Jag har ägnat forskningsåret åt att skriva en monografi om koloniala objekt i 1600-talets Sverige: The King’s Tomahawk. Colonial Objects in Early Modern Sweden, and Today. Boken är på engelska och riktad mot en internationell forskarvärld; ett par engelska akademiska förlag har visat intresse men kontrakt är ännu ej skrivet. Min studie placerar sig i skärningspunkten mellan två högaktuella forskningsfält: forskning om Europas koloniala historia samt forskning om museet som en typiskt europeisk institution. Med hjälp av tidigare obeaktade arkivaliska källor samt närstudier av bevarade föremål tydliggör studien att dessa två fenomen är intimt sammanflätade: kolonialismen, och den globala cirkulation av föremål som den förde med sig, stimulerade samlandet och utställandet bland Europas politiska, finansiella och kulturella eliter samtidigt som det växande begäret efter sällsynta samlarföremål var en viktig drivkraft för kolonial expansion. Mer specifikt kastar boken ljus över Sveriges roll i dessa sammanflätade historier: Sveriges koloniala företag under 1600-talet – i Nordamerika, Västafrika och norra Skandinavien – har lämnat tydliga materiella spår i form av föremål i museer och utställningar. Studiet av dessa föremål ger ett viktigt bidrag till förståelsen av Sveriges koloniala historia och de sätt på vilka den fortfarande präglar oss.

Historien om kolonialismen och historien om museet sammanstrålar i vad jag benämner ’koloniala objekt’, ett begrepp som jag definierar och ger en teoretisk underbyggnad som det tidigare saknat. Med kolonialt objekt avser jag ett objekt som förvärvats av kolonisatören i ett kolonialt möte, genom gåva, byteshandel, köp, stöld eller konfiskation. Som ett resultat av det koloniala mötet formas eller omformas objektet, ofta materiellt, alltid epistemologiskt och begreppsligt. Tolkningsstrider om objektet kan förekomma och även fysiskt våld mot det, något som vittnar om de starka och ambivalenta känslor det kan väcka: nyfikenhet, begär, förundran, aversion, rädsla. Efter förvärvet tvingas objektet till migration över geopolitiska och kulturella gränser. Begreppet ’koloniala objekt’ understryker dessa föremåls omstridda och prekära belägenhet men också deras centrala roll i det koloniala mötet.
 
Boken består av tre delar. I den första studerar jag samlandet och utställandet av koloniala objekt i 1600-talets Sverige. Genom närstudier av tre olika samlingstyper – den kungliga konstkammaren på Tre Kronor, greven och militären Carl Gustaf Wrangels rustkammare på Skokloster, samt humanisten och universitetsprofessorn Johannes Schefferus konstkammare i Uppsala – undersöker jag samlings- och utställningspraktiker samt vilka värden och betydelser de koloniala objekten tillskrevs. Här framgår att dessa objekt inte ställdes ut som en separat kategori utan ingick i icke-hierarkiska sammanställningar med europeiska konstverk, arkeologiska fynd, vapen, vetenskapliga instrument och naturföremål. De koloniala objekten spelade en väsentlig men ofta ambivalent roll i dessa utställningar. Å ena sidan utgjorde de troféer, materialiseringar av Sveriges koloniala maktanspråk. Å andra sidan var de föremål för förundran, beundran och kunskapssökande.

I bokens andra del följer jag några koloniala objekt och deras fysiska, institutionella och konceptuella migrationer från 1600-talets koloniala kontaktzoner till vår tids etnografiska och andra museer. Det visar sig att de koloniala objekten sällan eller aldrig motsvarar den romantiska bilden av dem som autentiska spår av orörda kulturer, en bild som formades redan i kolonialismens tidiga historia och som fortfarande upprepas i utställningstexter på etnografiska museer. I fråga om material, form eller symbolspråk är dessa föremål inbegripna i ett kolonialt utbyte redan från början. De är hybrider, eller materiella artikuleringar av erfarenheter från koloniala gränslandskap. Deras värde och mening kan inte särskiljas från deras roll som koloniala objekt. Förvärv, förändringar och förflyttningar är väsentliga, meningsskapande aspekter av objekten.

