Gudars skymning. Om den fornnordiska religionens upplösning och död
Det finns en allmän uppfattning bland forskare att nordborna genomgick ett religionsskifte under andra hälften av vikingatiden (ca 900-1050/1100 e.Kr.) då den fornnordiska religionen kom att ersättas av kristendomen på en officiell nivå i samhället. När detta religionsskifte beskrivs av forskare används ofta begreppet ”kristianisering”, dvs. ett uttryck som betonar den segrande partens framgångar. I de flesta av dessa studier läggs ofta ett fokus på resultatet av detta skifte, dvs. beskrivningar av den tidiga medeltida kristendomen, medan processer i den försvinnande religionen i allmänhet får mindre uppmärksamhet. Projektets avsikt är att studera just den fornnordiska religionen under övergången och beskriva de processer som låg bakom dess upplösning. En sådan studie kräver först en kritisk bedömning av den tidigare forskningen om religionsskiftet och en noggrann granskning av hur den gamla religionens nedgång behandlats. Därefter diskuteras frågor om hur och varför den fornnordiska religionen upplöstes. Särskilt uppmärksammas kungarnas roll då det tycks som att de spelade en aktiv och avgörande roll vid nedmonteringen av den gamla religionen. Till skillnad från tidigare forskning visar projektet att skiftet inte var problemfritt. Flera fall av ”hedningarnas” motstånd mot kristendomen omtalas i källorna. Projektet ska förklara variationer i motståndet i olika fallstudier genom att betona kontextens betydelse. Det finns en lucka i forskningen i relation till dessa frågor.
Slutredovisning
Det är en vanlig uppfattning bland forskare att kristendomen ersatte den fornnordiska religionen på en officiell nivå i Norden ca 950–1100 e.Kr. När man beskriver denna övergång i nyare forskning, används ofta termen ”Christianization”. Denna historieskrivning diskuterar främst resultatet av religionsmötet, det vill säga den tidiga medeltida kristendomen och det nya kristna samhället. Avsikten med föreliggande studie har varit att sätta fokus på den fornnordiska religionen under denna övergångsperiod och att analysera processerna bakom dess upplösning. Det finns en forskningslucka inom religionsvetenskapen när det gäller att undersöka hur och varför religiösa traditioner försvinner i allmänhet. Föreliggande studie syftar till att ge en systematisk presentation från fältet fornnordisk religionshistoria med ett specifikt fokus på de inhemska härskarnas roll vid nedmonteringen av den gamla religionen och samhället, samt de hedniska hövdingarnas försvar av den gamla ordningen.
Det finns en given syntes bland alla resultaten i denna undersökning, nämligen det återkommande mönstret från de första kristna kungarnas försök till nedmontering av den gamla tron, via hedningarnas motstånd och dess sammanbrott, till upprättandet av kristna kungadömen i Skandinavien. Denna process ägde rum vid olika tidpunkter på olika platser. I Danmark började den med Haraldr Klakks dop 826 och slutade vid Haraldr Gormssons dop omkring 963. Nedmonteringsprocessen i Norge började med kung Hákon góðis ansträngningar runt 930-talet och avslutades vid tingsförsamlingen i Mostar 1022 då St Óláfr och Grímkell grundade den kristna lagen. I Sverige hade upplösningen av den inhemska religionen en viss tidsmässig fördröjning jämfört med Danmark och Norge. Den började ganska tidigt med kung Óláfr Eiríkssons omvändelse 995 men slutade först med kung Ingi den äldres fälttåg mot hedendomen omkring 1100. Den gamla religionens undergång på Island tycks ha varit något annorlunda jämfört med dessa kungadömen. På denna ö styrdes befolkningen av jämlika hövdingar. Nedmonteringen av den gamla religionen där tycks ha skett på ett relativt fredligt och smidigt sätt efter ett tingsbeslut 999/1000.
Frågan varför de inhemska kungarna övergav sin traditionella religion är komplex. Kristendomen medförde många typer av fördelar för dem, till exempel nya handelsförbindelser, upprättande av social-politiska nätverk och anknytning till kristna elitgrupper i Europa och på de brittiska öarna. De sociala och politiska dimensionerna av omvändelsen tycks ha varit väsentliga för dem, förutom de religiösa argumenten.
