomsten av centralplatser i norra Europa under första årtusendet e.Kr.
Per Vikstrand, Stefan Brink
Projektets syfte och utveckling
Projektets syfte har varit att bestämma relationen mellan tuna-namn och järnålderns centralplatser samt att undersöka om spridningen av tuna-namn kan förstås som en del av mycket större språkförändringar, kopplade till centralplatserna som språkliga innovations- och spridningscentra. Arbetsmodellen har varit att närma sig ämnet via ett antal väl definierade och begränsade delstudier.
Som vanligt i en forskningsprocess har frågeställningar och angreppssätt fått modifieras under arbetets gång. Flera aspekter av tuna-problematiken, som avsågs få egna studier, har kunnat samordnas i en större uppsats som utgår från namnens förleder. Där diskuteras bl.a. det möjliga släktskapet mellan tuna-namnen och de keltiska namnen på -dunon ’befästning, befäst boplats’. Den möjliga anknytningen med brittiska namn på -ton har tillkommit och föranlett en särskild studie som på ett grundläggande sätt påverkat vår syn på -tuna-namnen.
Genomförande
Arbetet har utgått från en systematisk undersökning av samtliga plurala tuna-namn. Förlederna har tolkats i de fall det låter sig göras. Tuna-orternas placering i landskapet liksom deras onomastiska och arkeologiska miljö har kartlagts. Namn och namnmiljöer har karterats i ett GIS-program.
De tre viktigaste resultaten:
1. Tuna-orternas kontrollerande funktion
2. Tuna-namnen avser inte alltid huvudbebyggelser
3. Möjligheten av en anknytning till ”functional tun-names” i England
1. Tuna-orternas kontrollerande funktion
Den systematiska genomgången av tuna-orterna tyder på en medveten placering i landskapet. Flertalet tuna har ett läge som för tankarna till territoriell kontroll och kontroll av vattenvägar och sjöfart. Inte sällan ligger de på båda sidor om viktiga inlopp eller farbara vattendrag, ibland också vid forsar som spärrat sjöfarten. De tycks i dessa fall vara ett uttryck för territoriellt herravälde och kontroll av viktiga resursområden. Denna egenskap hos tuna-orterna är mycket tydlig.
Vid upplandskusten finns också ett antal tuna som ligger i botten av djupa vikar och som kan antas ha haft en sjömilitär relevans. De ligger alla nära kusten men samtidigt skyddade och undangömda. En tanke är att de utgjort sjömilitära stödjepunkter, från vilka krigsskepp snabbt kunde nå ut till de viktiga farlederna för att möta en fiende. Man kan notera att tuna-orter i dessa lägen i Roslagen vanligen inte visar några andra tecken på hög status än sina namn. Ibland saknar de t.o.m. gravfält. Kanske har de i sin äldsta fas inte varit fast bebodda utan bemannats från en centralort under seglingssäsongen.
Utifrån dessa iakttagelser framstår det som högst sannolikt att många tuna har haft en kontrollerande eller rent av militär funktion. Möjligen har denna kontrollerande aspekt varit en viktig del av namnelementets semantik och öppnat för dess användande både om högstatusbebyggelser och om kontrollerande platser eller bebyggelser av annan karaktär.
2. Tuna-namnen avser inte alltid huvudbebyggelser
Den gamla iakttagelsen, att tuna-namnen ofta kan knytas till platser av central betydelse under järnåldern, är helt korrekt. Exempel som Torstuna i Uppland, Sättuna i Östergötland och Tune på Gotland är entydiga. Men tuna-namnet avser inte alltid själva centrum i sådana centralorter, som ju ofta har en flerkärnig karaktär och viss territoriell utsträckning. I stället kan de uppträda i anslutning till en central bebyggelse med annat namn och är då ofta belägna vid stranden av ett farbart vatten. Ett spektakulärt men något osäkert exempel är (Gamla) Uppsala som omges av en vid cirkel av tuna-bebyggelser. Ett tydligare exempel är kungsgården Strö vid Köping i Västmanland som omges av flera tuna-bebyggelser, särskilt Jämmertuna, Sörtuna och Östtuna. I Halland uppträder Grimeton (*Grimutuna) i anslutning till en betydande centralplats vid Broåsen, vars namn nu har försvunnit. Exemplen kan mångfaldigas.