Bokens tredje och avslutande del tar sin utgångspunkt i det faktum att koloniala objekt inte bara utgör spår av ett historiskt förflutet utan också är fysiskt närvarande i museernas utställningsmontrar idag. Som samtida museiföremål ställer de brännande frågor om hemhörighet, tolkningsföreträde, kvardröjande koloniala strukturer och möjliga vägar till dekolonisering. Med vilken rätt ställs dessa objekt ut i kolonialmaktens museer? Går det att finna sätt att ställa ut dem där utan att reproducera koloniala stereotyper? Vad kan vi göra med objekten idag? Vad kan de göra med oss? Jag argumenterar för att vi faktiskt kan lära oss något av historiska utställningspraktiker, inte minst mångfalden, ambivalensen och avsaknaden av föremålshierarkier i 1600-talets konstkammare. Vi måste kunna se och synliggöra spåren av kolonialt våld i vår tids museer utan att låta det hindra oss från att samtidigt uppskatta de koloniala objektens rikedom och skönhet. I deras egenskap av hybrider eller gränsobjekt, kan de koloniala objekten också bidra till att synliggöra de förgivettagna föremålshierarkier och dikotomier – konst/etnografi, natur/kultur, europeiskt/ickeeuropeiskt – som präglar det moderna västerländska musei- och utställningssystemet. Genom sin förmåga att blottlägga den begränsade historiska och kulturella räckvidden hos dessa hierarkier och dikotomier förtjänar de koloniala objekten en plats i centrum av den aktuella och angelägna diskussionen om museers relevans i vår samtid och framtid.

Min bok riktar sig till en internationell forskarvärld och knyter an till två högaktuella forskningsfält. Det har därför varit av avgörande betydelse för dess kvalitet att jag under forskningsåret fått tillfälle att arbeta och träffa forskare på olika platser och sammanhang. Tyskspråkig forskning är ledande när det gäller museets och utställandets historia och teori. I Tyskland pågår också stora museiprojekt som direkt knyter an till mina forskningsfrågor: etnologiska samlingar stuvas om och 1600-talets konstkammare lyfts fram som modell för nya utställningar. Jag har vistats tre månader som gästforskare vid Humboldt-Universität zu Berlin, på inbjudan av professor Charlotte Klonk. I slutet av vistelsen lade jag fram mina forskningsresultat vid en välbesökt föreläsning där såväl konsthistoriker som museiintendenter genom frågor och kommentarer bidrog till att skärpa mina argument. När det gäller forskning om imperialism, kolonialism och globalisering, i relation till föremål och materialitet, intar brittiska universitet en ledande ställning. På inbjudan av professor Michael Hatt har jag vistats vid University of Warwick där jag under en workshop om ’colonial objects’ (arrangerad med anledning av min vistelse) fick tillfälle att presentera min forskning och träffa forskare från flera engelska universitet. Jag har också medverkat som keynote vid en internationell konferens i Lund om ’Emotions, Curiosa and Collecting in Early Modern Sweden and Beyond’, initierad av Jacqueline Van Gent, ledare för Centre for the History of Emotions, University of Western Australia.

Även på hemmaplan på Stockholms universitet har jag under forskningsåret haft värdefullt utbyte med andra forskare. Tillsammans med forskare från Arkeologiska institutionen arrangerade jag en workshop om materialitet och agens som utgör viktiga teoretiska ingångar i min studie; jag kommer även att hålla en tvärvetenskaplig doktorandkurs på det temat. I slutet av året fick jag tillfälle att presentera och diskutera min forskning med mina närmaste kollegor då jag var keynote vid en forskardag på min heminstitution. Min forskning har också lett till en planerad session med temat ’Decolonial Aesthetics: A View from the North’ vid den internationella konstvetenskapliga konferensen NORDIK 2018. Slutligen är jag inbjuden som dialogpartner i ett större forskningsprojekt som planeras vid Universitetet i Tromsø: ‘Zones of Contact and Rejection: Sámi Literacy, Art and Memory in Early Modern Scandinavia’, lett av professor Trude A. Fonneland.

Monografin är det centrala resultatet av mitt forskningsår. Där tydliggör jag Sveriges roll i de sammanflätade historierna om kolonialismen och museet, samt på vilka sätt dessa långa historier är väsentliga för en förståelse av Sverige idag. Vidare synliggör jag, med hjälp av begreppet ’koloniala objekt’ en grupp föremål som tenderat att döljas av rådande hierarkier och dikotomier. Jag visar hur dessa objekt redan från början av sin historia är inskrivna i ett kolonialt möte. I sin egenskap av koloniala gränsobjekt kan de bidra till att blottlägga hierarkier, dikotomier och etnocentrismer i vår tids musei- och utställningspraktiker. I förlängningen förtjänar dessa föremål en plats i centrum av den pågående diskussionen om museers relevans idag och i framtiden.

En rad angelägna forskningsfrågor utvecklar sig ur dessa resultat. En sådan rör det växande intresset för den tidigmoderna konstkammaren, inte bara inom akademisk forskning utan också i den samtida konstvärlden. Vad säger detta intresse om vår tid? Och vilka nya insikter kan det ge om konstkammaren som historisk utställningspraktik? Här ser jag för mig forskning som på ett innovativt sätt låter nutid möta dåtid. De koloniala objekten och deras historia pekar också mot det framväxande teoretiska fältet 'dekolonial estetik' där intresset för lokala estetiska praktiker förenas med transkulturell teoretisk diskurs. Sverige och Norden har hittills spelat en marginell roll i dessa sammanhang. Vad kan vi få syn på genom att rikta begreppet dekolonial estetik mot denna del av världen? Vad kan det tillföra den transkulturella diskursen?