De tidiga kristna kungarna spelade en mycket aktiv roll vid avvecklingen av den inhemska traditionen som tidigare hade format deras liv. De koncentrerade sina ansträngningar på de kultiska aspekterna av den inhemska religionen som var mer under deras kontroll och samtidigt avgörande för den fornnordiska religionens modus operandi. De tidiga kristna kungarna var pragmatiker. Eftersom de inte kunde påverka den traditionella världsbilden eller hindra människor från att berätta myter om de gamla gudarna vände de sig mot sådana mål som de kunde uppnå. Det var lättare att kontrollera vad människor gjorde än vad de tänkte. Till en början, när deras politiska makt inte var större än de lokala hövdingarnas, anpassade de sina strategier till vad som stod i deras makt att göra, som att överge sina egna traditionella roller i offerkulten, och på så sätt störa den gamla liturgiska ordningen. När de kristna härskarnas politiska ställning blev starkare kunde de också övertala, eller till och med tvinga de lokala hövdingarna, som organiserade den gamla kultiska verksamheten vid de lokala hedniska helgedomarna, att överge sina roller. Dessutom förstörde de dessa lokala helgedomar inklusive de rituella föremålen. När de kristna kungarna tillsammans med prästerskapet fick en ännu starkare maktställning genom en effektiv förvaltning, förbjöd de djuroffer och andra traditionella seder genom skrivna lagar. Vid denna tidpunkt kunde den kristna makten också påverka människors världsbild genom att predika det kristna budskapet och demonisera de gamla gudarna eller neutralisera dem med hjälp av euhemerism.
Hedningarnas motstånd mot den nya kristna kungamakten i Sverige och Norge liknade varandra. I båda länderna var det relaterat till grupper som uppehöll sig i områden som också innefattade viktiga hedniska helgedomar med en regional eller till och med överregional betydelse. I Sverige var motståndsgrupperna starka i Mälarområdet, där den berömda helgedomen Uppsala var lokaliserad, medan det starkaste motståndet bland hedningarna i Norge uppträdde i Trøndelag, där de viktiga kultplatserna Lade och Mære låg. De hedniska aktörerna, som skyddade och upprätthöll den gamla kulten i dessa områden, försvarade även det gamla samhället och den gamla ordningen, där makten var relaterad till de lokala och regionala tingsförsamlingarna. De hedniska kungarna betraktades som primi inter pares och deras makt begränsades av dessa församlingar. De kristna kungarna motsatte sig detta system och förespråkade en mer centraliserad stat som omfattade en stark förbindelse med den romerska kyrkan och dess kyrkliga organisation. Motståndet bland hedningar utgick även från rädslan att den nya religionen skulle påverka den gamla kultgemenskapen, och därmed även de olika aktiviteter som var relaterade till det offentliga sociala livet. De hedniska bönderna ville att kungen skulle offra för deras räkning vid de stora kultfesterna på ett traditionellt sätt, för goda skördar och fred (til árs ok friðar). Den hedniske kungen ansågs vara en nödvändig rituell länk mellan människornas och gudarnas världar.
Anledningen till att dessa likheter uppstod hänger troligen samman med sociala strukturer i yngre järnålderssamhället. Varken Sverige eller Norge utgjorde en politisk enhet under tidig vikingatid och man saknade en central stat. Snarare styrdes de av många lokala härskare och makten var uppdelad mellan många händer. De lokala hövdingarna kunde vara ganska mäktiga och oberoende av andra ledare. Endast ibland hade de överkungar som styrde över dem i ett slags stamförbund. De socialpolitiska strukturerna i Sverige och Norge gav grogrund för regionala motsättningar när det gällde gemensamma beslut. Vissa landsdelar var i en process att utveckla en mer central stat under kristen kungamakt, medan andra delar strävade efter att upprätthålla det traditionella samhället och det lokala självstyret, inklusive den gamla religionen och sociala ordningen.