När tuna-orter uppträder i anslutning till centralplatser eller högstatusbebyggelser blir frågan om de ska betraktas som uttryck för en funktion hos centralplatsen eller som uttryck för extern kontroll av densamma. Hur man ser på detta är teoriberoende och avhängigt vilken historisk kontext man kan acceptera. Överordning tycks förutsätta ett slags överregionalt herravälde som i tiden knappast kan ligga senare än vendeltid. Går man den andra vägen och räknar med underordning möter i stället frågan hur dessa underordnade tuna-platser ska kunna jämkas samman med de tuna som helt evident har avsett centrala högstatusbebyggelser. Som antytts ovan kan möjligen den kontrollerande funktionen ha spelat en förmedlande roll. Ett annat inte osannolikt scenario är att det finns olika kronologiska skikt bland tuna-namnen. Även om vi har en ganska god bild av namntypens produktivitetsperiod är dess interna kronologi ännu inte klarlagd. Möjligen kan man dock urskilja två vågor av tuna-namn, den första från romersk järnålder och den andra från vendeltid.
3. Möjligheten av en anknytning till ”functional tun-names” i England
De anglo-saxiska ortnamnen på -ton svarar etymologiskt mot -tuna. Den vanliga uppfattningen av dessa har dock varit att de bara betyder ’bebyggelse, gård, by’ och att de är relativt unga. Detta stämmer för det stora flertalet namn, men det finns också ett äldre skikt som brukar kallas funktionella tun-namn (functional tun-names). Dessa namn, som uppmärksammats en hel del av engelska forskare under senare år, tycks återspegla en specialiserad ekonomi och anknyta till avancerad maktutövning. Exempel på sådana namn är t.ex. Burh-tun ’borg-tun’, Stret-tun ’väg-tun’ och Ceorla-tun ’karla-tun’. ”Groups of names in -tun encircle Mercian central places with a consistency ruling out coincidence” skriver John Blair (i Building Anglo-Saxon England, 2018 s. 193) och menar att det anglo-saxiska riket Mercia (ca 600-900 e.Kr.) var organiserat runt centra bestående av sådana monofunktionella fokuspunkter, ofta med namn på -tun, förbundna i komplementära grupper. Detta påminner mycket om skandinaviska centralortskomplex och Blair anför också dessa som den bästa parallellen.
I en särskild uppsats inom detta projekt diskuteras det eventuella sambandet mellan skandinaviska tuna-namn och funktionella tun-namn i England. Den syn som vuxit fram är att direkt påverkan i endera riktning är mindre trolig. Däremot kan det urnordiska ordet *tuna- haft konnotationer som predisponerat det för den betydelseutveckling som möter både i Skandinavien och på anglo-saxiskt område i England. Viktigt att komma ihåg är därvid att anglernas hemländer låg i eller i nära anslutning till det skandinaviska området.
När det gäller undersökningen av centralplatser som språkliga innovationscentra är vi inte nöjda med resultatet. Ett stort namnmaterial har karterats i Qgis vilket ger goda möjligheter att studera olika samband mellan centralplatsernas språkliga komponenter. Men centralplatsernas namnkluster är varken så tydliga eller välutvecklade som man skulle önska och som man kanske ibland har föreställt sig. Resultaten diskuteras i två uppsatser: Järnålderns centralplatser som språkliga innovationscentra (under arbete) och Plural tuna-names in Norway (under utgivning).
Spridning och samverkan
Samverkan har skett främst genom personliga kontakter med olika forskare i Sverige, Finland och Storbritannien. I muntlig form har projektet presenterats vid en rad tillfällen av särskilt Brink, se lista nedan.
Resultaten från projektet kommer att publiceras i form av en samlingsvolym med följande innehåll:
1. Åter till tuna. En projektpresentation (Brink, Vikstrand)
2. Tuna-namnens förleder (Vikstrand)
3. Tuna-namnens landskapshistoriska sammanhang (Vikstrand)
4. Tuna-namnens kronologi (Brink, Vikstrand)
5. Norrländska tuna-namn (Brink)
6. Sätuna (Vikstrand)
7. Svintuna (Vikstrand)
8. Järnålderns centralplatser som språkliga innovationscentra (Vikstrand)
Merparten av detta arbete föreligger i manus. Vi avser att publicera det i Kungl Gustav Adolfs akademiens acta-serie, som numera har öppen tillgång. Därtill kommer (minst) ett par fristående uppsatser: Plural tuna-names in Norway samt Swedish tuna and Anglo-Saxon tun – is there a connection? Den första är under publicering i ett nummer av UBAS (University of Bergen Archaeological Series). Publiceringen av den senare är ännu inte klar.
