Projektets syfte och utveckling

Projektet har handlat om hur vi kan finna spår av gömda, glömda eller förbjudna urbana rum hos museer och arkiv. Vårt fält och fokus har varit Stockholm från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal. Forskare från historia, kulturhistoria och ekonomisk historia, kulturgeografi och etnologi har arbetat tillsammans med antikvarier från fyra kulturarvsinstitutioner. De rum som undersökts är köksingångar, kaféer, urinoarer, bordeller och skyltfönster.
I projektet har vi inspirerats av begreppet polysemantik, som tar fasta på hur material ingår i olika kontexter, bär på flera berättelser och omfattar olika maktdimensioner. Det tvärdisciplinära anslaget har varit givande i vår strävan att kombinera tid, rum och plats med både materialitet och levd erfarenhet.
De rum vi undersökt har olika funktioner, laddningar och karaktär. De bär på fysiska och mentala gränser och en distinkt genusprägel. Gemensamma teman är urban rumslighet, genusperspektiv och en mikrohistorisk ansats med betoning på vardagsliv och levd erfarenhet. I projektet har material från alla deltagande institutioner digitaliserats, beforskats och tillgängliggjorts.

Genomförande
I samråd med medverkande kulturarvsinstitutioner har i en första fas material identifierats och valts ut för digitalisering. Tidigare svåråtkomliga samlingar har tillgängliggjorts: papperskonst, fotografier, minnesuppteckningar, bostadsböcker, föremål, skissböcker och dagboksmaterial. En viktig princip har varit att materialval görs i samråd utifrån fler kriterier än intresse från den enskilde forskaren. Materialet ska ha ett potentiellt forsknings- och allmänintresse utanför projektet. Institutionerna ska bedöma det som relevant. Materialets skick spelar in, liksom möjligheten att använda det i andra sammanhang.
Istället för att skapa en ny databas för projektet har respektive institutions egna kanaler använts för tillgängliggörande. Därutöver har Stockholmskällan fungerat som ett fönster för digitaliserat material.
Genom att föra loggbok har forskarna dokumenterat sina forskningsprocesser. Projektet har haft många typer av möten. Från avstämningar och konferenser där hela projektgruppen och referensgrupp närvarat, till workshops och möten mellan enskilda forskare och antikvarier eller arkivarier som tillsammans letat spår i samlingarna. Tre konferenser har genomförts med hela projektgruppen. Till den avslutande konferensen inbjöds en vidare krets. Covid satte käppar i hjulen för flera planerade möten inom projektet. Den främsta gemensamma nämnaren i projektets utvärdering är den stora vinsten med att arbeta tillsammans.