Hedningarnas motstånd mot de kristna på Island var inte begränsat till specifika geografiska områden eller till överregionala helgedomar som i Norge och Sverige. De som stödde det hedniska partiet hade sina gårdar utspridda på Island. Anledningen till att man ville bevara den fornnordiska religionen är troligen relaterad till rädslan för att religionsskiftet skulle omfatta breda socialpolitiska förändringar, såsom omvandlingar i samhällslivet, festkalender, ägandeförhållande, arbete och jordbrukseder. Kanske fruktade man även att makten skulle överföras till den norske kungen och att deras lokala självständighet skulle avvecklas.
Det finns flera anledningar till att det hedniska motståndet slutligen kollapsade. Som många tidigare forskare visat sipprade kristendomen och den kristna kulturen långsamt in i och påverkade gradvis de inhemska samhällena i Norden. Mycket talar dock för att vissa avgörande händelser fick hedningarnas motstånd att slutligen ge vika för kristendomen. På Island spelade kung Óláfr Tryggvason en viktig roll för den officiella omvändelsen, då han satte press på de isländska hövdingarna, genom att fängsla deras söner i Norge. Vissa socialpolitiska strukturer på Island blev också avgörande för den hedniska religionens upplösning där. Makten koncentrerades nämligen till Alltinget, där alla hövdingars röster räknades. När beslutet om den kollektiva omvändelsen fattades på Alltinget 999/1000 accepterades det av de flesta hövdingarna, eftersom det följde den traditionella beslutsprocessen. Troligtvis var det just detta tingsbeslut som ledde till en fredlig process där. De kristna kungarnas militära makt blev helt avgörande för hedendomens slutliga sammanbrott i Danmark, Norge och Sverige.
*
Föreliggande forskningsresultat är under utgivning vid förlaget de Gruyter (Berlin/New York) i en monografi med titeln The Demise of Norse Religion: Dismantling and Defending the Old Order in Viking Age Scandinavia. Den omfattar cirka 350 sidor. Vad projektet resulterade i förutom denna publicering och hur resultaten har spridits samt de olika samarbeten som gjorts under sabbatsterminerna presenteras nedan:
Forskningsvistelser: Universitetet i Bergen (UiB) (augusti-december 2022) och Aarhus Universitet (AU) (februari-mars 2023). I samarbetsgrupperna vid dessa universitet ingick Michael Stausberg och Eldar Heide vid UiB, samt Jens Peter Schjødt, Simon Nygaard och Pernille Hermann vid AU. I dessa grupper har vi fört informella diskussioner om projektet, behandlat annan relevant forskning och dryftat ytterligare forskningssamarbeten.
Anordnandet av en internationell workshop: “The Demise of Norse Religion”, genomfördes vid Stockholms Universitet, 22 september 2022 (även via zoom).
Vetenskapliga föredrag och presentationer av projektet: Institutionen för religionsvetenskap, UiB, 6 september 2022; Colloque de la SGR-SSSR 2022 i Lausanne, 14 oktober; Seminarium, AU, 1 mars 2023; Isländska sällskapets årsmöte, Uppsala, den 24 maj 2023.
Presentationer för bredare publik: SVT “Historien om Sverige” (expertkommentator); Eldar Heides podcast, oktober 2022; Vetenskapsradion Historia (P1), 7 februari 2023; Religionsvetenskapliga sällskapet, Sigtuna den 14 maj 2023.
Det finns en given syntes bland alla resultaten i denna undersökning, nämligen det återkommande mönstret från de första kristna kungarnas försök till nedmontering av den gamla tron, via hedningarnas motstånd och dess sammanbrott, till upprättandet av kristna kungadömen i Skandinavien. Denna process ägde rum vid olika tidpunkter på olika platser. I Danmark började den med Haraldr Klakks dop 826 och slutade vid Haraldr Gormssons dop omkring 963. Nedmonteringsprocessen i Norge började med kung Hákon góðis ansträngningar runt 930-talet och avslutades vid tingsförsamlingen i Mostar 1022 då St Óláfr och Grímkell grundade den kristna lagen. I Sverige hade upplösningen av den inhemska religionen en viss tidsmässig fördröjning jämfört med Danmark och Norge. Den började ganska tidigt med kung Óláfr Eiríkssons omvändelse 995 men slutade först med kung Ingi den äldres fälttåg mot hedendomen omkring 1100. Den gamla religionens undergång på Island tycks ha varit något annorlunda jämfört med dessa kungadömen. På denna ö styrdes befolkningen av jämlika hövdingar. Nedmonteringen av den gamla religionen där tycks ha skett på ett relativt fredligt och smidigt sätt efter ett tingsbeslut 999/1000.