Tuna-namnen, spridning av språkliga innovationen och uppkomsten av centralplatser i norra Europa under första årtusendet e.Kr.
Per Vikstrand, Stefan Brink
Projektets syfte och utveckling
Projektets syfte har varit att bestämma relationen mellan tuna-namn och järnålderns centralplatser samt att undersöka om spridningen av tuna-namn kan förstås som en del av mycket större språkförändringar, kopplade till centralplatserna som språkliga innovations- och spridningscentra. Arbetsmodellen har varit att närma sig ämnet via ett antal väl definierade och begränsade delstudier.
Som vanligt i en forskningsprocess har frågeställningar och angreppssätt fått modifieras under arbetets gång. Flera aspekter av tuna-problematiken, som avsågs få egna studier, har kunnat samordnas i en större uppsats som utgår från namnens förleder. Där diskuteras bl.a. det möjliga släktskapet mellan tuna-namnen och de keltiska namnen på -dunon ’befästning, befäst boplats’. Den möjliga anknytningen med brittiska namn på -ton har tillkommit och föranlett en särskild studie som på ett grundläggande sätt påverkat vår syn på -tuna-namnen.
Genomförande
Arbetet har utgått från en systematisk undersökning av samtliga plurala tuna-namn. Förlederna har tolkats i de fall det låter sig göras. Tuna-orternas placering i landskapet liksom deras onomastiska och arkeologiska miljö har kartlagts. Namn och namnmiljöer har karterats i ett GIS-program.
De tre viktigaste resultaten:
1. Tuna-orternas kontrollerande funktion
2. Tuna-namnen avser inte alltid huvudbebyggelser
3. Möjligheten av en anknytning till ”functional tun-names” i England
1. Tuna-orternas kontrollerande funktion
Den systematiska genomgången av tuna-orterna tyder på en medveten placering i landskapet. Flertalet tuna har ett läge som för tankarna till territoriell kontroll och kontroll av vattenvägar och sjöfart. Inte sällan ligger de på båda sidor om viktiga inlopp eller farbara vattendrag, ibland också vid forsar som spärrat sjöfarten. De tycks i dessa fall vara ett uttryck för territoriellt herravälde och kontroll av viktiga resursområden. Denna egenskap hos tuna-orterna är mycket tydlig.
Vid upplandskusten finns också ett antal tuna som ligger i botten av djupa vikar och som kan antas ha haft en sjömilitär relevans. De ligger alla nära kusten men samtidigt skyddade och undangömda. En tanke är att de utgjort sjömilitära stödjepunkter, från vilka krigsskepp snabbt kunde nå ut till de viktiga farlederna för att möta en fiende. Man kan notera att tuna-orter i dessa lägen i Roslagen vanligen inte visar några andra tecken på hög status än sina namn. Ibland saknar de t.o.m. gravfält. Kanske har de i sin äldsta fas inte varit fast bebodda utan bemannats från en centralort under seglingssäsongen.
Utifrån dessa iakttagelser framstår det som högst sannolikt att många tuna har haft en kontrollerande eller rent av militär funktion. Möjligen har denna kontrollerande aspekt varit en viktig del av namnelementets semantik och öppnat för dess användande både om högstatusbebyggelser och om kontrollerande platser eller bebyggelser av annan karaktär.
2. Tuna-namnen avser inte alltid huvudbebyggelser
Den gamla iakttagelsen, att tuna-namnen ofta kan knytas till platser av central betydelse under järnåldern, är helt korrekt. Exempel som Torstuna i Uppland, Sättuna i Östergötland och Tune på Gotland är entydiga. Men tuna-namnet avser inte alltid själva centrum i sådana centralorter, som ju ofta har en flerkärnig karaktär och viss territoriell utsträckning. I stället kan de uppträda i anslutning till en central bebyggelse med annat namn och är då ofta belägna vid stranden av ett farbart vatten. Ett spektakulärt men något osäkert exempel är (Gamla) Uppsala som omges av en vid cirkel av tuna-bebyggelser. Ett tydligare exempel är kungsgården Strö vid Köping i Västmanland som omges av flera tuna-bebyggelser, särskilt Jämmertuna, Sörtuna och Östtuna. I Halland uppträder Grimeton (*Grimutuna) i anslutning till en betydande centralplats vid Broåsen, vars namn nu har försvunnit. Exemplen kan mångfaldigas.