Resultat och slutsatser
Projektet resultat kan sägas ha tre nivåer som hänger tätt samman; delstudiernas forskningsresultat, resultat för den metodutvecklande delen och insikter kring samverkansformer.
Genom att följa enskilda schweiziska migranter och deras familjer visar kulturhistorikern Ulrika Torell hur introducerandet av en kontinental kafékultur i Stockholm skapade nya rumsligheter. Schweizeriernas grundare ingick i ett internationellt nätverk av professionella konditorer. Genom att erbjuda särskilda varusortiment och avskilda ”damrum” bröt de mot den manliga kodningen av kaffehus och ”gatans salonger”.
Parallellt med att schweizerierna omdefinierade stadens offentliga rum konceptualiserades också bordellen. Samtidigt som kaférummet började beskrivas med nya ord som en specifik urban sfär, kom ordet bordell i bruk och började förstås som ett rum med särskilda regler och rekvisita. Etnologen Rebecka Lennartsson visar med den utraderade Norra smedjegatan som exempel hur den formellt förbjudna bordellen accepterades och påverkade den urbana erfarenheten.
Historikern Karin Carlsson visar på portvaktens roll som mänsklig förstärkning av gränsen mellan borgerlighetens symboltyngda hem och gatan kring förra sekelskiftet. Sorteringen av människor manifesterades även i arkitekturen. Kökstrapporna byggdes för att dölja individer och varor. Samtidigt möjliggjorde de andra möten och rörelser i det fördolda.
Kulturgeografen Thomas Wimark visar hur parkens materialitet, i form av urinkurer, belysning, gångstråk, soffor och planteringar underlättade sexuella möten mellan män under decennierna kring sekelskiftet 1900, en period då dessa handlingar var kriminaliserade.
Ekonomhistorikern Klara Arnberg och historikern Orsi Husz undersöker hur skyltfönstren påverkat stadsbilden samtidigt som de lockat till konsumtion. Skyltfönstret kan ses som ett faktiskt och symboliskt mellanrum som skapar överlappningar mellan det privata och det offentliga, det kommersiella, det konstnärliga och det politiska. I en analys av de Fars dags-skyltningar som skapades under 1930- och 40-talen visar de hur maskuliniteten omformulerades i kommersialismens anda och i korrespondens med stadsplaneringens moderna, upplysta och normerande ideal. 1960- och 70-talens ”Klara porra” präglades å sin sida under ett par årtionden av pornografi i kvarterens små skyltfönster. Här konstruerades en annan maskulinitet än i Fars dags-skyltningarna. Med 1970-talets feministiska och antikapitalistiska strömningar kom skyltfönstren även att få en politisk sprängkraft.
I halvtidsavstämningen var en rekommendation från projektet att forskningsprojekt som använder kulturarvsmaterial bör ha medel avsatta för samverkan med berörd institution. Verklig samverkan kräver dock mer. Nedan redovisas några insikter från projektet.
Genom att tidigt presentera eller gemensamt arbeta fram forskningsidéer med ledningsgrupp och berörda medarbetare skapas grund för hur material kan tas tillvara och förmedlas. Det är viktigt att projektet är ett gemensamt åtagande. Sådan förankring underlättar för projekt och gör det mindre sårbart för organisatoriska förändringar. Personalsituationer och ekonomiska förutsättningar förändras, ledningar prioriterar om. Förankringsarbetet tar tid – inte bara i en initial fas, utan löpande. I Bekönade rum har många hinder mött i denna del, trots ett överlag mycket positivt bemötande.
Den främsta gemensamma nämnaren i utvärderingen är vinsten med att arbeta tillsammans. I de mötena gäller det också att ha öppna sinnen, både gentemot medarbetare och i förhållande till materialet. Materialet bör ge upphov till forskningsfrågorna. Det förutsätter öppna problemformuleringar. Insikten om att man måste låta sig överraskas av materialet genomsyrar projektet och har påverkat utfallet. Möten kräver dock mycket tid. Fler kortare gemensamma avstämningar digitalt hade varit att föredra. Samverkan kunde också ha tagits ett steg längre. Så här säger en av forskarna:
Nu fick vi som forskare gå ”bakom kulisserna” på minnesinstitutionerna och fick väldigt fin och exklusiv hjälp, men jag tror att vi även hade behövt utmana våra roller lite mer så att även arkivarier och antikvarier fick gå ”bakom kulisserna” hos oss forskare.
Under en första fas i projektet arbetade projektgruppen med att ta fram en ”navigator” som skulle fungera både som ett sätt att orientera sig i samlingar och som ett verktyg för att samla in ny information som kunde återkopplas till kulturarvsinstitutionen. Svårigheten att få till ett dokument gjorde att den delen av projektet föll isär i skilda delar. Projektet har vaskat fram konkreta tips på hur man hittar ”rumsligheter” i arkiv. Klustring, konvertering, platsanknytning är några metoder som presenteras i en ännu ej publicerad artikel. En enkel mall för att föra loggbok över själva forskningsprocessen har tagits fram. Metoden är inspirerad av etnografiskt fältarbete och kan bidra till vidare reflektion över forskarens roll samverkansformer. Slutligen har projektet inneburit en läroprocess i att förmedla resultat i lättillgänglig och kortfattad form. I workshops har forskare provat på att skriva texter till Stockholmskällan.
Istället för att skapa en ny databas för projektet har resp institutions egna kanaler använts för att tillgängliggörande. Ett förslag från projektet är att publicera signerad forskargenererad metadata.