Frågan varför de inhemska kungarna övergav sin traditionella religion är komplex. Kristendomen medförde många typer av fördelar för dem, till exempel nya handelsförbindelser, upprättande av social-politiska nätverk och anknytning till kristna elitgrupper i Europa och på de brittiska öarna. De sociala och politiska dimensionerna av omvändelsen tycks ha varit väsentliga för dem, förutom de religiösa argumenten.
De tidiga kristna kungarna spelade en mycket aktiv roll vid avvecklingen av den inhemska traditionen som tidigare hade format deras liv. De koncentrerade sina ansträngningar på de kultiska aspekterna av den inhemska religionen som var mer under deras kontroll och samtidigt avgörande för den fornnordiska religionens modus operandi. De tidiga kristna kungarna var pragmatiker. Eftersom de inte kunde påverka den traditionella världsbilden eller hindra människor från att berätta myter om de gamla gudarna vände de sig mot sådana mål som de kunde uppnå. Det var lättare att kontrollera vad människor gjorde än vad de tänkte. Till en början, när deras politiska makt inte var större än de lokala hövdingarnas, anpassade de sina strategier till vad som stod i deras makt att göra, som att överge sina egna traditionella roller i offerkulten, och på så sätt störa den gamla liturgiska ordningen. När de kristna härskarnas politiska ställning blev starkare kunde de också övertala, eller till och med tvinga de lokala hövdingarna, som organiserade den gamla kultiska verksamheten vid de lokala hedniska helgedomarna, att överge sina roller. Dessutom förstörde de dessa lokala helgedomar inklusive de rituella föremålen. När de kristna kungarna tillsammans med prästerskapet fick en ännu starkare maktställning genom en effektiv förvaltning, förbjöd de djuroffer och andra traditionella seder genom skrivna lagar. Vid denna tidpunkt kunde den kristna makten också påverka människors världsbild genom att predika det kristna budskapet och demonisera de gamla gudarna eller neutralisera dem med hjälp av euhemerism.
Hedningarnas motstånd mot den nya kristna kungamakten i Sverige och Norge liknade varandra. I båda länderna var det relaterat till grupper som uppehöll sig i områden som också innefattade viktiga hedniska helgedomar med en regional eller till och med överregional betydelse. I Sverige var motståndsgrupperna starka i Mälarområdet, där den berömda helgedomen Uppsala var lokaliserad, medan det starkaste motståndet bland hedningarna i Norge uppträdde i Trøndelag, där de viktiga kultplatserna Lade och Mære låg. De hedniska aktörerna, som skyddade och upprätthöll den gamla kulten i dessa områden, försvarade även det gamla samhället och den gamla ordningen, där makten var relaterad till de lokala och regionala tingsförsamlingarna. De hedniska kungarna betraktades som primi inter pares och deras makt begränsades av dessa församlingar. De kristna kungarna motsatte sig detta system och förespråkade en mer centraliserad stat som omfattade en stark förbindelse med den romerska kyrkan och dess kyrkliga organisation. Motståndet bland hedningar utgick även från rädslan att den nya religionen skulle påverka den gamla kultgemenskapen, och därmed även de olika aktiviteter som var relaterade till det offentliga sociala livet. De hedniska bönderna ville att kungen skulle offra för deras räkning vid de stora kultfesterna på ett traditionellt sätt, för goda skördar och fred (til árs ok friðar). Den hedniske kungen ansågs vara en nödvändig rituell länk mellan människornas och gudarnas världar.