När tuna-orter uppträder i anslutning till centralplatser eller högstatusbebyggelser blir frågan om de ska betraktas som uttryck för en funktion hos centralplatsen eller som uttryck för extern kontroll av densamma. Hur man ser på detta är teoriberoende och avhängigt vilken historisk kontext man kan acceptera. Överordning tycks förutsätta ett slags överregionalt herravälde som i tiden knappast kan ligga senare än vendeltid. Går man den andra vägen och räknar med underordning möter i stället frågan hur dessa underordnade tuna-platser ska kunna jämkas samman med de tuna som helt evident har avsett centrala högstatusbebyggelser. Som antytts ovan kan möjligen den kontrollerande funktionen ha spelat en förmedlande roll. Ett annat inte osannolikt scenario är att det finns olika kronologiska skikt bland tuna-namnen. Även om vi har en ganska god bild av namntypens produktivitetsperiod är dess interna kronologi ännu inte klarlagd. Möjligen kan man dock urskilja två vågor av tuna-namn, den första från romersk järnålder och den andra från vendeltid.
3. Möjligheten av en anknytning till ”functional tun-names” i England
De anglo-saxiska ortnamnen på -ton svarar etymologiskt mot -tuna. Den vanliga uppfattningen av dessa har dock varit att de bara betyder ’bebyggelse, gård, by’ och att de är relativt unga. Detta stämmer för det stora flertalet namn, men det finns också ett äldre skikt som brukar kallas funktionella tun-namn (functional tun-names). Dessa namn, som uppmärksammats en hel del av engelska forskare under senare år, tycks återspegla en specialiserad ekonomi och anknyta till avancerad maktutövning. Exempel på sådana namn är t.ex. Burh-tun ’borg-tun’, Stret-tun ’väg-tun’ och Ceorla-tun ’karla-tun’. ”Groups of names in -tun encircle Mercian central places with a consistency ruling out coincidence” skriver John Blair (i Building Anglo-Saxon England, 2018 s. 193) och menar att det anglo-saxiska riket Mercia (ca 600-900 e.Kr.) var organiserat runt centra bestående av sådana monofunktionella fokuspunkter, ofta med namn på -tun, förbundna i komplementära grupper. Detta påminner mycket om skandinaviska centralortskomplex och Blair anför också dessa som den bästa parallellen.
I en särskild uppsats inom detta projekt diskuteras det eventuella sambandet mellan skandinaviska tuna-namn och funktionella tun-namn i England. Den syn som vuxit fram är att direkt påverkan i endera riktning är mindre trolig. Däremot kan det urnordiska ordet *tuna- haft konnotationer som predisponerat det för den betydelseutveckling som möter både i Skandinavien och på anglo-saxiskt område i England. Viktigt att komma ihåg är därvid att anglernas hemländer låg i eller i nära anslutning till det skandinaviska området.
När det gäller undersökningen av centralplatser som språkliga innovationscentra är vi inte nöjda med resultatet. Ett stort namnmaterial har karterats i Qgis vilket ger goda möjligheter att studera olika samband mellan centralplatsernas språkliga komponenter. Men centralplatsernas namnkluster är varken så tydliga eller välutvecklade som man skulle önska och som man kanske ibland har föreställt sig. Resultaten diskuteras i två uppsatser: Järnålderns centralplatser som språkliga innovationscentra (under arbete) och Plural tuna-names in Norway (under utgivning).
Spridning och samverkan
Samverkan har skett främst genom personliga kontakter med olika forskare i Sverige, Finland och Storbritannien. I muntlig form har projektet presenterats vid en rad tillfällen av särskilt Brink, se lista nedan.
Resultaten från projektet kommer att publiceras i form av en samlingsvolym med följande innehåll:
1. Åter till tuna. En projektpresentation (Brink, Vikstrand)
2. Tuna-namnens förleder (Vikstrand)
3. Tuna-namnens landskapshistoriska sammanhang (Vikstrand)
4. Tuna-namnens kronologi (Brink, Vikstrand)
5. Norrländska tuna-namn (Brink)
6. Sätuna (Vikstrand)
7. Svintuna (Vikstrand)
8. Järnålderns centralplatser som språkliga innovationscentra (Vikstrand)
Merparten av detta arbete föreligger i manus. Vi avser att publicera det i Kungl Gustav Adolfs akademiens acta-serie, som numera har öppen tillgång. Därtill kommer (minst) ett par fristående uppsatser: Plural tuna-names in Norway samt Swedish tuna and Anglo-Saxon tun – is there a connection? Den första är under publicering i ett nummer av UBAS (University of Bergen Archaeological Series). Publiceringen av den senare är ännu inte klar.