Projektets bidrag till minnesinstitutionens verksamhet.
Genom projektet har mycket material digitaliserats, tillgängliggjorts och till delar beforskats. Ny kunskap har berikat samlingarna, även om mycket arbete här återstår.
Utvärdering, halvtid, SSA: När det gäller digitaliseringsmedel fungerar de bäst när de kanaliseras in i de redan upparbetade processer som finns vid de olika institutionerna. Det är mycket ineffektivt att bygga upp nya digitala plattformar för enskilda forskningsprojekt. Därför skulle det framtiden vara mycket värdefullt om representanter för de stora digitaliseringsprojekten i Sverige deltog i samarbeten av det här slaget.
Slututvärdering, SSM: Det var mycket givande att träffa forskarna som deltog i projektet, att höra om deras perspektiv på material i museisamlingarna. Samtalen ledde också till att nya kopplingar gjordes mellan olika materialkategorier på museet. Vi fick också information om material som fanns på andra av de deltagande institutionerna med kopplingar till vårt.
En stor vinst med forskning på kulturarvsinstitutioner är förutsättningar det skapar för förmedling. Resultat från delstudier har legat till grund för stadsvandringar och otaliga föredrag, artiklar, bokpresentationer, poddar, utställningar och TV-inspelningar med UR. Pigkammaren i museilägenheten Stuckatörens våning vid SSM har fått en inredning och en utställning på SSM som öppnar 2024 bygger delvis på projektet. Antologin har inspirerat skönlitterära författare och bidragit med stoff till romaner.

Oförutsedda tekniska och metodiska problem
Projektet har varit utmanande på flera sätt. Det är komplicerat att samordna ett omfattande projekt med flera institutioner. Behovet av förankring i ledningsgrupper och bland medarbetare är stort och förutsätter en organisation som ser fördelar med forskning, och medarbetare som följer instruktioner. Externfinansierade projekt måste införlivas i verksamheten, det måste avsättas tid och resurser. Projektet får inte bli ett tillägg till en redan fulltecknad verksamhetsplanering. Då projektet löpt över lång tid har personalomsättning och omorganisationer påverkat. Undermålig infrastruktur i vissa delar, bortprioriteringar och otydlighet i styrning utgör några förklaringar. Arbetet med förankring har tagit långt mer tid än beräknat, ändå har det inte lyckats fullt ut.
Forskarnas generella ovana vid att jobba med materiell kultur är tydlig i projektet, vilket är avläsbart i valet av material för digitalisering. Den ursprungliga idén att tydligare lyfta föremål ur samlingarna har inte helt förverkligats.
Visst digitaliserat material tenderar att förbli inom organisationerna. Det kan bero på allt från oklarheter kring upphovsrätt till brist på resurser och otydliga rutiner. Svårigheten att korskoppla material mellan institutioner då plattformar inte är kompatibla är ur forskningsperspektiv bekymmersamt. Ibland saknas tydliga rutiner för att ta hand om metadata. Här pågår utveckling, med både samlingsförvaltningssystem och nya plattformar för förmedling. Bekönade rum har till en del varit involverade i framtagandet av sådana verktyg. Från arkiven har synpunkten framförts att man föredrar att digitalisera hela serier framför enstaka dokument.
Projektet har saknat en av den förvaltande organisationen godkänd gemensam teknisk plattform för delning av dokument. Tidsutrymme och ambition har inte gått helt hand i hand i projektet. Alla momenten är tidsödande, och utrymme har ibland saknas för att möta högt ställda mål.