Anledningen till att dessa likheter uppstod hänger troligen samman med sociala strukturer i yngre järnålderssamhället. Varken Sverige eller Norge utgjorde en politisk enhet under tidig vikingatid och man saknade en central stat. Snarare styrdes de av många lokala härskare och makten var uppdelad mellan många händer. De lokala hövdingarna kunde vara ganska mäktiga och oberoende av andra ledare. Endast ibland hade de överkungar som styrde över dem i ett slags stamförbund. De socialpolitiska strukturerna i Sverige och Norge gav grogrund för regionala motsättningar när det gällde gemensamma beslut. Vissa landsdelar var i en process att utveckla en mer central stat under kristen kungamakt, medan andra delar strävade efter att upprätthålla det traditionella samhället och det lokala självstyret, inklusive den gamla religionen och sociala ordningen.
Hedningarnas motstånd mot de kristna på Island var inte begränsat till specifika geografiska områden eller till överregionala helgedomar som i Norge och Sverige. De som stödde det hedniska partiet hade sina gårdar utspridda på Island. Anledningen till att man ville bevara den fornnordiska religionen är troligen relaterad till rädslan för att religionsskiftet skulle omfatta breda socialpolitiska förändringar, såsom omvandlingar i samhällslivet, festkalender, ägandeförhållande, arbete och jordbrukseder. Kanske fruktade man även att makten skulle överföras till den norske kungen och att deras lokala självständighet skulle avvecklas.
Det finns flera anledningar till att det hedniska motståndet slutligen kollapsade. Som många tidigare forskare visat sipprade kristendomen och den kristna kulturen långsamt in i och påverkade gradvis de inhemska samhällena i Norden. Mycket talar dock för att vissa avgörande händelser fick hedningarnas motstånd att slutligen ge vika för kristendomen. På Island spelade kung Óláfr Tryggvason en viktig roll för den officiella omvändelsen, då han satte press på de isländska hövdingarna, genom att fängsla deras söner i Norge. Vissa socialpolitiska strukturer på Island blev också avgörande för den hedniska religionens upplösning där. Makten koncentrerades nämligen till Alltinget, där alla hövdingars röster räknades. När beslutet om den kollektiva omvändelsen fattades på Alltinget 999/1000 accepterades det av de flesta hövdingarna, eftersom det följde den traditionella beslutsprocessen. Troligtvis var det just detta tingsbeslut som ledde till en fredlig process där. De kristna kungarnas militära makt blev helt avgörande för hedendomens slutliga sammanbrott i Danmark, Norge och Sverige.
*
Föreliggande forskningsresultat är under utgivning vid förlaget de Gruyter (Berlin/New York) i en monografi med titeln The Demise of Norse Religion: Dismantling and Defending the Old Order in Viking Age Scandinavia. Den omfattar cirka 350 sidor. Vad projektet resulterade i förutom denna publicering och hur resultaten har spridits samt de olika samarbeten som gjorts under sabbatsterminerna presenteras nedan:
Forskningsvistelser: Universitetet i Bergen (UiB) (augusti-december 2022) och Aarhus Universitet (AU) (februari-mars 2023). I samarbetsgrupperna vid dessa universitet ingick Michael Stausberg och Eldar Heide vid UiB, samt Jens Peter Schjødt, Simon Nygaard och Pernille Hermann vid AU. I dessa grupper har vi fört informella diskussioner om projektet, behandlat annan relevant forskning och dryftat ytterligare forskningssamarbeten.
Anordnandet av en internationell workshop: “The Demise of Norse Religion”, genomfördes vid Stockholms Universitet, 22 september 2022 (även via zoom).
Vetenskapliga föredrag och presentationer av projektet: Institutionen för religionsvetenskap, UiB, 6 september 2022; Colloque de la SGR-SSSR 2022 i Lausanne, 14 oktober; Seminarium, AU, 1 mars 2023; Isländska sällskapets årsmöte, Uppsala, den 24 maj 2023.
Presentationer för bredare publik: SVT “Historien om Sverige” (expertkommentator); Eldar Heides podcast, oktober 2022; Vetenskapsradion Historia (P1), 7 februari 2023; Religionsvetenskapliga sällskapet, Sigtuna den 14 maj 2023.