Arbetets integrering på minnesinstitutionen samt hur arbetet kommer att föras vidare.
Nedan följer några svar ur deltids- och slututvärdering:
CfN: Vårt nätverk har utvidgats och delar av samlingarna finns nu i digitalt format. Vi har även fått större insikt i samlingarna hos oss, både genom vårt eget arbete med materialet och genom forskarnas analyser och diskussioner som utgick från samlingarna.
SSM: Bekönade rum innebär en kontextualisering av Stadsmuseets samlingar som sällan är möjlig i det vardagliga arbetet. Samlingarna blir beforskade, höjer museets kompetens och skapar nya berättelser om Stockholm. (…) Projektet har gett möjlighet att digitalisera känsligt material inom institutionen vilket har betydelse både ur ett bevarande- och tillgänglighetsperspektiv. Bekönade rum kommer antagligen att ha efterdyningar i Stadsmuseets verksamhet.
SSA: Det här är ett av de bäst konstruerade forskningsprojekt, som jag har deltagit i. Den grundläggande forskningsfrågan – hur historiska rum har bekönats – äger relevans i alla tider och på alla platser. Det gör att projektets ”case” – parker, bordeller, skyltfönster, kaféer och kök – alla refererar till samma grundläggande problematik. Trots att de historiska rummen i projektet är olika till sin karaktär uppstår starka synergieffekter mellan forskarnas delundersökningar. (…) upplägget är kostnadseffektivt (…) genom forskarnas möjlighet att arbeta med personal från de kulturarvsförvarande institutionerna i projektet. Det är ett möte som skapar mervärden både hos forskarna och inom institutionerna.

Eventuellt nya forskningsfrågor
I varje delstudie har nya frågor och fält uppstått. Bekönade rum har också inspirerat till flera andra projekt. Stadens ansikten (VR 2020) har t ex beröringspunkter. Arnberg har två nya projekt som behandlar Finlandsfärjor som bekönade rum (Handelsbankens forskningsstiftelser och Östersjöstiftelsen). Det EU-finansierade projektet City Memories: Visualizing change in three European capitals (Ann-Sofi Forsmark, SSA) har inspirerats av Bekönade rum. CfN har medverkat i flera ansökningar som har sitt ursprung i projektet men ej beviljats medel. Orsi Husz ingår nu i CfN:s forskningsråd. Som spin-of-effekter under projektets gång kan nämnas samverkan med Hallwylska museet och Kvinnohistoriska museet.
Projektet har också gett upphov till en följdfråga som inte diskuterats i projektgruppen. Behovet av enkla verktyg (en navigator) för att både arbeta i arkiv och samlingar, meddela sig kring ”fynd” som kan intressera fler och berika samlingarna med metadata har lett tankarna till att bygga en app som skulle kunna samla och organisera material på plats i arkiv och samlingar, men också ge möjlighet att delge berörd institution tips och förslag till metadata. Möjlig samarbetspart för att bygga en sådan app kunde ev vara Open lab. https://openlabsthlm.se/sv/openlab-svenska/
Hur projektgruppen har spridit forskningen och resultaten samt om och hur samverkan skett.
Forskarna men även kulturarvsinstitutionernas personal har presenterat projektet vid ett mycket stort antal konferenser. På flera institutioner har personalpresentationer gjorts. Projektets resultat har också presenterats i en mängd texter, både vetenskapliga och populärvetenskapliga, i föredrag, stadsvandringar, podar och samtal. Den avslutande konferensen Behind the Scenes of the City på Stadsmuseet spelades in och föredragen lades ut på Stockholmias hemsida. Vid tillfället släpptes också antologin Bakom stadens kulisser, med artiklar som presenteras delstudiernas resultat. Alla deltagande kulturarvsinstitutioner har digitaliserat så mycket material som bidraget medgett ochmerparten finns nu tillgängligt på respektive plattform. Urval har publicerats på Stockholmskällan.